-Louis, I'm so tired of this! Come out! Now! Ropade jag medans jag bankade på dörren. Så fort han fick chansen smet han in på sitt rum och hade inte varit social med mig på flera dagar. Jag fick inget svar av honom genom dörren, så jag plockade istället iordning i vår lägenhet. Jag städade, och det var skrattretande när jag väl tänkte tanken. Varken jag eller Louis städade någonsin. Men ändå höll sig vår lägenhet ren, vilket var ganska rimligt eftersom att Paul en gång hälsade på och antagligen skickade personal som skulle städa åt oss efter det. Jag var fullt upptagen med disken när det knackade på dörren.

 

-Louis! The door! Ropade jag till honom, men ingen reaktion. Jag suckade högt och fick själv gå för att öppna. Utanför stod Eleanor.

 

-Hi, Harry... Sa hon och jag tänkte efter. Nej, hon skulle inte komma förrän om två veckor. 

 

-What are you doing here? Frågade jag och kunde inte dölja min förvåning.

 

-I wanted to talk to you... Sa hon och log försiktigt. Jag tittade förvirrat på henne.

 

-Okey, but first, could you get Louis out of his room? Frågade jag och pekade mot Louis rum. Eleanor tittade frågande på mig.

 

-What? Sa hon förvirrat.

 

-He doesn't want to come out. There's something wrong... Förklarade jag och Eleanor tittade på mig, sedan på dörren och tillbaks på mig igen.

 

-Okay, I'll try. But I need to talk to you first. Alone. Sa hon och backade ut i trapphuset, i en gest som ville att jag skulle följa med. Det gjorde jag och stängde sedan dörren bakom mig.

 

-About what? Frågade jag, fortfarande förvirrad. Eleanor tittade ner och mötte sedan min blick igen.

 

-About Cassie... Sa hon och jag stelnade till. Vad? Vad var det med Cassie?! Hon drog fram sin mobil och jag väntade stressat på vad det var hon skulle visa mig. Hon räckte fram sin mobil och jag läste det senaste sms:et. Det var ifrån Cassie. ''No, don't talk to Harry. He and I don't need to continue at the shit we started. Really, just let it be. And when I'm ready, I'll talk to you. But right now isn't the time and I'm not ready for this'' När jag läst klart så högg det till i hjärtat. Vad hade jag gjort? Vad trodde jag egentligen skulle hända? Att hon accepterade att jag var medlem i bandet One Direction och att jag hade ljugit för henne. Jag hade varit helt dum i huvudet, men sms:et var mer än vad jag klarade av. Eleanor la en hand på min axel och jag lät den ligga kvar.

 

-I've got an idea, Harry. Don't worry. Sa hon, men jag ville inte tro henne. Hon ville bara ge mig hopp för att få mig att må bättre. Jag trodde faktiskt inte alls på det hon sa. Kanske hade Cassie rätt. Vi borde inte fortsätt på det vi startade och bara glömma varandra. Det var nog bäst så.

 

-So... for how long have Louis been in there? Frågade hon en aning orolig. Jag ryckte bara på axlarna och öppnade dörren åt henne för att hon skulle kunna gå och få ut Louis. Själv stängde jag dörren igen och bestämde mig för att ta en liten promenad och koncentrera mig på att andas. Jag behövde tänka igenom allt och fokusera på annat än bara karriären.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick och gick, utan att veta vart jag var påväg. Det jag höll på med nu var egentligen mot Pauls regler. Vi fick inte lämna varandra utan att säga till vart vi skulle. Det kunde orsaka kaos och olyckor, i och med att fansen kunde skapa mycket problem. Men ingen hade sätt mig. Än. Jag hoppade till slut upp på ett staket och bestämde mig för att det var ett perfekt ställe för att tänka. Tankarna flög fram och tillbaks, slog hål i min hjärna och till slut tappade jag kontrollen. Jag drog upp mobilen och ringde upp henne. Cassie. Signalerna tjöt högt, men kontakten bröts. Jag vart inte förvånad, för självklart ville hon inte prata med mig. Det förstod jag fullt.

 

 

-School? Frågade Grace och tittade på mig. Vi låg fortfarande kvar i sängen, försenade till första lektionen. Jag skakade bara på huvudet och hon skrattade.

 

-No, me neither. Sa hon. Vi hade bestämt oss för att hålla ihop ordentligt från och med nu. Vi skulle njuta av livet, för vi var ju faktiskt i LA. Vi hade tagit allt så allvarligt och nu var det dags att slappna av. Vi skulle sluta bry oss om allt och alla. Att skolka skulle lätt kunna bli en vana för mig. Jag slapp skolan, all onödig ansträngning och kunde instället tillbringa tiden med den enda som fortfarande fanns där just nu. Grace.

 

-Okey, so not school, not the bed, not the mall, where the hell do you wanna go? Frågade Grace mig och jag log. Hon hade under den senaste halvtimmen försökt komma på vart vi skulle tillbringa vår dag.

 

-Let's go out and you walk around, without knowing where to go! Sa jag och Grace tittade tveksamt på mig. Det var just den där tveksamheten som vi hade bestämt oss för att inte känna. Jag tittade bestämt på henne och hon förstod direkt.

 

-Okay, let's do it! Sa Grace och försökte låta entusiastisk. Hon hoppade ur sin säng och gick fram till de stora fönsterna i vårt sovrum för att dra bort gardinerna. Solen lös genast in och träffade mig i ögonen, vilket fick mig att bli lite halvblind under några sekunder. Sedan skyndade vi oss att ta på oss dagens kläder och fixa oss iordning. För vi visste att Cindy varje dag tittade in i alla rum för att se så att allt var på sin plats. Om hon fick se att vi skolkade skulle hon genast rapportera det till rektorn och vi skulle få en varning. När vi väl var färdiga tog vi med oss allt vi behövde för att klara oss under dagen och smög sedan genom korridoren. Vi lyckades undvika Cindy och var snart utanför skolans dörrar. Solen lös ovanligt starkt och det var otroligt skönt i luften. Vi strävade omkring, på stranden, mot gallerian, sedan upp mot bergen och mot klipporna precis vid havet. Hela tiden kom vi på nya saker att prata om och mellan alla ämnen nämde vi hela tiden hur skönt singellivet var. Vi behövde inga idiotiska killar. Vi satte oss på vid klipporna, precis vid havet och bara njöt av solen. Tystnaden blev lång, men det var skönt efter att ha pratat så mycket innan. Jag gjorde vad jag hade förbjudit mig själv att göra. Jag tänkte igenom allt. Hur Harry hade givit mig underliga blickar, hur vi hade kramats, våran lilla dejt och sedan det jobbiga avslutet. Han bad mig om att tänka igenom allt och det var precis vad jag gjorde nu, fastän jag inte ens ville det.

 

 

Cassie hade valt helt rätt. Att bara få skita i allt och gå vart man ville var min nya favorit sak att göra. Klipporna var varma när vi satte oss och lät tystnaden ta över. Jag brottades hela tiden med mina tankar som ville ta över, men lyckades alltid vinna när jag tänkte på allt hat. Jag undrade om Cassie lyckades vinna över sina tankar. Jag sneglade på henne och såg att hon hade förlorat striden. Hon hade dragit på sig sin tänkar-min.

 

-Why do you think this happend to us? Frågade Cassie och jag ryckte bara på axlarna, för jag ville inte förlora kontrollen jag hade. Jag ville inte hamna i det där hjälplösa tänkandet som Cassie just nu var fast i.

 

-Did Kevin tell you... Började Cassie, men jag spände blicken i henne. Jag ville inte höra hans namn. Vi hade tillomed satt upp det som regel nummer 1. Inte nämna idioternas namn! Hon tystnade tvärt när hon förstod att det hon höll på med var helt fel. Vi skulle leva i nuet, inte i det förflutna. Men självklart visste jag vad det var hon tänkt fråga mig. Hon hade tänkt fråga om Kev... han, någonsin nämnde varför det tog slut. Men det hade han inte och jag hade inte en tanke på att fråga honom heller. Jag ville inte veta av honom mer. Cassie reste sig från platsen bredvid mig och gick ner till kanten av klippen, precis över havet. Hon sträckte ut armarna som om havsbrisen skulle kunna fånga henne. Det såg så härligt ut. Precis som de gör i filmerna, när tjejerna som spelar huvudrollen ställer sig och låter vinden fånga håret. Jag log mot henne men avbröts av en vibbration som inte ville sluta. Jag fick syn på Cassies mobil och på displayen stod namnet som hon döpt honom till. ''The idiot'' stod det och jag fick panik. En del av mig ville lyfta luren och låta min fangirl-del ta över. Säga att jag var One Directions största fan och att jag verkligen avgudade honom. Men det större delen av mig ville skydda Cassie. Jag tryckte snabbt på ignorera och försäkrade mig om att hon inte sett något. Om hon hade svarat hade allt kanske löst sig mellan dem och jag hade blivit lämnad i ett litet hörn för all framtid. Jag ville inte förlora det som jag och Cassie precis lyckats bilda. Egentligen gjorde jag henne bara en tjänst. Hon hade inte låtit K-idioten få komma i närheten av mig och nu lät jag inte ...Harry komma i närheten av henne. Jag bestämde mig ändå för att inte säga något till henne. Kanske skulle det väcka nya tankar och hon skulle ångra de senaste dagarna för att sedan falla tillbaka i hans armar. Jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna älska One Direction på samma sätt igen. Det Harry hade gjort mot Cassie var oförlåtligt.

---