Tidigare:

 

 

 

 

 

 

 

-You got to visit her! Sa Eleanor för tusende gången. Jag skakade bara på huvudet. Jag ville inte förstöra mer för henne. Det var ju tydligt att hon hade känslor för han som hittat henne, Jake hette han enligt Eleanor. Var det något Cassie hade glömt att berätta för mig när hon dragit sin långa historia om vad som hänt? I vilket fall, så ville jag inte komma hit, till LA, bara för att förstöra allt för henne. Om hon tyckte om Jake, skulle jag inte lägga mig i. Jag hade haft min chans och skulle aldrig sabba någon annans.

 

-Yes, Harry, you have to! Sa Eleanor, nu mer bestämt och hon tänkte inte ge sig.

 

-I can't, Eleanor. I just can't. She doesn't like me like that... Mumlade jag och hon studsade ner i soffan bredvid mig.

 

-So why do you think she kissed you? Ifrågasatte Eleanor.

 

-I kissed her. Not otherwise. Envisades jag.

 

-But she kissed you back, right? Frågade hon och visade fortfarande inga tecken på att förlora denna lilla strid. Jag svarade inte. För jag tänkte inte låta henne vinna. Jag visste att hon gjorde det om jag sa svaret. För både jag och Cassie var skyldiga till kyssen.

 

-Harry? Frågade hon för att få sitt svar.

 

-I guess... Mumlade jag och hon sken stolt upp i ett leende.

 

-You see! Now, you and I will go straight to the hospital! Sa Eleanor och drog upp mig ur den extremt bekväma soffan i mitt och Zayns hotellrum. 

 

-But the other lads? Frågade jag, bara som en ursäkt. Jag ville inte besöka henne. Det skulle bli pinsamt. Vad skulle jag säga. "Hi, I came here because I care about you, but I won't stay in your life, cause you're in love with the Jake lad" Nej, det var inte riktigt det ultimata.

 

-C'mon Harry! They'll be fine! Stop come up with excuses! Sa hon och drog mig vidare genom korridren, nerför den enorma trappan och sedan ut genom lobbyn. Jag stannade, precis innan hon drog ut mig genom entrén.

 

-I can't go out there! The fans still think I'm sick. Påminnde jag henne.

 

-Harry, you have always been sick. In your head. Just tell them you're going to get some more medication! Sa Eleanor, men jag stod kvar där jag hade tvärstannat.

 

-I will create chaos out there! Försökte jag igen och Eleanor skrattade ironiskt.

 

-Harry! There's none out there! Look! Everyone is at the studio where the others get interviewed right now! Sa hon och lyckades nu dra ut mig genom glasdörrarna. När jag tittade bak, in mot hotellet igen, stod Paul där och tittade varnanade på mig. Han hade tydligt sagt att vi inte fick lämna hotellet utan säkerhet, så som vi gjort igår. Det var fullt emot hans regler. Men han hann inte stoppa mig, för Eleanor hade snart dragit in mig i en taxi och vi var påväg till sjukhuset.

 

-You know, I'll blame you for this. Sa jag tjurigt och Eleanor knuffade till mig i sidan.

 

-Come on! I'm just helping you for Gods sake! Sa hon och jag himlade med ögonen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag stack snabbt från sjukhuset, men kom sedan på att Austin inte skulle kunna hämta mig med sin bil förrän om två timmar. Han var den enda i vårt lilla gäng som hade bil och det fanns inget annat sätt för mig att komma tillbaks till skolan, eftersom jag inte hade pengar till taxi. Jag stönade irriterat och satte mig på närmaste bänk. Jag drog upp mobilen och kollade klockan. Jag hade precis tänkt ringa Austin och be honom strunta i sin fotbolls match för att hämta mig, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig.

 

-Want a lift? Frågade rösten och jag tittade bakom mig, där jag satt på bänken. Toppen! Där stod Harry, lutad mot husväggen och med armarna i kors över bröstet. Jag log ironiskt.

 

-I'm fine! Sa jag otacksamt och vände mig om igen. En svart bil rullade i snabb fart, in på parkeringen och stannade några meter ifrån mig. Rutorna var mörkt tonade, men fönstret på förarsidan åkte hastigt ner.

 

-Jump in, Harry! Sa rösten och Harry gjorde genast som mannen sa. Han hoppade in i baksätet, men stängde inte dörren efter sig. Istället tittade han ut på mig igen.

 

-You sure, man? Frågade han och jag insåg att ingenting direkt kunde förvärras av att jag accepterade erbjudandet. Så jag suckade och reste mig från bänken för att hoppa in i baksätet bredvid honom.

 

-Who's the lad? Frågade mannen som körde den svarta bilen jag nu satt i, medan han körde ut från parkeringen.

 

-Oh, just a guy who needed lift... Sa Harry och bad honom köra förbi skolan jag skulle till.

 

-Okay, I'm Paul, anyways and Harry, you know what I think about you and your slinking away moments. You can't let Eleanor drag you with her wherever she wants, okay? Frågade Paul allvarligt och Harry himlade med ögonen mot mig innan han hummade till svar. Det vart en pinsam stämning i den maffiga bilen. Harry höll på med sin mobil, Paul rapporterade regelbundet via en walkie talkie till några andra snubbar och själv stirrade jag bara ut genom fönstret på allt som flög förbi utanför.

 

-Harry, you know people are starting to wondering about you, visiting the hospital all the time, right? Frågade Paul och jag tittade på Harry. Han tittade inte ens upp, utan fortsatte bara leka runt på mobilen.

 

-Harry, I don't want to embarrass you, infront of you friend here, but- Började Paul igen, men jag avbröt automatiskt bara för att rätta honom.

 

-Oh, I'm not his friend.. Sa jag och Paul tittade underligt på mig i backspegeln innan han fortsatte.

 

-Anyway, they'll find out about that girl, Harry, and all magazins will shine with pictures of you both. You know how it all works, so be careful, okay? Sa Paul och jag hajade till när han nämnde "That girl" Jag tittade på Harry som skyldigt mötte min blick och sedan tittade ner. 

 

 

Tillbaka på skolan hade jag mött Cindy som oroligt frågat hur det var med Cassie och jag hade ryckt på axlarna och sagt att hon antaligen var tillbaka under dagen. Sedan var jag påväg till mitt rum, men blev överfallen av någon bakifrån.

 

-Gissa vem! Sa en bekant röst och jag kände ett par händer för ögonen. Den rösten kunde man inte missta!

 

-Sarah?! Sa jag förvånat och snurrade runt. Jo där stod hon, min stora syster. Hon log stort och tog in mig i en kram. Inte trodde jag då att min oskyldiga syster, som inte visste någonting om vad som pågick, snart själv skulle hamna mitt i hela röran.

---

 

 

 

 

-She wakes up! Sa en suddigt bekant röst. Jag kände bara hur jag själv kved till av smärta. Jag kämpade under några sekunder med att få upp ögonlocken. De var både tunga och kändes obehagligt konstiga. Men till slut kunde jag se, även om det inte var mycket jag såg. Ljuset bländade mig först och jag kunde inte se några kontraster över huvudtaget. Jag blinkade ansträngt åtta gånger innan jag till slut kunde se ordentligt. Den bekanta rösten jag hört tillhörde Jake som nu satt vid sängkanten. Vart var jag? Jag tittade mig runt omkring och kunde sedan konstatera att det var på sjukhuset.

 

-Jake. Sa jag skrämt och förvirrat innan jag satte handen på slängarna som var kopplade till min hand via en nål. Jag tänkte dra bort den, men Jake stoppade mig fort.

 

-Don't. Sa han och jag mötte hans oroliga blick. På varsinn stol längre bort i rummet satt Kevin och Grace. Om jag inte hade varit så borta och halvt medvetslös, skulle jag säkerligen blivit förvånad över att de vistades i samma rum. Grace tittade skyldigt ner och vägrade titta upp på mig. Kevin log bara osäkert och jag visste att han var där, mest som moralt stöd för Jake.

 

-What happend? Frågade jag frustrerat. Jake tittade bort som om han hoppats på att slippa den biten.

 

-Ehm... You sort of got hit by a car. Sa han och jag tänkte skrämt tillbaks. Men, nej. Jag hade inget minne av det. En bil? Var han seriös nu? Det sista jag kom ihåg var att jag var arg. Riktigt arg.

 

-How? Frågade jag, halvt insjunken i tankar.

 

-It doesn't matter how, Cassie! Sa Grace plötsligt efter att ha flugit upp från sin stol. Kevin reste sig också, som för att hindra Grace från att explodera.

 

-Grace, the nurse said- började han, men Grace gav honom en varnande blick.

 

-I don't care about what the nurse said, and are you even allowed to talk to me? I mean, your girl in Sweden might hate you now... Sa Grace som för att retas och ge honom skuldkänslor. Var hon tvungen att ta upp det här? Plötsligt började allt snurra. Jag satte min hand, som inte var kopplad till drop-aparaten, på huvudet för att försöka stoppa det. Illamåendet steg och jag kved till högt.

 

-You two, get out of here! Now! Sa Jake och puttade ut både Grace och Kevin från det ljusa, lilla rummet jag befann mig i. Efter att ta dragit igen dörren extra hårt efter dem, så tryckte han på en slags alarmknapp som snabbt fick dit en sjuksköterska. Snurrandet slutade inte och att hon ställde frågor jag inte kunde svara på, gjorde mig bara irriterad. När Jake halvt förklarat vad som hände, så hummade kvinnan bara till svar och tryckte på några knappar som tydligen skulle ge mig någon sorts bedövning via alla slangar. Sedan försvann hon och jag kunde långsamt känna hur illamåendet sjönk igen.

 

-Cassie... This is serious now. Your mum has changed the date, and she's on her way here right now, according to Cindy. The school won't just drop this. They'll find out about you and Grace, all of it. Do you understand how much trouble you are in? Frågade Jake frustrerat. Plötsligt fick jag en flashback:

 

 

 

 

 

 

 

 

-Cassie! Cassie, wake up! Sa Jakes halvt hysteriska röst och jag vaknade ur tankarna med ett ryck. Tårarna började hysteriskt rinna när jag insåg att det bara hade varit en flash back som visade mig det förflutna. Det som hänt för cirka ett år sedan. Jake verkade lugna ner sig en aning när han insåg att jag var tillbaka. Men han släppte inte min blick. Jag visste varför jag grät. Det som jag trott var omöjligt efter Josh, hade skett igen. Jag var kär. Och det gjorde ont.

 

-If I die... Tell him I loved him. Sa jag och Jake tittade på mig, nu med ett blick av smärta.

 

-Harry? Frågade han försiktigt och jag nickade stelt. Ja, Harry.

 

-Cassie, you're not going to die! Sa Jake allvarligt och det fick mig att gråta ännu mer. För jag visste att han hade rätt. Jag skulle inte dö. Det skulle vara för lätt. Att bara försvinna från alla problem, istället för att ta sig igenom dem.

 

-Hey, listen to me... Sa Jake och tog min ena hand i sina. Jag tittade genom alla tårar, rakt in i hans ögon. Jag hade tur som hade honom. Det insåg jag inte förrän nu, när allt jag hade kvar, var just han.

 

-...Everything you're running away from is in your head, Cassie. All these people who're trying to hurt you, are infact there because they love you. We just want to help you. Sa Jake och log prövande.

 

-How could Eleanor lie to me then? If she infact wants to help me? Frågade jag.

 

-I don't know.. Maybe she just wanted to protect you? Föreslog Jake, men jag förstod inte. Vadå skydda mig? Hon gjorde ju bara allt så mycket värre. Plötsligt dök en ny fråga upp. Vart var hon? Jag låg ju för guds skull på sjukhus, borde inte hon, som min bästa vän, vara där för mig? Och vart var Harry? Han hade kysst mig! Var inte det ett tillräckligt bevis på att han tyckte om mig, precis på samma sätt som jag aldrig trott var möjligt för mig igen. Men jag var säker. Jag var kär i Harry. Riktigt kär. Jag hade precis tänkt fråga Jake om han visste något om dem båda, men samma sjuksköterska kom in i rummet igen för att titta till mig.

 

-Young man, it's time for you to leave. Cassandra needs to rest. Sa hon efter att ha kollat till mina värden och sett till så att allt stämde. Jake log svagt mot mig, innan han motvilligt reste sig upp. För första gången la jag märke till klockan på väggen tvärs över rummet. Halv fem, sent på eftermiddagen. Halv fem samma dag som olyckan, eller halv fem en dag senare? Jag vart genast förvirrad igen. Jake lämnade rummet, men kvinnan stod kvar vid dörren under några sekunder.

 

-Which day is it? Frågade jag och hon log, som om min fråga tagit mig till nästa nivå av tillfrisknaden.

 

-It's friday. Get som sleep now! Sa hon och log ännu en gång innan dörren stängdes igen efter henne. Fredag. Det innebar att jag varit här under ett dygn. Ett dygn hade alltså gått sedan jag, enligt Jake, blev påkörd av en bil. Var det verkligen vad som hade hänt och varför hade jag inget minne av det? 

 

 

Jag orkade inte mer. Harry slapp ju, så varför var jag tvungen? Vi skulle ha en utav de få intervjuerna här i LA och den började inom en timme. Harry hade fått godkänt av våra mangement borta i London för att slippa denna intervju. Paul hade nästan under en timme argumenterat med dem och tillslut lyckats ge Harry hans tillstånd. Men jag var lika tvungen som resten av killarna att medverka. Jag vet att Harry hade ett helvete just nu, med allt som hänt Cassie. Men jag och Perrie svävade inte heller direkt på moln. Vi grälade varje dag och det slutade hela tiden med att jag sa förlåt, trots att det hela tiden var hon som kritiserade mig först. Jag visste inte hur länge till jag skulle lyckas hålla ut. Men jag visste att om det tog slut mellan oss, skulle rykten uppstå och någon av oss skulle utses som skurken. Efter det skulle jag nog aldrig kunna ha ett riktigt förhållande igen, så länge One Direction fortfarande fanns. För, att vara världskänd kunde innebära mycket utnyttjande, vilket aldrig funnits mellan mig och Perrie. Vi gick bara inte ihop längre.

 

Min mobil vibbrerade i samma stund som vi vart klara inför intervjuen, med alla kläder och sånt. Jag tittade på displayen. Toppen, ett nytt meddelande från Perrie! "We better meet when we're coming to LA. Cause we gotta talk to each other. Face to face" Ingen smilies, något hjärta, eller liknande. Bara ett kyligt meddelande. Jag suckade och räknade ut att Little mix, inklusiv Perrie skulle anlända på flygplatsen bara inom några timmar. De skulle självklart bo på samma hotell som oss också, eftersom det var det som passade världskända personer bäst, enligt någon korkad människa.

 

-Zayn! We're gonna start now. Come over here! Ropade Niall och jag suckade, innan jag stoppade ner mobilen och gick över till resten av killarna.

 

 

-So, where have you guys left Harry? Frågade kvinnan som för kvällen var den som intervjuade oss. Det var en tv-sändning och vi hade blivit varnade för den här frågan. Harry ville inte att vi skulle säga sanningen, för att han ville känna sig redo när han kom ut med vem Cassie var.

 

-He felt quite bad. It's gotta be some sort of virus, he has got... Ljög Liam och det hade jag aldrig trott om honom. Louis och han hade hjälpts åt med att komma på en bra bortförklaring, men att Liam klarade av att hålla masken sådär, det var verkligen en överaskning. 

 

-So.. I's he alright? Frågade kvinnan och spelade orolig.

 

-Yeah, he's good. Just need some rest. Sa Louis och log. Intervjuen fortsatte och jag svarade intränat på frågorna som ställdes till mig, utan någon riktig inlevelse. Till slut skulle den lilla samlingen publik ställa frågor till oss, bara som en extra liten tillställning. De flesta var frågor, eller små rykten om vart Harry egentligen var. Harry hade ju setts på sjukhuset när han kom för att besöka Cassie tidigt i morse, men det hade tolkats som om Harry var så svårt sjuk att han hade förts in där pågrund av skada, eller något. Vi försökte lugna alla genom att säga att han bara skulle göra en liten hälso-koll och var noga med att lämna ute Cassie-besöket. Sedan kom en fråga jag varkligen inte förväntat mig. En tjej runt femtonårsåldern, som satt i publiken med ett litet leende, ställde en fråga om Perrie.

 

-Are you in a fight or something? None has heard anything about Zerrie in a very long time! Sa hon och tydligen spred sig funderingar över publiken. Jag tittade på resten av killarna, som visste att jag och Perrie hade det jobbigt, men inte ens de hade tänkt sig att de syntes så väl.

 

-No, we're great. It's just much with our different tours and all that. Sa jag och log anstängt. De flesta verkade ta det, men jag mötte en blick från publiken. Det var hon som ställt frågan och jag kunde tydligt se att hon inte gick på min ursäkt.

 

 

-When will I get out of here? Frågade jag sjuksköterskan som kollade till mig varje halvtimme. Tydligen mådde jag nu tillräckligt bra för att slippa drop, vilket jag var överlycklig för. Nålar var inte riktigt min grej. Det var mitt i natten och jag hade inte kunnat sova en blund. Det var för mycket tankar.

 

-Probably tomorrow, but if you're getting worse, you'll have to stay longer... Sa hon och fyllde mitt toma glas med vatten. Det var det enda som gick ner. Kvinnan, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tidigare kommit in med mat, men bara lukten hade gjort mig illamående igen. Jag hummade bara som svar till henne. Jag ville inte vara kvar här längre. Innan kvinnan försvann ut genom dörren förklarade hon att jag skulle tvingas få drop igen om jag inte åt ordentligt under den kommande morgonen. Jag hade fått veta mina skador inte var särskillt omfattande. Jag hade hjärnskakning, vilket förklarade illamåendet, snurrandet och huvudverken. Sedan hade bilen tydligen kört in i höften på mig, så hela min kropp var nu aningen sne, men det skulle ordna sig med någon veckas vilande. Jag hade frågat henne om varför jag inte kom ihåg något om olyckan och hon hade bara sagt att det var helt normalt och att hela händelsen antagligen skulle komma tillbaks med tiden.

 

När morgonen började närma sig hade jag fortfarande inte sovit en blund. Allt jag kunde tänka på var vad Jake hade sagt. Att det var bara jag som såg alla som fiender. De ville egentligen bara hjälpa. Jag hade två val. Glömma eller förlåta?

---