2013-11-06
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 57

Tidigare:
-No... eh, I just thought that maybe we could hang out or something... Sa hon osäkert och jag förstod henne. Att hänga med två medelålders människor som dessutom var nykära skulle vem som helst vilja undvika.
 
-Yeah.. Of course. But do you mind coming with me to the mall, cause I still have to look for my sister. Svarade jag och hon nickade glatt innan hon också gick ut genom dörren och stängd den efter sig.
(Bilder kommer antagligen senare)  
 
Cassie's Perspektiv:
 
-What about this one? Frågade Harry och höll upp en film jag inte kände igen.
 
-I've already told you, it doesn't matter which one you take! Sa jag med ett leende och Harry log stort tillbaks.
 
-You're gonna love this one. Sa han och stoppade in dvd-skivan i spelaren.
 
-Like we're gonna watch it anyway. Mumlade jag och Harry skrattade, så jag insåg att han måste ha hört, vilket inte var meningen.
 
-Do you think Jake's gonna take this whole thing with us two better after a time? Frågade Harry när han krypit ner under filten bredvid mig, i soffan.
 
-Yeah. He'll come over it. Sa jag, inte säker på om det jag sa verkligen stämde, men Harry hummande till svar.
 
Filmen hade inte mitt intresse. Jag satt och studerade Harry under filmens gång. Då och då tittade han mot mig och log sött. Men han verkade helt klart inne i filmen, vilket gjorde det hela så mycket roligare. Jag gick igenom hela hans ansikte. Jag älskade allt med honom. De grön, gråa ögonen som alltid sken, näsan som han själv inte tyckte om, läpparna som alltid var lika fylliga och till sist håret som han aldrig lyckades ha full kontroll över. Jag började leka med hans fingrar som satt på den stora handen och det fick honom att vända sig mot mig igen. Blicken var lugn när han försiktigt tog tillbaka sin hand för att lägga den bakom mitt huvud, bara för att kunna få mig närmare. Till sist hamnade hans läppar mot mina och det var som om allt mitt blod plötsligt stannade i ådrorna på mig. Det var som om allt stannade. Tiden, alla människor, vinden utanför, filmen, våra andetag och tillomed mitt hjärta. Allt sa bara stopp när Harrys läppar fjäderlätt trycktes mot mina.
 
Sarah's Perspektiv:
 
Jag vägrade att titta mig om. Han skulle inte få min uppmärksamhet. Jag var arg, frustrerad och vilse. Både bokstavligen och inuti mig själv. Jag kunde fortfarande inte se slutet på vägen och började undra om det verkligen var den vägen vi hade kommit. Var det är något sorts straff? Eller hade mina drömmar bara slagit in? För hur många gånger hade jag inte drömt mig bort om Zayn. Men nu när han faktiskt fanns där på riktigt och hade gjort slut med sin flickvän jag så länge avundats, så hade han inte mitt minsta lilla intresse. Han var bara ännu en korkad idiot som inte förstod. Han hade bara gjort mig besviken genom att verka helt underbar i alla video, på alla foton och genom musiken. Men helt klart så var han ingenting för mig.
 
Det började mörkna efter någon timme till och jag undrade genast vad klockan kunde vara. Jag stannade till sist upp och sneglade bak. Zayn kom dragandes på sina ben ungefär två hundra meter bakom mig. Jag suckade när jag satte mig ner vid vägkanten. Marken var fortfarande varm från dagsolen och jag la mig utmattat på rygg.
 
-You know, the things you said back there got me thinking. You're right, I don't understand. But I want to. So please, Sarah, talk to me. Sa Zayn efter att han kommit fram och satt sig ner efter en tyst minut.
 
-I'm just tired of conversations and boys. Muttrade jag till svar och Zayn flyttade närmare.
 
-You can't run away from it forever. I kinda feel that it's the thing you do. Sa han och jag rös till, både för att hans andedräkt stank cigg och för att det han sa stämde.
 
-Like I said. You wouldn't undestand. Sa jag, men kände hur den ursäkten blev allt sämre och sämre. För tänk om det var precis det han skulle göra. Plötsligt började jag gråta. Det var första gången sedan jag var fyra år, som jag grät inför en annan människa. Men jag kunde inte hålla igen på det längre. Pappa och jag skulle åka hem igen i övermorgon och då skulle jag få återgå till mitt skit liv. Jag ville inte!
 
-Come here... Sa Zayn och flyttade ett steg närmare för att dra in mig i sin famn. Han strök mig lugnande över ryggen, men inte för att det hjälpte nå vidare. Jag grät hysteriskt.
 
-It's okay! We will get back, I promise you. Sa Zayn och jag fick fram ett humoristisk fnysning i mitt gråtande.
 
-Like that's why I'm crying... Sa jag ironiskt och Zayn slutade genast med sina lugnande strykningar. Han tag ett tag runt min arm och kavlade försiktigt upp ärmen på min tröja.
 
-Why? Frågade han och jag gjorde inte ens något motstånd för att få tillbaks min arm.
 
-Because I need it. Sa jag bestämt. Zayn skakade på huvudet och jag insåg att det blivit mycket mörkare sedan vi slagit oss ner. Det började dessutom att bli kallare och jag hade antagligen frusit om jag inte suttit i famnen på Zayn.
 
-You don't need this. Sa han och strök med sin ena finger över mina tiotals ärr som syntes trots mörkret. Vi satt tysta ett tag. Zayn fortsatte hela tiden med sina lugnande strykningar och jag hade inte bråttom bort från hans famn. Till slut kom kylan på riktigt, trots att det var LA vi snackade om.
 
-I'm freezing Zayn. Sa jag och han började genast rota runt i sin ficka.
 
-I have a lighter, so we just need to find some firewood. Sa han och släppte mig för första gången för att kunna ställa sig upp. Jag reste mig ovilligt också och vi började genast att leta efter torra pinnar i mörkret. Jag höll mig hela tiden nära Zayn och jag märkte hur han gjorde samma sak. Jag visste ju att han var mörkrädd. Det var en av de få sakerna man fick lära sig när man gick med i Twitter-fandomen. Hur omanligt och töntigt det än var för en nittonårig kille, så kunde jag inte låta bli att tycka att det var aningen gulligt.
 
-I've got some wood, let's go back now! Sa Zayn manande och jag flinade för mig själv över hur rädd han lät. Vi gick tillbaks mot platsen vi troligtvis suttit vid förut, men vi kunde inte vara helt säkra eftersom mörkret hindrade oss från att se. Till sist fick Zayn igång en sorts brasa av de små torra pinnarna han lyckats hitta.
 
-You can sit here if you want, I don't bite, you know. Sa Zayn med ett flin och höll ut armarna. Jag gjorde som han sa med ett litet leende, för ikväll spelade det ingen roll. Vad jag hade sagt och gjort med Zayn idag, hade jag aldrig någonsin gjort förut. Jag hade aldrig visat mina ärr, aldrig gråtit inför någon, aldrig krupit upp i hamnen på någon bara sådär och aldrig kännt att det för en gångs skulle inte spelade någon roll.
 
-I like you, Sarah. You know, really like you. Sa Zayn och jag tittade upp mot hans ansikte som nu var upplyst av elden vi lyckats skapa. Han mötte min blick och log. Sedan kunde jag inte förhindra vad som hände. Hans läppar var mot mina innan jag hunnit tänka eller agera. Och de passade perfekt mot mina. Jag ignorerade den beska smaken av cigarett och fokuserade på hur bra han var på att kyssas. Hans läppar rörde sig lekfullt mot mina ända tills min mobil ringde. Jag drog mig snabbt tillbaks, förvånad över ljudet. Det var nästan obekant efter timmarna utan tillgång till en fungerande mobil. Jag undrade hur länge vi egentligen hade haft signal på platsen där vi befann oss. Kanske hade vi haft det redan när jag först satt mig ner, innan det ens hunnit bli mörkt. Innan jag hade öppnat mig för honom och visat mina ärr. Vi hade iallafall haft signal innan kyssen, så mycket kunde jag vara säker på. Men jag svarade snabbt, utan att titta på Zayn.
 
-Nu svarar du?! Skrek Jake i luren och jag suckade.
 
-Skönt att höra din röst brorsan. Sa jag lättat.
 
-Vart är du?! Sa han, fortfarande orolig.
 
-Eh... för att vara ärlig så vet jag inte. Vi körde vilse. Svarade jag.
 
-Vi? Frågade Jake.
 
-Ja, Zayn och jag. Svarade jag.
 
Grace's Perspektiv:
 
Den senaste timmen så hade jag och Niall bara snackat om hur fantastiskt Irland var. Det var skönt att kunna prata med någon om sitt hemland, särskillt när man fick höra den efterlängtade accenten. Att jag bodde mitt i Dublin och han i Mullingar, spelade ingen roll. Vi kunde fortfarande komma på stället vi båda besökt, saker vi båda hade sett och mycket annat.
 
-You know, I'm sorry that we can't go out and take a coffee or something. Sa Niall och jag skakade på huvudet.
 
-It's okay, really. And I get why. You just don't want to make a mess out there. Sa jag och tittade menande mot fönstret som skärmade av oss från de hundratals fansen som skrek utanför. När jag tagit mig in, hade fler av dem känt igen mig från gårdagen, då jag med täckta ögon, blivit förd upp på den stora scenen. Det var som en dröm bara att tänka på det. Tjejerna idag som stod radade utanför hotellet hade för mestadels varit trevliga och sagt att jag var vacker, vilket jag för övrigt inte trodde på. Men någon eller några av dem hade utbrustit i några fula ord de kopplat ihop mitt namn med. Jag tog inte illa upp, det var så det gick till.
 
-I wish we could rewind last night... Mumlade Niall.
 
-Yeah, me too. I can't thank you enough for bringing me up on that stage. Sa jag och log.
 
-I didn't mean the consert. I meant the thing that happend after the consert. Sa han och log brett.
 
-Oh... Sa jag förvånat. Så det hade varit lika perfekt för honom, som för mig?
 
-What do you think about it? Frågade han.
 
-The kiss? Sa jag. Niall nickade bara till svar och jag kunde inte låta bli att le stort.
 
-I think it's worth to be repeated... Sa jag och hann bara se Niall spricka upp i ett leende innan det hände igen. Han kysste mig. Niall kysste mig. Killen som jag flera år tillbaka haft en kändiscrush på, kysste mig faktiskt. Det övergick snabbt till något mer än en enkel kyss. Snart hade Niall inte längre kvar sin tröja på och samma sak hände för mig. Nej, nej, nej, Grace. Du hade lovat dig själv att inte göra något mer vårdlöst. Du ska inte bli en sån där billig blondin, som byter kille varje natt. Men det här var annorlunda. Jag var inte påverkad av alkohol, hade inte rökt på och gjorde det inte för att bevisa något. Kanske var det här på riktigt.

Åh, jag blir så glad av att skriva på den här novellen! Har liksom allt planerat och behöver bara komma på ett bra sätt att förmedla det. Har ju hållt på så länge med hela historian och händelserna, vilket gör det hela väldigt komplicerat, men hoppas ni hänger med. Älskar er för att ni stannar!  
 
 

2013-09-13
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 56

Tidigare:
-She's not answering... Sa Thomas efter att snabbt ha kommit tillbaks till oss där vi väntade.
 
-Probably busy with some boy. Sa Cathrine och fick Thomas att skratta.
 
-Or she has got stuck somewhere... Skojade jag och de båda skrattade nu.
 
 
Sarah's Perspektiv:
 
-Any signal yet? Frågade Zayn trött.
 
-Nope... Suckade jag utmattat. Jag orkade inte gå längre. Man såg inte ens slutet av vägen trots att vi gått i mer än en timme. Hur hade vi egentligen lyckats hamna här ute. Det värsta var värmen. Det liksom ångade om vägen vi gick på. Utan att tänka mig för så kavlade jag lätt upp armarna på min långärmade tröja.
 
-What's that? Frågade Zayn och pekade menande på de rosa tiotals sträcken längs mina armar. Jag drog genast ner tröjan igen, nervös över att han precis sett min största hemlighet.
 
-Nothing! Sa jag snabbt och Zayn tog tag i mig för att få mig att stanna.
 
-Is that what I think it is? Frågade han och jag drog tillbaks min arm för att visa att det var något jag inte ville prata om.
 
-Just let it go... Uppmanade jag och han fnös.
 
-Like if! So what, you're a selfharmer? Frågade han bara sådär rakt ut.
 
-Don't say it like that! Fräste jag och han hajade till.
 
-Like what? Frågade han förvirrat.
 
-Like you know exactly what it means and like it surprises you that I'm doing it. I bet you don't even know why people are doing it. Cause you don't know a shit about being sad. You have everything Zayn! Money, fame, people who loves you, a whole family and four best friends. End of story... Sa jag och insåg snabbt att jag grät. Jag gick om honom i ett ökat tempo som om jag fått tillbaka all min kraft bara sådär.
 
Louis' Perspektiv:
 
-Hi... eh, it's me. Where are you? Det var ännu ett meddelande som Eleanor hade pratat in på min mobilsvarare. Jag ignorerade det bara. Jag var inte redo att prata med henne än.  
 
-Actually... I don't think I have something special to do today. So do you wanna hang out or something? Frågade jag, precis när hon var påväg att svänga in på vägen mot hotellet.
 
-Okay. Let's make a deal! I can spend the day with you if you promise that we won't talk more about my parents! Sa hon allvarligt och jag nickade snabbt.
 
-Deal! Sa jag och hon log smått.
 
-So where are we going? Frågade hon sedan och jag tänkte efter.
 
-Are you okay with staying away from all the public places? Frågade jag osäkert och hon tittade frågande på mig.
 
-What exactly do you mean when you say public places? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
 
-The mall, the streets, the hotel, all the beaches and everywhere else where there's people. Sa jag och hon höjde ögonbrynen.
 
-Dear Louis Tomlinson. You're in LA. There's no such places around here. But I've got an idea. Sa hon och gjorde världens U sväng och körde tillbaka på vägen vi kom ifrån.
 
-What are you thinking? Frågade jag klurigt.
 
-Let's do all of those things you just said you didn't want to. But none is gonna know it's you. Sa hon med ett litet leende som sa att henne idé skulle fungera alldeles perfekt.
 
Jakes Perspektiv:
 
"You don't have to worry about the song, I'll fix it somehow!" Fick jag som svar från Melissa via sms. Jag suckade bara och tittade upp på Cassie där hon satt, tätt bredvid Harry.
 
-Are we just gonna sit here all day or what? Frågade jag när jag tröttnat på den irriterande tystnaden.
 
-Are you suggesting something? Frågade Harry och gav mig en dömande blick, utan att tänka på det. 
 
-We could go out.. And... Jag hann inte avsluta min menig för Harry la sig i. 
 
-And get ourselfs killed by all our crazy fans who doesn't even know who Cassie is?! Great idea! Sa Harry ironiskt och jag såg hur Cassie gav honom en varnande blick för att visa att han gått för långt. Själv tyckte jag bara att hans svar varit upprörande. Han sa precis att han inte kunde visa sig själv på gatan utan att skapa kaos. Insåg han inte själv vilka friheter han tog ifrån Cassie när hon snart inte heller skulle hamna i exakt samma situation. 
 
-Why don't we just stay inside and watch some movies? Föreslog Cassie och jag visste redan hur det skulle sluta. Cassie skulle somna med Harrys arm runt sig innan filmen ens hunnit börjat. Och Harry skulle titta mer på henne än på den lilla tv skärmen. Han skulle titta på henne på det sättet jag alltid velat se henne. Och under hela denna tid så skulle jag tvingas stilla helt ensam i fåtöljen jag redan satt i. 
 
-Actually. I should spend some time with my dad since he and my sister is leaving tomorrow! Sa jag innan vi hann bestämma oss för det där med filmerna. Jag ville smita så fort jag kunde och jag förstod att min lögn varit ganska genomskinlig. Alla i rummet visste ju hur jag kände för Cassie. Men jag lämnade rummet innan någon hann säga något.
 
-Pappa! Jag knackade på dörren in till hans hotellrum, men fick inget svar. Jag insåg att han antagligen var med sin nya livskärlek även kallad Cassies mamma. Jag gick ner till receptionen igen och bad om rumsnummret för Cathrine Black. Tydligen var det rummet snett mitt emot min pappas och jag knackade osäkert på dörren. Jag hade antagit att det var Cathrine som skulle öppna, i bästa fall min pappa. Men där stod någon helt annan.
 
-Jake? Sa Eleanors röst frågande och jag bara stirrade på henne tills hon harklade sig osäkert.
 
-Sorry, what are you doing here? Frågade jag med tanke på att Cassie egentligen var helt utom sig av oro för henne, även om hon inte ville erkänna det.
 
-I had nowhere to go, so Cathrine sort of forced me to stay with her. Sa hon och log försiktigt. Jag nickade när jag förstod hur allt gått ihop.
 
-You know she's worried about you, huh? Sa jag och behövde inte ens nämna Cassie vid namn för att Eleanor skulle förstå att jag menade henne. Eleanor nickade tveksamt.
 
-But she hates me though... Mumlade hon ansträngt och jag hade gjort allt för att höra vad de egentligen pratat om kvällen innan. Cassie hade ju gjort allt för att slippa prata om det och ingen annan visste ju riktigt vad som hänt. Jag hoppades på att Eleanor skulle kunna förklara en del, men ville inte fråga det första jag gjorde.
 
-Are you searching for Cathrine? Frågade Eleanor till slut när tystnaden varat allt för länge.
 
-No, actually, I'm out, looking for my dad... Svarade jag med ett tveksamt leende och hon nickade innan hon steg åt sidan och lät mig passera henne, in på hotellrummet.
 
-Thomas, Jake's here! Ropade Eleanor och jag fick ännu en gång den där konstiga känslan. Jag var inte speciallt van vid att folk runt omkring mig nämnde min pappa vid hans namn. Han hade aldrig varit den där sociala typen och mina vänner sa alltid "Din farsa" om de överhuvudtaget pratade om honom. Att alla helt plötsligt pratade om honom runt mig kändes så otroligt skumt. Först Cassies mamma och nu Eleanor. Det var som om alla kände honom.
 
-Oh, är du okej grabben? Frågade pappa när han fick syn på mig. Han och Cathrine satt vid det lilla borden, med varsin kaffekopp och ett fat småkakor. Stolen bredvid deras var tom, vilket antagligen var där Eleanor tidigare suttit. Det såg mysigt ut. Tre människor, inte ens släkt, eller relaterade till varandra på något speciellt sätt, som satt där med fika och lät sina skratt fylla det lilla rummet. Ibland önskade jag att jag också kunde få ha det så. Det var min pappa som satt där, men jag hade aldrig sett honom sån. Han hade aldrig suttit med mamma sådär förut innan det tog slut mellan dem. Han hade alltid tagit sitt kaffe och druckit det framför tv:n medan han skickade iväg viktiga mejl till jobbet. Sedan såg man honom inte förrän på kvällen till middagen. Helgerna hade han alltid uppbokade eller så skulle han ut och storhandla mitt bland alla stressande människor. Aldrig hade jag sett honom så avslappnad som nu, men han passade in där. Med ett charmigt litet, gubb leende på läpparna, trots att han såg rätt ung ut för sin ålder.
 
-Ähh... Aa, jag tror det. Ville bara kolla vad du höll på med. Förresten, vart är Sarah? Frågade jag och förvånades över hur konstigt det kändes att prata svenska igen.
 
-Jag försökte ringa henne, men hon är väl upptagen skulle jag gissa... Svarade han och jag kunde föreställa mig vad han trodde om henne. Han trodde antagligen att hon hoppade runt mellan olika killar varje kväll, lika okänslig som alltid. Men han kände henne inte, just för att han aldrig haft tid att lära känna henne ordentligt. Killarna hon tidigare dejtat hade sårat henne och hon hade bara varit stark när hon gjorde slut med dem. Inte vem som helst skulle kunna bryta kontakten med någon man lagt så mycket tillit och kärlek på. Men de hade alla varit idioter, så hon hade gjort helt rätt.
 
-Jahapp, jag antar att jag sticker igen då... Svarade jag och började gå tillbaka mot dörren. Jag hörde fotsteg efter mig och skymtade Eleanor i ögonvrån.
 
-Are you going again? Frågade hon när jag öppnat dörren och tagit ett steg ut.
 
-Yeah, I'm gonna look for my sister. Svarade jag och hon nickade förstående.
 
-So... you're busy? Frågade hon och jag undrade genast vad hon menade.
 
-Why? Frågade jag.
 
-No... eh, I just thought that maybe we could hang out or something... Sa hon osäkert och jag förstod henne. Att hänga med två medelålders människor som dessutom var nykära skulle vem som helst vilja undvika. 
 
-Yeah.. Of course. But do you mind coming with me to the mall, cause I still have to look for my sister. Svarade jag och hon nickade glatt innan hon också gick ut genom dörren och stängd den efter sig. 
 
 Äntligen! Nej, jag är inte tillbaka, men under den senaste tiden har jag haft så mycket extra inspiration, att det blev ett kapitel. Tack återigen för att ni stannar! Kommentera vad ni tycker. 
(Publicerat från mobilen och förklarar därför varför det inte är några bilder med) 
 

2013-08-19
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 55

 
 
Tidigare:
-Well, I don't even know you. Sa jag och han himlade med ögonen.
 
-Everybody knows me. Sa han och skrattade utan någon lycka över huvudtaget.
 
-Not the real you! Sa jag och han tittade på mig med ögon jag skulle kunna drunkna i.
 
 
 

Melissas Perspektiv:
 
Jag vaknade upp precis som vanligt. Men när jag fult försökte kravla mig ur sängen så insåg jag att självaste Louis Tomlinson låg fem meter bort på min soffa. Jag stelnade till och ramlade tillbaka ner i sängen av all yrsel. Hur mycket hade jag egentligen druckit igår? Jag gjorde ett nytt försök och vinglade klumpigt ut genom rummet så ljudlöst jag kunde. Jag tog mig ner till köket och satte på vattenkokaren. Vad var klockan egentligen? Jag blev tvungen att blinka flera gånger för att ordentligt kunne se vad de två visarna pekade på. Halv tolv. Men hur hade allt det här kunnat ske. För det var ju inte helt normalt att stöta in i en av One Direction medlemarna när man oskyldigt gått ut helt ensam för att skingra alla tankar. 
 
-Oh shit. What the fuck happend yesterday? Frågade en röst bakom mig och jag snurrade skrämt runt. Där stod han. Louis. Han tog stöd av väggen för att inte ramla samtidigt som han gnuggade sig i ögonen för att vakna till.
 
-Ehm... I don't really know. Svarade jag stelt. Han vinglade fram precis som jag tidigare gjort och ramlade bokstavligen ner på närmsta stol.
 
-Melinda, right? Frågade han och blinkade några gånger innan han tittade på mig.
 
-Melissa. Rättade jag honom och han log ursäktande.
 
-We didn't. I mean... did we- började han, men jag avbröt.
 
-No, no! We didn't do... that. Svarade jag och han verkade lättat.
 
-Thank God. My girlfriend would kill me... Sa han och jag gav honom ett glas vatten som han tackade för med ett leende. Jag log tillbaka trots att vad han precis sagt hade brutit något inom mig. Jag hade alltså bara varit ett litet kvälls-nöje för honom och hans pojkbandsliv. Wow, och jag som kännt mig patetisk innan. Men vad hade jag egentligen trott. Klart han hade en flickvän, jag menar... kolla på honom!
 
-I gotta get back. Where exactly am I? Frågade Louis efter att ha tömt sitt glas och jag slog mig ner på stolen mitt emot honom.
 
-Like, in the middle of Hollywood. I can drive you! Erbjöd jag mig och han log tacksamt.
 
 
-So... have I got it right. Your mother just left you when you were three and now you're living with your dad who's working all day and night? Frågade Louis när vi var i full fart tillbaka mot hans hotell i min rosa bil. Jag hummade som svar på frågan om mitt sorgliga liv.
 
-Oh... well, I'm sorry. Sa han tveksamt och jag vände blicken från vägen för att möta hans blick.
 
-Sorry for what? That my mum left? Well, I didn't even know her. Or are you sorry for the fact that my dad doesn't care? Well, he has never done and he never will. Sa jag irriterat och kände hur Louis gav mig medlidande blickar. Jag hatade det. Jag hatade att öppna mig för andra som sedan bara ville hjälpa. De kunde inte hjälpa, fattade de inte det? Jag var som jag var. En riktigt bortskämd, rik, bitch! Ingen kunde göra något åt saken och det hjälpte inte att andra ville känna medlidande, för jag fick inte ut något av det.  
 
Cassies Perspektiv:
 
-Harry... Has Eleanor found Louis yet? Frågade jag till slut och Harry skakade försiktigt på huvudet.
 
-He has been gone since yesterday night. I heard screaming from the hall and when I went to check it out, I saw Louis and Eleanor. They're in a quite big fight now I think... Sa Harry fundersamt och jag suckade. Men jag kunde inte känna någon skyldighet, skuld eller medlidande. Eleanor förtjänade det. Hon hade för guds skull haft ett förhållande med killen som svikit mig. Så gjorde man inte mot sin så kallade bästa vän föralltid.
 
-But don't worry. I'm sure they'll work it out somehow! Sa han tröstande och tryckte mig närmare honom. Jag sneglade på Jake som istället satt sig i en fotölj när Harry tidigare rusat in. Han log svagt och jag log ansträngt tillbaka. Jag visste att jag såg förfärlig ut. Efter samtalet med Eleanor kvällen innan så hade jag inte haft någon ork kvar. Sminket satt fortfarande kvar och var antagligen lite vartsom i ansiktet. Jag hade knappt sovit något, så jag kunde tydligt känna hur jag hade sådana där fula påsar under ögonen. Och håret hade jag inte orkar göra något åt, så det bara satt där som ett trassligt fågelbo, mitt uppe på huvudet. Att de ens vågade kolla på mig.
 
-I'm not worried about her... or Louis. I just wanted to know if they were together. Svarade jag buttert och Harry hummade, utan att ge mig något riktigt svar.
 
Vi satt tysta under några minuter. Jake kollade kritiskt på Harry. Harry kollade beskyddande på mig och jag kollade frågande på Grace som bara satt där och funderade. Plötsligt pep hennes mobil och vi alla hoppade till av det plötsliga ljudet, men låtsades som om ingenting. Grace tog snabbt upp sin mobil och läste sms:et med ett brett leende.
 
-Sorry... I gotta call Niall. Ursäktade hon sig sedan och skyndade sig in i sovrummet för att prata ostört.
 
-So... Jake. Where are you from? Frågade Harry för att lätta stämningen, vilket Jake uppenbarligen inte uppskattade. Han fnös bara och jag gav honom en blick som sa "Försök"
 
-Sweden. Muttrade han sedan och Harry hummade bara när han insett att Jake inte var på något speciellt bra humör. Och vi alla i rummet visste ju varför. Jake gillade mig. På det sättet. Men nu hade jag Harry och dessutom så var han min styvbror. Jag menar, det skulle ju aldrig fungera över huvudtaget. 
 
-Are we just going to sit here all day? Frågade jag och Jake ryckte på axlarna i en irriterande gest. 
 
-Let's get out of here and grab some food! Föreslog Harry och jag nickade gillande.
 
-But first. I gotta take a shower! Sa jag och flög upp från Harrys knä. Detta var ett perfekt tillfälle för dem båda att lära känna varandra. Jake tyckte inte om Harry och Harry visste ingenting om Jake. Så nu skulle de lätt kunna bekanta sig med varandra och kunna förenkla allt igenom att byta uppfattningar. Jake gav mig en blick som kunnat döda när han insåg att jag gjorde det med flit, men jag log bara och försvann in i badrummet.
 
Zayn's Perspektiv:
 
-Seat belt! Sa Sarah varnande och jag tittade ironiskt på henne.
 
-Are you serious? Frågade jag och hon rynkade pannan.
 
-Just because you're the famous Zayn Malik, does it not mean that you can go with me in this damn car without any seat belt. So just put it on! Sa hon irriterat och jag suckade innan gjorde som hon sa. Hon muttrade något i stil med "Fuck famous bitches who're making their own rules" Men jag gav ingen respons, utan tittade ut genom fönstret som om ingentinig. Jag försvann bort i alla tankar för ut tag. Ett ganska långt tag insåg jag när jag väl vaknade till.
 
-Where the fuck are we? Frågade jag när jag blinkat några gånger och insett att jag var på en obekant väg.
 
-On our way back to your hotel? Sa hon frågande.
 
-This is not the back there! Sa jag bestämt och hon tittade skrämt på mig.
 
-Are you kidding me? Utbrast hon och slog sig själv för pannan av irritation.
 
-How could you even think that we were staying out here. I mean, look at this place! Sa jag och hon tittade ut runt omkring oss på platsen där bilen och vi just då befann oss. Där fanns ingenting. Bara havet några hundra meter bort och sedan en skog och torr mark. Vi var inte ens på motorvägen längre. Vi befann oss på någon sorts landsväg, skulle jag nog kalla det. Hur länge hade vi egentligen kört? Det såg inte ens ut som om vi befann oss i LA längre. Snarare en ödemark. Jag tittade bakåt och där såg man bara samma väg så långt ögat kunde nå. Samma sak framåt. Jag stönade irriterat och gav henne en dödande blick.
 
-It's okay. We'll just drive back. I mean... there's only one way out here! Sa hon och började genast att vända bilen. Och precis när jag fått tillbaka ett bättre humör så känner jag hur bilen börjar att väga över åt ena hållet. När Sarah sedan försöker gasa, så kör vi snett framåt.
 
-What the fuck is that? Frågade jag och öppnade dörren för att stiga ur, fastän bilen fortfarande var i rullning.
 
-What are you doing? Skrek Sarah rakt ut och tvärbromsade.
 
-I have to see what's wrong with this shit! Sa jag och slog till den lilla hyrbilen. Hon steg också ur och vi båda såg felet exakt samtidigt.
 
-You gotta be fucking kidding me... Sa jag, noga med att kontrollera ilskan som kokade inuti mig. Ena bakhjulet var platt. Toppen!  
 
-Can you please just stop swearing all the time?! Frågade Sarah irriterat och jag gav henne ännu en dödande blick. Sedan brast allt inom mig. Vi hade fan fått punktering och befann oss mitt ute i ingenstans.
 
-Should I stop?! Well, you were the one who got us out here! And you were the one who was driving, so I'm actually not the one who has to stop! Skrek jag till henne och tydligen hade hon också tappat tålamodet.
 
-But I was just driving you back because I'm a nice person and you were the one who didn't told me which way I should have driven! So don't you dare to blame me! Skrek hon tillbaka till mig över biltaket, på andra sidan bilen där jag stod.
 
-Well, atleast I'm able to drive a car! Skrek jag igen, men nu skrattade hon istället som svar.
 
-You don't even have a driver license! Sa hon och försatte sedan att skratta. Jag kom på att hon hade rätt och svor lågt innan jag ilsket satte mig i bilen och drog igen dörren med världens smäll. Jag satt där och surade ett tag innan den andra bildörren öppnades.
 
-There's no spare wheel either... Suckade Sarah efter att ha satt sig i förarsätet och smällt igen dörren, hon också. Jag hummade till svar, fortfarande sur över att hon satt oss i den förfärliga situationen.
 
-I forgot the phone in my hotelroom, try yours! Sa jag till slut och hon drog snabbt fram sin mobil.
 
-There's no signal. Sa hon och suckade irriterat innan hon stoppade undan mobilen igen. Där satt vi. Jag och en tjej jag bara träffat några få gånger förut och som alltid lyckades få mig otroligt irriterad. Vi satt där, i den lilla hyrbilen med sämst AC, helt vilse i ödemarken utanför LA. Jag var fortfarande fövånad över att det ens fanns obebodd mark såhär nära stan. Det hade jag aldrig kunnat tro. Vi satt där länge. Det var för varmt ute, även om det inte var så mycket svalare inne pågrund av luftkonditioneringen som höll på att ge upp. Men vi hade radion på och lyssnade uttråkat på låtarna som spelades en efter en.
 
-We gotta do something. We can't just sit here! Sa jag till slut och Sarah tittade på mig.
 
-What are you suggesting? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
 
-What about going for a walk? Föreslog jag och hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.
 
Eleanor's Perspektiv:
 
-No, no, no! Not like that, try again! Sa Thomas och jag skrattade innan jag försökte ännu en gång.
 
-Hey, Jaj hetähr Eleanor. Sa jag och han brast ännu en gång ut i ett högt skratt. Sedan hörde vi dörren öppnas och Cathrine var snart inne i rummet där vi befann oss.
 
-What's so funny? Frågade hon och kunde inte låta bli att skratta med.
 
-I'm teaching her some Swedish. Or at least I'm trying. Sorry, El. You are really sweet, but I don't think Sweden is something for you... Sa Thomas och jag lipade åt honom. Cathrine slog sig ner vid bordet, intill Thomas som genast la armen om henne.
 
-How did it go? Frågade jag och hon drog halvhjärtat på munnen.
 
-Honestly... Not as good as I thought it would. I've never seen her his mad before. Svarade hon och jag kunde se Cassie framför mig. Hur hennes ögon hade blixtrat av sårbarhet när jag berättat om allt. Men jag behövde få det sagt. Jag kunde inte bära den hemligheten längre. Josh var en idiot och jag hade varit en också, när jag haft ett förhållande med honom efter att han krossat Cassies hjärta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara Cathrine. Hon hade lovat att inte säga något om att jag sov hos henne, för att Cassie skulle tro att jag hittat tillbaka till Louis igen kvällen innan. För jag ville få Cassie att tro det, eftersom hon då skulle slippa all extra oro. För jag visste att hon fortfarande brydde sig om mig. Nästa lika mycket som jag brydde mig om henne. Men faktiskt, så hade jag haft det trevligt med Cassies mamma under gårdagens kväll. Vi hade pratat och ibland glömde jag bort att hon var mamma till min bästa vän. Hon kändes mer som en extra mamma. Och Thomas. Det hade verkligen varit kul att lära känna honom ordentligt, bara på en morgon. Han passade perfekt för Cathrine och jag försökte att inte tänka på det faktum att han var Jakes pappa.
 
-What about going out for some lunch, all three of us? Föreslog Cathrine för att släppa samtalsämnet om Cassie. Thomas nickade gillande och jag reste mig upp utan att svara.
 
-I'm just gonna give my daughter a call and tell her where I am. She was still asleep when I left this morning... Förklarade han och Cathrine nickade förstående innan han försvann.
 
-Are you okay? Frågade hon mig sedan och jag nickade tveksamt.
 
-She's gonna forgive you. I promise! Sa Cathrine och jag ville gärna tro på henne, men kunde inte riktigt.
 
-She's not answering... Sa Thomas efter att snabbt ha kommit tillbaks till oss där vi väntade.
 
-Probably busy with some boy. Sa Cathrine och fick Thomas att skratta.
 
-Or she has got stuck somewhere... Skojade jag och de båda skrattade nu.
Extra långt eftersom jag inte uppdaterat på länge. Sorry for det. Skyller på livet jag lever. Men detta var nog det sista kapitlet på ett tag. Kanske bara någon vecka, vet ej. Men nu börjar skolan och jag har verkligen fullt upp. Helt galet mycket alltså! Och jag lägger all min kraft på min nya novellblogg, som jag fått av Bella- eftersom jag värdesätter den lite högre. The sad truth. Men tack för att ni stannar iallfall. Och jag har STORA planer för den här novellen, så lämna inte bara för denna tillfälliga lilla paus. Love ya all xx (inte genomläst, orkar er)
 

2013-08-04
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 54

Everyone knows- Kapitel 54
 
Tidigare:
När vi kom fram till hotellet mötte jag chockat på en person jag aldrig i min vildaste fantasi hade väntat mig att se just där, just då.
 
-Zayn? Frågade jag chockat och han log osäkert.
 
-Hello. Sa han med ett smickert leende som klart syntes genom mörktet.
 
 

Harry's Perspektiv:
 
-Where's Zayn? Frågade Liam efter att ha stoppat in huvudet in i mitt hotellrum.
 
-How should I know? You just woke me up? Frågade jag förvirrat med morgonröst.
 
-Hm... Suckade Liam och stängde dörren utan att säga något mer. Jag suckade och drog mig ur sängen efter att ha kollat om jag fått några nya meddelanden under natten. Det var några från människor jag egentligen inte ens kände, men inget ifrån den enda personen jag verkligen ville höra av just då. Cassie. Jag drog på mig en t-shirt och ett par egentligen alldeles för tighta jeans.
 
-So Zayn's just gone? Frågade Paul när vi alla satt samlade i den lilla lobbyn.
 
-Yeah, and he doesn't answer his phone. Sa Niall. Paul drog sig frustrerat över pannan.
 
-And none knows where Louis is? Frågade Paul, nu med aningen oro i rösten.
 
-Nope. Sa jag, eftersom de flesta tittat på mig. Jag skulle tydligen veta exakt vart Louis gått.
 
-But El is gone too. So they must be together! Sa Liam och det skulle tydligen vara lugnande.
 
-No. They're not together. Sa jag och alla tittade häpet på mig.
 
-What did you just say? Frågade Paul mig.
 
-Louis is not with Eleanor. Sa jag och alla verkade häpna ännu en gång.
 
Jake's Perspektiv:
 
"So are you up for some writing today?" Skrev jag till Melissa, eftersom vi fortfarande behövde fixa en helt ny låt, sedan Cassie bestämde sig för att göra allt på egen hand. När jag väntat på svar i tio minuter så gav jag upp och steg klumpigt ur sängen. Austin hummade irriterat till när jag råkade gå på någon av alla hans grejer som lång slängde på golvet. Jag drog på mig en vanlig munktröja och ett par shorts innan jag klev ut i korridoren. Det var så härligt tyst på helgerna. Alla sov fortfarande, eller hade åkt tidigt för att åka någonstans. Jag gick nyvaket genom korridoren och knackade på hos Cassie, utan att egentligen ha någon anledning. Nyheten från igår var fortfarande det enda som fanns i huvudet på mig. Min pappa... och Cassies mamma. Nej, det gick inte.
 
-She's still asleep... Sa Grace när hon öppnat dörren. Jag log halvt.
 
-Could I come in then? Frågade jag och Grace flyttade på sig för att låta mig passera.
 
-Eleanor came by last night. Sa Grace och jag tittade förvirrat på henne.
 
-What did she say? Frågade jag och Grace ryckte på axlarna.
 
-I don't know. But they're not friends anymore accordning to Cassie... Sa Grace och precis då kom Cassie ut genom dörren från sovrummet.
 
-And I don't want to talk about it. Okay? Klargjorde hon efter att ha satt sig i soffan, inlindad i en filt. Hon såg förfärlig ut. Håret var uppsatt i en slarvig knut, hon hade uppenbarligen inte haft ork att ta bort gårdagsens smink som runnit nerför ansiktet med tidigare tårar och ögonen bara stirrade trött rakt framför henne.
 
-I'll call Harry... Viskade Grace till mig och lämnade oss ensamma.
 
-Hey... What has happend to you? Frågade jag omsorgsfullt och satte mig ner i soffan bredvid Cassie. Hon lutade genast sitt huvud mot min axel.
 
-Jake... How could all of this happen over a day? Frågade hon och jag skakade på huvudet.
 
-I've no idea. Svarade jag och sneglade ner på henne. Jag hann se en tår som lämnade hennes ena öga, innan hon snabbt torkade bort den.
 
-I don't deserve to live. Mumlade hon och jag hajade till.
 
-Don't you dare to ever say that again. Cassie, we're going to get through this shit. Together! Sa jag allvarligt och hon log tacksamt innan ännu en tår trillade nerför hennes ansikte.
 
-Thanks... Brother, I guess. Sa hon och flinade. Jag log ansträngt tillbaka. För det var inte ordet jag ville höra. Jag hade alltid velat ha henne mer än som en vän. Och det blev hon, som om gud hört mina böner. Men då fick jag bli hennes styv bror. Vad var det som hänt egentligen? Var det något sort dåligt skämt, eller?
 
-He's on his way... Sa Grace så fort hon kom in genom dörren.
 
-Who, Harry? Frågade Cassie genast och Grace nickade frågande.
 
-No, no. He can't come here. He has to keep an eye on Louis and help him find Eleanor! Utbrast Cassie och började hyperventilera helt galet bredvid mig.
 
-Cassie! Sa jag allvarligt och tog tag runt hennes armar, som för att hålla henne stilla. Grace satte sig på huk framför Cassie vid soffan.
 
-Harry is coming. And he's gonna take care of you! Sa hon långsamt, på samma sätt som man pratar till småbarn. Men det kanske var det enda sättet att få Cassie att förstå. Hon behövde honom just då, det kunde till och med jag konstatera. Hon kunde inte alltid hålla på att tänka på andra och hela tiden glömma bort sig själv. Det knackade på dörren en gång till och vi alla undrade vem det kunde vara den här gången. Det blev ännu en gång Grace som fick gå och öppna.
 
-Hi. Cassie, is she in the right mode to see me? Frågade hennes mamma som stod utanför.
 
-Eh, honestly, I don't know... Svarade Grace och Cassies mamma stack nyfiket in huvudet och tittade på oss, där vi satt i soffan.
 
-Oh great! You two are together. Sa hon och Grace släppte in henne på samma sätt som förut när det varit jag som knackat på dörren.
 
-Hi darling... Are you okay with me being here? Frågade Cathrine och hukade sig framför Cassie.
 
-In fact. No. Sa Cassie uppriktigt. Hennes mamma suckade och strök henne över benet.
 
-I just came by to see if you two are okay with each other. Thomas and I, we were quite afraid of telling you this, because we didn't know how your relation was like. Förklarade hon och att hon nämnde min pappa vid hans namn istället för att säga 'Jakes dad' kändes aningen skumt.
 
-And I wanted to remind you about the fact that I'm leaving tomorrow. Fortsatte hon sedan.
 
-Well you better start looking for a bigger house, when you're coming back to England then. Snäste Cassie som svar och jag klämde till hennes arm som en varning. För jag förstod inte vad hon tjänade på att vara oförskämd mot sin egen mamma. Sedan insåg jag att hon hade rätt. Om min pappa verkligen var så tagen av Cassies mamma som han påstod, så skulle någon av oss behöva flytta till en annan kontinent. Antingen skulle det bli jag, Sarah och pappa. Eller så skulle det bli Cassie och hennes mamma.
 
-We'll say goodbye tomorrow. I love you. Sa hon och strök Cassie över kinden innan hon gav mig en tacksam blick och gick ut genom dörren igen.
 
Harry's Perspektiv:
 
Grace samtal hade sagt tillräckligt. Cassie behövde mig. Jag hade flugit upp ur soffan i lobbyn och Paul hade sagt något i stil med "Another boy who's walking away and won't come back" Men jag hade inte lyssnat, eller sagt vart jag skulle. Louis och Zayn var redan borta, så varför kunde inte jag bara sticka precis som de gjort? Jag hade tagit bilen som stått hemligt parkerad på baksidan av hotellet, och därmed lyckats undvika de flesta fansen. När jag körde fick jag hela tiden koncentrera mig för att inte köra fel, eftersom jag inte var speciellt van vid högertrafiken. Till slut närmade jag skolan och parkerade på ett ganska långt avstånd, för att inte riskera att någon la märke till bilen och kunde konstatera att jag vart inne på skolan. För det skulle avslöja Cassie.
 
-Finally... Sa Grace efter att ha öppnat dörren och jag rusade in. Jag såg Cassie sitta i soffan. Lutad mot Jake...
 
-Oh my god... Are you okay? Frågade jag och skyndade mig fram till henne.
 
-No... Sa hon med skakig röst och jag kramade snabbt om henne.
 
-Do you know where El is? Viskade jag i hennes öra under kramen, men hon skakade bara på huvudet.
 
-I don't want to talk about her! Sa hon allvarligt när jag släppt taget om henne. Jag nickade, utan att fråga varför.
 
-It's okay. Everything's gonna be fine! Sa jag tröstande och gav henne ännu en kram.
 
Sarah's Perspektiv:
 
-So you are okay with me being here? Frågade Zayn och jag ryckte på axlarna.
 
-No, not really. And you'll have to go when my dad gets back. Sa jag och fortsatte att diska upp disken som fanns på hotellrummet.
 
-Why are you like that? Frågade han och jag vände mig om för att kolla på honom.
 
-Like what? Frågade jag förvirrat, men jag visste exakt vad han menade. Jag var kylig mot honom och det var jag väl medveten om. Men jag kunde inte rå för det. Det var sättet han betedde sig på som fick mig till det. Han var så vänlig mot allt och alla när man tittade på honom och hans hundvalpsögon. Men ingen var så på riktigt. Han låtsades och det gjorde ont att tänka så. Jag visste ju inte ens om han log på riktigt när vi log mot varandra.
 
-Like... like you can't accept me. Sa han fundersamt och jag drog på munnen.
 
-Well, I don't even know you. Sa jag och han himlade med ögonen.
 
-Everybody knows me. Sa han och skrattade utan någon lycka över huvudtaget.
 
-Not the real you! Sa jag och han tittade på mig med ögon jag skulle kunna drunkna i.
Fem kommentarer, så får ni nästa kapitel så fort som möjligt!  
 

2013-07-30
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 53

It's not love- Kapitel 53
 
Tidigare:
-Everything's turning out wrong, El... And I'm scared. Mumlade Cassie mot mitt öra.
 
-Me too. Medgav jag och kramade om henne hårdare
 
If I could fly | via Tumblr 
 
Louis' Perspektiv:
 
-Could I get another one? Frågade jag och puttade det tomma glaset över disken till bartendern som lydigt nickade. Jag tittade mig runt, utan att egentligen se något. Att dricka sig full var inte meningen, men den enda utväg jag såg ur det här för tillfället. Efter några sekunder sköt mannen bakom disken tillbaka mitt glas, nu fullt igen.
 
-Cheers then! Sa jag och höjde glasen mot mannen som fyllt på mitt glas med den okända vätskan. Han glodde bara på mig som om jag var dum i huvudet. Vilket jag antagligen var. Det här var inte Eleanors fel. Hon brydde sig bara. Men något hade förändrats. Hon hade förändrats. Vad höll jag egentligen på med? Det var inte meningen att allt skulle gå såhär fel. Vi skulle ha kul här i LA, hitta på roliga saker och bara njuta av att vara tillsammans. Och på något sätt hamnade skulden på Eleanor istället för på Cassie som var anledningen till att El var som hon var just nu. Jag skulle precis resa mig för att gå, då någon drog ner mig igen.
 
-Please, stay... I'm not really good at this and I could need some help... Började en ljus röst och jag insåg att en blond tjej runt min ålder hade slagit sig ner på stolen bredvid mig. 
 
-...Oh my God, you are Louis Tomlinson! Sa hon sedan i mitten av meningen och släppte snabbt greppet om min arm. Jag log bara, för jag var verkligen helt borta. 
 
-And you are...? Frågade jag och hon log prövande.
 
-Melissa. Sa hon och jag log tillbaka.
 
-Well, it's really nice to meet you, Melissa. Hey, dude. Can she get one too? Frågade jag bartendern igen och han nickade precis likadant som förra gången och gången innan det, innan det snart stod ett fullt glas på disken framför Melissa. 
 
-So what are you doing for a living, Melissa? Frågade jag, högre än vad jag räknat med. Hon drack en stor klunk innan hon ställde ner glaset som nu var tomt och drog ett djupt andetag för att svara på frågan.
 
-I've just changed school to another one here in LA. But it's the same thing there... I don't know what's wrong with me... Sa hon.
 
-Hey, babe, what makes you feel like that? Frågade jag, utan att egentligen bry mig.
 
-None likes me. I've always been alone. Sa hon och tog sedan emot det nu påfyllda glaset och drog ännu en enorm klunk.
 
-Weird. Suckade jag och hon började skratta. Jag tittade på henne, nu med sämre syn.
 
-But now I'm sitting here. With Louis Tomlinson from One Direction. So I must have done something right. Sa hon och jag skrattade med. Resten av kvällen flög förbi och Eleanor släppte mina tankar mer och mer. Snart satt jag i en rosa bil som hon, Melissa körde, även om hon hade druckit minst lika mycket som mig.
 
-This house is huge! Sa jag när vi hoppat ur bilen och hon fifflade med nyckeln i jackfickan.
 
-And I'm all alone for a week! Sa hon och jag log. Vi hann knappt in genom ytterdörren förrän hennes läppar var hett tryckta mot mina. Jag tänkte inte innan jag agerade, utan följde bara hennes rörelser. När hon sedan började fiffla med sin blus, så var det något i mig som sa åt mig att sluta.
 
-I can't... Flåsade jag och hon stelnade genast till i mörkret.
 
-What? Frågade hon som om mina ord inte sagt tillräckligt.
 
-I... I can't do this, Melissa. I'm sorry... Sa jag och gick genast tillbaka mot ytterdörren.
 
-Please, stay! Bedjade hon och jag frös till och kollade bak på henne.
 
-I'm tired of being alone. Mumlade hon med skakig röst.
 
 
-So, who is she, the girl? Frågade Melissa, för att bryta tystnaden. Jag hade bestämt mig för att stanna hos henne. Iallafall ett litet tag. Dels för att jag inte var känslokall nog att lämna henne helt själv och dels för att jag orkade inte ta tag i allt som väntade på mig när jag åkte tillbaks till hotellet. Melissa hade precis gjort iordning te åt oss och vi befann oss i det enorma köket.
 
-Who has said anything about a girl? Frågade jag och låtsades vara förvirrad.
 
-Well, there has to be a girl since you weren't that glad about kissing me... You know, maybe I'm a bitch, but i'm not dumb. Sa hon och jag skrattade. Jag var fortfarande rejält gunging pågrund av all alkohol, men nu började det mesta klarna- vilket hade både sina nackdelar och fördelar. Eleanor klarnade tillsammans med alla andra tankar. Jag saknade henne.
 
-Well, thank you anyway. For staying. Sa Melissa och log prövande. Jag log vänligt tillbaka.
 
-Just wait for the hangover. I promise you, you'll wish you'd never met me. Sa jag och hon skrattade högt. Ett skratt jag nästan direkt förstod att hon inte brukade skratta så ofta.
 
-What did you mean before when you said that you're tired of being alone? Frågade jag försiktigt och insåg direkt att jag nu hade satt henne i en obekväm ställning.
 
-Ehm... I'm having a really hard time to make friends. I've always had. Mumlade hon osäkert och jag log till svar.
 
-Well, you're my friend now. And I'm not saying that just because I'm drunk! Sa jag och hon skrattade igen. Inte med samma lycka. Men det var ett skratt. 
 
Cassies Perspektiv:
 
-Take it all over again... Bad jag. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det Eleanor precis berättat. Hon suckade.
 
-Okay... When you had moved to London, I starved myself, got into hospital and started to date Josh. Sa hon och det sista hon sa fick mig att vilja slå till henne hårt. Medan de andra sakerna fick mig att vilja krama om henne och aldrig släppa taget.
 
-That's why you've lost so much weigh. Sa jag, helt utanför ämnet jag egentligen ville hålla mig till.
 
-So you are not mad. You know. The Josh-thing? Frågade hon och jag blinkade några gånger.
 
-No more like. Disappointed. Sa jag stelt och önskade att Grace var där just då, som mitt stöd. Eleanor hade svikit mig.
 
-I'm sorry, Cas. Okay. And it didn't last for long- började hon, men jag avbröt.
 
-El! I don't want to hear about how long you and Josh dated. I want to know why. I cried for like months over him and now you're saying that you actually dated that jerk?! I can't believe that you actually lied to me again. But like I said. I'm not mad. I'm just so hurted and broken. And from now, Eleanor Calder, you'll be a total stranger for me. Sa jag och hoppade snabbt upp från min plats i soffan. Min höft gjorde fortfarande ont sedan bilolyckan för exakt en vecka sedan. Men jag tog mig snabbt fram till dörren och öppnade den.
 
-Now, please, leave! Sa jag allvarligt och Eleanor reste sig också ur soffan, men gick inte mot dörren.
 
-Cas, I can't... Mumlade hon och lät som om hon bokstavligen led.
 
-Don't call me that. Just go. Sa jag strängt.
 
-Louis hates me. Sa hon stelt och jag skrattade ironiskt.
 
-Seems like you've got yourself into quite much trouble, my dear. Sa jag och kunde se hur hennes ögon sakta tårades. Men konstigt nog kände jag ingenting. Till slut gick hon mot dörren och mig.
 
-Goodbye then. Mumlade hon utan att ge mig en sista blick, och försvann sedan genom korridoren. När hon var borta vände jag blicken mot Grace som suttit på en bänk utanför och som nu såg ut som ett frågetecken.
 
-What happend? Frågade hon förvirrat och jag suckade tungt.
 
-Just come in here. We can talk tomorrow. Sa jag spänt och hon nickade innan hon gick in i genom dörren och låste efter sig.
 
Eleanor's Perspektiv:
 
Jag släpade benen efter mig medan jag gick genom den tysta korridoren och hälsade ansträngt på Cindy i receptionen. Hon visste att jag var Cassies kompis och att hon behövde allt stöd hon kunde få just nu- därför hade jag fri besökstid, även om det var mitt i natten. Men på vägen ut genom dörrarna höll jag nästan på att krocka med en kvinna. En väldigt bekant kvinna.
 
-El? Frågade Cathrine, Cassie mamma och jag tittade olycklig upp på henne.
 
-Hi. Mumlade jag och hon tittade oroligt på mig.
 
-What are you doing here? Frågade jag henne, innan hon hann fråga mig.
 
-Just going to check on Cassie. She didn't take my news really good. And I guess you've heard about it? Frågade hon och jag nickade. För Cassie hade faktiskt hunnit berätta om hennes mamma och Jakes pappa. Men jag hade haft för mycket i huvudet för att kunnat reagera på det sättet jag hade gjort i vanliga fall.
 
-And what was she telling you then? Frågade Cathrine och jag ryckte på axlarna.
 
-I think you should give her time... Sa jag, utan att svara på hennes fråga. Cathrine verkade tänka efter och nickade sedan som om det var en bra idé.
 
-I can talk to her tomorrow. Maybe she's in a better mode then. Sa hon och jag nickade.
 
-So can I drive you anywhere? Frågade hon och bytte nu riktning, så att vi gick tillsammans ut genom skolans portar. Jag skakade på huvudet.
 
-No, I've nowhere to go. Svarade jag uppriktigt.
 
-Eleanor? Has anything happend? Cause you don't really seem to be yourself. Sa Cathrine fundersamt och tårarna kom oförhindrat igen. Fler än förra gången. Jag grät faktiskt. Jag insåg att det var första gången på extremt länge. 
 
-If you don't have anywhere to stay over the night, then I'm forcing you to come and stay at my hotelroom. I happend to take a dubbleroom in the middle of my hurry, so I've got a free bed. C'mon now! Sa Cathrine uppmuntrande och satte en arm runt min rygg, för att leda mig i rätt riktning mot den lilla bilen hon hyrt. Det kändes faktiskt inte konstigt att följa med sin bästa väns mamma för att sova i hennes hotellrum. Hon hade varit som en extra mamma för mig genom hela livet och jag kände inget obehag med att vara i enrum med henne. Det kunde inte bli stelt med Cassie mamma, för hon var alltid så öppen och verkligen älskad av alla. Förutom Cassies idiot till pappa som obegripligt nog lämnat dem båda. 
 
-I understand that you don't want to talk about that one thing that must have happend between you and Cassie. But is she okay? I mean... she have someone to talk to, right? Frågade Cathrine och kunde inte dölja sin oro.
 
-Yeah, she has Grace... Mumlade jag och hennes mamma suckade.
 
-You mean little Ms drug-blondie? Frågade Cathrine och jag gav ifrån mig en humoristisk suck.
 
-Yeah. Her. Sa jag.
 
När vi kom fram till hotellet mötte jag chockat på en person jag aldrig i min vildaste fantasi hade väntat mig att se just där, just då. 
 
-Zayn? Frågade jag chockat och han log osäkert.
 
-Hello. Sa han med ett smickert leende som klart syntes genom mörktet.
 

Förlåt för att det har tagit sådan tid, men det här kapitlet har verkligen varit segt att skriva. Jag mår inte heller särskilt bra, det är mycket i huvudet och jag skriver samtidigt på den nya novellbloggen. Men allt går framåt.
 
Förlåt om det är stavfel, men det är sent och jag orkar ärligt talat inte läsa igenom allt.

2013-07-23
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 52

Didn't see that coming- Kapitel 52
 
Tidigare:
 
 -Hi... How are you? Frågade jag försiktigt när jag kom in i rummet och gick mot henne.
 
-Grace... Everything's gonna change. Sa Cassie ansträngt.
 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-Why can you not tell us right now? Frågade jag frustrerat medan Sarah körde tillbaka, ut från arenans område.
 
-Because it's not my thing to tell. It's... no, sorry. You'll have to wait. Sa hon och satte sedan på hög musik för att vi inte skulle kunna protestera mer. Jag hade inte känt henne mer än under en dag, men ändå kändes det som om jag visste att det hon inte kunde säga handlade om mig.
 
-This isn't the way back to school? Sa Jake och jag vaknade ur mitt dagdrömmande och la märke till samma sak.
 
-Sarah! At least tell us where we are going! Sa Jake allvarligt och Sarah suckade.
 
-Okay, so we're going to the hotel where I'm staying... Sa Sarah och jag kom ihåg att Jake nämnt att både hans syster och pappa bodde på samma hotell som min mamma under tiden hon var här i LA.
 
-Great, then I can go and say hello to my mum! Sa jag och försökte se det positiva i att vi åkte till hennes hotell utan att jag fick veta anledningen.
 
-Yeah, you surely can... Mumlade Sarah nästan ohörbart.
 
 
-Okay, we're here... Sa Sarah efter att ha tagit oss upp genom hissen och genom en korridor. Hon öppnade den olåsta dörren och släppte in oss först.
 
-Mum? Var det första som kom ut från min mum.
 
-Pappa? Var ordet som lämnade Jakes mun och även om jag inte förstod svenska, så visste jag att han var lika förvånad över att se sin pappa sitta där i soffan bredvid min mamma, med händerna ihopflätade.
 
Graces Perspektiv;
 
-What do you mean? Cassie, what happend? Frågade jag och tittade oroligt på henne efter att ha satt mig ner i soffan.
 
-Jake, please explain... Bad hon och tittade bort mot Jake. Jag vände också blicken mot honom och han drog ett djupt andetag och man såg hur svårt han tyckte att det var. Vad nu än var de försökte förklara.
 
-Well... Let's say that Cassie and I... we're kind of... she's like me stepsister now. Sa han och jag spärrade upp ögonen.
 
-What?! Halvskrek jag och insåg att jag precis måste ha väckt några i rummet bredvid. 
 
-I think I'll leave you two to talk... Sa Jake och reste sig upp från stolen han suttit på.
 
-Goodnight then... Mumlade Cassie och jag log osäkert mot honom innan han försvann ut genom dörren.
 
-What? Sa jag igen när dörren gått igen, nu med en lägre ljudnivå. 
 
-What do you want me to say? Frågade hon, aningen irriterat.
 
-Well, I want you to explain how this could happen. I mean... what will happen between you and Jake now? Sa jag försiktigt och hon ryckte till.
 
-What do you mean with "between you and Jake"?! There's nothing between us! We're friends and now... he's my... stepbrother. I can't help that my mum suddenly fell in love with his dad. I just... I can't take it. Sa hon och rösten svek henne mot slutet. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag la armen om henne och hon lutade sitt huvud mot min axel. Hur hade det kunnat bli såhär? Imorse hade vi vaknat upp för en helt vanlig dag. Jag hade gått på alla lektioner och sedan hjälpt till med de där flygbladen som Cindy först bett Cassie att dela ut. Cassie hade fått sova ut den här morgonen och jag hade inte sett henne förrän nu, så vad som hänt ville jag väldigt gärna veta. Nu. Plötsligt slog det mig. Jag hade sett dem efter den sista lektionen, när jag delade ut informationsbladen. Cassies mamma och Jakes pappa. Jag hade sett dem. Tillsammans. Jag skulle precis försöka säga det, men det knackade på dörren och jag reste mig upp för att öppna.
 
-Hi, Grace... Sa Eleanor och gav mig ett litet leende.
 
Eleanors Perspektiv:
 
-Can we at least talk about it? Frågade jag och stoppade Louis från att lämna hotell rummet. Det fanns ändå ingenting han kunde gå ut för att hitta på. Det var mitt i natten och han hade för guds skulle precis kommit tillbaka från ännu en konsert.
 
-We don't have anything to talk about, Eleanor... Sa Louis och försökte lönlöst att öppna dörren.
 
-See, that's exactly what I mean! You never call me Eleanor! Sa jag menande och Louis gav ifrån sig ett irriterat stön efter att ha vänt sig om, bort från mig och dörren.
 
-What happend between us? Frågade jag försiktigt och kunde se hur Louis tittade ner i golvet.
 
-I think we did a mistake, El. We shouldn't had told everyone about us. I think it was too early... Sa Louis och försökte gå ut genom dörren igen, som för att fly. Den här gången stoppade jag honom inte. Ville han inte vara med mig, så skulle jag låta honom gå, något min mamma alltid hade sagt när det gällde killar och relationer.
 
-So it's over?! Ropade jag genom korridoren medan han försvann längre och längre bort. Han svarade inte. Han stannade inte ens. Han gjorde ingenting, förutom att fortsätta gå. Skulle jag ta det som ett "ja". Skulle jag ens ta det som ett svar? Jag försvann in på vårt hotellrum igen och irrade förvirrat omrking. Fram och tillbaka gick jag. Till slut rev jag ut en bit papper från Louis' inspirations bok som han alltid hade med sig. Jag drog fram en penna och skrev med slarviga bokstäver. "Call me if you regret what you said" Skrev jag och kunde inte hindra en tår från att droppa ner på den lilla pappersbiten. Det var först då jag insåg att jag inte hade gråtit sedan min jobbiga period. Jag hade inte gråtit sedan jag låg där i sjukhussängen och insett hur ensam jag var efter att Cassie försvunnit ifrån mig. Jag tog min mobil och gick sedan ut genom samma dörr som Louis tidigare gått ut genom. Men jag hann inte lika långt som honom, för en arm grep tag i min.
 
-Hey, what happend? Frågade Harrys mörka röst och man kunde tydligt höra att han tidigare hade sovit.
 
-Nothing. Just let go of me! Bad jag med skakig röst.
 
-Eleanor! I mean it! Why were you and Louis screaming at each other? Frågade han, utan att släppa greppet om min överarm.
 
-Harry, please... I... I can't do this anymore... Sa jag och rösten svek mig. Plötsligt var jag indragen i en stor kram. När jag tänkte efter så hade Harry aldrig kramat mig förut. Inte sådär. Vad jag hade förstått så hade fansen tolkat min och Harrys relation som stel och ansträngd. Jag skulle nog snarare säga att vi aldrig lärt känna varandra. När Louis hade presenterat mig för resten av killarna så hade alla förutom Harry varit väldigt öppna på direkten. Det hade känts lite som om jag stulit Louis från honom. Men någonstans där Cassie kom in i det hela, så hade jag och Harry bildat någon ny sorts relation. Hon var min bästavän och hans flickvän. Vi fick en länk till varandra. Vi kunde börja om från början.
 
-I understand that you have to go... Just don't do anything stupid and try to not get hurt, cause Louis would blame himself then... Mumlade Harry medan han släppte taget om mig.
 
-He wouldn't care! Snäste jag tyst.
 
-He would, and you know it. Sa Harry bestämt och jag suckade innan jag log tacksamt kände ögonen tåras igen. Jag vände mig snabbt om och gick därifrån för att han inte skulle hinna se den lilla droppen lämna mitt öga och långsamt glida nerför min kind, innan jag torkade bort den med handen. Bara tanken på att Louis kanske hade lämnat mig fick mig att vilja gråta ut all vätska jag hade i kroppen. Bara få ut allt.
 
-Be careful! Väste Harry efter mig när jag gick genom hallen, mot trapporna. Jag visste redan vart jag skulle och jag hade tur nog att få tag på en förbipasserande taxi när jag kom ut från hotellet.
 
-Hi, Grace... Sa jag och log osäkert när Grace hade öppnat dörren.
 
-Hi... Mumlade hon och steg åt sidan för att jag skulle kunna komma in.
 
-El? Sa Cassie förvånat när hon fick syn på mig. Bara att få se henne väckte ny lycka i mig och jag var glad över att se henne som vanligt igen. Sjukhusgrejen hade inte klätt henne. Men något var fel. Hennes ögon var trötta och förvirrade medan hennes mun var hårt ihopdragen.
 
-What's wrong? Frågade vi båda exakt samtidigt och skrattade sedan försiktigt.
 
-I just need a hug... Sa jag och kände hur ännu en tår bröt mot mina regler och lämnade mitt högra öga.
 
-Come here! Sa hon och jag satt snart i soffan bredvid henne och hade sedan hennes varma armar runt mig.
 
-Everything's turning out wrong, El... And I'm scared. Mumlade Cassie mot mitt öra.
 
-Me too. Medgav jag och kramade om henne hårdare.
 
Oj oj oj. Nu händer det grejer och jag har inte fått skrivkramp, vilket jag brukar få när idéerna forsar fram och fingrarna inte hinner med. Nu är jag iallafall hemma igen och det är så skönt! Ville få klart det här kapitlet idag som en liten present från mig på killarnas 3dje årsdag! 23/7- 2010 kommer alltid att vara en unik dag. Och jag fick för ungefär tre timmar sedan veta att vi faktiskt slog VEVO rekordet med flest visningar under 24 h. Det är väldigt stort för mig med tanke på att mitt senaste dygn gick åt till att sitta framför datorn och repeat:a musikvideon om och om igen- haha. Men jag gör allt för vår fandom xx
 
Kanske har ni sett att kapitel 1 är ute på den nya novellbloggen? OneDnovell  Kika gärna in där och följ mig på Twitter - där jag spammar sönder om allt det nyaste ;) xx OMG jag är inte anonym längre
 
 

2013-07-17
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 51

Staring- Kapitel 51
 

Tidigare:
  -...I know the girl you're talking about. The girl you all wonder who she could be. Harry's girlfriend. And I promise you that it isn't me. Actuallty, she's my roommate at school. And I can tell you all that they're going to come out. Soon. Cause she is so fucking in love with this curl-haired boy over there. It's all so sick and excuse me for using those ugly words, but Niall's right. This is the coolest thing. Ever. Sa Grace och just då kände jag inget annat än stolthet. Hon hade precis talat ut för världen. Hon hade sagt sin åsikt och det var det första steget för henne. Hon hade tagit första steget till att må bra igen.
 
 

Cassies Perspektiv:
 
-Why are you staring? Frågade Jake och jag vaknade ur dagdrömmandet. 
 
-I'm not staring?! Frågade jag förvirrat, trots att jag visste att han hade rätt. 
 
-You are staring.. Sa Jake i en ton som sa att han hade rätt. Jag flinade bara som svar. Vi väntade på Sarah som borde ha hämtat oss för tio minuter sedan. Allt folk var påväg bort vid det här laget, vilket släppte fram den svala kvällsluften. Jag hoppade ner från bänken vi satt på. 
 
-Where are you going? Frågade Jake och följde snabbt efter. 
 
-I don't know, just checking this place out. Sa jag och flinade medan jag gick runt arenas höga väggar. Det var säkerhetsvakter och städpersonal överallt. Men ingen la märke till mig. Jake hann snart ikapp och gick på lätta fötter bakom mig. 
 
-Cas.. Seriously, I don't think we're allowed to be here.. Sa Jake och jag suckade. 
 
-Go back then! Väste jag tillbaka och tittade bak på honom genom mörkret. 
 
-No, I just wanna know what you are searching for! Sa Jake och jag insåg inte att jag faktiskt hade letat efter något. Men nu var jag där. 
 
-It's here.. Viskade jag, mest för mig själv. 
 
-What? Cassie, I'm serious. You're creeping me out! Sa Jake hopplöst. Vi befann oss i krönet. Min och Harrys lilla hörn. Där vi först hade träffats. Jag hade inte insett innan hur länge sedan det faktiskt var. Jag log uppmuntrande mot Jake som fortfarande inte förstod någonting. 
 
-Let's go back! Sa jag och drog med Jake tillbaka. Men vi hann inte gå långt för en vakt stoppade oss. 
 
-Would you two be nice and just stay there? Frågade han, men väntade inte på svar, utan försvann direkt. Snart kom fler vakter och jag skymtade en bekant person mitt bland dem. Det var självaste Taylor Swift! Jag insåg inte att jag pep av lycka förrän Jake puttade till mig. Men jag kunde inte hjälpa det. Jag hade precis varit fem meter ifrån en av mina största förebilder inom musik. 
 
-Whatch.. Sa Jake och försvann från platsen bredvid mig. Han hann ta några steg framåt innan en vakt stoppade honom. 
 
-Hey, Taylor! Could we get a photo with you? Ropade Jake över axeln på vakten som stoppat honom. Klungan som bestod av min idol och alla hennes vakter stannade till. Sedan gjordes en liten öppning och jag kunde se henne. 
 
-Let it go quick! There will be alot of people here in any second! Sa en av vakterna varnande när de var någon meter ifrån oss. 
 
-Could you take it for us? Frågade jag vakten som stoppat Jake och räckte fram min mobil med skakig hand. 
 
-Sure.. Mumlade han med mörk röst och jag log prövande. 
 
-So what's your name? Frågade Taylor och tittade på mig när fotot var taget. 
 
-Ehm.. Ca-Cassie.. Stammade jag och hon log vänligt. 
 
-Nice to meet you, Cassie! Sa hon. 
 
-And what's your name, then? Frågade hon sedan och tittade på Jake som betraktade på en stor klunga tjejer som stod på andra sidan alla vakter som bildade en sorts mur. 
 
-I'm Jake! Sa han och tittade på Taylor som nu skrev på ett pappersblad hon fått av en av vakterna. 
 
-And I guess you're a couple? Sa Taylor i något som lät som en blandning mellan en fråga och ett påstående. 
 
-No! Eh, I mean... No. We're just friends! Sa jag och hon log. 
 
-That's what they're saying.. Sa hon och blinkade mot mig. Sedan räckte hon fram bladet till mig. Det var en bild på henne med hennes signatur. 
 
-You're smart, Cassie! Relationships always and up in a tragic way... Atleast for me. I prefer to be singel... Sa hon och log prövande mot mig. 
 
-It's just because her ex'es are always finding someone new before her! Sa en kille, några år äldre än henne som stuckit in ett nyfiket huvud i vår konversation, men som försvann direkt. 
 
-Please, excuse him... He's just Matt, my stylist. Sa Taylor och tittade efter killen som hoppade in i passargerarsätet på en bil längre bort. 
 
-He was just being a dickhead, as usual. But yeah, earlier today, I found out that my lates ex has found someone new now. So I'm gonna be singel for a timme now, just think it all trough. Sa hon och log. 
 
-But I'm not singel... Sa jag och hon häpnade. 
 
-Well, I'm sorry for telling you that shit then... Sa hon och en vakt sa sedan att det var dags att gå. 
 
-It was nice to meet you, Cassie. I really hope to see you another time! Sa hon och väntade inte på svar, utan försvann direkt med alla vakter runt sig. 
 
-Wow... She was.. Nice. Sa Jake och jag puttade till honom i sidan. 
 
-Atleast she wanted to meet me again! Sa jag retsamt och Jake svarade med att räcka ut tungan. Vi gick under tystnad tillbaka mot parkeringen, dit Sarah skulle ha kommit nu för en halvtimme sedan. Vart var hon egentligen? Vi satte oss på samma bänk som förut, fortfarande tysta. Nu hade alla försvunnit från platsen. Man såg städare här och var, men alla Taylors säkerhetsvakter och fans var som bortblåsta. 
 
-Hey, kids, I gotta ask you leave this area! Sa plötsligt en röst bakom oss. 
 
-We're just waiting for my sister.. Förklarade Jake och mannen som för övrigt var en ordningsvakt, suckade tungt.
 
-Okay, but I want to see you gone in twenty minutes! Sa han allvarligt och vi nickade. Sedan försvann han utan att säga något mer och vår pinsamma tystnad fortsatte. 
 
-You are staring again, Cas... Sa Jake och den här gången tänkte jag inte komma med någon dum bortförklaring. 
 
-Sorry.. Mumlade jag bara och tittade genast bort från honom. 
 
-You know... At the hospital. Before Harry decided to step into the room, when we were like.. Talking.. Började Jake. Jag vart genast orolig för vart hans samtal skulle leda. 
 
-When you were about to tell me something? Frågade jag för att se så att jag hängde med. 
 
-Yeah... Svarade Jake och drog ett djupt andetag. 
 
-I just. I don't like him.. Sa han. 
 
-Who? Harry?! Frågade jag och höjde rösten. 
 
-Sorry, I'm just being honest. Sa Jake och jag himlade med ögonen. 
 
-Tell me why then! Tell me why you don't like him, Jake. And don't lie! Utbrast jag. 
 
-I can't Cassie.. Mumlade Jake. 
 
-Then, I'm gonna tell you! It's because you like me Jake! You like me in that way. And that's why you don't like Harry, that's why you went home after that kiss and that's why you took that radio interview so bad earlier. Am I right or wrong, Jake?! Halvskrek jag. 
 
-You're right.. Mumlade han igen och fortsatte med att stirra ner i marken. Mer hann ingen säga, för Sarah svängde in på parkeringen. 
 
-We need to talk! Now! Sa hon ansträngt så fort hon hade stannat den silvriga lilla bilen och slängt upp bildörren. 
 
Graces Perspektiv: 
 
-Thanks, Niall. For everything! Sa jag och kramade om honom. Hon skrattade tyst ock kramade mig tillbaka. 
 
-No problem, love... Sa han och jag log. 
 
-But you gotta promise me something! Sa Niall varnande och jag nickade med ett leende. 
 
-Anything! Lovade jag. 
 
-Promise me that if those weed-smoking-idiots ever contact you again, you'll call me! Sa Niall och jag log stort, vilket kändes konstigt. 
 
-I promise.. Sa jag och Niall log tillbaks. 
 
-Goodnight then, you cute mofo.. Sa Niall och slog till honom på axeln. 
 
-Goodnight, you crazy leprechaun... Sa jag och Niall skrattade högt. Jag log bara och vände mig sedan för att gå. Men Niall grep tag i min arm och vände mig tillbaka mot honom. 
 
-Sorry, I just have to... Sa han och drog mig sedan intill sig. Innan jag visste ordet av det, så var hans läppar tätt tryckta mot mina. 
 
-Call me! Sa han när hans läppar lämnat mina och han vände sig om för att gå. Jag hann inte svara förrän han var försvunnen. Hade det där verkligen hänt? Hade Niall Horan, killen som jag under flera år haft en enorm kändis-crush på, hade han kysst mig? 
 
-Had a nice time, huh? Frågade Cindys välbekanta röst och jag hade inte insett att jag redan var inne i skolan. Hade vägen från parkeringen där Niall precis kysst mig till skolans entré bara försvunnit eller nått? 
 
-Sorry for coming back this late, but- Började jag för att förklara mig själv. Jag hade ju inte varit ute och festat den här gången. Hon kunde tillochmed testa mig om hon hade lust. Jag var varken hög eller full. Men jag hann inte fortsätta, för Cindy avbröt mig. 
 
-I know where you've been, Grace. Don't worry! That boy, Niall, he talked to me earlier. He said where you were going, so you won't get any call home to your parents. I'm actually glad, that he came up with something for you. Hold on to that guy, Grace! He's kinda cute... Sa Cindy och log brett. Jag log tillbaka som svar och kunde fortfarande känna vart hans läppar suttit mot mina. 
 
-And you should probably go and talk to Cassie. She seemed to be a bit upset when she arrived earlier tonight. Sa Cindy och jag tittade förvånat på henne. 
 
-Upset? Frågade jag förvirrat. 
 
-Yeah, she, Jake and another girl came back here and all of them wore frustrated faces. So, maybe she needs to talk... Sa Cindy och jag nickade innan jag fortsatte genom korridoren mot mitt och Cassies rum. Vägen till rummet gick snabbare än vad jag trott och hela tiden fanns Niall snurrandes i huvudet på mig. Två ord snurrade med honom. "Rätt" eller "Fel" jag visste inte. När jag öppnade dörren till mitt och Cassies rum så möttes jag av ett obekant ansikte. 
 
-Ehm... Who are you? Frågade jag förvirrat. 
 
-Hi! Eh... Sorry. We haven't met. I'm Sarah, Jakes sister and you gotta be Grace, right? Frågade hon och log prövande. 
 
-Yeah... That's me. Sa jag och log svagt tillbaka. 
 
-Has Jake told you about me? Frågade jag, eftersom hon visste mitt namn. 
 
-Yeah. He has told me about all the things that have been going on the last couple of months. And I didn't know that Kevin was such a jerk! Sa Sarah och jag förvånades över hur lätt det var att höra hans namn. 
 
-That's enough, Sarah! Sa Cassies röst från insidan av rummet. Sarah flyttade sig genast för att låta mig passera och ropade sedan "hejdå" in i rummet innan hon försvann och stängde dörren efter sig. 
 
-Hi... How are you? Frågade jag försiktigt när jag kom in i rummet och gick mot henne. 
 
-Grace... Everything's gonna change. Sa Cassie ansträngt. 
 
 
Så otroligt stolt! Hela kapitlet är mobilskrivet, vilket tog flera dagar att skriva! Det förklarar också varför det inte finns några bilder. När jag kommer hem så ska jag sätta mig framför datorn och skriva direkt! Om stavfel finns, så skyller vi på mobilen och det jäkla rättstavnings-systemet
 
 
 

2013-06-25
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 50

Concerts- Kapitel 50
 
Tidigare:
 
-Who's here? Frågade jag genast och skratten dog ut.
 
-Oh, I can't count them all! Sa Niall retsamt.
 
-Niall! Sa jag frustrerat och började nervöst skruva på mig, för att få bort hans hand. Att vara "blind" var helt enkelt inte riktigt min grej.
 
-Okay, well. I want to help you, cause everyone deserves to feel happiness. And this is what makes me happy... Sa Niall och drog bort handen. Framför mig stod åtminstone trettio tusen människor. Oj.
 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-Okey, Jake, tell me now. Where are we going? Frågade jag, fortfarande sittandes i baksätet i bilen som hans syster hade hyrt.
 
-You haven't told her? Frågade Sarah förvånat och Jake skakade på huvudet. Hela bilen luktade McDonlad's eftersom det hade blivit vår super tidiga middag på vägen in mot stan. 
 
-Okay, you'll get a clue. But I won't say exactly what we're up to, okay? Sa Jake och jag nickade ivrigt.
 
-We're going to do something I know you'll love! Sa Jake och jag slog till honom, där han satt i passagerarsätet.
 
-I had already taken that for granted! Sa jag och Sarah skrattade medan Jake gav mig en ironisk blick.
 
-Anyway, Grace says 'hi'. Sa han och jag log.
 
-So, what is she gonna do the rest of the day? Frågade jag, glad över att Grace och jag hade hittat varandra igen. Enligt Jake och Niall så var hon i full gång med alla arbeten och läxor för att ens bli godkänd för den här terminen. Dessutom behövde hon ligga i med annat arbete för att ens få stanna för Cindy och rektorn.
 
-Last i saw her had she got some kinda weird text from Niall who said he would pick her up. And the weird in it all, is that they're going to have a concert at that time... Sa Jake fundersamt och jag kom ihåg att Harry hade sagt att denna dag skulle vara stressig, pågrund av intervjuen och sedan en konsert. Och om jag inte misstog mig så skulle intervjun gå på radion om tre minuter. 
 
-Hum... weird. Sa jag och började också fundera på hur det skulle gå till. Skulle Niall skippa konserten för att tillbringa tid med Grace? Nej, det var inte rimligt, och Grace skulle ha fullt upp med annat.
 
-And I still can't belive that you're actually dating Harry Styles! Sa Sarah ivrigt och jag hajade till när hon använde 'dating', 'Harry' och mig i samma mening. Det var orimligt, inte ens jag kunde fatta det än.
 
-Me neither... Sa jag och log. Jake harklade sig bara och tittade ut genom fönstret.
 
-How is he? I mean... Media doesn't really show us the good parts of him. Sa Sarah och jag skymtade hur Jake gav sin syster en blick om att det var dags att byta samtalsämne. Vad var det med honom? Jag kunde inte låta bli att tänka på det som Harry hade sagt. Att Jake tyckte om mig på det sättet.
 
-I haven't really heard or seen what media shows, but I think he's perfect in every singel way... Sa jag och log. Jake bläddrade ännu en gång radiokanal och jag stoppade honom mitt i bläddrandet.
 
-"And with us here in the studio, is One Direction!" Sa den kvinnliga rösten och Sarah höjde exalterat volymen.
 
-Oh my god! Pep Sarah från förarsätet under tiden de ställde en massa frågor. Jag hörde knappt Harry, han verkade hålla tyst. De hade precis avslutat ämnet om hur mycket snabbmat de åt under turné-tiden och då kom det en fråga tillägnad Harry. 
 
-"Harry! You gotta tell us now! Who's the lucky one?" Frågade kvinnan som intervjuade killarna. Jag förstod inte riktigt frågan, men stelnade till.
 
-"What?" Frågade Harry och lät lika förvirrad som jag kände mig.
 
-"There's gotta be a girl, right? Cause you can't just skip interviews and visit hospitals without having an illness..." Sa rösten och jag kände hur mitt hjärta bokstavligen stannade. Nej, nej, nej! Och hur kunde de veta att Harry inte hade varit sjuk? Det var väl inte så självklart att det var en tjej, eller rättare sagt mig, han hade besökt? Vad skulle han svara på det här? Jag såg att både Sarah och Jake satt som paralyserade och väntade på Harrys svar. Skulle han ljuga eller vara ärligt? Och isåfall, hur ärlig? Kvinnan manade på Harry, men det vart tyst ett tag efter det.
 
-"Okay, okay... Yes, there's a girl. And it has been that girl for a pretty long time now. I won't tell you her name, age or something like that, but yeah... There is this girl and I can tell you that she is speciall..." Sa Harrys röst ur den lilla stereon som satt i bilen. Han pratade om mig.
 
-This is big, Cassie! Sa Sarah och log större än vad jag trott var möjligt mot mig i backspegeln.
 
-"And when you find out about her, cause you will in a time, then you all have to promise me one thing! Don't judge her. She fell in love with me without knowing about the whole boyband-thing. And I fell in love with her at first sight. So please... I beg you... Don't hate her the first thing you do!" Harrys ord skakade medvetandet ur mig. Jag kunde knappt andas. Han berättade om mig. I radion. För alla USA's invånare som snart skulle sprida ryktet över hela världen. Men hans ord fick det också att bubbla inom mig. En känsla som jag aldrig någonsin hade känt förut. Inte ens med Josh. Och jag gillade det. När jag kom tillbaka till verkligheten var Jake vänd bakåt, mot mig.
 
-Are you alright? Frågade han och jag skakade av mig den underliga känslan.
 
-More then okay! Sa jag glatt. Han log och vände sig sedan tillbaka framåt. Jag försvann igen, in i mina Harry-älskar-mig-tankar och när jag sedan väcktes ur dagdrömmandet så var det av att Sarah skrek till av förvåning. Jag insåg att intervjuen fortfarande pågick och att det nu var en annan bekant röst som pratade. Zayn's.
 
-"...We were just tired of each other, and there you just got the whole truth" Sa hans röst och jag förstod att jag missat själva nyheten som Sarah precis blivit så exalterad över.
 
-What?! What did I miss? Frågade jag och Sarah satt fortfarande och hummade nervöst.
 
-Zayn and Perrie broke up! Oh my God! I could never ever imagine that! Sa Sarah och jag tittade frågande på Jake som ryckte på axlarna.
 
-Who's Perrie? Frågade jag förvirrat.
 
-You don't know who Perrie is?! Halvskrek Sarah och jag skakade på huvudet.
 
-Oh, poor girl! Haven't Harry told you? She's Zayn's girlfriend. Or... was. Sa Sarah och det förvånade mig. Harry och jag hade träffats varje dag sedan ungefär en vecka tillbaka. Men han hade aldrig nämnt något om att Zayn hade en flickvän. Konstigt... 
 
• • •
 
-Have fun! Ropade Sarah ut genom fönstret på bilen innan hon körde iväg.
 
-C'mon! Sa Jake och drog med mig. Jag la märke till fölkmassorna som gick i klungor lite överallt.
 
-Why is there so much people here? Frågade jag förvirrat och Jake drog mig vidare, förbi fnittrande tjejer i min ålder. Förbi medelåldernskvinnor som hade problem att hålla koll på sina spralliga ungar och förbi en killgäng som var sådana där typiska dator-nördar, som man bara ser på film. Plötsligt kände jag igen mig, trots att det inte var lika mörk som förra gången. Det var stället där jag och Grace hade varit tillsammans förut, för att se One Direction. En arena.
 
-Jake! Sa jag tafatt för att försöka få honom att berätta.
 
-Okay, we're going to see Taylor Swift, cause I know that you love her songs! Surprise! Sa han och jag skrattade åt hur tillgjort han hade sagt det. Sedan kramade jag om honom.
 
-Thanks, Jake... Sa jag och det tog några sekunder innan han kramade mig tillbaka. Några timmar senare blev vi insläppta och tog oss fram genom folkmassan, där alla tryckte sig framåt för att få komma till sina platser först. Förra gången hade det varit totalt kaos och trots numrerade platser så hade galna tjejer stått och sprungit runt lite överallt. Den här gången gick allt mycket lugnare och smidigare. Jake och jag tog oss lätt fram till våra platser och sedan behövde vi bara vänta.
 
-Why are you doing this for me. I mean... I guess you don't even like her music. Sa jag och Jake log innan han försiktigt skakade på huvudet.
 
-No, her music is quite lame, but she's her in LA for this weekend and I thought it was a perfect time for us to spend some time together. And I kinda think you need this... Sa Jake och log. Jag kunde inte låta bli att krama om honom igen. Om Harry inte hade kommit i vägen, så hade jag nog kunnat falla för Jake. Han var perfekt!
 
Nialls Perspektiv:
 
-Okay everyone, say hello to Grace! Ropade jag i mikrofonen och hörde min röst fylla hela arenan som ett eko. Fansen började genast skrika och jag kände adrenalinet fylla hela kroppen. Jag tittade på Grace som fortfarande stod som förstelnad. Hade det här varit en dålig idé?
 
-She is a quite new friend of mine and I wanted to show her the most fantastic thing on earth. This! Sa jag och fansen skrek igen.
 
-And I think Niall has got a thing for her! Sa Harry i sin mikrofon och jag spreng genast över scenen för att fälla honom. Jag lyckades och föll med honom till golvet, där jag började kittla honom som straff. För det han hade sagt, hade faktiskt slagit mig innan. Men jag hade intalat mig att Grace behövde en vän. Inget mer. Hon behövde känna tillit och jag skulle finnas där.
 
-And Harry is too afraid to tell you about his girlfriend! Sa jag som hämnd och snart var det Harry som kittlade mig. Jag skrattade så att jag skrek och Liam var tvungen att avbryta vår lilla 'fight'.
 
-You crazy mofo... Muttrade han, när Liam tvingade honom upp från mig. Jag skrattade fortfarande när jag reste mig upp från det hårda golvet och tittade på Grace. Louis stod vid hennes sida, för att hon skulle ha något sorts mentalt stöd.
 
-Anyway, Grace, wich song should we start with? Frågade Louis och la en stödjande arm runt hennes axlar.
 
-Ehm... I don't know... What makes you beautiful or something... Sa hon blygt och Liam vände sig mot publiken.
 
-What do you guys think?! Should we take that one? Frågade han och hela publiken jublade sådär underbart igen. Jag kunde se ett litet leende bildas på Grace läppar. Man kunde inte låta bli att älska det här. Känslan av att vara uppe på scen och se alla tusentals människor bilda ett hav och höra skriken som fick en att känna sig älskad. Det var inget annat än helt overkligt. Grace började slappna av efter några låtar och sjöng tillochmed med i låtarna. Det syntes på henne hur stort det var för henne. Och att hon kunde alla låttexter bevisade ju bara att hon var precis som alla andra som kommit för att se oss. Hon var en av dem. Ett fan. Hon fick tillochmed hela publiken att göra en löjlig dans medan jag och killarna sjöng 'Rock me'. Det syntes att alla fans avundades henne och jag började tveka på om hon verkligen skulle få sådär extremt mycket hat efter det här. De verkade acceptera henne och det var bra.
 
När det var dags för twitter-frågorna, vilket underligt nog var min favorit del av alla konserter, så visades Grace till ena kanten av scenen. Fråga nummer 1 som lös upp på skärmen fick alla att häpna. Värst var det nog för Harry och Grace. Den löd: "I guess there's a reason for that girl being here tonight, right after that interview. I've got a quite strong feeling that she might be the new girlfriend of Harry's. Or is it just me?" Jag tittade genast på Grace som mötte min blick. Chockad. Det vart tyst i arenan. Jag hade aldrig hört att det varit så tyst förut. Louis var den som bröt tystnaden.
 
-Oh my Gosh! That's the best joke I've ever heard! Sa han och skrattade sådär underbart.
 
-Ehm... Let me explain this... Sa jag och Louis tystnade.
 
-Grace, here... She goes at a school here in LA. She has had a really tough time and I've helped her through a part of it. One of the first days we spent together she asked me why I was helping her. Cheesy as I am, I said that I wanted to protect her from those stupid things she went through. She started to laugh and since then, I've wanted her to laugh like that all the time. I just want her to see what makes me that extremely happy. This is it. I wanted to show her this... Sa jag och kände plötsligt en arm som krokade sig fast med min. Publiken satt fortfarande sådär förundrat tyst.
 
-Could I? Frågade Grace som varit den som kommit fram och satt sin arm krokad i min. Jag gav henne mikrofonen, vilket hade varit vad hon precis pekat på.
 
-Hi, everyone. Wow, this feels so weird. I mean. I came here, to LA, from Ireland, just to study. And now, I'm standing here infront of thousands of incredible fans. What Niall here just said, is the most wonderful thing I've ever heard in my whole entire life. And I need to tell you something I'll probably regret... but I need to prove it. I know the girl you're talking about. The girl you all wonder who she could be. Harry's girlfriend. And I promise you that it isn't me. Actuallty, she's my roommate at school. And I can tell you all that they're going to come out. Soon. Cause she is so fucking in love with this curl-haired boy over there. It's all so sick and excuse me for using those ugly words, but Niall's right. This is the coolest thing. Ever. Sa Grace och just då kände jag inget annat än stolthet. Hon hade precis talat ut för världen. Hon hade sagt sin åsikt och det var det första steget för henne. Hon hade tagit första steget till att må bra igen.
Ganska kort tråkigt kapitel, men men. Mycket känslor. Anledningen till att detta kapitel inte kommit ut tidigare är för att min värld bokstavligt talat vänds utochner. Jag mår på gränsen till skit igen och kämpar mig igenom varje dag. Det riskerar att uppstå en paus här igen, bara för att ge mig lite tid att tänka utan att hela tiden behöva ha nya kapitel i huvudet.
 
Hoppas ni förstår. Uppdateringen kommer alltså att vara väldigt oberäknerlig, men jag försöker!
 

2013-06-22
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 49

Who is she?- Kapitel 49
 
Tidigare:
 
-Men vänta lite här nu... Var är pappa? Frågade jag och tittade mig omkring i hotellrummet de bodde i under deras besök här i LA. Faktum var att jag inte hade sett till honom sedan kvällen innan då jag först kom dit. Nu var klockan snart elva dagen efter och jag visste att han inte sov i rummet alldeles intill.
 
-Jag har ingen aning... Sa Sarah och även hon tittade sig omkring.
 
  "BTW Parc des Princes was the show where Bill nearly fell down the entire bunker! Ha! Can't wait to see you guys again! … Tom" 
 
Graces Perspektiv:
 
-Here, take two and give it to someone else... Sa jag och gav en osäker kille två flygblad. Tre dagar i rad hade jag gjort samma sak. Men allt för att få stanna. Cindy kom gåendes genom korridoren och log stort när hon såg mig.
 
-Your parents called earlier and asked how it goes... Sa Cincy och jag nickade innan jag gav ännu en förbipasserande människa ett papper.
 
-And what did you tell them? Frågade jag och hon log klurigt.
 
-That you're doing great! Sa Cindy och jag sken upp.
 
-Thank you, Cindy. I mean it. Thanks for everything! Sa jag och hon kramade om mig lite lätt.
 
-I've always known that you're not that kind of girl, Grace. Sa Cindy och jag kände hur enkelt det var att le nu för tiden. Det mesta var tack vare Niall som idag skulle ha både en intervju och sedan en konsert med resten av killarna. Även Harry den här gången.
 
-And how's Cassie? She came back yesterday, right? Frågade Cindy och jag nickade.
 
-She is better, or that's what she says. But, yeah. At least we all think it's better for her here instead on that hospital... Sa jag och Cindy hummade instämmande. Att dagarna hade flugit förbi var bara ett mirakel, medan Cassie legat på sjukhus. Jag hade inte hälsat på henne speciellt mycket, utan haft fullt upp med alla jobb och läxor jag behövde ta igen för att få stanna. Men Harry hade varit med henne varje dag och det var lugnande. Själv hade Niall tagit all sin lediga tid åt att vara tillsammans med mig. Fans hade tillochmed börjat samlas runt skolan och en del låtsades vara studenter härifrån, bara för att få komma i närheten av honom. Själv kunde jag inte fatta det. Att Niall och jag, vi var faktiskt vänner! Min stora idol som var världskänd, faktiskt hade blivit min vän.
 
-Anyway, I hope the song contest turns out like I hope for. Sa Cindy och jag nickade innan hon fortsatte genom korridoren med alla sina mappar och papper. Det var de papper om just det som jag delade ut. Informationsblad om musiktävlingen som snart skulle hållas. De hade legat i Cassies skåp länge och jag hade bestämt mig för att dela ut dem åt henne, eftersom hon knappast skulle ha ork att göra det själv. Men medverka, det skulle hon göra. Jag skulle dra upp henne på den där scenen med mina bara armar, om det var vad som skulle krävas. Jag log åt tanken. Cassie med sin gitarr, uppe på en scen. Det kunde bara bli bättre än perfekt. Min mobil plingade till. Sms från Niall. "Here we go. Wish Harry good luck and don't tell Cassie yet! :)" Jag log åt vad som var på gång och som endast killarna, Eleanor och jag visste om. Jag delade ut ännu ett flygblad innan jag tänkte skriva ett svar till Niall.
 
-Keep it, bitch! Svarade blondinen som jag precis försökt ge pappret till.
 
-Excuse me? Slank det ur mig.
 
-Didn't you hear me? Frågade hon med sin aningen pipiga röst.
 
-I heard you perfectly fine, bitch. Svarade jag, precis lika kaxigt.
 
-What's you name? Frågade hon och tog ett steg för att stå hotfullt nära mig. Hon var längre än mig, med sina klackar, men fortfarande inte speciellt hotfull.
 
-I'm Grace, and you got to be new. I guess your name is Barbie? Frågade jag, fortfarande lika kaxigt. Hon skrattade som om det jag sagt varit roligt.
 
-I'm am Melissa. Now, move! Sa hon som om jag stod ivägen för hennes ego som skulle passera.
 
-Grace what's going on? Frågade en bekant röst. Cassies mamma, Cathrine.
 
-Oh, just another playboy-girl who stands in my way... Sa jag ansträngt och Melissa blev tveksam när en vuxen plötsligt vart inblandad i konversationen. Hon backade en aning och rätade på sig.
 
-Well. See you later... Grace. Sa Melissa och plutade med läpparna innan hon gick vidare och lämnade mig kvar. Jag vände mig då mot Cassies mamma och såg att hon inte var ensam. Vem var det hon hade med sig?
 
-Um... I don't think we've met. Sa jag och tittade på mannen vid hennes sida.
 
-No, I guess we haven't. But I've heard so much about you from Cathrine here.. Oh, sorry and I'm Thomas, Jakes dad. Sa han och log vänligt. Jag skakade hans framräckta hand och de ursäktade sig sedan för att leta reda på skolans rektor. Jag såg att jag fått ännu ett nytt sms från Niall. "You won't believe what's going to happen tonight! You, crazy little girl, should put on something sweet and be ready at seven. God, you're going to be so surprised! :Dx " Jag skrattade åt Nialls upphetsning och skrev ett svar. "You, Crazy mofo! I'll be ready five minutes earlier just for you... ;)" Sedan la jag ner mobilen och en fråga slog mig. Hur kunde Cassies mamma och Jakes pappa känna varandra?!
 
Harrys Perspektiv:
 
-Take the backdoor! Sa jag och hon log.
 
-Harry, I'll be fine! Jake will meet me down in the lobby, so none will expect anything, okay? Sa hon och jag insåg att hon hade rätt. Men jag kunde inte heller ignorera sticket av avundsjuka som uppstod när hon sa hans namn. Men absolut var jag glad för hennes skull. Hon hade fått komma ut från sjukhuset igår, efter ganska exakt fem dygn. Och eftersom jag varit där varje dag, så var det väl hans tur att tillbringa tid med henne. Själv skulle killarna och jag först ha en intervju och sedan en konsert. Niall hade sagt att han hade planerat något alldeles extra för konserten ikväll, men vägrade att tala om vad. Själv hade jag berättat om mina egna planer.
 
-Okay, see you tomorrow then, take care. Sa jag och hon gav mig en snabb kyss, vilket antagligen var något jag aldrig skulle vänja mig vid. Vi var faktiskt ett par nu. Cassie och jag. Det var lite det som var grejen jag skulle ta upp på intervjun. Självklart skulle jag inte berätta att jag var tillsammans med Cassandra Black, en snart artonårig tjej från England. Nej, självklart inte så bokstavligt.
 
-So you really don't have any idea of where he's taking you? Frågade jag när hon rest sig ur soffan för att gå ut genom dörren, ut från mitt hotellrum vi tillbringat dagen tillsammans i.
 
-Nope, but hey, you sound kinda jealous! Sa Cassie och jag log.
 
-Maybe I am... Sa jag och hon log barnsligt.
 
-No need to be, Jake and I, we're just friends! Sa hon och jag kunde inte annat än att tro henne.
 
-Have fun now! Sa jag när jag sneglat på klockan och insåg att hon skulle ha mött Jake nere i entréhallen för fem minuter sedan.
 
-I will. And I promise you, none of all your fans down there will ever expect that I've actually been up at their idol's hotelroom. Sa hon och jag skyndade mig att lägga till yttligare en mening.
 
-But if they do, don't forget to tell them that we've been kissing! Sa jag och hon skrattade högt.
 
-You cheeky thing! Sa hon skrattandes och öppnade dörren.
 
-Bye! Ropade jag med ett smickert litet leende från soffan där jag fortfarande låg.
 
-Bye cheekiness... Sa hon och jag log innan jag hörde dörren gå igen efter henne. 
 
Cassies Perspektiv:
 
Jag log fånigt medan jag trippade nerför trapporna, två våningar ner. Som planerat, så stod Jake lutad mot ena väggen, nere i lobbyn när jag kom ner. Jag kramade om honom så fort jag kom fram.
 
-How does it feels to be free again? Frågade han och jag slog lekfullt till honom på ena överarmen. 
 
-How does it feels to go in school, just like always? Frågade jag för att ge igen och hans leende slocknade snabbt. Sedan räckte han ut tungan och jag flinade.
 
-Oh, you were so funny! Sa Jake och låtsades skratta. Först då la jag märke till alla tonårstjejer som förundrat tittade på mig och Jake. Först kändes det bara läskigt och aningen obehagligt, men jag insåg snabbt att det antagligen bara handlade om avundsjuka. Jag var innanför, de var utanför. Jag var så mycket närmare de fem killarna som betydde allt för dem, än vad det var just då. Det roliga var att de inte visste exakt hur nära killarna jag faktiskt hade varit. Jag och Jake fick hjälp av säkerhetsvakter ut, bara precis utanför dörren i den värsta massan av tjejer, innan vi fick klara oss själva. 
 
-Oh my God! Did you see any of the guys in there?! Skrek en tjej och tog tag i min arm. Jag ryckte bara åt mig den igen och gav henne en blick.
 
-No, let go of me! Snäste jag och fortsatte sedan genom resten av folkhavet. Inne från hotell-lobbyn hade det sett ut som ett femtiotal fans som otåligt väntade. Men när vi väl gick igenom den tjocka massan skrikande tjejer, så kändes det inte riktigt likadant. Snarare som tusentals. Till sist tog vi oss igenom och jag tittade frågande på Jake.
 
-Where are we going? Frågade jag, när jag insåg att jag inte hade en aning.
 
-I won't tell you. But first are we going to grab some food... Sa Jake fundersamt och tittade sig omkring.
 
-There... Mumlade han för sig själv och drog mig vidare, över vägen.
 
-Jake, there's no resturant in that way... Sa jag och han log.
 
-I know. But my sister is going to give us lift in her hire-car. We're going to the big city! Sa han glatt.
 
-Hi, I'm Sarah... Sa den söta tjejen som väntat på oss bakom ratten.
 
-Cassie... Sa jag och log åt henne i backspegeln efter att ha suttit mig tillrätta i baksätet. Jake satt i framsätet och bläddrare otåligt mellan radiokanalerna.
 
-Jag förstår varför du tycker om henne... Sa de på ett mystiskt språk, som jag sedan förstod måste vara svenska. Jag såg hur Jake log blygt mot sin syster och undrade nyfiket om det var mig de hade sagt något om.
 
-Okay, there's just one thing I'd like to make clear. No Swedish, please? I seriously don't get a word and it's quite annoying... Sa jag och både Sarah och Jake började fnittra.
 
-Okay, just English from now on! Lovade Sarah och jag log tacksamt.
 
Harrys Perspektiv:
 
-Harry! You gotta tell us now! Who's the lucky one? Frågade den intervjuande kvinnan med ett stort leende.
 
-What? Frågade jag förvirrat.
 
-There's gotta be a girl, right? Cause you can't just skip interviews and visit hospitals without having an illness... Sa hon och jag log fånigt.
 
-Tell us now, Harry! Sa hon manande och jag nickade. Louis petade mig i sidan.
 
-Don't say that Eleanor knows her, okay? Väste han och jag nickade instämmande. Det skulle bara vara onödigt att berätta om Eleanors förhållande till Cassie som jag nu skulle försöka att inte nämna vid namn.
 
-Okay, okay... Yes, there's a girl. And it has been that girl for a pretty long time now. I won't tell you her name, age or something like that, but yeah... There is this girl and I can tell you that she is speciall. And when you find out about her, cause you will in a time, then you all have to promise me one thing! Don't judge her. She fell in love with me without knowing about the whole boyband-thing. And I fell in love with her at first sight. So please... I beg you... Don't hate her the first thing you do! Sa jag och stirrade rakt in i kameran som spelade in hela sändningen.
 
-That was deep, bro... Sa Niall och klappade mig på ryggen.
 
-And all of us can confirm that she's the prefect one for Harry, here... Sa Louis och gjorde samma ryggslag som Niall precis gjort. Nu var det faktiskt sagt! Jag var inte en av bandets singlar längre. Men jag visste vad som nu väntade. Paparazzis som lätt skulle flippa ur, galet skrivande i alla sorters tidningar och rykten som varken var trovärdiga eller stoppbara. Nu började det. Projekt-Hålla-Cassie-Hemlig. Intervjuen fortsatte och nu var det Zayns tur att ge dem en chock.
 
-I bet you all have figured it out a quite long time ago, and I'm sorry for lying earlier. But, yes, it's true. Perrie and I have broken upp. And I'm warning you for these false rumors that may start soon. We were just tired of each other, and there you just got the whole truth. Sa han ansträng och jag visste att det han precis sagt hade krävt stort mod. Jag såg hur Liam la en stöttande hand på hans rygg och hur Zayn genast blev aningen bättre till mods. Det var något av det bästa med att vara i vårt band. Vi hade varandra. Alltid. Jag var lite halvt borta under resten av intervjuen. Tankarna bara snurrade kring Cassie. Allt höll på att lösa sig! Jag hörde svagt hur samtalsämnet smög sig in på kvällens konsert och hur Niall avslöjade att han hade en liten överaskning för oss alla. Sedan insåg han hur alla började förstora det och försökte genast lugna ner alla med att säga att det egentligen inte var något speciellt. Bara en liten kort presentation. Sedan tvingade han oss alla att byta samtalsämne.
 
Graces Perspektiv:
 
"Sorry, five minutes late. Paul's fault!" Skrev Niall och jag log stort innan jag bestämde mig för att ändå gå ut på parkeringen och vänta. Det ångrade jag efter att ha gått cirka femtio meter.
 
-Gracie?! Ropade en manlig röst och jag snurrade runt för att lokalisera den. Där kom tre personer gåendes och jag kunde inte se deras ansikten helt tydligt i den aningen dimmiga skymningen. Men när de personerna närmade sig såg jag att de inte alls gick. De vinglade snarare fram.
 
-Do I know you? Frågade jag killen som antaligen varit han som ropat mitt namn tidigare. Eller, ropat ett löjligt tillgjort smeknamn.
 
-Hey, How can you not remember me?! We slept together once! If I say Zack, is there any bell calling up there? Frågade han och var nu tillräckligt nära för att kunna knacka lekfullt på mitt huvud. Men hans namn. Det var faktiskt en klocka som ringde. Men ingen trevlig klocka. Snarare en klocka som påminde mig om hur hemsk jag varit för bara någon vecka sedan. Vad jag varit för människa då. Det var även en klocka som ringde och påminde mig om hur härligt man mådde efter att ha rökt på.
 
-But, I hope you remember me... Sa en läskigt bekant röst och tjejen med det alltid så stripiga, svarta håret steg fram och jag möttes av alkohol lukten.
 
-Sammy? Sa jag och jag skymtade ett leende. Eller så såg jag bara syner i det suddiga vädret.
 
-Finally we found you. Sa hon och kramade stelt om mig.
 
-No, I mean. I can't do that anymore. I mean. I'm a better person again! Sa jag, mest för att påminna mig själv om vad Niall hade lärt mig. Sammy, Zack och den okända snubben brevid Zack skrattade allihop.
 
-Yeah, sure babe. Let me see if you've changed... Sa Zack i ett försök att låta sensuell. Allt jag reagerade på var den starka doften av sprit. Den äcklade mig.
 
-Stop it. Sa jag och slog bort hans hand innan den snuddade vid mig.  
 
-But, Grace, he's right. You're one of us. You can't just go back to that good girl. Once a badgirl, always a badgirl, right Zack? Sa Sammy och tittade på Zack som nickade med ett snett leende.
 
-So what do you say... Gracie? Are you with us? Frågade Sammy och jag kände hur osäkerheten växte i mig. Jag ville så gärna bara släppa allt. Känna mig sådär hög på livet igen. Men den här gången hade jag så mycket mer att förlora.
 
-I think she'll come with me... Sa plötsligt en röst, med likadan irländsk accent som min. Niall.
 
-And who the fuck are you? Frågade Zack och stirrade rakt på Niall som lagt sin arm runt mig.
 
-Oh, I'm Niall. At least I'm someone. Not like you three losers. Seriously, go get yourselfs real lifes! Sa Niall och drog snabbt med mig i motsatt riktning.
 
-Thank you... Sa jag skakigt och han kramade lätt om mig från sidan innan vi skyndade oss vidare till bilen.
 
• • •
 
-Carefully... take another step... Sa Nialls röst nära mitt öra. Han höll en av sina armar stadigt runt min höft och med den andra höll han sin hand över mina ögon. Det här var hans hemlighet och jag började bli riktigt nervös nu. Varför gick vi uppför en trappa och varför fick jag inte se något?
 
-Just one more... Sa Niall peppande och jag suckade.
 
-Niall, what is this shit? Väste jag och jag hörde skratt.
 
-Hey, no bad language, it's not the right moment... Sa han och skrattade smått.
 
-Okay, we're up. Now, just take five footsteps forwards... Sa han och lättade sitt grepp runt mig, bara för att följsamt gå med mig och fortfarande hålla en hand för mina ögon. 
 
-Remember when you asked me why I'm trying to help you? Frågade Niall och jag log.
 
-Mhm, but now I know, you're a fool... Sa jag och hörde ännu en gång skratt.
 
-Who's here? Frågade jag genast och skratten dog ut.
 
-Oh, I can't count them all! Sa Niall retsamt.
 
-Niall! Sa jag frustrerat och började nervöst skruva på mig, för att få bort hans hand. Att vara "blind" var helt enkelt inte riktigt min grej.
 
-Okay, well. I want to help you, cause everyone deserves to feel happiness. And this is what makes me happy... Sa Niall och drog bort handen. Framför mig stod åtminstone trettio tusen människor. Oj.
Skrivandet går suuuper bra! Okej, jag känner mig som värsta no-life:rn som sitter hemma och skriver på min 1D-fanfic hela dagarna, men vafan YOLO! I vilket fall så tycker iallafall jag att själva 'historian' börjar bli bättre nu. Och ni ska bara veta vad som väntar!
 

2013-06-20
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 48

Things Change- Kapitel 48
 
Tidigare:

-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.
 
-Maybe, she's having her period or something... Sa jag och ryckte på axlarna.
 
-Or maybe she and Zayn are in a really big fight?! Sa Liam och jag förstod att hans alternativ var mer rimligt.
 
-Let's go find Paul! Sa Liam och jag drog mig motvilligt ur soffan för att följa med honom ut genom dörren.
 
 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-I'm going home anyway... Sa Grace och sparkade till sina ena fot med den andra. Vi var samlade allihopa, i det lilla sjukhusrummet, där jag fortfarande var tvungen att stanna. Jag, Harry, Eleanor, min mamma, Grace och Niall satt där inne, alla tillsammans. Jag och Grace hade inte pratat med varandra sedan igår, då vi inte heller direkt pratat, utan mest skällt ut varandra. Men visst såg hon ut att må bättre. Det var bara en person jag saknade just då. Jake. Vart var han?

-You can't leave me... Sa jag sårat och Harry drog mig närmare sig, som för att trösta.
 
-We've been doing great without each other for a long while now, Cassie. You'll be just fine! Sa Grace uppmuntrande.

-But you can't. I mean... It was your dream. To come here, to see the world, to meet new people and even to just study! Försökte jag igen och hon log mot mig som för att säga att det var ingen idé.

-It was... But clearly my dreams were too big. I mean. Look at this mess. We took drugs- Började hon men min mamma dök rakt in i samtalet.

-What?! Skrek hon rakt ut och tittade skrämt på mig.

-Mum- började jag, men hon fortsatte.

-Cassandra Black! Have you been taken drugs?! Fortsatte hon och jag kröp närmare Harry som fortfarande satt tryggt bredvid mig i sjukhussängen och hade gjort det sedan kvällen innan. Det var egentligen ganska sjukt att tänka sig. Att de alla hade suttit ute i väntrummet hela natten, i väntan på att få komma in och träffa mig. Harry hade ju smitit in och ingen hade tittat till mig efter att han kom, så han hade kunnat stanna med mig hela natten, vilket jag verkligen inte klagade på.

-Miss Black, I don't mean to interrupt you, but I really think you should shut up. Sa Niall utan att tänka sig för och Grace slog till honom i sidan efter att hon snabbt kvävt ett skratt. Mamma vände sig snabbt mot Niall och sedan tillbaks mot mig.

-I'll be outside. Sa hon kort och stelt innan hon snabbt försvann ut genom dörren.
 
-Niall! Sa Harry argsinnt så fort min mamma smällt igen dörren efter sig. 

-Sorry, it just slipped out... Sa han och jag kunde inte hålla mig ifrån skratt.

-Did you see her face? Skrattade jag och alla kollade konstigt på mig. Kanske hade jag kollat likadant på mig själv om jag hade varit dem, för skratta var nog det sista man skulle göra i min situation. När jag insåg hur fel allt faktiskt var, så gick mitt skratt över till tårar och jag var snart i full fart med att gråta.

-Hey, Cas, it will be alright! Sa Eleanor som suttit tyst på stolen närmast min säng.

-Take me away from here! Skrek jag okontrollerat och Harry tystade mig snabbt igenom att trycka mig mot sin bröstkorg i en hård kram. Grace hoppade upp i sängen vid fotänden och lämnade Niall ståendes borta vid dörren.

-Cassie... Like i said. When I'm around, the problems are around too. I can't help it and I'm really sorry for causing you this pain. Sa Grace och strök mig tröstande över ena benet medan jag fortfarande var i Harrys trygga armar. 

-But- but, why can't we just beg Cindy to let you stay? Frågade jag med skakig röst och Harry släppte lite av sitt starka grepp.

-Cause she has already called my parents and told them everything about the drugs, the lessons I've missed, the times she has found me walking around in the middle of the night. Everything. I can't hide it anymore, Cassie. But you can and you're going to! Sa Grace och tårarna började genast att strömma igen. 

-Get me out of here! Now! Skrek jag och Harry vart ännu en gång tvungen att tysta mig. Jag var trött på att ligga i den hårda sängen och vänta på en diagnos jag redan visste vad den skulle visa. Jag var psykiskt sjuk, ett freak, helt jävla dum i huvudet- se det hur du vill. Jag var iallafall inte frisk och jag ville härifrån. Nu! Niall sprang genast efter en sjuksköterska och utbrottet jag sedan fick gjorde allt svart. Jag kände sakta men säkert hur Harrys trygga kropp lämnade min sida i sängen och hur ett par starka händer tog tag runt mina handleder. Jag kunde inte se något, jag kunde inte höra något. Bara känna smärtan allt hade orskat mig. Till sist insåg jag att jag skrek och att människan som höll mina handleder var min mamma. Bakom henne stod ett par sjuksköterskor och diskuterade vilt om vad de skulle ta sig till med mig. En skrev för fullt i ett anteckningsblock, medan en annan gav mig en ännu större dos lugnande. Jag uppfattade sedan att mina vänner var borta. Eleanor, Grace, Harry och Niall. De hade antagligen blivit utskickade. Det var bara min mamma som var kvar och hon höll hårt om mina handleder, som för att stoppa mig ifrån att slå sönder allt. 

-Calm down! Skrek hon och jag kunde knappt höra henne genom mitt egna skrik. Till sist blev hon undanknuffad av en doktor och allt slutade svart. Alla mina sinnen slogs plötsligt bort och jag vet inte vad som hände efter det. Sov jag, så var det den skönste sömnen jag haft på länge. Väldigt länge. 
 
Eleanors Perspektiv:

-I promise! I will take care of her everyday. I will spend all my time together with her. Just get her out of here, please! Försökte jag bedjande till kvinnan som precis kommit ut från rummet där Cassies skrik inte längre hördes ifrån. Hon log ursäktande.
 
-Sorry, she'll have to stay here. Sa hon och ilskan kokade i mig.
 
-Don't you get it, you cunt! This place is what drives her crazy! You and your disgusting medication is what makes her feel like this. I have known her since forever and she has never been like this until she came to this place. Now, get her out of here! Skrek jag, men kunde inte kontrollera mina starka känslor i det ögonblicket.
 
-Eleanor! Röt Harry varnande och drog bort mig från den chockade sjuksköterskan. 
 
-Let go of me! Skrek jag, nu åt Harry. Han släppte mig genast.
 
-I promise. All I'm begging for, is that you let her go. Please... Försökte jag med kvinnan igen, nu bedjande istället för ilsket.
 
-I'm sorry... Mumlade hon och försvann snabbt.
 
-I think it will be best for all of us if she just stays here. Sa Louis som kom gåendes genom korridoren. Synen av honom gav mig pirr i magen och små blixtande ljus började irriterande att leka i mina ögon som om synen av honom blivit för mycket att hantera.
 
-Louis? What are you doing here? Frågade Niall och jag tittade snabbt på min pojkvän med samma fråga i ögonen.
 
-Well... My girlfriend clearly doesn't want to spend time with me, so I came here to see what's wrong with her. Sa Louis ansträngt.
 
-Louis- Började jag, men Harry la sig genast i.
 
-C'mon, Louis! Her best friend lies on hospital. Sa han och Louis gav honom genast en blick som skulle kunna döda. Harry sa inget mer efter det.
 
-I'm sorry, Louis... Sa jag och tittade skyldigt ner, när jag insåg hur han måste ha sett på allt.
 
-No, I am sorry! I'm sorry for expecting too much of you. I'm sorry for expecting us to go out and do funny things together while being in Los Angels. I'm so sorry for having all those crazy thoughts about us, Eleanor. Sure, she's your best friend, but fot God's sake! I'm your boyfriend, El... Sa han och vände sedan för att gå tillbaka och försvinna ut från sjukhuset.
 
-Should I go after him? Frågade jag med darrig röst och tittade på Harry. Han ryckte på axlarna.
 
-No, I think we all should give him some time... Sa Niall och jag nickade. Det vart tyst efter det. Ingen sa något på länge. Inte ens Cassies skrik hördes längre. Jag hade aldrig haft såhär svårt att kontrollera mina känslor förut. Det var inga humörsvängninar eller något sånt. Jag skulle gissa på att det var den enkla åsynen av sjukhus som fick mig att bli så frustrerad och okontrollerad.
 
-This is all my fault... Mumlade tillslut Grace, som satt lutat mot fönstret.
 
-Grace, this is none's fault! Sa Niall, säker på sin sak. Men jag var ganska säker på att Grace hade rätt om sig själv. Det här var hennes fel. Om hon inte hade börjat ta droger, så hade Cassie inte heller gjort det. Om hon inte hade övertalat henne att hålla sig borta från Harry, så hade de varit världens gulligaste par för länge sedan och om från första början hade varit den kompis som Cassie behövde, så hade de båda varit lyckliga just nu. Det här var hennes fel och hon förstod nog att det var min åsikt när hon mötte min blick.
 
-But I can fix this! Sa hon och ett leende bildades snabbt på hennes läppar.
 
Zayns Perspektiv:
 
-Hey, open up! Ropade Liam från andra sidan dörren. Jag drog mig fortfartande i sängen och han hade stått där i säkert en kvart. Varför kunde han inte bara låta mig vara? Jag visste att utanför hotellet skulla miljardtals paparazzis och fans vänta, för att få höra om Perrie och jag verkligen hade gjort slut.
 
-Go away! Ropade jag tillbaks och jag kunde höra hur Liam suckade till svar. Varför följde han inte med Louis som hade åkt till sjukhuset? Jag ville bara vara ifred. Han kunde ju ha hängt med Louis och träffat Harry och Niall som också befann sig på sjukhuset. Allt pågrund av Cassie. Men ändå skulle han envisas med att stanna och försöka få ut mig från mitt hotellrum.
 
-If you don't open up now, then I'll go and get Paul! I mean it, man! Just open the door! Ropade Liam igen och att han drog till med Paul som hot, var ovanligt. Jag stönade irriterat och drog mig sakta ur sängen för att öppna.
 
-Mate, you gotta get out of here! Sa Liam när han mötte mitt trötta ansikte i dörren.
 
-No, I don't want to. Sa jag och tänkte precis stänga den igen, när han tryckte sig in i rummet, förbi mig.
 
-What's up between you and Perrie? Frågade Liam när han kommit in och kastat sig på soffan.
 
-Oh, so she has already come out with the breaking-up-rumor? Frågade jag, inte särskilt förvånad.
 
-Eh, no. But Louis and I kinda met her yesterday night and she was sort of creepy. She said something about a war and we told Paul and yeah, you know, girls... Sa Liam och jag tryckte en kudde mot ansiktet av frustration.
 
-That bitch... I would like to slap her real hard right now! Röt jag genom kudden och Liam skrattade lite smått.
 
-Paul said that he would talk to their Management and stop her from doing something crazy... Sa Liam och det var en aning lugnande. För vi alla visste att när Paul var i farten så skulle man passa sig. Han visste alltid vad han ville och fick alltid vad han var ute efter.
 
-Great... Mumlade jag och Liam sprakade till mig.
 
-Let's take a walk! Sa han glatt och jag tog bort kudden från huvudet, bara för att kunna ge honom en ironisk blick. Menade han allvar?
 
-Um, Liam. Maybe, you've missed that part. But we're like famous and we're in USA. And the fans know exactly where we are and I think we're kinda stuck at this damn hotel. Sa jag och Liam rynkade pannan.
 
-Perhaps you're right, but, God, we're finally back in LA and all we've done so far is an interview and watching people passing by from our hotelroom-windows. What in hell is that? Sa Liam och jag skrattade åt hur söt han var när han skulle försöka svära och tuffa till sig. Det var bara inte Liam stil.
 
-Go and find Paul again, cause I'm ready to go out and just go crazy, man! Sa jag och Liam sken upp.
 
-That's my Bradford-boy! Sa han och flög upp ur soffan. Jag skrattade bara. 
 
Jakes Perspektiv:
 
-Så vadå... Tycker du seriöst att jag ska kämpa för henne? Frågade jag Sarah efter att ha berättat allt från första början. Det var inte meningen att dra in henne i allt. Men jag hade inte riktigt något val, eller, hon gav mig inget val rättare sagt.
 
-Inte för att du har någon chans mot självaste Harry Styles, men ja, eller... du borde åtminsdone umgås med henne lite mer. Hon vill säkert hitta på något kul så fort hon kommer ut från sjukhuset. Utnyttja den chansen, Jake! Sa hon och jag nickade. För visst hade hon rätt. Och okej, jag visste själv att om Harry och jag skulle tävla så skulle han vinna. Alltid. Men jag hade ju fortfarande rätt att umgås med Cassie.
 
-Så, vad tänker du göra då? Frågade Sarah när jag inte svarade.
 
-Jag vet perfekta idén! Kan du låna mig lite pengar? Frågade jag bedjande och hon log lurigt.
 
-Jag har faktiskt saknat dina idér och förfrågningar om pengar all the time! Sa Sarah och jag log också.
 
-Är det ett 'ja'? Frågade jag och hon nickade.
 
-Men vänta lite här nu... Var är pappa? Frågade jag och tittade mig omkring i hotellrummet de bodde i under deras besök här i LA. Faktum var att jag inte hade sett till honom sedan kvällen innan då jag först kom dit. Nu var klockan snart elva dagen efter och jag visste att han inte sov i rummet alldeles intill.
 
-Jag har ingen aning... Sa Sarah och även hon tittade sig omkring.
Allt flyter på just nu! Jag börjar må bättre sedan en period tillbaks och det här kapitlet är skrivet samma dag som det förra! Fattar ni att det går ganska bra framåt då? ;) xx
 
 
 

2013-06-17
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 47

Talk that talk- Kapitel 47
 
Tidigare: 
-You? Frågade Zayn förvånat när jag gripit tag i hans arm och han såg mig.
 
-You can't just walk out on the road like that! Sa jag, fortfarande chockad efter nästan-olyckan.
 
-Sorry. Sa han och verkade mena det. Jag kunde inte låta bli att göra vad jag gjorde sedan.
 
 
Sarah's perspektiv:

-Could I... Could I kinda get a photo with you? Frågade jag osäkert. Jag hann se att han blev förvånad och sedan tittade sig ängsligt omkring.
 
-Sure... Sa han sedan tveksamt och sneglade bort mot min pappa vid bilen. 
 
-If, you promise to not tell anyone about what just happend. The accident, you know. Sa han och jag nickade. 
 
-Sure.. Sa jag och han log ett inövat leende medan jag drog fram mobilen och tog ett foto av oss tillsammans. När jag backade bort ifrån honom var det som om jag precis fått en el stöt. Det var ju faktiskt Zayn Malik från One direction som stod där! 
 
-So, you really can't tell anyone about seeing me here, okay? Frågade Zayn, nu väldigt spänd. Jag nickade. 
 
-Sure, whatever you say! Sa jag förvirrat och han log snett, oäkta och försvann sedan vidare. Jag hann inte uppfatta att han faktiskt försvann, utan tittade efter honom innan jag vände mig mot min  pappa som fortfarande var i full färd med att leta efter repor på den vita, lilla hyr-bilen. 
 
-Bilen klarade sig rätt okej... Sa han när jag kommit fram till honom, helt inne i sina tankar och jag visste inte om han sa det till sig själv eller om det var menat till mig. Jag hummade till svar och satte mig sedan i passagerarsätet igen. För en gångs skull var jag faktiskt glad över att pappa sagt nej till mig när jag frågade om att få köra. Jag hade för någon månad sedan tagit mitt körkort och vad skulle kunna vara härligare än att köra på gatorna i Los Angeles? Men nu efteråt, insåg jag hur illa det hade kunnat gå för Zayn om det varit jag som suttit bakom ratten. Zayn, ja. Vad i helvete hade han egentligen gjort mitt ute i vägen? Jag visste ju vilket hotell de bodde på, tack vare Twitter, och han hade gått i motsatt riktigt. Vart han än var påväg, så var det utan bevakning, vilket kanske inte var det smartaste Zayn Malik skulle utsätta sig själv för.  
 
Jakes Perspektiv:
 
-Cassie hasn't told me about you... Sa hennes mamma medan vi frustrerat väntade på att bli insläppta till Cassie som nu låg på sjukhus för andra gången på en dag. Hur lyckades hon? Vi hade inte fått någon information om vad som egentligen hade hänt, bara att hon inte var fysiskt skadad och låg inne för utredning, vad nu det skulle betyda.
 
-Well, I guess she must has forgotten to... Mumlade jag, väl medveten om att det egentligen borde göra ont att få höra de orden.
 
-We're Eleanor by the way? Frågade jag och hon tittade nyfiket på mig.
 
-You know Eleanor? Frågade hon förvånat och jag nickade en gång.
 
-Wow, it seems like all of you kids know each other. I honestly start to get a bit confused... Sa hon och skrattade tomt. För det fanns ingen lycka i hennes skratt. Ingenting kunda vara särskillt kul för henne just nu. Cassie hade berättat om sin pappa och hur han lämnat dem båda. Hennes dotter var på andra sidan jorden och hade nu varit på sjukhus två gånger samma dag. Det som förvånade mig var hur hon kunde hålla sig så lugn.
 
-But she's on her way. I texted her a minute ago. Sa hon efter att ha tystnat och jag hummade till svar. Vi satt tysta efter det och tiden gick äckligt långsamt. Varje gång en sjuksköterska passerade oss i korridoren, där vi satt, så kollade vi hoppfullt upp för att se om hon skulle ge oss någon information. Men, nej, Ingenting. Till slut kom Eleanor inrusandes genom entré dörrarna och skyndade sig fram till oss.
 
-What in hell happend?! Nästan skrek hon och Cassies mamma tystade snabbt ner henne. Min mobil började ringa och jag gick bort en bit för att låta Cassies mamma och Eleanor prata ostört. Det stod "Sarah" på skärmen och jag insåg att hon inte hade en aning om vart jag befann mig. 
 
-Hallå? Svarade jag och drog genast på mig en utskällning.
 
-Vart i helvete är du?! Om det inte hade varit för dig så hade vi inte behövt betala en massa onödiga pengar! Fatta, vi höll nästan på att köra på Zayn! Pappa och jag är jätte oroliga, fattar du inte det? Halvskrek min syster på mig i luren.
 
-Lugna ner dig! Cassies mamma fick ett samtal om att Cassie ligger på sjukhus igen! Jag bryr mig bara, var det inte det du tyckte att jag var så dålig på för ett år sedan?! När du hade blivit dumpad för sjunde gången det året och hade ett sånt där aggressions-utbrott, så skrek du något till mig. Något som jag faktiskt minns som om det var igår. Det där utbrottet kanske bara var ett vanligt PMS-anfall, men det sårade fan mig! Jag bryr mig faktiskt nu. Jag bryr mig om Cassie... Skrek jag tillbaks och det vart tyst i luren.
 
-Jake.... Började Sarah, men jag avbröt henne.
 
-Nej! Försök inte att visa medlidande, för du vet fan inte hur det känns! Du har varit i hundratals förhållanden och har aldrig börjat gråta när de tagit slut. Den här är den första tjejen jag gillat sedan trean och det som gör mest ont är inte att hon ligger på sjukhus just nu och att jag inte vet hur hon mår. Utan, det är att jag vet att hon aldrig kommer att tycka om mig. Sa jag och insåg att gråten var extremt nära.
 
-Jag hämtar upp dig. Sjukhuset, eller hur? Frågade Sarah försiktigt och jag hummade för att hon inte skulle höra hur nära jag hade till tårarna. Sedan la jag på och insåg att jag var i stort behov av en kram i det där läget. Men det fanns ingen där. Ingen som kunde lägga sina trygga armar runt mig. Jag hade stött bort resten av killarna i mitten av alla Cassie-problem. Min familj var inte längre lika nära och viktiga för mig. Cassie var inte min och skulle aldrig bli. Några andra fanns inte. Jag var helt ensam i allt kaos som jag själv hjälpt till att orsaka. 
 
Graces Perspektiv:
 
-Like I said, I don't need your protection... Sa jag, den här gången utan att skratta. Vi hade gått längst stranden tills den tagit slut och var nu påväg tillbaks mot skolan igen. Eller gått och gått. Vi hade sprungit en del, haft flera vattenkrig och flera gånger lyckats knuffa omkull varandra.
 
-If you say so... Sa Niall och sparkade till vågen som slog upp mot hans fötter.
 
-You won't do as I say, won't you? Frågade jag och tittade upp för att möta hans blick. Han log busig och skakade lekfullt på huvudet.
 
-Nope! Sa han och sparkade upp vatten på mig.
 
-Hey! Skrattade jag och så var ännu en vatten-fight i full gång.
 
När vi torkat i solen efter ungefär en timme, så började vi gå mot skolan. Niall hade övertalat mig. Jag behövde prata med Cindy, försöka komma överens om något, bara jag fick stanna.
 
-You know what say? Frågade Niall för nionde gången sedan vi kommit in i entré-lobbyn. 
 
-No... Svarade jag, samma svar för nionde gången.
 
-Should I come with you? Frågade Niall och jag tittade funderande ner.
 
-Do you want to come with me? Frågade jag och Niall log.
 
-Of course, c'mon, let's go... Sa Niall och satte armkrok med mig och tillsammans fortsatte vi mot expeditionen.
 
Harrys Perspektiv:
 
Tjugo minuter hade gått och jag förvånades utav våran tursamhet. Jag hade kunnat sitta inne hos Cassie, i hennes lilla privata rum på sjukhuset, utan att bli upptäckt. Tänk om jag inte hade kommit, då hade hon ju suttit där helt ensam och vem vet vad hon hade kunnat hitta på för dumt. Men det var inte bara det som snurrade runt i mitt huvud. Cassie, tjejen som jag förälskat mig i vid första ögonkastet, tyckte om mig på precis samma sätt. Visst, jag hade kunnat ana det, men ändå. Hon förstår inte vad hon ger sig in i. Jake är bättre för henne, vad hon än bestämmer sig för att tycka om mig. Jag skulle ta ifrån henne allt. Hennes privatliv, hennes rätt att kunna gå ut och äta på en vanlig resturang, hennes sätt att se på allt och framför allt hennes sätt att bli sedd på. Hon är vacker, omtänksam och jag skulle beskriva henne perfekt. Men om alla fans fick reda på att hon fanns, skulle hon bli sedd som en äcklig, ful utnyttjare. Det var något hon inte förstod.
 
-What are you thinking about? Frågade hon och lyfte huvudet som hon hade lutat mot min axel, för att kunna se mig i ögonen. 
 
-I... I just think you should spend some more time with Jake... Sa jag, även om det smärtade. Jake var kär i Cassie, men det var jag med. Han skulle inte kunna ge henne lika mycket som jag, men i slutändan skulle han iallafall vara bättre för henne. För det jag skulle ge henne var dyra smycken, middagar på fina resturanger och skjuts i limousiner. Men för mig skulle det inte vara värt ett skit i slutet. För jag skulle ändå ta ifrån henne allt hon kände till nu. Hon skulle aldrig kunna komma tillbaka helt, hur vårt föhållande än slutade. Om det inte funkade mellan Jake och Cassie i framtiden så skulle de lätt kunna välja att bryta kontakten och bara ha kvar alla lyckliga minnen. Om, eller när, det tog slut mellan mig och Cassie, så skulle hon bara minnas hur jag tog hennes frihet ifrån henne och hon skulle fortfarande vara under ständig bevakning av fansen.
 
-Not that story again, Harry... Sa hon bittert och la ner sitt huvud mot min axel igen. 
 
-I'm not forcing you to love him, like I did before, I just think you two should hang out and do something fun! Försökte jag igen och hon verkade ha nappat.
 
-Okay, I will. If you promise to not skip any other interviews! Sa hon allvarligt och jag skrattade lite lätt.
 
-Deal! Sa jag och hon log stolt. 
 
Louis' Perspektiv:
 
Visst, jag fattade att Eleanor behövde träffa sin bästa vän. Och jag förstod att det var super viktigt nu när hon låg på sjukhus. Men hon glömde bort mig. Jag hade precis kommit ut med att det var vi och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka henne. Vi hade knappt pratat med varandra på ett dygn och hon var ju faktiskt här i LA, tack vare mig och våra Management.
 
-Hey, Louis! Have you seen Zayn and Niall?! Ropade Liam och jag skakade på huvudet.
 
-What's up? Frågade han och satte sig i soffan bredvid mig.
 
-Nothing... I just thought it would be a bit funnier. You know, Eleanor and you guys, all of us together here in LA! But everyone disapears. I'm pretty sure about the fact that Niall's seeing that girl, Grace right now and none of us know where Zayn is. Harry's on the hospital to visit the girl he has a huge crush on. And here I'm. Sitting in a hotelroom, all by my self while my girlfriend spends time with her bestie. It feels kinda weird Liam, don't you get it? Frågade jag och lyckades inte visa mig känslosam.
 
-Mate, I sure they'll all show up soon... Sa Liam och klappade till mig på axlen innan han reste sig upp ur soffan igen för att lämna rummet.
 
-Oh, hi... Sa Liam när han öppnat dörren för att gå. Jag vände mig snabbt om i soffan för att se vem han mött i dörröppningen. Där stod Perrie med ett stöddigt leende.
 
-Just want to give you guys a warning. It's war now. Kay, bye.... Sa hon och skickade en puss genom luften till oss båda, innan hon snabbt trippade vidare och jag inte längre kunde se henne. Liam stängde dörren igen och kollade förvirrat på mig.
 
-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.
 
-Maybe, she's having her period or something... Sa jag och ryckte på axlarna.
 
-Or maybe she and Zayn are in a really big fight?! Sa Liam och jag förstod att hans alternativ var mer rimligt. 
 
-Let's go find Paul! Sa Liam och jag drog mig motvilligt ur soffan för att följa med honom ut genom dörren.
Jag orkade inte läsa igenom allt så noga (igen) så ni får ursäkta om något är fel ;) Nu är jag iallafall hemma igen och kommer försöka uppdatera så mycket som möjligt! Det är sommarlov, så det ska nog gå ganska bra xx 
 

2013-06-11
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 46

Look at me now- Kapitel 46
 
Tidigare: "You want me to be happy?" Skrev jag och fick svar på några få sekunder den här gången. "That's everything I would ever wish for" Skrev han. Okej, Harry. Jag skulle bli lycklig. Kolla bara. 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
Hur jävla dum i huvudet fick man lov att vara, Cassie? Dränka sig själv var väl det osmartaste du någonsin skulle kunna komma på. Och bara en timme efter att du precis kommit hem ifrån det renliga fängelset, även kallat sjukhus. Trodde du verkligen att döden skulle lösa dina löjliga problem? När jag insåg att jag mina egna tankar skällde ut mig själv så började jag genast att fundera på om jag möjligen kunde vara ett sånt där psykfall man ser i filmer. De som alltid beter sig friskt, men är besatta av att fullfölja sina sjuka idéer.
 
Jag hade iallafall fortfarande besöksförbud, vilket var det enda possitiva just då. För jag skulle inte orka med alla frågor. Men absolut visste jag vilka det var som satt ute i väntrummet, spända på att få träffa mig igen. Det var mamma, Eleanor, Jake, antagligen Grace och kanske Kevin, bara som moralt stöd för Jake ännu en gång. Jag visste också vem jag ville skulle vara där. Harry. Jag ville att han skulle vara den enda som satt utanför, i väntan på att få tillåtelse för att gå in till mig. Jag skulle förklara varför jag gjort det. Varför jag försökt ta livet av mig. Men jag visste att han inte var där utanför. Jag visste att han inte ville veta hur det hade gått. Jag visste att han antagligen skulle hålla sig på så långt avstånd som möjligt från och med nu. Jag visste att han skulle radera mitt nummer innan han själv bytte sitt. Jag visste att han aldrig skulle tycka om mig på samma sätt som jag tyckte om honom. Och framförallt, så visste jag att han inte brydde sig längre.
 
Den här gången slapp jag alla slangar kopplade till armvecket. För jag var inte allvarligt skakad. Inte alls. Anledningen till att jag fortfarande låg här, trots att de klargjort att jag inte fått in vatten i lungorna, var för att fylla min kropp med lugnande tills vidare undersökning påbörjades. Jag skulle säkerligen inte få stanna kvar här i LA. Jag skulle tvingas följa med mamma hem till England igen och väl där, så skulle vi behöva flytta. Åtminsdone till en annan del av London, så att jag kunde få börja om från början ännu en gång. Det värsta med att vara tillbaks i sjukhussängen var inte den äckliga maten, den konstiga lukten, att veta att Harry inte skulle komma hit eller att bli utfrågad senare. Det värsta var att jag inte ens kunde föreställa mig hur allt skulle bli från och med nu. Hur jag skulle bli tvungen att bryta kontakten med både Jake och Grace. Hur Eleanor och jag skulle återgå till att bara kunna ses ibland och att allt jag skulle ha kvar av Harry var ett minne. Dörrens öppnades och jag hade tänkt säga till sjuksköterskan att låta mig vara ifred, eftersom hon kollade till mig för högst en kvart sedan. Men in kom någon som fick mitt hjärta att dunka så hårt att det kändes som om hela rummet skulle rasa ihop.
 
-I don't have much time... Sa Harry och skyndade sig fram till mig.
 
-Wh- what- how? Försökte jag få fram, men stammade mig bara.
 
-How I got in? Well, let's say that I'm kinda good at slinking into places I shouldn't be at. Sa Harry med ett fånigt leende som snabbt slocknade när han inte fick någon respons.
 
-Explain. Sa jag och han tittade ansträngt upp i taket.
 
-Move... Sa han sedan och jag flyttade snabbt för att göra plats åt honom, bredvid mig i sängen.
 
-You got to explain yourself first. My story can wait. Sa han och tittade på mig med en blick som sa att det inte var någon idé att tjaffsa emot.
 
-What am I going to explain? Frågade jag och låtsades vara oförstående. Harry suckade bara.
 
-Why did you try to kill yourself? Frågade han och kunde nästan se små stick av smärta i hans blick. Men antagligen var det bara ännu en sak jag fantiserade fram. Han skulle inte bry sig om jag vore död nu. Någon måste ha tvingat hit honom, för jag vägrade att tro på att han gick hit självmant.
 
-You told me to be happy.. Svarade jag ärligt. Harry skakade bara på huvudet, innan han drog in mig i sin famn med sina starka armar. Jag sa inte emot. För skulle jag hamna på ett psykhem, så kunde jag åtminstone låtsas att han tyckte om mig, det sista jag gjorde.
 
-I meant like happy-while-being-alive! Sa Harry allvarligt och jag skrattade humorlöst.
 
-Now to your story! Sa jag snabbt, för att slippa fortsätta på min tragiska händelse.
 
-You already know it. Sa han och jag skakade på huvudet.
 
-I don't know a damn thing. Harry, you know everything. I know nothing. The only thing I can remember hearing you say earlier, is that you liked me. I guess you didn't mean in that way. But Harry, that's how I like you. I can't continue to live my life, knowing that you have been the first one I've ever liked since my ex Josh. And it feels like the story is repeating itself. Cause I've always been that girl that loves a guy, that doesn't love her back. I have never ever been someones crush, and I'm never going to be. It hurts, don't you get it? Frågade jag och smärtan var ogenomlidlig när den strömmade genom kroppen. Jag hade precis varit helt ärlig.
 
-Nothing of what you just said is true. Cassie, you are my crush. I'm so stupid for telling you this, but I love you. And that's what brought me here. I have loved you from the second we bumped into each other. I'm sorry for keeping the One-Direction-Famous-Thing secret, but you were the first girl I did ever meet since we became a band, that honestly didn't know who I was. Now you know. And I have tried to stay away from you, just to keep the paparazzis away from you too. I don't want to drag you into all these rumors I have no power to stop. Cause I care to much about you. And I know someone else that cares too. Jake. He loves you, no matter if you believe me or not. And I wanted to give him a chance before saying how I feel about you. But now it's done... Sa Harry och jag var stum. Jag kunde inte säga ett ord. Att han hade hållt allt det där inom sig bara för min skull var det... mest otroliga någon någonsin gjort för mig.
 
-I love you too... Sa jag till sist och sedan hände det för andra gången. Harry kysste mig. Kyssen var försiktig, som om han var rädd för att göra mig illa när jag redan var så sårbar. Men den var pefekt. Kanske var omgivningen som under våra första kyss, inte riktigt lika perfekt. Men det var åtminstone en kyss. Jag kände hur all ilska och smärta inom mig långsamt förvandlades till små fjärliar som kittlades i magen. Harry var här och det han hade sagt var fortfarande påväg att sjunka in. Han var kär i mig. Och jag var kär i honom.
 
Zayns Perspektiv:
 
-We're over Perrie. Like in never together again. Like you and me, nothing. Over. O-V-E-R. Jag stod där, utanför hotellet, där Perrie mött upp mig. Jag stod rak i ryggen och ansträngde mig noga för att inte tappa greppen nu, när jag äntligen fått ur mig allt.
 
-Wow, feeling brave now? Frågade hon, noga med att inte visa sig känslosam. Jag log ironiskt.
 
-Goodbye, Perrie. Sa jag och vände mig om för att gå, och precis som planerat, tog hon tag i min arm innan jag hann börja gå.
 
-Wait. Zayn... Are you sure? Frågade hon, nu med en svaghet i rösten. Jag drog bara till mig armen.
 
-No, I'm not. But I don't love you anymore, Perrie. I don't even like you. Sa jag och nu var det hennes tur att le sådär ironiskt.
 
-Well. You know what they're going to say, right? Frågade Perrie, nu med lite mer säkerhet i rösten igen. Jag skakade bara på huvudet, omedveten om att hon drog upp osäkerheten i mig.
 
-I'll say that you have cheated on me, just to give them a great story. And you know they'll believe it. Sa Perrie och i det ögonblicket hatade jag hennes så mycket att jag fick knyta händerna bakom ryggen för att inte slå till henne riktigt hårt.
 
-Our girls will support my story! Sa jag och Perrie skrattade.
 
-And what's your story then, Zaynie... Frågade hon med en äckligt söt röst, bara för att hon visste att den irriterade mig.
 
-I'm not going to make anything up. I'm telling them the truth. They will believe me. Sa jag, säker på min sak.
 
-Oh, Zayn. That's one of those things I don't like about you. You and your little gay-band are putting to much trust in your pathetic fans! Sa hon och där small det. Jag gav hennes en hård smäll på ena kinden.
 
-You're not calling my mates gay and your not calling our girls pathetic! Goodbye, Perrie. Sa jag och gick därifrån, utan att kasta en sista blick på tjejen som jag slösat bort mina senaste år på. Jag kände bara en sak för henne just då. Hat.
 
Sarah's Perspektiv:
 
Mamman till den där tjejen... Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon hette. Hon hade iallafall fått ett telefonsamtal och snart så var både hon och min bror borta. Vad samtalet hade handlat om, hade jag ingen aning om. Men något hade hänt med Jake sedan han varit hemma för några veckor sedan. Han hade förändrats. Och vad det än var han sprang iväg för, så var det viktigt för honom. Vad jag inte riktigt kunde släppa var att jag tidigare stött ihop med ingen mindre än Zayn Malik! Jake verkade inte särskilt intresserad av vem det var han konfronterade. Men jag hade hunnit möta hans blick under någon tiondels sekund och då förstått vad alla galna fans pratade om. De där ögonen. Jag hade helt ärligt trott att jag var påväg att drunkna.
 
-Vet du vad som hänt med Jake? Frågade pappa när vi satt i hyrbilen, påväg till hotellet vi bodde på.
 
-Jag skulle gissa på att han är kär... Sa jag och log åt tanken. Lilla Jake, kär. Pappa skrattade högt.
 
-Den grabben bryr sig bara om x-box spel och pizza till middag! Sa pappa och hans oförstående irriterade mig.
 
-Så du tror inte att han kan bli kär? Frågade jag kritiserande. Pappa slutade genast skratta.
 
-I vem isåfall? Frågade han och verkade fundera på om jag faktiskt kunde ha rätt.
 
-Pappa... Han bor på andra sidan jorden i en skola med massvis av tjejer i hans ålder. Hur skulle jag kunna veta vem han tycker lite extra om? Frågade jag och pappa skulle precis säga något när en gestalt kom gåendes ut över vägen. Han fick tvärbromsa och vi var nära på att köra ut, på sidan av vägen. När bilen väl stod stilla så var pappa upptagen med att kolla så att hyrbilen inte hade några skador, så jag kastade mig snabbt ut ur bilen för att se vem som idiotiskt nog gått ut i den vältrafikerade vägen.
 
-Hey! Ropade jag när jag fick syn på skepnaden som nästan orsakat mig och min pappa en trafikolycka. Inget svar. Så jag ökade farten och kom snabbt ifatt. Personen hade inte velat visa sig, vilket förklarade huvtröjan. Men när jag såg vem det var, så förstod jag också varför.
 
-You? Frågade Zayn förvånat när jag gripit tag i hans arm och han såg mig.
 
-You can't just walk out on the road like that! Sa jag, fortfarande chockad efter nästan-olyckan.
 
-Sorry. Sa han och verkade mena det. Jag kunde inte låta bli att göra vad jag gjorde sedan.
Just nu är jag i Grekland (Jealous?) I vilket fall, så är detta kapitel skrivet på ungefär en timme, vilket förklarar den dåliga grammatiken. Men visst börjar det bli spännande? Ni har ingen aning om vad som kommer att hända i fortsättningen. Det är så orimligt att jag nästan blir stolt över min egna fantasi. -Haha

2013-06-04
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 45

A pathetic thing- Kapitel 45
 
Tidigare: Om hon ringde mina föräldrar skulle hon behöva berätta allt. Allt om alla problem, mina betyg och att jag tagit droger. För det visste hon. Jag vet inte hur hon fått reda på det, men hon visste. Mina föräldrar skulle boka en flygbiljett hem åt i samma sekund som de fick veta och jag skulle aldrig få komma tillbaks hit. Det fick inte hända. Jag kunde inte åka hem. Inte nu.
 
-Hi there. Any homeworks I can help you with? Frågade en irländsk röst bakom mig. Jag vände mig och och Nialls blick blev genast orolig.
 
-What happend to you? Frågade han oroligt och jag insåg inte att jag grät.
 
-They're going to send me home... Sa jag och då brast det.
 
 
 
Jakes Perspektiv:
 
Jag hade inte svarat henne. Eleanor, alltså. Jag hade bara dragit med mig Sarah och fortsatt sökandet efter min pappa. Vi hann inte långt för snart kom Melissa springandes.
 
-I heard about Cassie, are you alright Jakie? Frågade hon och kramade om mig mot min vilja.
 
-Jakie? Frågade Sarah komiskt bredvid mig.
 
-Who are you? Frågade Melissa snobbigt och tittade kritiskt på min syster.
 
-I'm Sarah, his sister... Sa Sarah vänligt, trots Melissas snobbigheter.
 
-Oh, he has told me so much about you! Sa Melissa och gav ifrån sig ett fejkat leende.
 
-He has? Frågade Sarah och kollade på mig. Jag skakade bara på huvudet.
 
-No, he hasn't. It was a joke... Sa Melissa som om det vore världens självklaraste sak. Varken jag eller Sarah skrattade, utan gick bara vidare.
 
-Vem var det där? Frågade Sarah förskräckt så fort vi var utom hörhåll för Melissa.
 
-Skolans nya barbie-bitch. Snälla... Kan vi bara hitta pappa nu? Frågade jag och Sarah skrattade åt min irritation. Hon satte armkrok med mig och log hemlighetsfullt.
 
-Visst, Jakie... Sa hon och skrattade igen. Jag skakade bara på huvudet åt hennes lätthet till att skratta. Men jag hade verkligen saknat det. Min syster som alltid log. Det var verkligen sant. Jag hade aldrig sätt henne gråta. Inte ens när mamma och pappa bråkade som värst när vi var små. Jag hade grinat hela nätterna, medan Sarah suttit och strukit mig beskyddande över ryggen, helt lugn.
 
-Där är han ju! Sa Sarah och pekade mot den långa mannen mina ögon sökt efter de senaste minuterna. Han stod och pratade med en okänd kvinna, i mitten av den stora entrén. Han såg oss inte förrän vi kom närmre och först då kunde jag se kvinnan han pratade med ordentligt. När jag mötte hennes blick så såg jag ett par bekanta ögon. Det var Cassies ögon, men de tillhörde inte henne. De var hennes mammas.
 
-Jake! Sa min pappa glatt och kramade lätt om mig. 
 
-Hi, I'm Cassies mum, Cathrine. May you where I can find someone who works here? It's empty everywhere. I know it's Saturday and all that, but anyway. Sa hon och log vänligt.
 
-Yeah, it's like a desert here in the weekends. But there's a woman called Cindy, who is here like all the time. Sometimes it's kind of creepy how she could be at all those places in the same time... Sa jag och hon skrattade lite åt mitt ordval. Hennes skratt liknade Cassies och det påminde mig om hur jag svek henne.
 
-Did I hear someone calling my name? Frågade Cindy glatt och dök upp från ingenstans.
 
-I see what you mean. Sa Cassies mamma och skrattade åt att Cindy dykt upp så hastigt.
 
-I've been quite busy the last hours. A student that needs some extra lessons after a tough time... Sa Cindy och började bläddra bland en massa papper bakom disken vid expeditionen. Jag visste självklart vem hon pratade om. Grace. Jag hade inte sett till hennes sedan gårdagen då vi tillsammans med Kevin åkt till sjukhuset. Men enligt Cindy hade hon antagligen bestämt sig för att ta tag i allt igen.
 
-I believe you. It got to be quite hard with all these teenager all the time... Sa Cassies mamma och Cindy skrattade ljudligt.
 
-You got it right. And excuse me for not asking earlier, but who are you and do you need help to find something or someone? Frågade Cindy och man hörde tydligt hur hon frågat den frågan tidigare. Den var liksom inövad. Cassies mamma harklade sig försiktigt.
 
-Yeah, infact. I'm searching for a girl named Grace. She is supposed to be Cassies roommate, but I haven't met her and Cassie hasn't heard a word from her since yesterday... Sa Cassies mamma och jag vände blicken mot Cindy, precis i tid för att se hennes reaktion.
 
-I'm sure she'll show up later...  Sa hon och alla förutom jag verkade ta det som ett svar. Men både jag och Cindy visste att om Cassies mamma fick träffa Grace så skulle hela historian behöva berättas.
 
-Could you just excuse me a bit? I'm gonna do a quite important phonecall... Sa Cindy och försvann sedan in u ett avskilt rum vid sidan om. Vem det var hon skulle ringa kunde jag nästan räkna ut. Vad hade Grace gjort den här gången?
 
Zayn's Perspektiv:
 
Fortfarande ingen Grace. Och nu hade jag tappat bort Niall också och var helt vilse i den enorma skolan. Jag fortsatte gå, samtidigt som jag ansträngde mig fullt för att ignorera den vibbrerande mobilen i fickan. Perrie hade kommit fram till hotellet nu och jag hade lyckats undvika henne bara igenom att följa med Niall hit, för att träffa någon tjej jag egentligen inte ens brydde mig om. Om det inte hade varit för mitt och Perries förhållande just nu, så hade jag varit otroligt exalterad över att få möta den här Grace, som Niall helt klart brydde sig om. Han hade inte slutat prata om henne och jag kände mig elak eftersom jag egentligen inte hört ett ord av vad han sagt. Men Perrie var verkligen allt som snurrade runt i huvudet. Hela den där stjärnstatus-grejen måste ha stigit henne åt huvudet, för hon var inte samma person längre. Jag var inte kär i Perrie längre. Så enkelt var det. Och vi hade antagligen avslutat vårat förhållande för länge sedan om det inte varit för våra Management, som var beredda att offra mycket för att hålla ihop oss. För om vårat förhållande försvann, så skulle rykten om både mig och Perrie uppstå, vilket lätt drog ner på våra gruppers image. Men vad skulle jag göra då? Låtsas som om ingenting när jag innerst inne bara ville avbryta det som pågick.
 
-Zayn? Frågade en bekant röst och jag vaknade med ett ryck upp från mitt dagdrömmande.
 
-Eleanor? Sa jag förvånat och hon log. Vad gjorde hon här?
 
-What- Började vi exakt samtidigt och brast sedan ut i skratt.
 
-You first. Sa Eleanor och jag log.
 
-I just got a bit surprised, that's all. What are you doing here? Frågade jag. Att hon befann sig på en skola, precis utanför centrala LA var inte rimligt för mig. Och särskilt inte när jag visste att hennes bästa vän låg på sjukhus. Borde hon inte vara hos henne?
 
-I'm here with Cassie... Förklarade hon och då föll allt på plats. Detta var alltså skolan som Cassie studerade på. Att hon fått lämna sjukhuset så pass tidigt efter en bilolycka var däremot aningen förvånande.
 
-But, you. What are you doing here? I thought you would take some free time after the interview.. Sa Eleanor och log sådär otroligt vänligt.
 
-I'm here with Niall. He was going to see that girl named Grace. He honestly can't shut up when he has started to talk about her... And I kinda didn't want to see Perrie when she arrived. We're like avoiding eack other. Or I'm avoiding her. Sa jag ärligt och hon tittade medlidande på mig. Något jag hatade. 
 
-Oh, I'm sorry... Sa hon och jag drog ihop munnen till ett streck och ryckte på axlarna.
 
-And Grace isn't here. She's having these extra classes, just to catch up after a quite hard time. Sa Eleanor och jag undrade hur Eleanor kunde veta vem Grace var.
 
-How- Frågade jag, men hann inte avsluta, för Eleanor verkade fatta vad det var jag frågade om.
 
-Oh, she's Cassies roommate. Sa hon och log.
 
-I'm feeling like a retard. Seriously. I have missed like everything everyone have been talking about these last days. I haven't even met your friend Cassie and I don't show any interest in the fact that Niall is finally finding a girl important to him. I'm such a jerk and I'm tired of this Perrie thing. Sa jag och Eleanor kramade osäkert om mig. Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg att det var den första kramen jag fått på ett långt tag. Och jag tror att det var vad jag behövde.
 
-I can't say that I know the feeling. Cause I don't. But I know the feeling of pretending to love someone... Sa Eleanor innan hon försiktigt släppte taget om henne. Vem hade hon låtsats älska?
 
-Louis? Frågade jag förvånat men hon skakade snabbt på huvudet.
 
-No, no, no! I truly love him with my entire heart. But there was a guy named Josh back in Manchester... Började Eleanor och på något sätt lyckades jag stänga av igen. Eleanor var den första som verkligen försökt förstå mig och mina problem, men ändå tryckte jag bara bort hennes röst och slutade uppfatta orden som lämnade hennes söta små läppar. Perrie kom upp framför mig och jag såg hur den där rynkan bildades i hennes panna. Den som alltid uppstått under senaste tiden och jag visste att hon snart skulle kasta ur sig ännu en spydig kommentar.
 
Graces Perspektiv:
 
-It will be okay. Sa Niall och för första gången sedan jag träffade min stora idol, så irriterade jag mig på honom. Han visste inte hur det skulle bli. Det gjorde nog ingen. Men jag sa inget. Jag lät honom trösta mig, även fast det inte hjälpte. Men det var en sak jag fortfarande inte kunde smälta. Och det var att där, bredvid mig, gåendes på samma golv, i samma rum, så gick Niall. Niall Horan från One Direction. Niall, min största idol och enorma crush. Jag log fånigt när jag tänkte på det. Första leendet sedan gårdagen.
 
-Niall, why are you doing this? It's not like I'm complaining about it. But why? Frågade jag och kollade snett på honom, medan vi gick bort genom korridoren efter att ha lämnat mina saker i mitt skåp.
 
-Doing what? Frågade han förvånat och log sådär gudomligt.
 
-This. Helping me, spending time with me, trying to get me to quit smoking drugs. Why? Frågade jag igen och han log ner i golvet medan han gick.
 
-I honsetly don't know. I feel some sort of... you know, like I have to pretect you. Sa Niall och jag brast i skratt. Sedan insåg jag att han inte hade skämtat och jag tystade snabbt.
 
-Niall...- Jag skrattade lite igen.
 
-...You don't have to pretect me. I'm doing fine! Sa jag och insåg sedn vilket stor, sorglig lögn det var. Nu var det Nialls tur att skratta.
 
-Yeah, I can see that! Sa han och knuffade mig lekfullt i sidan. Vilket blev början på vår lekfulla lilla knuffkrig som pågick tills vi kom ut från skolan och promenerade vidare mot stranden. Niall drog upp sin huvtröja så fort vi kom ut genom entrédörrarna. Jag tänkte precis fråga varför, eftersom solen lös starkt, trots den sena eftermiddagstiden. Men insåg sedan att han inte var vem som helst. Han var Niall Horan.
 
Cassies Perspektiv:
 
Hur lång tid kunde det ta? Varken mamma eller Eleanor var tillbaka och jag spelade rastlös på min gitarr i sängen, som jag endast fick lämna för toalettbesök. Jag stönade och började spela upp nya ackord för en ny låt i huvudet innan jag försiktigt drog fingrarna över gitarrens strängar och skapade ljuden i mitt huvud. Till sist insåg jag att texten jag fånigt fantiserade om, var om Harry. Jag la försiktigt undan gitarren, som för nu var min absoluta vän oavsett vad. Jag tog istället upp mobilen och knappade in ett meddelande. "I really hope that this is just another pathetic thing.You better tell me what's going on, or I'll go crazy" Skrev jag snabbt och skickade iväg det. Sedan satt jag spänt och väntade på svar. Jag uppfattade inte tiden, men det kändes som om en evighet gått när mobilen äntligen lös upp och visade att han hade svarat. From him: "I just want the best for you. I just want you to be happy. I'm sorry it turned out this way. I was ready to fight for you, until I met him. He's better for you and he loves you! One day I'm gonna hurt you, I promise... sorry" Jag läste sms:et om och om igen, som för att klargöra att det jag läste faktiskt stod där. Och ja, det var sant. Vartenda ord han hade skrivit stod där och för varje gång jag insåg det grävdes ett större hål i hjärtat. Jag insåg att jag grät när jag skakigt skulle skriva ännu ett svar. "You want me to be happy?" Skrev jag och fick svar på några få sekunder den här gången. "That's everything I would ever wish for" Skrev han. Okej, Harry. Jag skulle bli lycklig. Kolla bara. 

Tidsinställt, så kan inte se om ni kommenterar något på det här kapitlet. Har en massa nya planer för handlingen framåt nu! ....Och idag var sista dagen för mig i skolan, så jag blir borta i två veckor och sedan är det sommarlov- vilket innebär: SJUKT BRA UPPDATERING! Har även tänkt få klar den här Novellen i sommar, för att börja på en ny. Har redan en rejält bra grund för den kommande novellen
 
 

2013-05-28
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 44

Everywhere- Kapitel 44
 
Tidigare:
-Gissa vem! Sa en bekant röst och jag kände ett par händer för ögonen. Den rösten kunde man inte missta!
 
-Sarah?! Sa jag förvånat och snurrade runt. Jo där stod hon, min stora syster. Hon log stort och tog in mig i en kram. Inte trodde jag då att min oskyldiga syster, som inte visste någonting om vad som pågick, snart själv skulle hamna mitt i hela röran.
 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-Nice to be here again? Frågade Eleanor när jag låg i min egen säng igen. Jag nickade försiktigt för att det inte skulle göra ont i huvudet. Mamma hade gått för att prata med någon. Med vem och om vad hade jag ingen aning om, men antaligen skulle hon berätta att jag nu var tillbaks på skolan. Plötsligt slog det mig. Vart var Jake? Hade inte han något han skulle berätta för mig?
 
-El, do you know where Jake did go? Frågade jag och hon tittade genast ner i golvet. Ett tecken på att hon visste något hon inte berättade.
 
-Eleanor! Sa jag för att få henne att tala ut.
 
-Well... He kind of heard what you said to Harry... Sa Eleanor, men jag förstod inte.
 
-What did I say to Harry? Frågade jag, för att få henne att förklara allt lite tydligare. Eleanor tittade menande på mig som om jag själv borde ha listat ut vad hon försökte säga.
 
-You know Jake is in love with you, right? Frågade hon och jag spärrade upp ögonen. Nej, nej, nej. Det kunde han inte vara.
 
-No, that can't be true. Jake and I... we're just friends! Sa jag och Eleanor skrattade ironiskt.
 
-You're an idiot, Cass.. You really are! Sa Eleanor och fortsatte skratta sådär irriterande.
 
-But, alright. I'll go search for him. Sa hon sedan och jag log tacksamt innan hon lämnade rummet.
 
Jakes Perspektiv:
 
-Oh my God! När kom du hit? Frågade jag, överlycklig över att kunna krama om min syster igen. 
 
-Typ igår, men jag är inte ensam... Sa hon och log klurigt.
 
-Är mamma och pappa med?! Frågade jag och tittade mig genast runt som för att få syn på dem.
 
-Eh, Jake. Du vet allt mellan mamma och pappa. Det vart typ värre. Mamma bor hos mormor nu... Sa Sarah och jag tänkte tillbaks på tiden jag varit hemma. Mamma och Pappa hade bråkat konstant. Det var om allt från oss och pengar, till en massa saker på deras jobb. Jag och Sarah hade den kvällen behövt somna med headset och dunkande musik för att kunna somna över huvudtaget.
 
-Är pappa med då? Frågade jag och Sarah nickade. Jag tittade mig ännu en gång omkring, men fick inte syn på den långa mannen som skulle föreställa pappa.
 
-Han försvann någonstans vid entrén. Följer du med och letar? Frågade hon och jag nickade. Vi gick och pratade på precis som vanligt. Om allt mellan himmel och jord. När vi skulle runda det sista hörnet för att sedan gå genom korridoren till entén, så lät jag Sarah gå först, men hon krockade in i en obekant kille. Jag tittade irriterat på honom och hans bruna ögon.
 
-Hey, watch out dude! Sa jag, som för att beskydda min syster.
 
-Sorry. I'm a bit lost, that's all. Sa han och log osäkert.
 
-Where are you going? Frågade jag, nu aningen lugnare.
 
-Ehm. I'm kinda searching for a roomnumber. My friend and I were going to see someone. Sa han och tittade sig nervöst omkring.
 
-Well.. Which number is it? Perhaps I could help you. Föreslog jag och han nickade medan han osäkert kliade sig i bakhuvudet.
 
-Ehm.. It's room hundred-seventeen... Sa han och jag fick en klump i halsen. Det var Cassies rum.
 
-Why? Who are you going to see and who's your friend? Frågade jag kritiserande. För jag var inte längre speciellt sugen på att hjälpa denna kille med extremt vackra ögon och stylat hår.
 
-Ehm, so... My name's Zayn and I'm here to meet Grace. Sa han och klumpen släppte aningen.
 
-And who's your friend? Frågade jag, fortfarande på min vakt.
 
-His name's Niall. Sa killen, som precis presenterat sig själv som Zayn. Då slog det mig. Niall var han som varit här häromdagen. Han som tagit hand om Grace när Cassie sprungit iväg och råkade ut för olyckan. Jag hade trott att han var här med Harry för att träffa Cassie som var tillbaks. Men tydligen var turen på min sida idag. För jag ville inte ha Harry nära Cassie, trots att hon inte kände något för mig. Harry skulle bara skada henne. Precis som Paul sagt när jag fick skjuts tillbaks till skolan.
 
-It's that way... Sa jag och pekade mot korridoren som ledde till rummet där Cassie nu befann sig.
 
-Thanks, mate. Sa han och skulle precis gå.
 
-But Grace isn't there. She has class by now. Sa jag och han stannade genast igen.
 
-Do you know when she finish? Frågade han och jag skakade på huvudet.
 
-I guess you'll have to wait. It's her first day with real lessons since a long time. She has been... like... a bit lost.. But I think she'll be glad to meet Niall again. Sa jag och Zayn nickade med ett leende.
 
-Yeah. And talking about Niall, I really think I should go and find him! Sa Zayn och försvann snabbt, utan att ens säga hejdå eller tacka för hjälpen.
 
-Vet du vem det där var?! Frågade Sarah och ryckte i min arm, så fort Zayn var utom synhåll.
 
-Ja, han sa ju det. Han hette Zayn. Sa jag och kom sedan på vad hon menade. Han var ju självklart en av dem från One Direction, eftersom både han och den där andra killen, Niall, var Harrys så kallade vänner.
 
-Han är berömd, Jake! Oh my God! Och jag fick inte ens en bild tillsammas med honom... Sa Sarah förtvivlat och jag skrattade ljudligt åt hennes galna fangirl utbrått.
 
-Oh thank God I found you! Sa plötsligt en röst bakom oss och jag snurrade snabbt runt. Där stod Eleanor, med ett osäkert leende.
 
-Me? Frågade jag förvånat och hon nickade allvarligt.
 
-You gotta talk to her. Explain everything! Sa Eleanor bedjande, men jag skakade snabbt på huvudet.
 
-I can't. Mumlade jag tyst.
 
-Yes you can! At least you should go visit her. I told her that I'll send you to her when I found you. She really wants to meet you, after your mysterious disappearance earlier. Sa hon och nu tittade hon på mig som om det var min skyldighet att förklara för Cassie.
 
-But... She's in love with Harry. Mumlade jag ännu en gång och förvånades över hur ont det gjorde. 
 
-Yes, but you're still her friend! Sa Eleanor bestämt och jag insåg att hon hade rätt.
 
Graces Perspektiv:
 
Jag höll mig undan från alla. Eller. Nästan alla. Jag höll mig undan från Cassie för det hade blivit stelt mellan oss när jag besökte henne på sjukhuset. Jag höll mig undan från Jake, för han skulle bara fråga ut mig och sedan be mig ta hand om Cassie nu när hon hade det jobbigt. Jag höll mig undan från Kevin för jag ville inte påminnas om hur dåligt han fick mig att må. Och nu höll jag mig även borta ifrån Sammy. Hon skulle hata mig. Eller hon skulle inte hata mig för att jag svek henne direkt, hon skulle bara hata mig. För att jag återigen bestämt mig för att bara vara jag igen. Den enda jag just nu kunde prata med var Niall. Vi hade umgåtts en hel del de senaste dygnen. Och att han var irländsk gjorde bara allt så mycket bättre! Hans accent fick det på något sätt att kännas tryggt, som hemma.
 
-Grace! Ropade Cindys välbekanta röst genom korridoren när jag skyndat mig ut efter sista lektionen. Jag vände mig försiktigt om och hon kom med raska steg emot mig.
 
-I hope that you and Cassie have given all students the information-papers for the music competition... Sa hon i något som lät som en anklagelse.
 
-Music what? Frågade jag förvirrat.
 
-Oh no! It's in two weeks, Grace! Cassie was supposed to take your help and give them out to everyone. But apparently you two didn't. Grace, I've had enough now. I'm calling your parents! Sa hon och försvann nerför korridoren innan jag hunnit intala mig själv vad hon precis sagt. Om hon ringde mina föräldrar skulle hon behöva berätta allt. Allt om alla problem, mina betyg och att jag tagit droger. För det visste hon. Jag vet inte hur hon fått reda på det, men hon visste. Mina föräldrar skulle boka en flygbiljett hem åt i samma sekund som de fick veta och jag skulle aldrig få komma tillbaks hit. Det fick inte hända. Jag kunde inte åka hem. Inte nu.
 
-Hi there. Any homeworks I can help you with? Frågade en irländsk röst bakom mig. Jag vände mig och och Nialls blick blev genast orolig.
 
-What happend to you? Frågade han oroligt och jag insåg inte att jag grät.
 
-They're going to send me home... Sa jag och då brast det.
Kort, jag vet. Och jag var snabb i slutet, så det förklarar stavfelen (om det finns några) Ska försöka börja på nästa kapitel redan senare idag. Tack för att ni stannar kvar för att läsa min novell- trots den dåliga uppdateringen! xx
 

2013-05-11
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 43

Choices- Kapitel 43
 
Tidigare: När morgonen började närma sig hade jag fortfarande inte sovit en blund. Allt jag kunde tänka på var vad Jake hade sagt. Att det var bara jag som såg alla som fiender. De ville egentligen bara hjälpa. Jag hade två val. Glömma eller förlåta?
 
 
 
Harrys Perspektiv:
 
-You got to visit her! Sa Eleanor för tusende gången. Jag skakade bara på huvudet. Jag ville inte förstöra mer för henne. Det var ju tydligt att hon hade känslor för han som hittat henne, Jake hette han enligt Eleanor. Var det något Cassie hade glömt att berätta för mig när hon dragit sin långa historia om vad som hänt? I vilket fall, så ville jag inte komma hit, till LA, bara för att förstöra allt för henne. Om hon tyckte om Jake, skulle jag inte lägga mig i. Jag hade haft min chans och skulle aldrig sabba någon annans.
 
-Yes, Harry, you have to! Sa Eleanor, nu mer bestämt och hon tänkte inte ge sig.
 
-I can't, Eleanor. I just can't. She doesn't like me like that... Mumlade jag och hon studsade ner i soffan bredvid mig.
 
-So why do you think she kissed you? Ifrågasatte Eleanor.
 
-I kissed her. Not otherwise. Envisades jag.
 
-But she kissed you back, right? Frågade hon och visade fortfarande inga tecken på att förlora denna lilla strid. Jag svarade inte. För jag tänkte inte låta henne vinna. Jag visste att hon gjorde det om jag sa svaret. För både jag och Cassie var skyldiga till kyssen.
 
-Harry? Frågade hon för att få sitt svar.
 
-I guess... Mumlade jag och hon sken stolt upp i ett leende.
 
-You see! Now, you and I will go straight to the hospital! Sa Eleanor och drog upp mig ur den extremt bekväma soffan i mitt och Zayns hotellrum. 
 
-But the other lads? Frågade jag, bara som en ursäkt. Jag ville inte besöka henne. Det skulle bli pinsamt. Vad skulle jag säga. "Hi, I came here because I care about you, but I won't stay in your life, cause you're in love with the Jake lad" Nej, det var inte riktigt det ultimata.
 
-C'mon Harry! They'll be fine! Stop come up with excuses! Sa hon och drog mig vidare genom korridren, nerför den enorma trappan och sedan ut genom lobbyn. Jag stannade, precis innan hon drog ut mig genom entrén.
 
-I can't go out there! The fans still think I'm sick. Påminnde jag henne.
 
-Harry, you have always been sick. In your head. Just tell them you're going to get some more medication! Sa Eleanor, men jag stod kvar där jag hade tvärstannat.
 
-I will create chaos out there! Försökte jag igen och Eleanor skrattade ironiskt.
 
-Harry! There's none out there! Look! Everyone is at the studio where the others get interviewed right now! Sa hon och lyckades nu dra ut mig genom glasdörrarna. När jag tittade bak, in mot hotellet igen, stod Paul där och tittade varnanade på mig. Han hade tydligt sagt att vi inte fick lämna hotellet utan säkerhet, så som vi gjort igår. Det var fullt emot hans regler. Men han hann inte stoppa mig, för Eleanor hade snart dragit in mig i en taxi och vi var påväg till sjukhuset.
 
-You know, I'll blame you for this. Sa jag tjurigt och Eleanor knuffade till mig i sidan.
 
-Come on! I'm just helping you for Gods sake! Sa hon och jag himlade med ögonen.
 
Cassies Perspektiv:
 
Jag hade tvingat i mig en torr smörgås och ett glas juice, vilket ännu en gång hade fått den där sjuksköterskan på toppen humör. Jake hade kommit tidigt imorse för att vara där tills jag fick åka tillbaks till skolan, vilket faktiskt skulle bli idag!
 
-I brought you something something. Sa Jake och gick ut i korridoren för att hämta något han lämnat innan han kom in i mitt rum tidigare. När han kom tillbaks höll han min gitarr i ena handen. Jag sken upp, trots att det gjorde ont att le.
 
-I thought you would like to play some.. Sa Jake och la försiktigt ner gitarren på sängen. Jag drog in honom i en kram och vägrade släppa. Han var verkligen helt underbar och jag var så lycklig över att jag åtminstone hade någon som brydde sig. Jag blundade och höll kvar mitt starka grpp runt hans hals. Han tog stöd med ena handen mot sängen och hade den andra i ett grepp runt min rygg.
 
-I have to tell you something, Cassie... Something I've kept as a secret for a very long time... Sa Jake och började släppa sitt grepp. Men jag höll kvar mitt och öppnade bara ögonen. Jag hade tänkt fråga vad, men när jag väl tittade igen fick jag syn på en bekant person vid dörröppningen. Harry! Jag släppte genast greppet om Jake, bara som en reflex och stirrade på Harry där han stod. Vad skulle man göra vid ett sådant tillfälle? Harry och jag hade varit osams under en lång tid och jag visste inte om det var rätt tid att förlåta honom nu. Så en kram passade inte riktigt in. Dessutom var Jake i samma rum och något sa till mig att inte krama om Harry framför ögonen på honom. Varför jag intalade mig själv det, hade jag ingen aning om. Och det sista som stoppade mig var att jag var förbjuden att lämna sängen tills någon givit mig tillåtselse. Så där var vi. Jag, handikappad i sängen, Jake förvirrad bredvid mig och Harry osäkert ståendes i dörröppningen. 
 
-Hi... Sa jag först och han log tveksamt. Jag tittade på Jake och han förstod genast.
 
-I'll wait outside... Sa han, utan att ge mig något leende. Jag tittade efter honom och varken jag eller Harry sa något när dörren väl stängdes igen bakom Jake. 
 
-Ehm... Cassie.. I don't know how to explain it... Började Harry.
 
-Please, sit down... Bad jag, för när han stod där vid dörren blev allt bara mycket mer spänt. Han skakade långsamt på huvudet.
 
-No, I'm not staying long. Sa han och det knep till i magen. 
 
-So... why are you here? Frågade jag, när han själv inte fortsatte.
 
-I wanted to talk to you... Sa han och drog ett djupt andetag.
 
-...Cause I'm pretty unsure about what's going on between us two. Förklarade Harry och jag hajade till. Vad skulle jag svara på det? Jag visste ju inte heller vad det var som fanns mellan oss. Men jag visste att jag tyckte om Harry. Mycket.
 
-Why weren't you here yesterday? Frågade jag kritiserande för att byta samtalsämne.
 
-I was, but... Började Harry, men jag avbröt.
 
-What, Harry?! I don't understand! I waited all day for you, but no. Not a word. You say you're unsure about... us. But damn, what about me then?! I waited for you to come. I seriously thought I would get to see you! Utbrast jag frustrerat och argsint. Han skulle inte få komma med några ursäkter.
 
-I'm sorry, okay! I was here, but couldn't stay... cause... I didn't want to be here when you woke up. Erkände Harry frustrerat och tittade skyldigt ner.
 
-You were here? Frågade jag förvirrat.
 
-Yeah, when you were... ehm.. asleep. Sa Harry och det förändrade ju faktiskt saker och ting. Men varför hade han inte stannat?
 
-Why did you go? Frågade jag, nu aningen lugnare.
 
-Cause he came. Sa Harry och nickade backåt. Vadå han? Jag kom till slut på att han måste mena Jake.
 
-Jake? Frågade jag förvirrat och Harry nickade generat.
 
-What has Jake done to you?! Frågade jag, nu irriterad igen. Var han tvungen att dra in Jake i vår skit?
 
-Nothing, nothing, no, that's not what I meant. I just... I think he likes you. Sa Harry och tittade osäkert på mig.
 
-Jake, no- Jag skrattade osäkert, men det var meningen att låta ironiskt.
 
-Haven't you seen it? Frågade Harry och avbröt mitt skrattande.
 
-Seen what? Frågade jag.
 
-How he looks at you... Sa Harry och kollade ner i golvet igen.
 
-Okay, Harry, I didn't tell you the whole story before. Jake kissed me once, but that was before we even met! And it didn't feel right, so, nothing more ever happend. I can't believe how you can even see it in that way. Jake and I are just friends! But he was atleast here yesterday. Sa jag surt. Det var tydligen droppen för Harry. Han tittade upp, mötte min blick och stormade sedan ut igen. Vad hade jag gjort? 
 
Eleanors Perspektiv:
 
Jag satt på en stol utanför rummet där Cassie var. Lukten av sjukhus fick mig att må illa, eftersom alla minnen kom tillbaks. Minnen från tiden då var varit ensam, efter att Cassie flyttat till London. Jag hade tilbringat mycket tid på sjukhuset efter det, av en anledning som inte ens Cassie visste om. Och jag hade fortfarandre skuldkänslor för att inte ha berättat för henne. Jag var iallafall stolt över att ha lyckats få in Harry i hennes rum. De behövde få prata ostört. Men efter några sekunder öppnades dörren igen och någon helt annan kom ut. Jake. Jag log prövande och han satte sig förvånande nog, på en stol, precis bredvid mig. Det var tyst under några sekunder. Man kunde sedan höra röster från andra sidan dörren. Harry och Cassie pratade alltså med varandra. Ett framsteg. Men om jag kände Cassie rätt, så skulle hon snart börja konfrontera honom.
 
-How long have you and Cassie been friends? Frågade Jake plötsligt och jag tittade på honom.
 
-I can't remember. Our parents have always been friends, which kind of putted us together. But I would say since we were three or something... Sa jag och log åt alla minnen som fyllde mitt huvudet. 
 
-Hm... Mummlade Jake.
 
-You can't continue to like her, Jake. Slank det ur min mun. Det var vad som oroade Harry, och jag kunde inte hjälpa att säga det rakt ut sådär.
 
-I know... Svarade Jake. Allt var så förfärligt invecklat. Harry var kär i Cassie, Cassie var kär i Harry. Jake var också kär i Cassie, medan Cassie tyckte om Jake som en vän. Jag var tydligen Grace nu och skulle låtsas ha ett förhållande med Jake, medan den riktiga Grace skulle behöva hålla sig undan från Melissa som helt klart var intresserad av Jake som tyvärr var "upptagen" av mig. Allt var verkligen en enda röra.
 
-You- Började jag, men Jake avbröt mig.
 
-I know what you're going to say. I can't be with her and I know that. Before you two came, she said that if she dies, would I have to tell Harry she loved him. And I know she does, but I just can't take my feelings away! Sa Jake plågat och jag kunde inte låta bli att känna medlidande. Nej, det var inte lätt att älska någon som aldrig skulle älska en tillbaka.
 
-Do you know why I'm so into getting them together? Frågade jag och Jake skakade på huvudet.
 
-Well, Cassie was one time, so in love with this guy called Josh. Then he dumped her and yeah... Jag fortsatte samma historia jag berättat för Harry tidigare. Han verkade förstå efter det.
 
-I'll leave her to you two for the rest of the day. Sa Jake och reste sig upp från stolen. Jag log tacksamt, för både jag och Harry behövde tid med Cassie, vilket Jake redan fått.
 
-I'm just gonna say goodbye. Sa han och skulle precis öppna dörren när han tvärstannade för att lyssna. Jag kunde också höra rösten. Cassies röst.
 
-"Okay, Harry, I didn't tell you the whole story before. Jake kissed me once, but that was before we even met! And it didn't feel right, so, nothing more ever happend. I can't believe how you can even see it in that way. Jake and I are just friends! But he was atleast here yesterday" Jag tittade på Jake som snabbt vände om och halvsprang ner längs korridoren. Att höra det där måste ha svidit, men samtidigt behövde han få klart för sig att det aldrig skulle bli han och Cassie. Jag tänkte precis ropa tillbaka honom, för man ska aldrig låta en arg människa löpa iväg, det hade jag lärt mig med Cassie. Senast jag gjorde det blev hon ju påkörd och hamnade här. Men när jag tänkt ropa öppnades dörren och Harry rusade ut.
 
-Harry. Sa jag allvarligt när han passerat mig. Han vände sig stelt om och tittade uttryckslöst på mig och skakade på huvudet innan han fortsatte längs korridoren.
 
-Harry! Ropade jag hjälplöst, men han fortsatte bara gå med raska steg. Jag stönade irriterat, osäker på vad jag skulle göra nu. Jag gav upp på att försöka få Harry att vända om och gick istället in till Cassie.
 
-Hi. Sa hon förvånat när hon fick syn på mig. Jag sa inget, utan gick bara fram och hoppade upp i sängen bredvid henne. Vi låg tysta för några minuter. Cassie hade ingenting att säga, jag visste redan allt. Fast jag hade massor att berätta. Allt jag hållt hemligt för henne och nu var även Jake upprörd. Till slut bröts tystnaden.
 
-El, I don't know how I'm supposed to fix this. I mean. Harry hates me, Grace takes drugs, my grades are nothing I gladly talk about and I'm just so scared...
 
-It's okay... Sa jag och la armen om henne. Plötsligt hördes snabba fotsteg i korridoren utanför och ett ansikte dök upp i dörren.
 
-Oh my god! My little baby! Utbrast Cassies mamma och sprang fram till sängen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Att plötsligt få en till människa inblandad i allt skulle inte sluta bra och att det skulle vara Cassies mamma var ju det värsta som kunde hända. Jag tittade över hennes mamma som precis dragit in henne i en enorm kram. Hon tänkte samma sak som jag. Vi skulle hålla allt hemligt så länge som möjligt. Då menade vi att Cassies rumskamrat tog droger, att betygen såg förfärliga ut, att hon hade två killar som var kära i henne och att den ena var världkänd. Det var nog bäst att spara all den informationen till ett bättre tillfälle när allt var lugnare.
 
Jakes Perspektiv:
 
Jag stack snabbt från sjukhuset, men kom sedan på att Austin inte skulle kunna hämta mig med sin bil förrän om två timmar. Han var den enda i vårt lilla gäng som hade bil och det fanns inget annat sätt för mig att komma tillbaks till skolan, eftersom jag inte hade pengar till taxi. Jag stönade irriterat och satte mig på närmaste bänk. Jag drog upp mobilen och kollade klockan. Jag hade precis tänkt ringa Austin och be honom strunta i sin fotbolls match för att hämta mig, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig.
 
-Want a lift? Frågade rösten och jag tittade bakom mig, där jag satt på bänken. Toppen! Där stod Harry, lutad mot husväggen och med armarna i kors över bröstet. Jag log ironiskt.
 
-I'm fine! Sa jag otacksamt och vände mig om igen. En svart bil rullade i snabb fart, in på parkeringen och stannade några meter ifrån mig. Rutorna var mörkt tonade, men fönstret på förarsidan åkte hastigt ner.
 
-Jump in, Harry! Sa rösten och Harry gjorde genast som mannen sa. Han hoppade in i baksätet, men stängde inte dörren efter sig. Istället tittade han ut på mig igen.
 
-You sure, man? Frågade han och jag insåg att ingenting direkt kunde förvärras av att jag accepterade erbjudandet. Så jag suckade och reste mig från bänken för att hoppa in i baksätet bredvid honom.
 
-Who's the lad? Frågade mannen som körde den svarta bilen jag nu satt i, medan han körde ut från parkeringen.
 
-Oh, just a guy who needed lift... Sa Harry och bad honom köra förbi skolan jag skulle till.
 
-Okay, I'm Paul, anyways and Harry, you know what I think about you and your slinking away moments. You can't let Eleanor drag you with her wherever she wants, okay? Frågade Paul allvarligt och Harry himlade med ögonen mot mig innan han hummade till svar. Det vart en pinsam stämning i den maffiga bilen. Harry höll på med sin mobil, Paul rapporterade regelbundet via en walkie talkie till några andra snubbar och själv stirrade jag bara ut genom fönstret på allt som flög förbi utanför.
 
-Harry, you know people are starting to wondering about you, visiting the hospital all the time, right? Frågade Paul och jag tittade på Harry. Han tittade inte ens upp, utan fortsatte bara leka runt på mobilen.
 
-Harry, I don't want to embarrass you, infront of you friend here, but- Började Paul igen, men jag avbröt automatiskt bara för att rätta honom.
 
-Oh, I'm not his friend.. Sa jag och Paul tittade underligt på mig i backspegeln innan han fortsatte.
 
-Anyway, they'll find out about that girl, Harry, and all magazins will shine with pictures of you both. You know how it all works, so be careful, okay? Sa Paul och jag hajade till när han nämnde "That girl" Jag tittade på Harry som skyldigt mötte min blick och sedan tittade ner. 
 
 
Tillbaka på skolan hade jag mött Cindy som oroligt frågat hur det var med Cassie och jag hade ryckt på axlarna och sagt att hon antaligen var tillbaka under dagen. Sedan var jag påväg till mitt rum, men blev överfallen av någon bakifrån.
 
-Gissa vem! Sa en bekant röst och jag kände ett par händer för ögonen. Den rösten kunde man inte missta!
 
-Sarah?! Sa jag förvånat och snurrade runt. Jo där stod hon, min stora syster. Hon log stort och tog in mig i en kram. Inte trodde jag då att min oskyldiga syster, som inte visste någonting om vad som pågick, snart själv skulle hamna mitt i hela röran.
Visst går det framåt nu? Jag skriver så ofta och mycket jag orkar och har tid med. Men ibland står det verkligen helt stilla. Nu har ni iallafall fått kapitel 43!

2013-05-04
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 42

Forgive/Forget- Kapitel 42
 
Tidigare: Hur i hela världen kunde hon lista ut att jag var kär i Cassie? Det var knappt så att jag själv listat ut det. Jag hade bara bestämt mig för att följa hjärtat. Men nu skulle det inte hjälpa längre. Han var här. Allt var försent. Jag gav Eleanor en sista blick och gick sedan därifrån. Vart vet jag inte. Bara jag kom bort.
   Large
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-She wakes up! Sa en suddigt bekant röst. Jag kände bara hur jag själv kved till av smärta. Jag kämpade under några sekunder med att få upp ögonlocken. De var både tunga och kändes obehagligt konstiga. Men till slut kunde jag se, även om det inte var mycket jag såg. Ljuset bländade mig först och jag kunde inte se några kontraster över huvudtaget. Jag blinkade ansträngt åtta gånger innan jag till slut kunde se ordentligt. Den bekanta rösten jag hört tillhörde Jake som nu satt vid sängkanten. Vart var jag? Jag tittade mig runt omkring och kunde sedan konstatera att det var på sjukhuset.
 
-Jake. Sa jag skrämt och förvirrat innan jag satte handen på slängarna som var kopplade till min hand via en nål. Jag tänkte dra bort den, men Jake stoppade mig fort.
 
-Don't. Sa han och jag mötte hans oroliga blick. På varsinn stol längre bort i rummet satt Kevin och Grace. Om jag inte hade varit så borta och halvt medvetslös, skulle jag säkerligen blivit förvånad över att de vistades i samma rum. Grace tittade skyldigt ner och vägrade titta upp på mig. Kevin log bara osäkert och jag visste att han var där, mest som moralt stöd för Jake.
 
-What happend? Frågade jag frustrerat. Jake tittade bort som om han hoppats på att slippa den biten.
 
-Ehm... You sort of got hit by a car. Sa han och jag tänkte skrämt tillbaks. Men, nej. Jag hade inget minne av det. En bil? Var han seriös nu? Det sista jag kom ihåg var att jag var arg. Riktigt arg.
 
-How? Frågade jag, halvt insjunken i tankar.
 
-It doesn't matter how, Cassie! Sa Grace plötsligt efter att ha flugit upp från sin stol. Kevin reste sig också, som för att hindra Grace från att explodera.
 
-Grace, the nurse said- började han, men Grace gav honom en varnande blick.
 
-I don't care about what the nurse said, and are you even allowed to talk to me? I mean, your girl in Sweden might hate you now... Sa Grace som för att retas och ge honom skuldkänslor. Var hon tvungen att ta upp det här? Plötsligt började allt snurra. Jag satte min hand, som inte var kopplad till drop-aparaten, på huvudet för att försöka stoppa det. Illamåendet steg och jag kved till högt.
 
-You two, get out of here! Now! Sa Jake och puttade ut både Grace och Kevin från det ljusa, lilla rummet jag befann mig i. Efter att ta dragit igen dörren extra hårt efter dem, så tryckte han på en slags alarmknapp som snabbt fick dit en sjuksköterska. Snurrandet slutade inte och att hon ställde frågor jag inte kunde svara på, gjorde mig bara irriterad. När Jake halvt förklarat vad som hände, så hummade kvinnan bara till svar och tryckte på några knappar som tydligen skulle ge mig någon sorts bedövning via alla slangar. Sedan försvann hon och jag kunde långsamt känna hur illamåendet sjönk igen.
 
-Cassie... This is serious now. Your mum has changed the date, and she's on her way here right now, according to Cindy. The school won't just drop this. They'll find out about you and Grace, all of it. Do you understand how much trouble you are in? Frågade Jake frustrerat. Plötsligt fick jag en flashback:
 
-Cassie, you can't stay in here forever! Sa Eleanor bekymrat.
 
-Yes I can! Sa jag dramatiskt och drog täcket över huvudet. Josh hade för två dagar sedan skickat ett sms som sa att det var slut mellan oss. Slut. Över. Inget mer oss. Jag kunde fortsätta i all evighet och det gjorde alltid lika ont att tänka på hur mycket som gått förlorat. Jag älskade Josh! Hans blonda hår, de blåa ögonen, hans annorlunda klädstil och skrattet som alltid gjorde mig knäsvag. Eleanor suckade bara högt och avbröt mitt Josh-drömmande genom att hoppa upp i sängen, bredvid mig.
 
-He's just another jerk, Cas. You're so much better that him! Sa Eleanor uppmuntrande, men det hjälpte inte alls. Jag skulle aldrig kunna älska någon igen. Inte så som jag älskade Josh. Vi hade haft en speciell relation. Ingen förstod oss.
 
-Eleanor, don't you understand? I'll have to see him everyday, know if he finds someone new and always get a reminder about how perfect everything was. I won't be able to go through all of that. Sa jag och fler tårar strömmade ut ur ögonen och sedan nerför kinden för att dränka min kudde. Senare den dagen hade det varit tyst vid middagsbordet. Pappa hade inte ens brytt sig om telefonen som ringde om och om igen, angående viktiga jobbmöten. Mamma hade slängt medlidande blickar på mig och mest petat i sin mat. Jag hade bara suttit där. För enligt mig hade det inte funnits någon anledning till att äta om Josh inte längre fanns i mitt liv. Till slut hade pappa lagt ner sina bestick och harklat sig. Mamma visste tydligen vad det var som väntade, för hon drog ett djupt andetag, hon med. Jag tittade ointresserat upp.
 
-Cassandra, I know this isn't the right time. But your mum and I have to tell you something... Sa pappa och jag orkade inte ens reagera på att han använde mitt fulla namn.
 
-We're moving. To London. Sa mamma och jag tappade mina bestick i golvet.
 
 
-Cassie! Cassie, wake up! Sa Jakes halvt hysteriska röst och jag vaknade ur tankarna med ett ryck. Tårarna började hysteriskt rinna när jag insåg att det bara hade varit en flash back som visade mig det förflutna. Det som hänt för cirka ett år sedan. Jake verkade lugna ner sig en aning när han insåg att jag var tillbaka. Men han släppte inte min blick. Jag visste varför jag grät. Det som jag trott var omöjligt efter Josh, hade skett igen. Jag var kär. Och det gjorde ont.
 
-If I die... Tell him I loved him. Sa jag och Jake tittade på mig, nu med ett blick av smärta.
 
-Harry? Frågade han försiktigt och jag nickade stelt. Ja, Harry.
 
-Cassie, you're not going to die! Sa Jake allvarligt och det fick mig att gråta ännu mer. För jag visste att han hade rätt. Jag skulle inte dö. Det skulle vara för lätt. Att bara försvinna från alla problem, istället för att ta sig igenom dem.
 
-Hey, listen to me... Sa Jake och tog min ena hand i sina. Jag tittade genom alla tårar, rakt in i hans ögon. Jag hade tur som hade honom. Det insåg jag inte förrän nu, när allt jag hade kvar, var just han.
 
-...Everything you're running away from is in your head, Cassie. All these people who're trying to hurt you, are infact there because they love you. We just want to help you. Sa Jake och log prövande.
 
-How could Eleanor lie to me then? If she infact wants to help me? Frågade jag.
 
-I don't know.. Maybe she just wanted to protect you? Föreslog Jake, men jag förstod inte. Vadå skydda mig? Hon gjorde ju bara allt så mycket värre. Plötsligt dök en ny fråga upp. Vart var hon? Jag låg ju för guds skull på sjukhus, borde inte hon, som min bästa vän, vara där för mig? Och vart var Harry? Han hade kysst mig! Var inte det ett tillräckligt bevis på att han tyckte om mig, precis på samma sätt som jag aldrig trott var möjligt för mig igen. Men jag var säker. Jag var kär i Harry. Riktigt kär. Jag hade precis tänkt fråga Jake om han visste något om dem båda, men samma sjuksköterska kom in i rummet igen för att titta till mig.
 
-Young man, it's time for you to leave. Cassandra needs to rest. Sa hon efter att ha kollat till mina värden och sett till så att allt stämde. Jake log svagt mot mig, innan han motvilligt reste sig upp. För första gången la jag märke till klockan på väggen tvärs över rummet. Halv fem, sent på eftermiddagen. Halv fem samma dag som olyckan, eller halv fem en dag senare? Jag vart genast förvirrad igen. Jake lämnade rummet, men kvinnan stod kvar vid dörren under några sekunder.
 
-Which day is it? Frågade jag och hon log, som om min fråga tagit mig till nästa nivå av tillfrisknaden.
 
-It's friday. Get som sleep now! Sa hon och log ännu en gång innan dörren stängdes igen efter henne. Fredag. Det innebar att jag varit här under ett dygn. Ett dygn hade alltså gått sedan jag, enligt Jake, blev påkörd av en bil. Var det verkligen vad som hade hänt och varför hade jag inget minne av det? 
 
Zayns Perspektiv:
 
Jag orkade inte mer. Harry slapp ju, så varför var jag tvungen? Vi skulle ha en utav de få intervjuerna här i LA och den började inom en timme. Harry hade fått godkänt av våra mangement borta i London för att slippa denna intervju. Paul hade nästan under en timme argumenterat med dem och tillslut lyckats ge Harry hans tillstånd. Men jag var lika tvungen som resten av killarna att medverka. Jag vet att Harry hade ett helvete just nu, med allt som hänt Cassie. Men jag och Perrie svävade inte heller direkt på moln. Vi grälade varje dag och det slutade hela tiden med att jag sa förlåt, trots att det hela tiden var hon som kritiserade mig först. Jag visste inte hur länge till jag skulle lyckas hålla ut. Men jag visste att om det tog slut mellan oss, skulle rykten uppstå och någon av oss skulle utses som skurken. Efter det skulle jag nog aldrig kunna ha ett riktigt förhållande igen, så länge One Direction fortfarande fanns. För, att vara världskänd kunde innebära mycket utnyttjande, vilket aldrig funnits mellan mig och Perrie. Vi gick bara inte ihop längre.
 
Min mobil vibbrerade i samma stund som vi vart klara inför intervjuen, med alla kläder och sånt. Jag tittade på displayen. Toppen, ett nytt meddelande från Perrie! "We better meet when we're coming to LA. Cause we gotta talk to each other. Face to face" Ingen smilies, något hjärta, eller liknande. Bara ett kyligt meddelande. Jag suckade och räknade ut att Little mix, inklusiv Perrie skulle anlända på flygplatsen bara inom några timmar. De skulle självklart bo på samma hotell som oss också, eftersom det var det som passade världskända personer bäst, enligt någon korkad människa.
 
-Zayn! We're gonna start now. Come over here! Ropade Niall och jag suckade, innan jag stoppade ner mobilen och gick över till resten av killarna.
 
 
-So, where have you guys left Harry? Frågade kvinnan som för kvällen var den som intervjuade oss. Det var en tv-sändning och vi hade blivit varnade för den här frågan. Harry ville inte att vi skulle säga sanningen, för att han ville känna sig redo när han kom ut med vem Cassie var.
 
-He felt quite bad. It's gotta be some sort of virus, he has got... Ljög Liam och det hade jag aldrig trott om honom. Louis och han hade hjälpts åt med att komma på en bra bortförklaring, men att Liam klarade av att hålla masken sådär, det var verkligen en överaskning. 
 
-So.. I's he alright? Frågade kvinnan och spelade orolig.
 
-Yeah, he's good. Just need some rest. Sa Louis och log. Intervjuen fortsatte och jag svarade intränat på frågorna som ställdes till mig, utan någon riktig inlevelse. Till slut skulle den lilla samlingen publik ställa frågor till oss, bara som en extra liten tillställning. De flesta var frågor, eller små rykten om vart Harry egentligen var. Harry hade ju setts på sjukhuset när han kom för att besöka Cassie tidigt i morse, men det hade tolkats som om Harry var så svårt sjuk att han hade förts in där pågrund av skada, eller något. Vi försökte lugna alla genom att säga att han bara skulle göra en liten hälso-koll och var noga med att lämna ute Cassie-besöket. Sedan kom en fråga jag varkligen inte förväntat mig. En tjej runt femtonårsåldern, som satt i publiken med ett litet leende, ställde en fråga om Perrie.
 
-Are you in a fight or something? None has heard anything about Zerrie in a very long time! Sa hon och tydligen spred sig funderingar över publiken. Jag tittade på resten av killarna, som visste att jag och Perrie hade det jobbigt, men inte ens de hade tänkt sig att de syntes så väl.
 
-No, we're great. It's just much with our different tours and all that. Sa jag och log anstängt. De flesta verkade ta det, men jag mötte en blick från publiken. Det var hon som ställt frågan och jag kunde tydligt se att hon inte gick på min ursäkt.
 
Cassies Perspektiv:
 
-When will I get out of here? Frågade jag sjuksköterskan som kollade till mig varje halvtimme. Tydligen mådde jag nu tillräckligt bra för att slippa drop, vilket jag var överlycklig för. Nålar var inte riktigt min grej. Det var mitt i natten och jag hade inte kunnat sova en blund. Det var för mycket tankar.
 
-Probably tomorrow, but if you're getting worse, you'll have to stay longer... Sa hon och fyllde mitt toma glas med vatten. Det var det enda som gick ner. Kvinnan, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tidigare kommit in med mat, men bara lukten hade gjort mig illamående igen. Jag hummade bara som svar till henne. Jag ville inte vara kvar här längre. Innan kvinnan försvann ut genom dörren förklarade hon att jag skulle tvingas få drop igen om jag inte åt ordentligt under den kommande morgonen. Jag hade fått veta mina skador inte var särskillt omfattande. Jag hade hjärnskakning, vilket förklarade illamåendet, snurrandet och huvudverken. Sedan hade bilen tydligen kört in i höften på mig, så hela min kropp var nu aningen sne, men det skulle ordna sig med någon veckas vilande. Jag hade frågat henne om varför jag inte kom ihåg något om olyckan och hon hade bara sagt att det var helt normalt och att hela händelsen antagligen skulle komma tillbaks med tiden.
 
När morgonen började närma sig hade jag fortfarande inte sovit en blund. Allt jag kunde tänka på var vad Jake hade sagt. Att det var bara jag som såg alla som fiender. De ville egentligen bara hjälpa. Jag hade två val. Glömma eller förlåta?
Sådär. Jag håller vad jag lovar, eller hur? Efter att jag får tre kommentarer lägger jag ut nästa del så fort jag kan. Men från och med nu ska jag börja lägga ner mer tid på alla kapitel. De ska bli längre och bättre. Ni ska få se ;) Men det kommer antaligen innebära att jag inte uppdaterar lika ofta. Så vad tycker ni? Korta kapitel och ofta, eller långa/välskrivna delar inte lika ofta? Your choice!
 
 
 
 
 

2013-04-23
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 41

Ehm...-Kapitel 41
 
Tidigare: Ännu ett ansikte dök upp bredvid Eleanors. Grace! Jag hade inte sett en skymt av henne på flera dagar, tror jag. Jag hade tappat räkningen av all min depression. Hon log försiktigt och jag tittade på henne. Det var den riktiga Grace som stod där. Trots att hon såg hög och bakfull ut, så var det den Grace jag älskade som stod där i dörröppningen och som var redo att lösa allt. Trodde jag iallafall.
 
 Large 
 
Cassies Perspektiv:
 
-I'll leave you two to talk... Sa Harry och jag log tacksamt. Han reste sig från stolen och gick förbi Grace i dörröppningen. Hon gav honom en kritiserande blick innan dörren gick igen bakom henne. Sedan tittade hon på mig, med pupiller som var så stora att de skymde hennes vackra ögonfärg. Hennes hår stod lite överallt och kläderna var helt klart använda under flera dagar i rad.
 
-What happend between us? Hörde jag mig själv säga och hon tittade bara stumt på mig.
 
-Grace... I want to help you. I really do! Sa jag och tog några steg mot henne.
 
-You can't. Sa Grace och jag stannade till.
 
-Why? Frågade jag förvirrat och hon tittade ansträngt ner.
 
-This isn't anything I can just get cured from. I'm stuck. But I want to help you! Sa Grace och jag tittade frågande på henne. Vad menade hon?
 
-I'm fine now, Grace. I don't need any help... Sa jag och log prövande. Just nu var ju allt påväg att lösa sig. Allt mellan Eleanor och mig. Mellan Harry och mig och sedan Grace. Ville hon överhuvudtaget lösa någonting?
 
-So you'll just forget about when he hurted you, that she lied to you and that I'm still here, even if you betrayed me? Frågade Grace och jag rynkade pannan. Va?
 
-Grace... I didn- Började jag, men blev avbruten.
 
-Yes you did, Cassie! You left me. And now I'm stuck. Sa hon och jag tappade en del av mitt tålamod. Vadå, så allt var bara mitt fel?
 
-That isn't fair! I tried to tell you about Kevin and all that, but you didn't listen. I was there all the time. We made a mistake and I got back from that shit. I wanted to take you with me, but no. This is your own fault, Grace! Just leave me alone! Sa jag och gick förbi henne, ut genom dörren, där Niall, Eleanor, Harry och Louis stod. De alla tittade på mig, men jag struntade bara i dem och fortsatte ner längs korridoren. Jag ville vara ensam.
 
Eleanors Perspektiv:
 
-Hi babe. Sa Louis och kysste mig på kinden. Han hade precis skyndat sig från all kalabalik vid hotellet, längre in mot stan. Jag, Harry och Niall hade bara haft ren tur när vi lyckades få tag på en taxi innan alla fans spårade ut.
 
-Where's Cassie? Frågade han när ingen reagerade på hans ankomst.
 
-In there. Sa Harry och nickade mot dörren. Louis tittade frågande på oss alla.
 
-But. I thought the reason you came here was to talk to her. Sa Louis förvirrat och Niall suckade. Sekunden efter det öppnades dörren snabbt och ut kom Cassie utrusandes. Hon såg rent sagt förbannad ut. Harry gjorde en ansats för att gå efter henne, där hon försvann med snabba steg, bort genom korridoren.
 
-Don't. Sa jag och satte min hand på hans axel, för att stoppa honom. Han tittade frågande på mig och sedan på henne igen. Hon försvann runt hörnet och syntes sedan inte mer.
 
-Did I do something wrong? Frågade Louis dumt. Jag skakade bara på huvudet. Kanske hade det varit dumt att låta Grace komma in mitt i allt. Jag tog tillbaks handen från Harrys axel när jag visste att han inte längre skulle försöka gå efter henne och gick sedan in i rummet för att fråga Grace vad som hänt. Hon stirrade tomt framför sig när jag kom in.
 
-Grace. Sa jag frågande och hon vände sig långsamt om.
 
-She's right. I'm an idiot. But I can't do anything to stop all of this. Sa Grace och en tår lämnade försiktigt hennes öga. Jag kunde inte låta bli att känna medlidande.
 
-What happend? Frågade jag.
 
-She hates me! Sa hon stött och jag bestämde mig för att inte fråga mer. Det var inte rätt tillfälle.
 
-I'm sure she doesn't. Sa Niall bakom mig. Han gick fram till henne och la en tröstande arm runt hennes axlar. Att Niall alltid skulle vara så underbar mot alla. Jag hade alltid lika svårt att tro att han faktiskt var singel, så fantastisk som han var mot alla. Men han väntade in den rätta, det hade han själv sagt till mig. 
 
Jakes Perspektiv:
 
Jag tittade bak en sista gång, på Cassie och eh... Eleanor, eller Grace, eller vad hon nu skulle tvingas heta, där de satt kvar på stranden. Melissa släpade glatt med mig tillbaks mot skolan, men jag gick tveksamt efter för att jag visste att jag var tvungen.
 
-So, for how long have you and Grace been a couple? Frågade Melissa och jag frös till. Va?! Jag och Grace? Eller vänta lite nu... Cassie hade precis presenterat Eleanor som Grace inför Melissa. Vilket betydde att Cassie av någon anledning ville få Melissa att tro att jag och Eleanor hade ett förhållande. Men varför? Jag svarade inte på en lång stund och Melissa verkade tolka det som om jag räknade tiden jag och "Grace" varit ett par. Men vad skulle jag säga? Skulle jag hänga på Cassies plan, för det var väl vad hon ville? 
 
-Two months. Svarade jag till slut och Melissa nickade och vi fortsatte under tystnad till nästa lektion som var biologi. Efter en halvtimme spenderat med huvudet nertyckt i en bok om kroppens celler, så fick jag nog. Varför satt jag här när jag egentligen verkligen behövde prata med Cassie? Anledningen till att jag först hade kommit ner till stranden tidigare var ju för att jag var redo. Jag ville berätta om mina känslor för henne, nu när jag hade mod för det. Men Eleanor hade varit där och Cassies beteende hade bara givit mig fler frågor. Jag reste mig snabbt från bänken, tog mina böcker med mig och stormade ut från klassrummet. Jag hörde vår manliga biologi-lärare ropa mitt namn några gånger, innan han insåg att jag inte tänkte vände om igen. Jag skulle precis runda hörnet för att lägga in mina böcker i skåpet, när jag stötte ihop med Eleanor.
 
-Hi! Sa jag, glad över att jag mött henne. Hon skulle säkerligen veta vart Cassie var någonstans.
 
-Eh... hi. Don't you have class right now? Frågade hon och sneglade på mina skolböcker.
 
-I had. But now, I really need to talk to Cassie! Sa jag och hennes ansiktsuttryck förvandlades till ett som såg aningen ursäktande ut. 
 
-I'm afraid that it's the wrong time, right now... Sa hon och drog skyldigt på munnen.
 
-What do you mean? Frågade jag förvirrat.
 
-Well... I think you can figure it out by yourself. Sa Eleanor som om det var något självklart. Jag tänkte efter, men nej. Vad var det hon ville att jag skulle inse?
 
-Okay, You'll get a hint. Cassie went to London, where she met-... Började Eleanor, men jag avbröt henne.
 
-I've already heard that story! The one bout' that Harry-guy who broke her heart! Sa jag frustrerat.
 
-Where is she? Please... Sa jag bedjande och Eleanor skakade bara på huvudet.
 
-They need to talk alone. Sa hon. They? Alla bitar föll på plats.
 
-Oh no... Sa jag när jag väl förstod.
 
-You gotta let them talk, Jake. I know you're in love with her. But she doesn't feel the same way about you. Sa Eleanor och mitt hjärta gick i kras. Hur kunde hon genomskåda mig? Hur i hela världen kunde hon lista ut att jag var kär i Cassie? Det var knappt så att jag själv listat ut det. Jag hade bara bestämt mig för att följa hjärtat. Men nu skulle det inte hjälpa längre. Han var här. Allt var försent. Jag gav Eleanor en sista blick och gick sedan därifrån. Vart vet jag inte. Bara jag kom bort.
Jag var som sagt helt seriös när jag sa att TRE kommentarer gällde för att få nästa kapitel. Samma sak nu.
TRE kommentarer för nästa kapitel!
 
 
 

2013-04-17
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 40

Oh oh- Kapitel 40
 
Tidigare:
-I don't care about your thoughts you're thinking about me right now. I just need to do this... Sa Harry och gick emot mig. Ett steg, två steg, tre steg, fyra steg, sedan så var han framme. Allt tycktes hända på mindre än en hundradel enligt mig. Men sen så hände det. Han tryckte sina läppar mot mina och allt bara släppte. Allt. Alla tankar, alla kännslor, alla problem, alla andra, allt runt omkring. Allt. Det var bara Harry. Bara Harry
   
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-You have no idea about how long I've waited for that! Sa Harry när hans läppar hade lämnat mina.
 
-Yes, in fact, I do...Sa jag och Harry log innan han kysste mig ännu en gång. Jag blev yr, eftersom jag inte brydde mig om att andas under sekunderna han kysste mig. Luften tilltalade mig liksom inte.
 
Graces Perspektiv:
 
-So, what do you think about Zack? Frågade Sammy och drog fram en liten påse ur fickan. Zack var bara ännu en kille som utnyttjat mig medans jag var hög och full. Sådana var alla killar och jag började vänja mig nu. Allt för att slippa Kevin. Påsen Sammy hade dragit fram innehöll något vitt pulver och hon blandade ut det i våra milkshakes vi precis köpt inne på SevenEleven.
-He's okay... Sa jag, en aning frånvarande medans Sammy petade runt med sugröret i sin mugg och jag fick ta det som var kvar i påsen. Jag visste att det längre tid att bli sådär hög av droger när man tod dem via  mat och dryck, men vi hade endå redan rökt på och det ruset skulle hålla i minst några timmar till. Med drogerna kom inte bara härliga rus, frihet och utnyttjning. Jag hade även gått ner nästan 10 kilo och hela min kropp kändes matt och konstig. Men när ruset väl kom brydde jag mig inte ett skit om min vikt och allt de andra.
 
Jag hade en konstig känsla idag. Som om allt skulle bli bättre, som om allt inte alls var så värdelöst och jag visste att jag fortfarande kunde tänka klart när de känslorna väl kom. Så jag var inte helt ner drogad. Men kanske hade Sammy bara fått tag på något nytt som fick en att känna lycka samtidigt som huvudet inte blev helt igentäppt. Jag kände iallafall att något annorlunda skulle ske idag.
 
-Sammy... you've never told me about your past. Sa jag och drack några klunkar av min milkshake-blandning. Jag visste att jag tog en stor risk nu, men varför inte?
 
-Ehm... There's nothing to say. My past is... em, kind of... weird, you know. Sa hon och jag visste att jag aldrig skulle kunna få ur henne något. Inte nu iallafall. Men visst var jag nyfiken.
 
• • •
 
När jag kom tillbaks till skolan var det någongång på eftermiddagen. Jag och Sammy hade strävat omkring lite överallt efter våran milkshake-frukost. Vi hade träffat nya... försäljare, snubblad oss fram över stranden och solat på en bänk in emot stan. Jag älskade det här livet. Inga regler, inga tillsägelser och inga känslor. Jag hade ännu en gång velat ta med mig Sammy in i skolan, för att visa henne hur allt såg ut. Men hon hade sagt att det var bäst för henne att hålla sig undan, varför vet jag inte. Så jag vinkade hejdå till henne där hon stod, på skolans parkering, i slitna kläder och med vinden i sitt nästan svarta hår. Hon hade vinkat lite halvt tillbaks men sedan försvunnit och jag gick på vinglande ben, in genom entrén och visste att jag nu var i Cindys terriotorium. Jag hade försiktigt smygit längs den stora korridoren och sedan tagit en rejäl omväg, förbi matsalen, bara för att slippa gå förbi Cindys kontor. För vem visste vad som skulle hända om hon fick syn på mig såhär och jag redan hade två varningar? Men jag lyckades ganska bra, enligt mig själv. Eftersom dagens lektioner var slut, vimlade det av folk överallt och de vart lite grann som min täckmantel. När jag sedan gick in i en lite mindre korridor, för att ta ännu en omväg till rummet, så hör jag en röst bakom mig.
 
-Hiding from something? Frågade rösten och jag vände mig sakta runt. Nej, nej, nej, nej! Det kunde inte vara sant. Inte han! Han var inte verklig!
 
-...Or should I say someone? Frågade Niall med ett litet leende. Jag stod bara som förstenad. Kunde inte röra mig, trots att jag för en sekund sedan knappt kunnat gå rakt. Hur kunde Niall Horan vara här. Niall, en av mina största idoler, han från One direction! Hur kunde han vara här?!
 
-Oh... You're a fan. Aren't you? Frågade han med sin irländska accent som jag annars brukade jämnföra min egna med. Jag fortsatte bara stirra.
 
-Could you atleast tell me your name? Försökte Niall ännu en gång och försökte le lite försiktigt.
 
-Um... Grace. Sa jag och han log när jag äntligen visade någon reaktion. Plötsligt slog det mig. Om Niall var här, så kanske Harry också var det. Och om Harry var här... Jag behövde hitta Cassie. Nu. Plötsligt slog min ilska till. Den ilskan jag känt förut, då Harry hade sårat Cassie. Han skulle inte vara här! Ingen av dem skulle det! Cassie och jag kanske inte pratade med varandra, men jag ville fortfarande skydda henne. Jag skulle inte heller låta någon av de fem killarna från One Direction lyckas förföra mig sådär som de gjort förut. Och så som Niall precis lyckats med. Aldrig igen. Inga fler känslor. Jag tog mig lätt vidare längs korridoren och hörde fotsteg som följde efter mig. Niall... Jag hade ju väntat i flera år bara på att få bli upptäckt av dem. Det spelade ingen roll hur! Och nu när jag inte ens ville ha något mer med One Direction att göra så dök de upp. Bara sådär. När jag kom fram till mitt och Cassies rum och skulle öppna dörren så möts jag av en tjej i dörröppningen. Jag känner genast igen henne. Eleanor.
 
-You can't go in there... Sa hon och kom ut ur rummet, noga med att stänga efter sig.
 
-Excuse me?! This is my room. I live here! Sa jag och Niall anslöt sig också till vår lilla fight.
 
-Sorry.. but you can't talk to Cassie right now. She's busy... Sa hon och försökte låta så ursäktande som möjligt. Jag suckade bara och tittade irriterat på henne. Det var svårt att kontrollera sina känslor när man hade droger i blodet, så som jag hade. Känslorna liksom fördubblades och all min ilska var otroligt svår att kontrollera just nu.
 
-You can't just come here and think that you rule this whole place! You lied to Cassie. All of you did. Now, let me in, before I kick you out of here! Hotade jag, men hon stod stöddigt kvar.
 
-Wait! Are you irish? Avbröt Niall och jag tittade hastigt på honom, istället för på Eleanor.
 
-Yeah... Like you cared. Sa jag och gav honom en blick som fick honom att hålla tyst efter det. Jag gav upp när jag sedan tittade på Eleanor igen. Det var bara att inse fakta. Hon tänkte inte flytta på sig. Jag gled ner längs väggen, precis bredvid vår dörr och Eleanor uppfattade det. Hon tittade på mig under några sekunder, innan hon satte sig ner, bredvid mig. Det var tyst och Niall gick återigen iväg. Han kanske förstod att han kommit vid fel tillfälle. Ingen var riktigt på humör just då.
 
-He's in there. Isn't he? Frågade jag och Eleanor nickade.
 
-Why did all of you come here? Frågade jag och hon skrattade humorlöst.
 
-Well... Cassie is my bestfriend, Harry loves her and the boys needed to get here anyways. Sa Eleanor och hennes ord sjönk sakta in. Harry var alltså kär. I Cassie. Det vart återigen tyst. En skön tystnad. Fast mina öron liksom gav ifrån sig ett slags bultande ljud som gjorde att hela huvudet kändes svullet. Men det fick man ta när man var missbrukare. För det var väl vad jag var nu? 
 
-You should know that Cassie is worried about you. Sa Eleanor från ingenstans. Jag tittade på henne.
 
-No, she has been fine. Until now. Sa jag och hon förstod att jag menade tills att Harry kom.
 
-No, she's not fine at all! You're one of her best friends. Do you really think she wants to see you, wasting your life on drugs? Frågade Eleanor argumenterande och jag ryckte ointresserat på axlarna. Kanske inte.
 
Cassies Perspektiv:
 
-I can't believe that all those things you just told me, actually have happend! Sa Harry. Han såg orolig, men samtidigt skyldig ut.
 
-Me neither... Sa jag och det knackade på dörren. Jag tittade upp. Vem var det nu som skulle störa oss? Jag och Harry hade efter vår lilla återförening på stranden, gått till mitt och Graces rum för att prata igenom allt. Eleanor hade kommit in mitt i för att säga att hon väntade på mig. Jag hade bett henne vänta utanför så att jag och Harry kunde fortsätta vårt samtal. Och nu skulle vi tydligen bli avbrytna ännu en gång. Eleanor tittade in.
 
-Cassie... I think you need to talk to someone out here... Sa Eleanor ursäktande och jag tittade frågande på henne. Ännu ett ansikte dök upp bredvid Eleanors. Grace! Jag hade inte sett en skymt av henne på flera dagar, tror jag. Jag hade tappat räkningen av all min depression. Hon log försiktigt och jag tittade på henne. Det var den riktiga Grace som stod där. Trots att hon såg hög och bakfull ut, så var det den Grace jag älskade som stod där i dörröppningen och som var redo att lösa allt. Trodde jag iallafall.

Okej, TRE kommentarer för nästa kapitel! (Stavfel i texten ursäktas)

2013-04-14
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 39

Sorry, not sorry- Kapitel 39
 
Tidigare: Tystnaden som uppstod var pinsam. Det var som om alla höll på samma hemlighet, men det var ingen som vågade öppna munnen och säga det första ordet. Men en tanke slutade inte snurra i mitt huvud. Vad var det Eleanor precis råkat få ut sig? Att hon förstört något... Men vad?
 
 
Eleanors Perspektiv:
 
Ingen sa något. Inte på minst fem minuter. Sedan avbröts tystnaden av rop från ungefär femtio meters avstånd.
 
-Jake!? Det var en tjejröst som ropade och alla tre vände blicken mot den blonda flickan som kom gående i raskt tempo mot oss. Jag tittade på Cassie och hon mimade ''Melissa'' för att jag skulle förstå vem det var som var på väg mot oss. Melissa var alltså den nya tjejen som Cassie lätt hade förklarat sin frustration över.
 
-Hi! Where did you go? Frågade hon dumt när hon kom fram och tittade endast på Jake.
 
-Isn't that pretty obvious? Svarade Cassie istället för Jake och Melissa vände genast blicken mot henne. Sedan fick hon syn på mig och log ett väldigt... speciellt leende.
 
-You gotta be Grace! Cassie told me about you yesterday! Sa Melissa och jag tittade förvirrat på Cassie. Grace?
 
-Eh... Sa Jake och jag hade precis tänkt säga samma sak, men Cassie slog mig i ryggen.
 
-Yes, finally, you two got to meet each other! Sa Cassie och låtsades se överlycklig ut. Melissa sträckte ner sin hand mot mig, medan jag fortfarande satt i sanden.
 
-Nice to meet you... Grace... Sa hon och log hotfullt på något sätt. Men vad var det egentligen som pågick? 

-Jake, are you coming... The music lesson will quit in a few minutes! Sa Melissa och menade att Jake skulle följa med henne tillbaks till skolan. Men han tittade bara på Cassie. Men varför hette jag plötsligt Grace?
 
Cassies Perspektiv:
 
Mitt problem hade precis löst sig. Melissa hade under gårdagen undrat om Jake dejtade någon, jag hade sagt att han dejtade en tjej vid namn Grace. Men eftersom Grace inte riktigt... var sig själv hade det också blivit ett problem. Men nu, när jag som minst anade det, så löste sig allt! Melissa skulle nu tro att Eleanor var Grace och därmed låta Jake vara. Då skulle jag och Jake fortfarande kunna vara lika bra vänner och mitt bland alla bitar som föll på plats så skulle jag förlåta Eleanor, för hon var ju faktiskt min bästa vän. Melissa hade precis bett Jake följa med henne tillbaks till skolan men han tittade total förvirrat på mig.

-Yeah... She's right, Jake. You should probably go back... Right, Grace? Frågade jag och tittade menande på Eleanor som fortfarande inte förstod någonting. Jag gav henne en blick och hon samlade sig tillräckligt för en nickning som visade att hon höll med mig.

-But... Började Jake. Jag skakade bara på huvudet och han verkade förstå att han skulle spela med.
 
-I'll see you both later, I guess... Sa han och reste sig upp. Melissa såg nöjd ut, utan någon misstänksamhet för vad vi höll på med. När Jake hade rest sig upp och gick mot skolans riktning tillsammans med Melissa, så tittade hon bak och log mot oss. Ett leende som provocerde mig till hundra och som sa att hon hade vunnit denna rond. Men jag hade nu ett hemligt vapen. Eleanor. 
 
-Explain. Now! Sa Eleanor allvarligt så fort Jake och Melissa var utom avstånd för att höra oss. Jag log ursäktande och lite undvikande innan jag snabbt tänkte ut bästa sättet att förklara det på.

-I kind of said to Melissa that Jake is in a relationship wirth a girl named Grace. But Grace isn't her self right now, you know. So I thought you could pretend to be Grace, now when she thinks you are his girlfriend. Eleanor bara stirrade på mig när jag hade fått ut min förklaraing. 

-You're an idiot. Sa hon kort och jag ryckte på axlarna, väl medveten om att hon hade rätt.

-But why? Frågade hon. Det hade jag också funderat på.

-I don't know. I just don't want her to take Jake away from me... Sa jag fundersamt och grävde ner tårna i den fuktiga sanden.

-Did that kiss mean something to you? Frågade hon och jag tänkte tillbaks på den dagen med Jake. Vi satt på samma strand, jag hade samma sånghäfte i handen och vi hade tittat ut över samma hav. Men nu var det Eleanor som satt bredvid mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara på hennes fråga. Jag ville säga nej. För jag hade ju backat undan, sagt att det kändes fel och sedan sårat hans känslor. Men samtidigt hade den där kyssen fått mig på plats. Det var som om den hade fått mig att inse att det faktiskt fanns en chans för mig att bli kär igen. Men den tog inte bort min rädsla. Den skulle inget i hela världen kunna ta bort. Min rädsla för förhållanden med killar skulle alltid vara stark. Josh var personen som helt enkelt hade sabbat mitt liv.

-You don't have to answer on that... Sa hon och jag drog ett tacksamt andetag. För första gången sedan Jake gick, tittade jag upp på Eleanor och kunde se hur hon snabbt låste sin mobil och stoppade undan den. 

-Okay, now some serious talk. Sa jag och hon mötte min blick.

-Where are you staying and for how long? Frågade jag.

-I'm staying at a hotel, not so far from here and I'm not sure about how long I'll stay... Svarade Eleanor och jag nickade. Men jag var inte nöjd. Jag ville få henne att avslöja om killarna var med henne. Om hon hade följt med dem hit för att hitta mig. Jag stoppade mig själv bland de tankarna, drog ett djupt andetag och tänkte om. Varför kunde jag för en gång skull inte bara nöja mig med det jag redan såg? Eleanor var här. Vi skulle lösa allt och förhoppningsvis skulle allt bli precis som förut. Förutom en sak. Mitt hjärta skulle få bulta vidare med ännu en spricka i sig. Jag hade börjat samla på sådana. Det var som en ny hobby. Och det gick hela tiden framåt. En stod för Josh och hans idioti. En stod för Pappa och hans nya liv. En stod för Eleanor och hur hon hade svikit mig. En stod för Grace och hur hon hade förändrats. En stod för mina värdelösa liv i två olika länder. Och den absolut djupaste sprickan stod för Harry. Harry och hans lockar. Harry och hans lögner. Harry och hans perfekta leende. Harry helt enkelt! Bara att tänka på honom gjorde mig yr.

-And I need to go now... Sa Eleanor och jag hann se hur hon ännu en gång stoppade undan mobilen efter att ha dragit fram den igen av en okänd anledning.

-Will you still be here in LA tomorrow? Frågade jag, orolig för hur mycket tid vi hade tillsammans.

-I promise... Sa Eleanor och kramade om mig från sidan innan hon reste sig upp ur sanden.

-We can talk more tomorrow, if you have time... Sa Eleanor och jag tittade upp på henne. Ja, för den fanns faktiskt en sak jag behövde prata med henne om. Fråga henne om. Det var det där hon hade sagt. Det där om att hon hade förstört för mig tidigare. Jag hade ju inte förstått vad hon menat. Men de frågorna kunde vänta till imorgon, för nu var jag alldeles för okoncentrerad och nästan stum. Tankarna gjorde mig verkligen yr på riktigt och när jag tappade kontrollen slutade det aldrig bra.

-I have time! Sa jag och hon log. Nästan sådär hemlighetsfullt.

-You'll see... Sa hon och jag ville konfrontera henne, men fann inga ord för det.

-Are you coming with me? Frågade hon, men jag skakade på huvudet. Jag ville stanna på stranden ett tag till. Bara tills trycket i hjärnan lättat en aning. Jag visste att nästa lektion hade börjat vid det här laget, men brydde mig faktiskt inte. Jag behövde den här tiden för mig själv. Och nu hade ju Jake Melissa, så jag var ju inte direkt saknad av någon.
Eleanor sa inget mer, för snart kunde jag höra fotsteg bakom mig i sanden, utan att se när hon gick. Det tog några minuter för allt att sjunka in. Eleanor var här! Här i LA och hon hade letat upp mig med den lilla informationen hon fått av mig tidigare. Och vi skulle träffas imorgon och kanske dagen efter det! Egentligen borde jag vara lycklig nu, men nej. Det gick inte. Vad jag än gjorde kom bara allt fler problem i vägen.

-Hi... Sa en röst bakom mig, sekunden efter att jag precis insett att jag grät. Hela min kropp frös till. Vartenda blodkärl kröp ihop. Tungan liksom försvann. Munnen vart torr. Ögonen livrädda av chock och hjärtat stannade helt. För rösten jag precis hört var den jag bestämt mig för att jag aldrig mer skulle höra. Jag vände mig om och ja, där stod han. På riktigt. Jag reste mig upp. Blixtsnabbt. Som för att fly, glömma mig, aldrig mer behöva se honom. Men benen gjorde inte som jag sa, så jag bara stod där.
 
-I don't care about your thoughts you're thinking about me right now. I just need to do this... Sa Harry och gick emot mig. Ett steg, två steg, tre steg, fyra steg, sedan så var han framme. Allt tycktes hända på mindre än en hundradel enligt mig. Men sen så hände det. Han tryckte sina läppar mot mina och allt bara släppte. Allt. Alla tankar, alla kännslor, alla problem, alla andra, allt runt omkring. Allt. Det var bara Harry. Bara Harry.
Aaah! Äntligen är dem tillsammans igen! ...Okej, behövde bara avreagera mig lite. Okej, så om några veckor åker jag till grekland. Eller, det är typ en månad kvar eller något. Men iallafall. Måste ju liksom börja förbereda mig lite för att ni ska få kapitel under de två veckorna jag blir borta. Så jag behöver tänka ut nya idéer, vilket kommer att påverka uppdateringen framöver. Vet inte om kapitlena kommer att bli annorlunda, eller så, men bara så att ni är förberedda på att vissa förändringar kanske kommer att ske.
 
Men vad tycker ni annars? (Det kan finnas en del stavfel, och isåfall förlåt, läste inte igenom ordentligt)
 
p.s: som det ser ut nu, så kommer tävlingen att avslutas utan någon vinnare, eller vad man ska säga. Men om någon fortfarande är intresserad, kolla in ''länkarna'' för mer information.

2013-04-11
Kategori: Gotta be us

Gotta be us- Kapitel 38

You're here- Kapitel 38
 
Tidigare:
-Could I help you? Frågade han, fortfarande en aning förvånad. Det var sent efter middagen och jag hade innerligt hoppats på att Richard var kvar i musiksalen så att jag kunde be honom om en sak. Jag hade haft ren tur.
 
-Yeah... I want to play my song alone. Sa jag och Richards ögon sa att han förstod vad det handlade om.
 
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-You have to explain yourself! Sa Jake allvarligt så fort jag var klar för ännu en skoldag och precis öppnat dörren för att gå till första lektionen. Han visste alltså.
 
-I just don't like her. Sa jag kort och han skrattade ironiskt.
 
-There's something more, I can feel it! Sa Jake och ställde sig framför mig, för att jag inte skulle slippa undan det här samtalet igenom att smita iväg.
 
-Leave me alone! Sa jag och kunde inte låta bli att låta hjälplös.
 
-But how are we going to do with the song? You wrote it. We will have to start all over. Sa Jake och jag hade inte ens funderat på det. Jag hade bara varit så förbannad kvällen innan då Richard givit mig tillåtelse till att fortsätta skrivandet på egen hand. 
 
-Melissa could surely hire someone to write one for you! Sa jag kyligt innan jag tryckte mig förbi honom och försvann mot klassrummet där jag skulle behöva tillbringa den första lektionen tillsammans med både honom och Melissa. Han lät mig gå och det var jag tacksam för. Men på vägen till musiksalen hände något jag aldrig förväntat mig. Inte här, inte nu, aldrig. Men där stod hon.
 
-Okay, thanks... Sa hon med sin engelska accent som för övrigt lät precis som min. Jag kunde inte röra mig. Jag var så förfärligt förvånad och kunde inte sätta alla tankar på plats. Hon fick syn på mig i samma sekund som jag tänkt fly. Jag ville ju inte ha mer problem. Men jag kunde inte fly nu. Det var för sent.
 
-Cassie! Sa hon aningen lättat och nästan sprang fram till mig.
 
-Eleanor... Sa jag, noga med att hålla avståndet mellan oss. Hennes leende slocknade en aning när hon hade stannat till framför mig. Jag stod fortfarande som fastfrusen och visste inte vart jag skulle ta vägen.
 
-I... började hon, men jag hann före.
 
-What are you doing here? Frågade jag rakt på. Hon tittade skyldigt ner i golvet.
 
-We need to talk... Sa hon innan hon tittade upp och mötte min blick igen. Innerst inne visste jag att hon hade rätt. Och självklart ville jag lösa allt, men jag var rädd för att ingenting skulle kunna bli som förr igen. Att det aldrig skulle kunne kännas likadant igen. Att jag alltid skulle behöva oroa mig för när hon skulle svika mig nästa gång. Och helt ärligt så var jag rädd för att Harry var med henne hit. Jag ville inte behöva möta honom. Aldrig igen. Jag skulle inte klara av att titta honom i ögonen och säga ett enkelt 'hej'. Bara det skulle göra mig svag i benen. För att jag skulle kunna tänka på i det läget skulle vara hans sms, alla timmar på stranden då jag funderat och den dagen när jag kom fram till att jag faktiskt var kär i honom.
 
-I guess you're right... Sa jag och hon tog ett tveksamt steg fram. Jag kunde inte låta bli, utan kramade om henne hårt. Jag hade saknat henne. Det kände jag nu. Jag hade saknat henne så förfärligt mycket!
 
-I've missed you, Cas... Mummlade Eleanor över min axel och jag log.
 
-I've missed you too, El. Svarade jag.
 
 
-Wow... that was a long story! Sa Eleanor när vi satt i sanden nere vid stranden och jag hade tagit allt från början. Eller, iallafall allt som hänt sedan jag kom tillbaks från lovet. Allt med Grace, mamma, pappa, Jake, Melissa och ja, allt...
 
-My turn! Sa Eleanor och jag hade tänkt protestera, men hon stoppade mig.
 
-You need to hear this! It's important! Sa hon och jag tystande lydigt.
 
-You know, you can't be mad at him forever... Sa Eleanor och det högg till i hjärtat. Jag var inte arg. Jag var sårad. Rejält sårad. Och en aning rädd.
 
-I'm not mad... Sa jag, plötsligt en aning butter.
 
-So, why don't you call him? Frågade hon kritiserande och jag skakade snabbt på huvudet.
 
-No, I don't want to talk to him! Sa jag bestämt och hon höjde ögonbrynen.
 
-You're mad. Klargjorde hon och gjorde mig bara ännu mer frustrerad.
 
-No, El! I'm hurt! You lied to me, the guy I actually fell in love with lied to me. Your boyfriend lied to me. Everyone lied to me. I'm not mad, El. I'm hurt, fonfused, scared and a little bit nervous. Sa jag och kände hur jag lyckades avreagera mig på den meningen. Eleanor tittade chockat på mig, men tittade sedan skyldigt ner.
 
-I'm sorry. Sa hon kort och jag sa inte att det var okej, för det var det inte. Vi hade känt varandra genom hela livet. Vi hade delat allt. Alltid varit bästa vänner. Hade miljardtals minnen tillsammans och sedan det här. Jag visste inte om det någonsin skulle kunna bli detsamma igen, och det skrämde mig.
 
-But you just said something I don't think you really realize you did... Sa Eleanor och tittade på mig.
 
-What? Frågade jag och hade helt glömt bort vad jag just hade sagt i mitt lilla avreagerings-tal.
 
-You're in love... Sa Eleanor och log mot mig. Jag insåg snabbt att jag faktiskt råkat försäga mig. Inte bra, inte bra alls! Jag ville bara försvinna därifrån. Jag som tänkt skälla ut henne. Istället lyckas jag skämma ut mig själv för min bästa vän som nydligen svikit mig.
 
-No, I just... I just. It slipped out and I didn't mean it, okay?! Sa jag upprört och Eleanor himlade med ögonen.
 
-Cassie, I've known you since I don't know when. It feels like we've been best friends since forever, and I'm so sorry! But I couldn't say anything! It's like I wanted to protect you. I saw how he looked at you and I thought about Josh, you know, and how he treated you back at your Manchester time. And then, I saw how you were looking at Harry too and you two were going on a date, and yeah... I just... I didn't want to ruin anything for you and your new love. Not again. Sa Eleanor och jag skulle precis fråga henne vad hon menade med 'not again' Vad hade hon egentligen förstört innan?
 
-Whoes new love? Frågade en bekant röst bakom mig och jag vände mig om. Kunde han inte bara sluta dyka upp sådär?
 
-No ones! Sa jag snabbt och Eleanor tittade granskande på Jake som kom från skolan och som hört slutet av hennes lilla tal.
 
-You didn't tell me you have a sister! Sa Jake anklagande och jag borde ha blivit chockad, men nej. Både jag och Eleanor var vana vid att folk trodde att vi var systrar.
 
-I'm Eleanor... Sa Eleanor artigt och räckte fram handen över mig, mot Jake som satt sig ner på min andra sida.
 
-...And you must be Jake. Fortsatte hon och Jake skakade hennes hand, en aning osäkert. Han tyckte säkert att det var konstigt att hon visste vem, han var. Och det avslöjade ju bara att jag hade berättat om honom. Men han visste även vem hon var, nu när hon presenterat sig som Eleanor. Han visste att hon hade sårat mig och jag kunde se hur hans blick kritiskt granskade henne igen.
 
-I am... Sa Jake, en aning sen med sitt svar, men Eleanor log bara, precis som alltid. Tystnaden som uppstod var pinsam. Det var som om alla höll på samma hemlighet, men det var ingen som vågade öppna munnen och säga det första ordet. Men en tanke slutade inte snurra i mitt huvud. Vad var det Eleanor precis råkat få ut sig? Att hon förstört något... Men vad?
Förlåt, förlåt för den super-mega-dåliga-uppdateringen, men jag har haft så otroligt mycket i skolan de senaste dagarna. Allt ifrån skrivuppgifter till kostdagbok och jag vette fan... Men nu är jag på banan igen. Iallafall för ett tag. Jag slutar faktiskt att bry mig om tävlingen från och med nu. De som vill anmäla sig gör det, annars så skiter jag i det! Jag har inte så dålig fantasi att jag inte kan komma upp med en egen karaktär. Men om ni nu har något intresse så hittar nu tävlingen HÄR  
 
Så vad tror ni? Kommer allt att lösa sig mellan Cassie och Eleanor? Och vad händer egentligen med Jake?

Tidigare inlägg