-You have to explain yourself! Sa Jake allvarligt så fort jag var klar för ännu en skoldag och precis öppnat dörren för att gå till första lektionen. Han visste alltså.

 

-I just don't like her. Sa jag kort och han skrattade ironiskt.

 

-There's something more, I can feel it! Sa Jake och ställde sig framför mig, för att jag inte skulle slippa undan det här samtalet igenom att smita iväg.

 

-Leave me alone! Sa jag och kunde inte låta bli att låta hjälplös.

 

-But how are we going to do with the song? You wrote it. We will have to start all over. Sa Jake och jag hade inte ens funderat på det. Jag hade bara varit så förbannad kvällen innan då Richard givit mig tillåtelse till att fortsätta skrivandet på egen hand. 

 

-Melissa could surely hire someone to write one for you! Sa jag kyligt innan jag tryckte mig förbi honom och försvann mot klassrummet där jag skulle behöva tillbringa den första lektionen tillsammans med både honom och Melissa. Han lät mig gå och det var jag tacksam för. Men på vägen till musiksalen hände något jag aldrig förväntat mig. Inte här, inte nu, aldrig. Men där stod hon.

 

-Okay, thanks... Sa hon med sin engelska accent som för övrigt lät precis som min. Jag kunde inte röra mig. Jag var så förfärligt förvånad och kunde inte sätta alla tankar på plats. Hon fick syn på mig i samma sekund som jag tänkt fly. Jag ville ju inte ha mer problem. Men jag kunde inte fly nu. Det var för sent.

 

-Cassie! Sa hon aningen lättat och nästan sprang fram till mig.

 

-Eleanor... Sa jag, noga med att hålla avståndet mellan oss. Hennes leende slocknade en aning när hon hade stannat till framför mig. Jag stod fortfarande som fastfrusen och visste inte vart jag skulle ta vägen.

 

-I... började hon, men jag hann före.

 

-What are you doing here? Frågade jag rakt på. Hon tittade skyldigt ner i golvet.

 

-We need to talk... Sa hon innan hon tittade upp och mötte min blick igen. Innerst inne visste jag att hon hade rätt. Och självklart ville jag lösa allt, men jag var rädd för att ingenting skulle kunna bli som förr igen. Att det aldrig skulle kunne kännas likadant igen. Att jag alltid skulle behöva oroa mig för när hon skulle svika mig nästa gång. Och helt ärligt så var jag rädd för att Harry var med henne hit. Jag ville inte behöva möta honom. Aldrig igen. Jag skulle inte klara av att titta honom i ögonen och säga ett enkelt 'hej'. Bara det skulle göra mig svag i benen. För att jag skulle kunna tänka på i det läget skulle vara hans sms, alla timmar på stranden då jag funderat och den dagen när jag kom fram till att jag faktiskt var kär i honom.

 

-I guess you're right... Sa jag och hon tog ett tveksamt steg fram. Jag kunde inte låta bli, utan kramade om henne hårt. Jag hade saknat henne. Det kände jag nu. Jag hade saknat henne så förfärligt mycket!

 

-I've missed you, Cas... Mummlade Eleanor över min axel och jag log.

 

-I've missed you too, El. Svarade jag.

 

 

-Wow... that was a long story! Sa Eleanor när vi satt i sanden nere vid stranden och jag hade tagit allt från början. Eller, iallafall allt som hänt sedan jag kom tillbaks från lovet. Allt med Grace, mamma, pappa, Jake, Melissa och ja, allt...

 

-My turn! Sa Eleanor och jag hade tänkt protestera, men hon stoppade mig.

 

-You need to hear this! It's important! Sa hon och jag tystande lydigt.

 

-You know, you can't be mad at him forever... Sa Eleanor och det högg till i hjärtat. Jag var inte arg. Jag var sårad. Rejält sårad. Och en aning rädd.

 

-I'm not mad... Sa jag, plötsligt en aning butter.

 

-So, why don't you call him? Frågade hon kritiserande och jag skakade snabbt på huvudet.

 

-No, I don't want to talk to him! Sa jag bestämt och hon höjde ögonbrynen.

 

-You're mad. Klargjorde hon och gjorde mig bara ännu mer frustrerad.

 

-No, El! I'm hurt! You lied to me, the guy I actually fell in love with lied to me. Your boyfriend lied to me. Everyone lied to me. I'm not mad, El. I'm hurt, fonfused, scared and a little bit nervous. Sa jag och kände hur jag lyckades avreagera mig på den meningen. Eleanor tittade chockat på mig, men tittade sedan skyldigt ner.

 

-I'm sorry. Sa hon kort och jag sa inte att det var okej, för det var det inte. Vi hade känt varandra genom hela livet. Vi hade delat allt. Alltid varit bästa vänner. Hade miljardtals minnen tillsammans och sedan det här. Jag visste inte om det någonsin skulle kunna bli detsamma igen, och det skrämde mig.

 

-But you just said something I don't think you really realize you did... Sa Eleanor och tittade på mig.

 

-What? Frågade jag och hade helt glömt bort vad jag just hade sagt i mitt lilla avreagerings-tal.

 

-You're in love... Sa Eleanor och log mot mig. Jag insåg snabbt att jag faktiskt råkat försäga mig. Inte bra, inte bra alls! Jag ville bara försvinna därifrån. Jag som tänkt skälla ut henne. Istället lyckas jag skämma ut mig själv för min bästa vän som nydligen svikit mig.

 

-No, I just... I just. It slipped out and I didn't mean it, okay?! Sa jag upprört och Eleanor himlade med ögonen.

 

-Cassie, I've known you since I don't know when. It feels like we've been best friends since forever, and I'm so sorry! But I couldn't say anything! It's like I wanted to protect you. I saw how he looked at you and I thought about Josh, you know, and how he treated you back at your Manchester time. And then, I saw how you were looking at Harry too and you two were going on a date, and yeah... I just... I didn't want to ruin anything for you and your new love. Not again. Sa Eleanor och jag skulle precis fråga henne vad hon menade med 'not again' Vad hade hon egentligen förstört innan?

 

-Whoes new love? Frågade en bekant röst bakom mig och jag vände mig om. Kunde han inte bara sluta dyka upp sådär?

 

-No ones! Sa jag snabbt och Eleanor tittade granskande på Jake som kom från skolan och som hört slutet av hennes lilla tal.

 

-You didn't tell me you have a sister! Sa Jake anklagande och jag borde ha blivit chockad, men nej. Både jag och Eleanor var vana vid att folk trodde att vi var systrar.

 

-I'm Eleanor... Sa Eleanor artigt och räckte fram handen över mig, mot Jake som satt sig ner på min andra sida.

 

-...And you must be Jake. Fortsatte hon och Jake skakade hennes hand, en aning osäkert. Han tyckte säkert att det var konstigt att hon visste vem, han var. Och det avslöjade ju bara att jag hade berättat om honom. Men han visste även vem hon var, nu när hon presenterat sig som Eleanor. Han visste att hon hade sårat mig och jag kunde se hur hans blick kritiskt granskade henne igen.

 

-I am... Sa Jake, en aning sen med sitt svar, men Eleanor log bara, precis som alltid. Tystnaden som uppstod var pinsam. Det var som om alla höll på samma hemlighet, men det var ingen som vågade öppna munnen och säga det första ordet. Men en tanke slutade inte snurra i mitt huvud. Vad var det Eleanor precis råkat få ut sig? Att hon förstört något... Men vad?

---

Förlåt, förlåt för den super-mega-dåliga-uppdateringen, men jag har haft så otroligt mycket i skolan de senaste dagarna. Allt ifrån skrivuppgifter till kostdagbok och jag vette fan... Men nu är jag på banan igen. Iallafall för ett tag. Jag slutar faktiskt att bry mig om tävlingen från och med nu. De som vill anmäla sig gör det, annars så skiter jag i det! Jag har inte så dålig fantasi att jag inte kan komma upp med en egen karaktär. Men om ni nu har något intresse så hittar nu tävlingen HÄR  

 

Så vad tror ni? Kommer allt att lösa sig mellan Cassie och Eleanor? Och vad händer egentligen med Jake?