Gotta be us- Kapitel 54
Everyone knows- Kapitel 54
Tidigare:
Harry's Perspektiv:
När vi kom fram till hotellet mötte jag chockat på en person jag aldrig i min vildaste fantasi hade väntat mig att se just där, just då.
-Zayn? Frågade jag chockat och han log osäkert.
-Hello. Sa han med ett smickert leende som klart syntes genom mörktet.
Harry's Perspektiv:
-Where's Zayn? Frågade Liam efter att ha stoppat in huvudet in i mitt hotellrum.
-How should I know? You just woke me up? Frågade jag förvirrat med morgonröst.
-Hm... Suckade Liam och stängde dörren utan att säga något mer. Jag suckade och drog mig ur sängen efter att ha kollat om jag fått några nya meddelanden under natten. Det var några från människor jag egentligen inte ens kände, men inget ifrån den enda personen jag verkligen ville höra av just då. Cassie. Jag drog på mig en t-shirt och ett par egentligen alldeles för tighta jeans.
-So Zayn's just gone? Frågade Paul när vi alla satt samlade i den lilla lobbyn.
-Yeah, and he doesn't answer his phone. Sa Niall. Paul drog sig frustrerat över pannan.
-And none knows where Louis is? Frågade Paul, nu med aningen oro i rösten.
-Nope. Sa jag, eftersom de flesta tittat på mig. Jag skulle tydligen veta exakt vart Louis gått.
-But El is gone too. So they must be together! Sa Liam och det skulle tydligen vara lugnande.
-No. They're not together. Sa jag och alla tittade häpet på mig.
-What did you just say? Frågade Paul mig.
-Louis is not with Eleanor. Sa jag och alla verkade häpna ännu en gång.
Jake's Perspektiv:
"So are you up for some writing today?" Skrev jag till Melissa, eftersom vi fortfarande behövde fixa en helt ny låt, sedan Cassie bestämde sig för att göra allt på egen hand. När jag väntat på svar i tio minuter så gav jag upp och steg klumpigt ur sängen. Austin hummade irriterat till när jag råkade gå på någon av alla hans grejer som lång slängde på golvet. Jag drog på mig en vanlig munktröja och ett par shorts innan jag klev ut i korridoren. Det var så härligt tyst på helgerna. Alla sov fortfarande, eller hade åkt tidigt för att åka någonstans. Jag gick nyvaket genom korridoren och knackade på hos Cassie, utan att egentligen ha någon anledning. Nyheten från igår var fortfarande det enda som fanns i huvudet på mig. Min pappa... och Cassies mamma. Nej, det gick inte.
-She's still asleep... Sa Grace när hon öppnat dörren. Jag log halvt.
-Could I come in then? Frågade jag och Grace flyttade på sig för att låta mig passera.
-Eleanor came by last night. Sa Grace och jag tittade förvirrat på henne.
-What did she say? Frågade jag och Grace ryckte på axlarna.
-I don't know. But they're not friends anymore accordning to Cassie... Sa Grace och precis då kom Cassie ut genom dörren från sovrummet.
-And I don't want to talk about it. Okay? Klargjorde hon efter att ha satt sig i soffan, inlindad i en filt. Hon såg förfärlig ut. Håret var uppsatt i en slarvig knut, hon hade uppenbarligen inte haft ork att ta bort gårdagsens smink som runnit nerför ansiktet med tidigare tårar och ögonen bara stirrade trött rakt framför henne.
-I'll call Harry... Viskade Grace till mig och lämnade oss ensamma.
-Hey... What has happend to you? Frågade jag omsorgsfullt och satte mig ner i soffan bredvid Cassie. Hon lutade genast sitt huvud mot min axel.
-Jake... How could all of this happen over a day? Frågade hon och jag skakade på huvudet.
-I've no idea. Svarade jag och sneglade ner på henne. Jag hann se en tår som lämnade hennes ena öga, innan hon snabbt torkade bort den.
-I don't deserve to live. Mumlade hon och jag hajade till.
-Don't you dare to ever say that again. Cassie, we're going to get through this shit. Together! Sa jag allvarligt och hon log tacksamt innan ännu en tår trillade nerför hennes ansikte.
-Thanks... Brother, I guess. Sa hon och flinade. Jag log ansträngt tillbaka. För det var inte ordet jag ville höra. Jag hade alltid velat ha henne mer än som en vän. Och det blev hon, som om gud hört mina böner. Men då fick jag bli hennes styv bror. Vad var det som hänt egentligen? Var det något sort dåligt skämt, eller?
-He's on his way... Sa Grace så fort hon kom in genom dörren.
-Who, Harry? Frågade Cassie genast och Grace nickade frågande.
-No, no. He can't come here. He has to keep an eye on Louis and help him find Eleanor! Utbrast Cassie och började hyperventilera helt galet bredvid mig.
-Cassie! Sa jag allvarligt och tog tag runt hennes armar, som för att hålla henne stilla. Grace satte sig på huk framför Cassie vid soffan.
-Harry is coming. And he's gonna take care of you! Sa hon långsamt, på samma sätt som man pratar till småbarn. Men det kanske var det enda sättet att få Cassie att förstå. Hon behövde honom just då, det kunde till och med jag konstatera. Hon kunde inte alltid hålla på att tänka på andra och hela tiden glömma bort sig själv. Det knackade på dörren en gång till och vi alla undrade vem det kunde vara den här gången. Det blev ännu en gång Grace som fick gå och öppna.
-Hi. Cassie, is she in the right mode to see me? Frågade hennes mamma som stod utanför.
-Eh, honestly, I don't know... Svarade Grace och Cassies mamma stack nyfiket in huvudet och tittade på oss, där vi satt i soffan.
-Oh great! You two are together. Sa hon och Grace släppte in henne på samma sätt som förut när det varit jag som knackat på dörren.
-Hi darling... Are you okay with me being here? Frågade Cathrine och hukade sig framför Cassie.
-In fact. No. Sa Cassie uppriktigt. Hennes mamma suckade och strök henne över benet.
-I just came by to see if you two are okay with each other. Thomas and I, we were quite afraid of telling you this, because we didn't know how your relation was like. Förklarade hon och att hon nämnde min pappa vid hans namn istället för att säga 'Jakes dad' kändes aningen skumt.
-And I wanted to remind you about the fact that I'm leaving tomorrow. Fortsatte hon sedan.
-Well you better start looking for a bigger house, when you're coming back to England then. Snäste Cassie som svar och jag klämde till hennes arm som en varning. För jag förstod inte vad hon tjänade på att vara oförskämd mot sin egen mamma. Sedan insåg jag att hon hade rätt. Om min pappa verkligen var så tagen av Cassies mamma som han påstod, så skulle någon av oss behöva flytta till en annan kontinent. Antingen skulle det bli jag, Sarah och pappa. Eller så skulle det bli Cassie och hennes mamma.
-We'll say goodbye tomorrow. I love you. Sa hon och strök Cassie över kinden innan hon gav mig en tacksam blick och gick ut genom dörren igen.
Harry's Perspektiv:
Grace samtal hade sagt tillräckligt. Cassie behövde mig. Jag hade flugit upp ur soffan i lobbyn och Paul hade sagt något i stil med "Another boy who's walking away and won't come back" Men jag hade inte lyssnat, eller sagt vart jag skulle. Louis och Zayn var redan borta, så varför kunde inte jag bara sticka precis som de gjort? Jag hade tagit bilen som stått hemligt parkerad på baksidan av hotellet, och därmed lyckats undvika de flesta fansen. När jag körde fick jag hela tiden koncentrera mig för att inte köra fel, eftersom jag inte var speciellt van vid högertrafiken. Till slut närmade jag skolan och parkerade på ett ganska långt avstånd, för att inte riskera att någon la märke till bilen och kunde konstatera att jag vart inne på skolan. För det skulle avslöja Cassie.
-Finally... Sa Grace efter att ha öppnat dörren och jag rusade in. Jag såg Cassie sitta i soffan. Lutad mot Jake...
-Oh my god... Are you okay? Frågade jag och skyndade mig fram till henne.
-No... Sa hon med skakig röst och jag kramade snabbt om henne.
-Do you know where El is? Viskade jag i hennes öra under kramen, men hon skakade bara på huvudet.
-I don't want to talk about her! Sa hon allvarligt när jag släppt taget om henne. Jag nickade, utan att fråga varför.
-It's okay. Everything's gonna be fine! Sa jag tröstande och gav henne ännu en kram.
Sarah's Perspektiv:
-So you are okay with me being here? Frågade Zayn och jag ryckte på axlarna.
-No, not really. And you'll have to go when my dad gets back. Sa jag och fortsatte att diska upp disken som fanns på hotellrummet.
-Why are you like that? Frågade han och jag vände mig om för att kolla på honom.
-Like what? Frågade jag förvirrat, men jag visste exakt vad han menade. Jag var kylig mot honom och det var jag väl medveten om. Men jag kunde inte rå för det. Det var sättet han betedde sig på som fick mig till det. Han var så vänlig mot allt och alla när man tittade på honom och hans hundvalpsögon. Men ingen var så på riktigt. Han låtsades och det gjorde ont att tänka så. Jag visste ju inte ens om han log på riktigt när vi log mot varandra.
-Like... like you can't accept me. Sa han fundersamt och jag drog på munnen.
-Well, I don't even know you. Sa jag och han himlade med ögonen.
-Everybody knows me. Sa han och skrattade utan någon lycka över huvudtaget.
-Not the real you! Sa jag och han tittade på mig med ögon jag skulle kunna drunkna i.
Fem kommentarer, så får ni nästa kapitel så fort som möjligt!
Kommentarer
Postat av: Olivia
Super bra Olivia!! Du är då himla duktig på att skriva! ;)
Postat av: Anonym
Jätte bra :)
Postat av: Anonym
Bra del :)
Postat av: Anonym
Den är verkligen jätte bra, jag längtar tills de kmr mer! :)<3
Postat av: Anonym
Aaa.. Jag är helt beroende av att läsa din blogg! Den är bara så super braaaa!
Trackback
