-Everything's turning out wrong, El... And I'm scared. Mumlade Cassie mot mitt öra.

 

-Me too. Medgav jag och kramade om henne hårdare

---

 

 

 

-Could I get another one? Frågade jag och puttade det tomma glaset över disken till bartendern som lydigt nickade. Jag tittade mig runt, utan att egentligen se något. Att dricka sig full var inte meningen, men den enda utväg jag såg ur det här för tillfället. Efter några sekunder sköt mannen bakom disken tillbaka mitt glas, nu fullt igen.

 

-Cheers then! Sa jag och höjde glasen mot mannen som fyllt på mitt glas med den okända vätskan. Han glodde bara på mig som om jag var dum i huvudet. Vilket jag antagligen var. Det här var inte Eleanors fel. Hon brydde sig bara. Men något hade förändrats. Hon hade förändrats. Vad höll jag egentligen på med? Det var inte meningen att allt skulle gå såhär fel. Vi skulle ha kul här i LA, hitta på roliga saker och bara njuta av att vara tillsammans. Och på något sätt hamnade skulden på Eleanor istället för på Cassie som var anledningen till att El var som hon var just nu. Jag skulle precis resa mig för att gå, då någon drog ner mig igen.

 

-Please, stay... I'm not really good at this and I could need some help... Började en ljus röst och jag insåg att en blond tjej runt min ålder hade slagit sig ner på stolen bredvid mig. 

 

-...Oh my God, you are Louis Tomlinson! Sa hon sedan i mitten av meningen och släppte snabbt greppet om min arm. Jag log bara, för jag var verkligen helt borta. 

 

-And you are...? Frågade jag och hon log prövande.

 

-Melissa. Sa hon och jag log tillbaka.

 

-Well, it's really nice to meet you, Melissa. Hey, dude. Can she get one too? Frågade jag bartendern igen och han nickade precis likadant som förra gången och gången innan det, innan det snart stod ett fullt glas på disken framför Melissa. 

 

-So what are you doing for a living, Melissa? Frågade jag, högre än vad jag räknat med. Hon drack en stor klunk innan hon ställde ner glaset som nu var tomt och drog ett djupt andetag för att svara på frågan.

 

-I've just changed school to another one here in LA. But it's the same thing there... I don't know what's wrong with me... Sa hon.

 

-Hey, babe, what makes you feel like that? Frågade jag, utan att egentligen bry mig.

 

-None likes me. I've always been alone. Sa hon och tog sedan emot det nu påfyllda glaset och drog ännu en enorm klunk.

 

-Weird. Suckade jag och hon började skratta. Jag tittade på henne, nu med sämre syn.

 

-But now I'm sitting here. With Louis Tomlinson from One Direction. So I must have done something right. Sa hon och jag skrattade med. Resten av kvällen flög förbi och Eleanor släppte mina tankar mer och mer. Snart satt jag i en rosa bil som hon, Melissa körde, även om hon hade druckit minst lika mycket som mig.

 

-This house is huge! Sa jag när vi hoppat ur bilen och hon fifflade med nyckeln i jackfickan.

 

-And I'm all alone for a week! Sa hon och jag log. Vi hann knappt in genom ytterdörren förrän hennes läppar var hett tryckta mot mina. Jag tänkte inte innan jag agerade, utan följde bara hennes rörelser. När hon sedan började fiffla med sin blus, så var det något i mig som sa åt mig att sluta.

 

-I can't... Flåsade jag och hon stelnade genast till i mörkret.

 

-What? Frågade hon som om mina ord inte sagt tillräckligt.

 

-I... I can't do this, Melissa. I'm sorry... Sa jag och gick genast tillbaka mot ytterdörren.

 

-Please, stay! Bedjade hon och jag frös till och kollade bak på henne.

 

-I'm tired of being alone. Mumlade hon med skakig röst.

 

 

-So, who is she, the girl? Frågade Melissa, för att bryta tystnaden. Jag hade bestämt mig för att stanna hos henne. Iallafall ett litet tag. Dels för att jag inte var känslokall nog att lämna henne helt själv och dels för att jag orkade inte ta tag i allt som väntade på mig när jag åkte tillbaks till hotellet. Melissa hade precis gjort iordning te åt oss och vi befann oss i det enorma köket.

 

-Who has said anything about a girl? Frågade jag och låtsades vara förvirrad.

 

-Well, there has to be a girl since you weren't that glad about kissing me... You know, maybe I'm a bitch, but i'm not dumb. Sa hon och jag skrattade. Jag var fortfarande rejält gunging pågrund av all alkohol, men nu började det mesta klarna- vilket hade både sina nackdelar och fördelar. Eleanor klarnade tillsammans med alla andra tankar. Jag saknade henne.

 

-Well, thank you anyway. For staying. Sa Melissa och log prövande. Jag log vänligt tillbaka.

 

-Just wait for the hangover. I promise you, you'll wish you'd never met me. Sa jag och hon skrattade högt. Ett skratt jag nästan direkt förstod att hon inte brukade skratta så ofta.

 

-What did you mean before when you said that you're tired of being alone? Frågade jag försiktigt och insåg direkt att jag nu hade satt henne i en obekväm ställning.

 

-Ehm... I'm having a really hard time to make friends. I've always had. Mumlade hon osäkert och jag log till svar.

 

-Well, you're my friend now. And I'm not saying that just because I'm drunk! Sa jag och hon skrattade igen. Inte med samma lycka. Men det var ett skratt. 

 

 

-Take it all over again... Bad jag. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det Eleanor precis berättat. Hon suckade.

 

-Okay... When you had moved to London, I starved myself, got into hospital and started to date Josh. Sa hon och det sista hon sa fick mig att vilja slå till henne hårt. Medan de andra sakerna fick mig att vilja krama om henne och aldrig släppa taget.

 

-That's why you've lost so much weigh. Sa jag, helt utanför ämnet jag egentligen ville hålla mig till.

 

-So you are not mad. You know. The Josh-thing? Frågade hon och jag blinkade några gånger.

 

-No more like. Disappointed. Sa jag stelt och önskade att Grace var där just då, som mitt stöd. Eleanor hade svikit mig.

 

-I'm sorry, Cas. Okay. And it didn't last for long- började hon, men jag avbröt.

 

-El! I don't want to hear about how long you and Josh dated. I want to know why. I cried for like months over him and now you're saying that you actually dated that jerk?! I can't believe that you actually lied to me again. But like I said. I'm not mad. I'm just so hurted and broken. And from now, Eleanor Calder, you'll be a total stranger for me. Sa jag och hoppade snabbt upp från min plats i soffan. Min höft gjorde fortfarande ont sedan bilolyckan för exakt en vecka sedan. Men jag tog mig snabbt fram till dörren och öppnade den.

 

-Now, please, leave! Sa jag allvarligt och Eleanor reste sig också ur soffan, men gick inte mot dörren.

 

-Cas, I can't... Mumlade hon och lät som om hon bokstavligen led.

 

-Don't call me that. Just go. Sa jag strängt.

 

-Louis hates me. Sa hon stelt och jag skrattade ironiskt.

 

-Seems like you've got yourself into quite much trouble, my dear. Sa jag och kunde se hur hennes ögon sakta tårades. Men konstigt nog kände jag ingenting. Till slut gick hon mot dörren och mig.

 

-Goodbye then. Mumlade hon utan att ge mig en sista blick, och försvann sedan genom korridoren. När hon var borta vände jag blicken mot Grace som suttit på en bänk utanför och som nu såg ut som ett frågetecken.

 

-What happend? Frågade hon förvirrat och jag suckade tungt.

 

-Just come in here. We can talk tomorrow. Sa jag spänt och hon nickade innan hon gick in i genom dörren och låste efter sig.

 

 

Jag släpade benen efter mig medan jag gick genom den tysta korridoren och hälsade ansträngt på Cindy i receptionen. Hon visste att jag var Cassies kompis och att hon behövde allt stöd hon kunde få just nu- därför hade jag fri besökstid, även om det var mitt i natten. Men på vägen ut genom dörrarna höll jag nästan på att krocka med en kvinna. En väldigt bekant kvinna.

 

-El? Frågade Cathrine, Cassie mamma och jag tittade olycklig upp på henne.

 

-Hi. Mumlade jag och hon tittade oroligt på mig.

 

-What are you doing here? Frågade jag henne, innan hon hann fråga mig.

 

-Just going to check on Cassie. She didn't take my news really good. And I guess you've heard about it? Frågade hon och jag nickade. För Cassie hade faktiskt hunnit berätta om hennes mamma och Jakes pappa. Men jag hade haft för mycket i huvudet för att kunnat reagera på det sättet jag hade gjort i vanliga fall.

 

-And what was she telling you then? Frågade Cathrine och jag ryckte på axlarna.

 

-I think you should give her time... Sa jag, utan att svara på hennes fråga. Cathrine verkade tänka efter och nickade sedan som om det var en bra idé.

 

-I can talk to her tomorrow. Maybe she's in a better mode then. Sa hon och jag nickade.

 

-So can I drive you anywhere? Frågade hon och bytte nu riktning, så att vi gick tillsammans ut genom skolans portar. Jag skakade på huvudet.

 

-No, I've nowhere to go. Svarade jag uppriktigt.

 

-Eleanor? Has anything happend? Cause you don't really seem to be yourself. Sa Cathrine fundersamt och tårarna kom oförhindrat igen. Fler än förra gången. Jag grät faktiskt. Jag insåg att det var första gången på extremt länge. 

 

-If you don't have anywhere to stay over the night, then I'm forcing you to come and stay at my hotelroom. I happend to take a dubbleroom in the middle of my hurry, so I've got a free bed. C'mon now! Sa Cathrine uppmuntrande och satte en arm runt min rygg, för att leda mig i rätt riktning mot den lilla bilen hon hyrt. Det kändes faktiskt inte konstigt att följa med sin bästa väns mamma för att sova i hennes hotellrum. Hon hade varit som en extra mamma för mig genom hela livet och jag kände inget obehag med att vara i enrum med henne. Det kunde inte bli stelt med Cassie mamma, för hon var alltid så öppen och verkligen älskad av alla. Förutom Cassies idiot till pappa som obegripligt nog lämnat dem båda. 

 

-I understand that you don't want to talk about that one thing that must have happend between you and Cassie. But is she okay? I mean... she have someone to talk to, right? Frågade Cathrine och kunde inte dölja sin oro.

 

-Yeah, she has Grace... Mumlade jag och hennes mamma suckade.

 

-You mean little Ms drug-blondie? Frågade Cathrine och jag gav ifrån mig en humoristisk suck.

 

-Yeah. Her. Sa jag.

 

När vi kom fram till hotellet mötte jag chockat på en person jag aldrig i min vildaste fantasi hade väntat mig att se just där, just då. 

 

-Zayn? Frågade jag chockat och han log osäkert.

 

-Hello. Sa han med ett smickert leende som klart syntes genom mörktet.

 

 

 -Hi... How are you? Frågade jag försiktigt när jag kom in i rummet och gick mot henne.

 

-Grace... Everything's gonna change. Sa Cassie ansträngt.

---

 

 

-Why can you not tell us right now? Frågade jag frustrerat medan Sarah körde tillbaka, ut från arenans område.

 

-Because it's not my thing to tell. It's... no, sorry. You'll have to wait. Sa hon och satte sedan på hög musik för att vi inte skulle kunna protestera mer. Jag hade inte känt henne mer än under en dag, men ändå kändes det som om jag visste att det hon inte kunde säga handlade om mig.

 

-This isn't the way back to school? Sa Jake och jag vaknade ur mitt dagdrömmande och la märke till samma sak.

 

-Sarah! At least tell us where we are going! Sa Jake allvarligt och Sarah suckade.

 

-Okay, so we're going to the hotel where I'm staying... Sa Sarah och jag kom ihåg att Jake nämnt att både hans syster och pappa bodde på samma hotell som min mamma under tiden hon var här i LA.

 

-Great, then I can go and say hello to my mum! Sa jag och försökte se det positiva i att vi åkte till hennes hotell utan att jag fick veta anledningen.

 

-Yeah, you surely can... Mumlade Sarah nästan ohörbart.

 

 

-Okay, we're here... Sa Sarah efter att ha tagit oss upp genom hissen och genom en korridor. Hon öppnade den olåsta dörren och släppte in oss först.

 

-Mum? Var det första som kom ut från min mum.

 

-Pappa? Var ordet som lämnade Jakes mun och även om jag inte förstod svenska, så visste jag att han var lika förvånad över att se sin pappa sitta där i soffan bredvid min mamma, med händerna ihopflätade.

 

 

-What do you mean? Cassie, what happend? Frågade jag och tittade oroligt på henne efter att ha satt mig ner i soffan.

 

-Jake, please explain... Bad hon och tittade bort mot Jake. Jag vände också blicken mot honom och han drog ett djupt andetag och man såg hur svårt han tyckte att det var. Vad nu än var de försökte förklara.

 

-Well... Let's say that Cassie and I... we're kind of... she's like me stepsister now. Sa han och jag spärrade upp ögonen.

 

-What?! Halvskrek jag och insåg att jag precis måste ha väckt några i rummet bredvid. 

 

-I think I'll leave you two to talk... Sa Jake och reste sig upp från stolen han suttit på.

 

-Goodnight then... Mumlade Cassie och jag log osäkert mot honom innan han försvann ut genom dörren.

 

-What? Sa jag igen när dörren gått igen, nu med en lägre ljudnivå. 

 

-What do you want me to say? Frågade hon, aningen irriterat.

 

-Well, I want you to explain how this could happen. I mean... what will happen between you and Jake now? Sa jag försiktigt och hon ryckte till.

 

-What do you mean with "between you and Jake"?! There's nothing between us! We're friends and now... he's my... stepbrother. I can't help that my mum suddenly fell in love with his dad. I just... I can't take it. Sa hon och rösten svek henne mot slutet. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag la armen om henne och hon lutade sitt huvud mot min axel. Hur hade det kunnat bli såhär? Imorse hade vi vaknat upp för en helt vanlig dag. Jag hade gått på alla lektioner och sedan hjälpt till med de där flygbladen som Cindy först bett Cassie att dela ut. Cassie hade fått sova ut den här morgonen och jag hade inte sett henne förrän nu, så vad som hänt ville jag väldigt gärna veta. Nu. Plötsligt slog det mig. Jag hade sett dem efter den sista lektionen, när jag delade ut informationsbladen. Cassies mamma och Jakes pappa. Jag hade sett dem. Tillsammans. Jag skulle precis försöka säga det, men det knackade på dörren och jag reste mig upp för att öppna.

 

-Hi, Grace... Sa Eleanor och gav mig ett litet leende.

 

 

-Can we at least talk about it? Frågade jag och stoppade Louis från att lämna hotell rummet. Det fanns ändå ingenting han kunde gå ut för att hitta på. Det var mitt i natten och han hade för guds skulle precis kommit tillbaka från ännu en konsert.

 

-We don't have anything to talk about, Eleanor... Sa Louis och försökte lönlöst att öppna dörren.

 

-See, that's exactly what I mean! You never call me Eleanor! Sa jag menande och Louis gav ifrån sig ett irriterat stön efter att ha vänt sig om, bort från mig och dörren.

 

-What happend between us? Frågade jag försiktigt och kunde se hur Louis tittade ner i golvet.

 

-I think we did a mistake, El. We shouldn't had told everyone about us. I think it was too early... Sa Louis och försökte gå ut genom dörren igen, som för att fly. Den här gången stoppade jag honom inte. Ville han inte vara med mig, så skulle jag låta honom gå, något min mamma alltid hade sagt när det gällde killar och relationer.

 

-So it's over?! Ropade jag genom korridoren medan han försvann längre och längre bort. Han svarade inte. Han stannade inte ens. Han gjorde ingenting, förutom att fortsätta gå. Skulle jag ta det som ett "ja". Skulle jag ens ta det som ett svar? Jag försvann in på vårt hotellrum igen och irrade förvirrat omrking. Fram och tillbaka gick jag. Till slut rev jag ut en bit papper från Louis' inspirations bok som han alltid hade med sig. Jag drog fram en penna och skrev med slarviga bokstäver. "Call me if you regret what you said" Skrev jag och kunde inte hindra en tår från att droppa ner på den lilla pappersbiten. Det var först då jag insåg att jag inte hade gråtit sedan min jobbiga period. Jag hade inte gråtit sedan jag låg där i sjukhussängen och insett hur ensam jag var efter att Cassie försvunnit ifrån mig. Jag tog min mobil och gick sedan ut genom samma dörr som Louis tidigare gått ut genom. Men jag hann inte lika långt som honom, för en arm grep tag i min.

 

-Hey, what happend? Frågade Harrys mörka röst och man kunde tydligt höra att han tidigare hade sovit.

 

-Nothing. Just let go of me! Bad jag med skakig röst.

 

-Eleanor! I mean it! Why were you and Louis screaming at each other? Frågade han, utan att släppa greppet om min överarm.

 

-Harry, please... I... I can't do this anymore... Sa jag och rösten svek mig. Plötsligt var jag indragen i en stor kram. När jag tänkte efter så hade Harry aldrig kramat mig förut. Inte sådär. Vad jag hade förstått så hade fansen tolkat min och Harrys relation som stel och ansträngd. Jag skulle nog snarare säga att vi aldrig lärt känna varandra. När Louis hade presenterat mig för resten av killarna så hade alla förutom Harry varit väldigt öppna på direkten. Det hade känts lite som om jag stulit Louis från honom. Men någonstans där Cassie kom in i det hela, så hade jag och Harry bildat någon ny sorts relation. Hon var min bästavän och hans flickvän. Vi fick en länk till varandra. Vi kunde börja om från början.

 

-I understand that you have to go... Just don't do anything stupid and try to not get hurt, cause Louis would blame himself then... Mumlade Harry medan han släppte taget om mig.

 

-He wouldn't care! Snäste jag tyst.

 

-He would, and you know it. Sa Harry bestämt och jag suckade innan jag log tacksamt kände ögonen tåras igen. Jag vände mig snabbt om och gick därifrån för att han inte skulle hinna se den lilla droppen lämna mitt öga och långsamt glida nerför min kind, innan jag torkade bort den med handen. Bara tanken på att Louis kanske hade lämnat mig fick mig att vilja gråta ut all vätska jag hade i kroppen. Bara få ut allt.

 

-Be careful! Väste Harry efter mig när jag gick genom hallen, mot trapporna. Jag visste redan vart jag skulle och jag hade tur nog att få tag på en förbipasserande taxi när jag kom ut från hotellet.

 

-Hi, Grace... Sa jag och log osäkert när Grace hade öppnat dörren.

 

-Hi... Mumlade hon och steg åt sidan för att jag skulle kunna komma in.

 

-El? Sa Cassie förvånat när hon fick syn på mig. Bara att få se henne väckte ny lycka i mig och jag var glad över att se henne som vanligt igen. Sjukhusgrejen hade inte klätt henne. Men något var fel. Hennes ögon var trötta och förvirrade medan hennes mun var hårt ihopdragen.

 

-What's wrong? Frågade vi båda exakt samtidigt och skrattade sedan försiktigt.

 

-I just need a hug... Sa jag och kände hur ännu en tår bröt mot mina regler och lämnade mitt högra öga.

 

-Come here! Sa hon och jag satt snart i soffan bredvid henne och hade sedan hennes varma armar runt mig.

 

-Everything's turning out wrong, El... And I'm scared. Mumlade Cassie mot mitt öra.

 

-Me too. Medgav jag och kramade om henne hårdare.

---