Gotta be us- Kapitel 53

It's not love- Kapitel 53
 
Tidigare:
-Everything's turning out wrong, El... And I'm scared. Mumlade Cassie mot mitt öra.
 
-Me too. Medgav jag och kramade om henne hårdare
 
If I could fly | via Tumblr 
 
Louis' Perspektiv:
 
-Could I get another one? Frågade jag och puttade det tomma glaset över disken till bartendern som lydigt nickade. Jag tittade mig runt, utan att egentligen se något. Att dricka sig full var inte meningen, men den enda utväg jag såg ur det här för tillfället. Efter några sekunder sköt mannen bakom disken tillbaka mitt glas, nu fullt igen.
 
-Cheers then! Sa jag och höjde glasen mot mannen som fyllt på mitt glas med den okända vätskan. Han glodde bara på mig som om jag var dum i huvudet. Vilket jag antagligen var. Det här var inte Eleanors fel. Hon brydde sig bara. Men något hade förändrats. Hon hade förändrats. Vad höll jag egentligen på med? Det var inte meningen att allt skulle gå såhär fel. Vi skulle ha kul här i LA, hitta på roliga saker och bara njuta av att vara tillsammans. Och på något sätt hamnade skulden på Eleanor istället för på Cassie som var anledningen till att El var som hon var just nu. Jag skulle precis resa mig för att gå, då någon drog ner mig igen.
 
-Please, stay... I'm not really good at this and I could need some help... Började en ljus röst och jag insåg att en blond tjej runt min ålder hade slagit sig ner på stolen bredvid mig. 
 
-...Oh my God, you are Louis Tomlinson! Sa hon sedan i mitten av meningen och släppte snabbt greppet om min arm. Jag log bara, för jag var verkligen helt borta. 
 
-And you are...? Frågade jag och hon log prövande.
 
-Melissa. Sa hon och jag log tillbaka.
 
-Well, it's really nice to meet you, Melissa. Hey, dude. Can she get one too? Frågade jag bartendern igen och han nickade precis likadant som förra gången och gången innan det, innan det snart stod ett fullt glas på disken framför Melissa. 
 
-So what are you doing for a living, Melissa? Frågade jag, högre än vad jag räknat med. Hon drack en stor klunk innan hon ställde ner glaset som nu var tomt och drog ett djupt andetag för att svara på frågan.
 
-I've just changed school to another one here in LA. But it's the same thing there... I don't know what's wrong with me... Sa hon.
 
-Hey, babe, what makes you feel like that? Frågade jag, utan att egentligen bry mig.
 
-None likes me. I've always been alone. Sa hon och tog sedan emot det nu påfyllda glaset och drog ännu en enorm klunk.
 
-Weird. Suckade jag och hon började skratta. Jag tittade på henne, nu med sämre syn.
 
-But now I'm sitting here. With Louis Tomlinson from One Direction. So I must have done something right. Sa hon och jag skrattade med. Resten av kvällen flög förbi och Eleanor släppte mina tankar mer och mer. Snart satt jag i en rosa bil som hon, Melissa körde, även om hon hade druckit minst lika mycket som mig.
 
-This house is huge! Sa jag när vi hoppat ur bilen och hon fifflade med nyckeln i jackfickan.
 
-And I'm all alone for a week! Sa hon och jag log. Vi hann knappt in genom ytterdörren förrän hennes läppar var hett tryckta mot mina. Jag tänkte inte innan jag agerade, utan följde bara hennes rörelser. När hon sedan började fiffla med sin blus, så var det något i mig som sa åt mig att sluta.
 
-I can't... Flåsade jag och hon stelnade genast till i mörkret.
 
-What? Frågade hon som om mina ord inte sagt tillräckligt.
 
-I... I can't do this, Melissa. I'm sorry... Sa jag och gick genast tillbaka mot ytterdörren.
 
-Please, stay! Bedjade hon och jag frös till och kollade bak på henne.
 
-I'm tired of being alone. Mumlade hon med skakig röst.
 
 
-So, who is she, the girl? Frågade Melissa, för att bryta tystnaden. Jag hade bestämt mig för att stanna hos henne. Iallafall ett litet tag. Dels för att jag inte var känslokall nog att lämna henne helt själv och dels för att jag orkade inte ta tag i allt som väntade på mig när jag åkte tillbaks till hotellet. Melissa hade precis gjort iordning te åt oss och vi befann oss i det enorma köket.
 
-Who has said anything about a girl? Frågade jag och låtsades vara förvirrad.
 
-Well, there has to be a girl since you weren't that glad about kissing me... You know, maybe I'm a bitch, but i'm not dumb. Sa hon och jag skrattade. Jag var fortfarande rejält gunging pågrund av all alkohol, men nu började det mesta klarna- vilket hade både sina nackdelar och fördelar. Eleanor klarnade tillsammans med alla andra tankar. Jag saknade henne.
 
-Well, thank you anyway. For staying. Sa Melissa och log prövande. Jag log vänligt tillbaka.
 
-Just wait for the hangover. I promise you, you'll wish you'd never met me. Sa jag och hon skrattade högt. Ett skratt jag nästan direkt förstod att hon inte brukade skratta så ofta.
 
-What did you mean before when you said that you're tired of being alone? Frågade jag försiktigt och insåg direkt att jag nu hade satt henne i en obekväm ställning.
 
-Ehm... I'm having a really hard time to make friends. I've always had. Mumlade hon osäkert och jag log till svar.
 
-Well, you're my friend now. And I'm not saying that just because I'm drunk! Sa jag och hon skrattade igen. Inte med samma lycka. Men det var ett skratt. 
 
Cassies Perspektiv:
 
-Take it all over again... Bad jag. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det Eleanor precis berättat. Hon suckade.
 
-Okay... When you had moved to London, I starved myself, got into hospital and started to date Josh. Sa hon och det sista hon sa fick mig att vilja slå till henne hårt. Medan de andra sakerna fick mig att vilja krama om henne och aldrig släppa taget.
 
-That's why you've lost so much weigh. Sa jag, helt utanför ämnet jag egentligen ville hålla mig till.
 
-So you are not mad. You know. The Josh-thing? Frågade hon och jag blinkade några gånger.
 
-No more like. Disappointed. Sa jag stelt och önskade att Grace var där just då, som mitt stöd. Eleanor hade svikit mig.
 
-I'm sorry, Cas. Okay. And it didn't last for long- började hon, men jag avbröt.
 
-El! I don't want to hear about how long you and Josh dated. I want to know why. I cried for like months over him and now you're saying that you actually dated that jerk?! I can't believe that you actually lied to me again. But like I said. I'm not mad. I'm just so hurted and broken. And from now, Eleanor Calder, you'll be a total stranger for me. Sa jag och hoppade snabbt upp från min plats i soffan. Min höft gjorde fortfarande ont sedan bilolyckan för exakt en vecka sedan. Men jag tog mig snabbt fram till dörren och öppnade den.
 
-Now, please, leave! Sa jag allvarligt och Eleanor reste sig också ur soffan, men gick inte mot dörren.
 
-Cas, I can't... Mumlade hon och lät som om hon bokstavligen led.
 
-Don't call me that. Just go. Sa jag strängt.
 
-Louis hates me. Sa hon stelt och jag skrattade ironiskt.
 
-Seems like you've got yourself into quite much trouble, my dear. Sa jag och kunde se hur hennes ögon sakta tårades. Men konstigt nog kände jag ingenting. Till slut gick hon mot dörren och mig.
 
-Goodbye then. Mumlade hon utan att ge mig en sista blick, och försvann sedan genom korridoren. När hon var borta vände jag blicken mot Grace som suttit på en bänk utanför och som nu såg ut som ett frågetecken.
 
-What happend? Frågade hon förvirrat och jag suckade tungt.
 
-Just come in here. We can talk tomorrow. Sa jag spänt och hon nickade innan hon gick in i genom dörren och låste efter sig.
 
Eleanor's Perspektiv:
 
Jag släpade benen efter mig medan jag gick genom den tysta korridoren och hälsade ansträngt på Cindy i receptionen. Hon visste att jag var Cassies kompis och att hon behövde allt stöd hon kunde få just nu- därför hade jag fri besökstid, även om det var mitt i natten. Men på vägen ut genom dörrarna höll jag nästan på att krocka med en kvinna. En väldigt bekant kvinna.
 
-El? Frågade Cathrine, Cassie mamma och jag tittade olycklig upp på henne.
 
-Hi. Mumlade jag och hon tittade oroligt på mig.
 
-What are you doing here? Frågade jag henne, innan hon hann fråga mig.
 
-Just going to check on Cassie. She didn't take my news really good. And I guess you've heard about it? Frågade hon och jag nickade. För Cassie hade faktiskt hunnit berätta om hennes mamma och Jakes pappa. Men jag hade haft för mycket i huvudet för att kunnat reagera på det sättet jag hade gjort i vanliga fall.
 
-And what was she telling you then? Frågade Cathrine och jag ryckte på axlarna.
 
-I think you should give her time... Sa jag, utan att svara på hennes fråga. Cathrine verkade tänka efter och nickade sedan som om det var en bra idé.
 
-I can talk to her tomorrow. Maybe she's in a better mode then. Sa hon och jag nickade.
 
-So can I drive you anywhere? Frågade hon och bytte nu riktning, så att vi gick tillsammans ut genom skolans portar. Jag skakade på huvudet.
 
-No, I've nowhere to go. Svarade jag uppriktigt.
 
-Eleanor? Has anything happend? Cause you don't really seem to be yourself. Sa Cathrine fundersamt och tårarna kom oförhindrat igen. Fler än förra gången. Jag grät faktiskt. Jag insåg att det var första gången på extremt länge. 
 
-If you don't have anywhere to stay over the night, then I'm forcing you to come and stay at my hotelroom. I happend to take a dubbleroom in the middle of my hurry, so I've got a free bed. C'mon now! Sa Cathrine uppmuntrande och satte en arm runt min rygg, för att leda mig i rätt riktning mot den lilla bilen hon hyrt. Det kändes faktiskt inte konstigt att följa med sin bästa väns mamma för att sova i hennes hotellrum. Hon hade varit som en extra mamma för mig genom hela livet och jag kände inget obehag med att vara i enrum med henne. Det kunde inte bli stelt med Cassie mamma, för hon var alltid så öppen och verkligen älskad av alla. Förutom Cassies idiot till pappa som obegripligt nog lämnat dem båda. 
 
-I understand that you don't want to talk about that one thing that must have happend between you and Cassie. But is she okay? I mean... she have someone to talk to, right? Frågade Cathrine och kunde inte dölja sin oro.
 
-Yeah, she has Grace... Mumlade jag och hennes mamma suckade.
 
-You mean little Ms drug-blondie? Frågade Cathrine och jag gav ifrån mig en humoristisk suck.
 
-Yeah. Her. Sa jag.
 
När vi kom fram till hotellet mötte jag chockat på en person jag aldrig i min vildaste fantasi hade väntat mig att se just där, just då. 
 
-Zayn? Frågade jag chockat och han log osäkert.
 
-Hello. Sa han med ett smickert leende som klart syntes genom mörktet.
 

Förlåt för att det har tagit sådan tid, men det här kapitlet har verkligen varit segt att skriva. Jag mår inte heller särskilt bra, det är mycket i huvudet och jag skriver samtidigt på den nya novellbloggen. Men allt går framåt.
 
Förlåt om det är stavfel, men det är sent och jag orkar ärligt talat inte läsa igenom allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback