-Los Angeles? Frågade jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vaknade tidigare än vad jag trott var möjligt nästa morgon. Sängen bredvid var tom och det högg till i magen. Borde jag vara orolig? Jag drog bort gardinerna och tittade ut. Jag blev förvånad av att inte mötas av ett solljus. Det var en mulen dag, vilket fick mig att må ännu sämre. Grace var borta, Jake hade svikit en del av mitt förtroende, jag kunde inte låta bli att hela tiden tänka på honom och nu skulle vädret tydligen visa sina dåliga sidor, bara för att jag gjorde det. Jag suckade högt och tittade ännu en gång på klockan. 7.22 am. Var det för tidigt för att lämna rummet? Cafeterian skulle iallafall inte vara öppen och jag hade ingen lust att lämna skolan i jakt på frukost när vädret var såhär. Det skulle bara göra mig ännu mer deprimerad.

 

Jag kastade mig på sängen igen, tog ett djupt andetag, täckte ansiktet i kudden och bestämde mig för att inte låta tankarna döda mig ännu en gång. Jag bestämde mig för att tänka tillbaks på gamla minnen, istället för att räkna alla problem som fanns just nu. Det första som dök upp i huvudet var de gamla tiderna då det var jag, mamma och pappa. Som en riktig familj. Tiderna då vi bodde i Manchester och varit lyckliga på riktigt. Nu existerade allt det i en helt annan värld. Pappa fanns inte för mig längre. De fina minnena jag hade av honom var minst åtta år gamla och jag visste inte ens om jag saknade honom. För jag visste att den pappa jag älskade inte fanns inom honom längre. Den hade försvunnit, lite grann för varje dag som gått. För mig var det mamma och jag och skulle alltid vara, tills jag skulle behöva lämna henne ensam. Om den dagen nu inträffade. Kanske skulle jag aldrig flytta hemifrån, aldrig hitta den rätta, aldrig få en egen familj. Kanske skulle jag vara den där eviga dottern som låter sin mamma försörja henne livet ut. Det skulle iallafall inte förvåna mig, inte om jag skulle fortsätta vara såhär rädd för att närma mig människor livet ut. 

 

Jag ville inte tänka mer på pappa. Det fick mig bara att må ännu sämre. Samtidigt som jag försökte ge hjärnan något nytt att tänka på, så öppnades dörren och jag flög genast ur sängen igen. Jag tittade ut ur sovrummet och såg Grace som nydligen måste ha lagt sig på soffan.

 

-Where have you been? Frågade jag, inte medveten om att min röst lät en aning kylig. Hon öppnade ögonen och tittade på mig.

 

-Outside. Sa hon kort och jag kunde tydligt se att hon varit full igen. Jag insåg att det inte fanns någon anledning att få henne att prata nu, så jag gick in i sovrummet igen, för att slippa henne och hennes nya beteende. Jag drog fram min laptop som jag inte använt på evigheter och startade den försiktigt. Jag klickade mig in på twitter, vilket för några år sedan givit mig något sorts beroende. Jag hade varit besatt av att få andra att se mig. Jag hade länkat alla mina covers från youtube där och ibland fått possitiv respons. I samma ögonblick som jag var på väg att logga ut igen, var det något som fångade min blick. Någon hade skickat mig ett privat meddelande och jag läste det genast, i hopp om att det inte skulle vara de gamla vanliga spam grejerna. Men nej, det var något helt annat. ''Hi, I have watched some cover-videos of you and you really do look like that girl Harry was on a date with. I'm probably just werid, cause it can't be you, right?'' Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag ens göra något? Jag loggade ut, slog ihop min laptop och sköt den långt ifrån mig. Hur hade folk kunnat få bilder på oss? Jag ville inte ens tänka på det.

 

 

-I need to come with you! Sa jag, en aning överväldigad av den stora nyheten. Jag ville kasta mig runt Louis' hals av lycka, men det var lite svårt eftersom han var i London och jag i Manchester och vi pratade i den sekunden via telefon.

 

-I've already talked to the mangement and they'll pay everything for you! Sa Louis glatt och det kändes verkligen som om jag precis hade fått min stora chans.

 

-What does Harry say? Frågade jag nyfiket och Louis suckade tyst.

 

-Well, I think he's a bit scared. Sa Louis bekymrat.

 

-He don't need to be. I've got an amazing plan! Sa jag, fortfarande en aning överlycklig.

 

-Sorry, El. The boys are calling for me. See you in three days! Sa Louis och jag log.

 

-I love you. Sa jag snabbt innan han hann avsluta samtalet.

 

-Love you too... Sa Louis och sedan var samtalet avslutat. Tre dagar. Om tre dagar skulle allt förhoppningsvis lösa sig igen.

 

 

Jag låg begravd i läxor. De senaste dagarna hade fått mig på efterkälken när det gällde skolarbetet och jag undvek fortfarande Grace igenom att sitta inne i sovrummet. Men jag kunde inte koncentrera mig på andra världskriget, pi eller alla kemiska ämnen. Allt min hjärna kunde tänka på var Harry. Harrys ögon, Harrys hår, Harrys leende, tillochmed Harrys lukt! Jag ville inte acceptera det fakta att jag kanske var kär. Mitt tidigare lilla besök på twitter hade bara gjort allt värre och jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte på mig också. Kanske önskade han också att allt hade varit annorlunda. Att det som hände skulle ha hänt annorlunda.

 

-Are you dying yet? Frågade en röst från dörröppningen och jag tittade upp från läxböckerna. Där stod Jake med ett retsamt flin.

 

-Fun joke. Sa jag irriterat och tittade ner för att låtsas lösa ett omöjligt tal i matteboken.

 

-I just came to see if you wanted me to get you free from all the books. Sa Jake och lutade sig mot dörrkarmen.

 

-No thanks. I'm busy, isn't that pretty obvious? Frågade jag och kunde i ögonvrån se hur Jake kom fram och satte sig i den lediga fotöljen bakom mig.

 

-Are you mad at me? Frågade han och jag kände hur irritationen blev allt högre.

 

-No, I just told you exactly everything with hope that you would hold my secrets and then, you go talk to your friends about it. Of course I'm not mad, why would I be!? Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner.

 

-So you heard it... Sa han och jag nickade argt.

 

-Sorry... I just... Kevin deserves to know about Grace and... Jake hann inte längre för jag avbröt honom.

 

-There's not just Kevin who deserves to know about Grace. Grace deserves to know about Kevin too! She deserves to know about the girl in Sweden, all his stupid lies and how he didn't know how to break up with her. Grace is my best friend and I seriously had better thoughts about you! Skrek jag och insåg att jag hade ställt mig upp av ilska. Jake hade tänkt säga något. Säkert en annan dålig ursäkt. Men han hann inte påbörja meningen, för dörren i rummet bredvid gav ifrån sig en rejäl smäll och vi båda förstod att Grace hört det senaste jag sagt. Kunde det gå mer fel?

 

 

 

 

 

-Time to walk back again? Frågade Jake och jag tittade mig runt omkring. Det hade mörknat och jag hade verkligen helt glömt bort tiden. Egentligen ville jag inte tillbaks till skolan. Det innebar att jag skulle tvingas prata med Grace och det ville jag undvika så länge som möjligt. Det var egentligen bara dumt av mig och det var nu hon behövde mig, men vad skulle jag kunna göra? Jag hade egna problem och jag skulle få hjälp av Jake. Om Grace inte ville ha min hjälp, så ville hon inte. Jag kunde inte göra mer åt det.

 

-I guess so... Svarade jag på Jakes fråga och bara på några minuter hade vi packat ihop allt och var påväg tillbaks mot skolan. Jake sa att han kunde ta hand om allt vi hade haft med oss och lät mig få gå in på mitt rum direkt. Tydligen hade han sett hur slut jag var. Allt drama hade tröttat ut mig och när jag tryckte ner handtaget till vårt rum var den förvånande nog låst. Vi hade haft varsin nyckel från början av terminen. Grace hade slarvigt nog tappat bort sin efter bara några veckor och sedan hade vi delat på min som försvann under kvällen då vi var ute. Efter det hade Jake fixat fram extra nyckeln åt oss och jag kommer tydligt ihåg hur jag hade stoppat ner den i fickan, efter att jag och Jake lämnat rummet sist för att ha vår picknick, bara några timmar tidigare. Jag grävde runt i fickan, men nej, ingen nyckel. Paniken steg i mig. Hade jag tappat bort den sista nyckeln som kunde öppna dörren in till vårt rum? Jag som alltid hade koll på alla mina grejer.

 

Jag började, bara som en ren reflex, att gå mot Jakes rum. Jag knackade försiktigt på och efter ett tag öppnade Austin och kollade frågande på mig.

 

-Eh, hi... Jake... is he here? Frågade jag och Austin skakade förvirrat på huvudet.

 

-He has been gone for hours and I thought he was with you. Sa Austin.

 

-Oh, he was. But we said goodbye and now I need him to help me. So I thought he went here after that we said goodnight. Sa jag och tittade på honom som om han kunde hjälpa mig.

 

-Sorry, Cassie. He isn't here, and I've no idea of where he could be now. But if I'll see him, then I send him to you, alright? Sa Austin och jag nickade tacksamt innan han log och försiktigt stängde dörren igen. Jag suckade bara. Vart kunde han ha tagit vägen då? Jag fortsatte genom korridoren och bestämde mig för att knacka på de andra killarna också. Jag gick först till Daniel och Tylers rum och inte heller dem hade sett en skymt av Jake. Sedan fortsatte jag ännu längre ner längs korridoren och kom fram till rummet där Colin och Kevin bodde. Dörren stod på glänt och när jag kom fram och precis tänkte titta in så hörde jag Jakes röst och tvärstannade. De pratade om Grace. Och även om de pratade på svenska och jag inte förstod ett skit, så förstod jag att Jake förklarade allt för Kevin. Allt om mig och Harry, allt om Grace och hennes tidigare vredesutbrått. Allt. I den sekunden förlorade jag en del respekt för Jake. En hel del faktiskt. Jag hade berättat allt för honom med tillit, i hopp om att han skulle hjälpa mig. Inte få mig sysselsatt med en picknick och sedan uppdatera sina vänner om allt som hände så fort jag vänt ryggen till. Jag bestämde mig för att stunta i honom. Kanske hade Grace rätt. Kärleken svek en bara. Det var bäst att hålla sig bort från människor som kunde såra en.

 

På vägen tillbaks till vårt rum så stötte jag ihop med Cindy igen.

 

-What are you doing up this late? Frågade Cindy och jag ryckte bara ointresserat på axlarna.

 

-Well.. I guess you were out searching for this one. Sa Cindy och höll upp ett föremål i handen. Det var vår nyckel! Hur hade hon fått tag på den?

 

-How.. Började jag men hon tystade mig snabbt för att själv prata.

 

-It doesn't matter. The only thing I want to know is where Grace is, cause she's clearly not in you room! Sa Cindy allvarligt efter att ha givit mig nyckeln i handen.

 

-Honestly, I don't know... Sa jag skyldigt och Cindy suckade.

 

-You know. This school has the responsibility for all of you. We can't have students everywhere, without knowing where they are. But we're always giving second chances. If I find you out this late again without a reason, I will contact your parents. Do you understand? Frågade Cindy för att klargöra allt. Jag nickade bara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-I promise... Sa jag och hennes beteende gjorde mig otroligt orolig. Hon hade precis bett mig hjälpa henne. Men med vad? Hon fortsatte inte, utan vi satt bara tysta i något som kändes som en evighet.

 

-It feels like I'm doing a terrible mistake right now. Like I'll lose you. Sa Cassie och stirrade tomt framför sig. Jag tittade länge på henne utan att svara. För vad skulle jag säga? Allt jag ville just nu var att få reda på vad som gjort henne såhär. Varför hon plötsligt slutade bry sig om allt och förstörde sitt liv.

 

-I met someone. Sa Cassie och mitt hjärta brast. Mer behövde jag inte höra.

 

 

Jag visste att jag sårade honom just nu. Men kanske var det bäst. Han behövde hålla sig borta ifrån mig och mitt nya inflytande på andra. Jag visste hur gärna Jake ville resa sig upp och lämna mig sittandes i den fuktiga sanden helt ensam. Det fanns ju en anledning till att vi råkat kyssa varandra förut. Även om jag inte kände på det sättet så kunde jag nästan lista ut att Jake tyckte om mig mer än bara som en vän.

 

-Tell me. Bad Jake kort och försökte hålla masken. Jag ville inte titta på honom. Inte nu.

 

Jag tog det från början. Hur jag inte varit på toppen humör under hela konsertdagen, för att han hade åkt hem till Sverige och att jag sedan råkat krocka i ..Harry. Jag tillät mig själv att uttala hans namn. Jag fortsatte berätta och Jake fick veta om Louis och Eleanor, vilket hade lett till att jag träffade Harry igen tillsammans med resten av killarna. Jag gick inte in på onödiga detaljer som hur jag och Harry hela tiden mött varandras blickar på ett sådär alldeles speciellt sätt. Jag stannade till med historian en aning när det var dags att berätta om det mest smärtsamma. Hur alla hade ljugit för mig. Hur ingen hade berättat att jag höll på att få känslor för en utan de berömda killarna från One Direction. Jag berättade sedan snabbt om min och Harrys ''dejt'' och hur han under den sista dagen bett mig att tänka igenom allt när jag väl fick reda på vad det nu var han dolde. När jag avslutade min lilla berättelse med Eleanors sms så tittade jag på Jake. Han stirrade bara på mig.

 

-Why haven't you told me about all this earlier? Frågade Jake och jag tittade återigen ner i sanden.

 

-Cause I didn't knew how you would react. Sa jag skyldigt och Jake insåg att jag visste hur han kände för mig. Han tänkte komma med någon dum bortförklaring, men lät bli. Han förstod att jag inte berättat om det tidigare för att jag inte ville såra honom.

 

-But why is Grace acting like this? Frågade Jake för att byta samtalsämne och jag förstod honom.

 

-Kevins way to dump her wasn't really good. She took it hard, cause he really ment much for her. Sa jag och tänkte tillbaks på hur Grace kommit till mig på stranden. Nästan stum av de plötsligt starka känslorna som ville överrumpla henne. Hon hade älskat Kevin på riktigt.

 

-Do you want to know a secret? Frågade Jake stelt. Han hade antaligen inte fått allt att sjunka in ännu. Jag behövde inte nicka, för han inväntade ändå inget svar ifrån mig.

 

-He broke up because of a girl in Sweden. Sa Jake kort och jag kände genast smärta för Grace. Om hon fick reda på det skulle det inte sluta bra för någon. Hon hade ju gått omkring och undrat varför han egentligen bara bröt allt. Hon hade säkert föreställt sig något i stil med att det inte kändes likadant för honom längre. Men att han gav upp henne för någon som var i en annan kontinent, hade nog varken jag eller Grace trott.

 

-I don't think Grace will take that really good.. Sa jag stelt och han skrattade kallt, utan humor.

 

-I know... In fact, I wasn't allowed to tell you either. Sa Jake och jag suckade bara. Jag hade hoppats på att lösa en del av alla problem idag, men det verkade som om de låg lager på lager. Så när jag löste ett, dök ett annat upp. Snart skulle hela mitt liv bestå av endast problem.

 

-Now.. when you've told me about... that. And I've told you about the Kevin-Grace thing... Are you going to tell me about why I found you and Grace drunk, in the middle of the night, just a day ago? Frågade Jake och jag avvaktade ett tag. Det var det jag ville ta med honom. Jag ville inte att mitt liv skulle bestå av problem. Jag ville inte att mina dagar skulle tillbringas i sängen medan jag var uppe hela nätterna för att festa med främlingar. Jag ville ha Jakes hjälp. Jag ville hitta tillbaks till mig själv och bara glömma de senaste dagarna. Men att sluta skulle innebära att smärtan kom tillbaks. Den där smärtan av alla tankar som visade mig bilder av vad som hade sårat mig i första taget. Det skulle även innebära att jag svek Grace.

 

-Jake... You wouldn't understand. Sa jag i ett försök att slippa det här samtalsämnet. Jag ville inte längre ha det här samtalet. Jag kunde klara mig själv. Nästan. Eller inte alls. Men iallafall. Jag ville inte att Jake skulle hjälpa mig. Det skulle innebära att jag kom tillbaks till verkligheten och den var mer smärtsam än vad jag orkade med just nu. Grace skulle inte heller må bättre när jag berättade för henne om Kevin. För hon förtjänade att veta. 

 

-Yes, Cassie, I actually do! Sa Jake irriterat och jag tittade på honom med en blick blandad av skyldighet och rädsla. Vad det än var han tänkte säga så ville jag inte höra det.

 

-I understand that you're mad at everything. It feels like everyone you know have hurted you. I understand. And I guess both of you were out last night too. I want to help you, Cassie! You have to realize that I understand more than you could ever imagine. Sa Jake och verkade ha något sorts utbrått.

 

-But you can't help me. Sa jag och ansträngde mig för att låta hjälplös.

 

-You know they'll expel you if someone finds out. Sa Jake varnande. Jag tittade på honom och bara för några sekunder lyckades jag föreställe mig hur det skulle bli då. Om jag blev relegerad skulle jag tvingas flytta hem till London. Jag skulle behöva gå min gamla skola, där jag förr blev mobbad. Om jag vägrade gå där, så skulle jag och mamma behöva flytta. Jag skulle då kunna gå i en ny skola, men mamma skulle inte kunna arbeta kvar. Allt skulle bli så otroligt mycket värre och börja påverka fler än bara mig själv. Dessutom. Om jag och Grace blev relegerade så skulle hon åka till Irland och jag till Englande. Vi skulle inte kunna hålla kontakten mer än via telefon och kanske träffas några få gånger om året. Var det verkligen värt det? Var det värt att riskera allt det för att bara för några timmar få känna lycka mitt i all skit? Var det värt att gå tillbaka till mitt gamla liv, bara för att jag inte orkade ta tag i mina egna problem. Usch, Cassie. Se nu vad det blivit av dig.

 

-Want some help, huh? Sa Jake och förstod att han vunnit. Jag skulle be om hans hjälp. Jag ville ha ett komplett liv igen och jag ville även lösa allt för Grace.

 

 

Vart var hon? Cassie hade varit borta i flera timmar, men jag lyckades stänga ute all oro som också drog med sig tankar. Jag dunkade hög musik i vårt gemensamma rum och brydde mig inte om att någon antagligen snart skulle komma och be mig sänka volymen. Jag hade gissat rätt. När en kort tystnad mellan två låtar uppstod, så hörde jag knackningar på dörren. Jag suckade högt och sänkte volymen när nästa låt började. Men knackningarna slutade inte för det och jag gick irriterat till dörren. När jag drog upp dörren, ville jag stänga den direkt. Men det var försent. Kevin hade redan satt en fot i vägen.

 

-Hi... Eh.. can we talk? Frågade han nervöst. Jag stirrade bara på honom med kritiserande blick och rynkad panna. Var han seriös nu?

 

-Dream on! Snäste jag till honom och försökte ännu en gång dra igen dörren, men han stoppade mig igen.

 

-Could you at least take this as a gift to say I'm sorry? Frågade han bedjande och räckte fram ett fyrkant-format, litet paket. Jag tvekade, men tog det sedan ur handen på honom och drog igen dörren med all min kraft. Jag lyckades och försökte komma på vad jag skulle göra med den lilla presenten han precis hade givit mig. Skulle det vara konstigt om jag öppnade det? Jag struntade i det och öppnade det iallafall. Men när jag såg vad det var ångrade jag att jag ens sagt ett ord till Kevin. Han hade givit mig en skiva. Och det var inte vilken skiva som helst. Nej, det var nämligen One Directions andra album. Jag backade undan som om skivan skulle ge mig ett bett om jag inte höll avstånd. Jag ville inte ha något med de fem killarna att göra igen. Inte bara för att Harry hade sårat Cassie, utan också för att de representerade lycka för mig. Nu var jag inte lycklig längre. Eller, mitt liv var ett misslyckat skit, så varför skulle de få tillhöra det? Jag ville inte röra den. Jag ville bara att skivan, skivomslaget och Kevins fula presentpapper skulle ut från rummet. Direkt.

 

Jag var för upptagen med allt mitt hat och märkte inte att mina okontrollerade händer försiktigt öppnade fodralet och snurrade skivan med pekfingret. Det var som om det fanns två olika sidor av mig. Den gamla, glada, snälla Grace och sedan den nya, okänsliga, hårda och osäkra Grace. Jag visste inte längre vem jag ville vara.

 

 

Hard- Kapitel 31

 

  

 

 

-At least we got to our own room this time... Sa Grace och jag nickade, som om det var den störta framgången någonsin. Det var tidig eftermiddag och vi hade inget minne ifrån gårdagen heller, förutom allt det som hände innan vi blev stup fulla. Vi hade precis vaknat och jag hade tvingat mig själv ur sängen för att dra för gardinerna som innan hade släppt igenom allt för mycket bländande sol-ljus.

 

-So... what are we up for today? Frågade Grace och gäspade sedan stort.

 

-I think I need some time on the beach, by myself... Sa jag och Grace gav mig en varnande blick. Vi hade ju satt upp regler och hon visste att stranden var platsen där jag tänkte. Att tänka var ju emot våra regler. Det skulle bara skapa ännu mer tankar och vi skulle fundera mer än vad vi levde, vilket inte var bra. Ingen av oss ville ju slösa bort livet på att fundera.

 

-Do you promise to not get lost in all the thoughts? Frågade Grace allvarligt och jag nickade snabbt, utan att tänka efter innan. Han suckade bara och steg klumpigt ur sängen för att sätta på sig kläder inför dagen. Jag gjorde samma sak och smet sedan ut från rummet, utan att säga något till Grace, bara för att slippa alla hennes påminnelser. I korridoren mötte jag många, eftersom det var en helgdag. De flesta kollade konstigt på mig och jag vart genst osäker. Men jag hann inte fundera på varför de kollade så på mig, för jag krockade nästan in i Cindy.

 

-Oh, exactly who I was searching for! Sa Cindy lättat. Hon bläddrade bland en hög papper hon höll i och jag tittade oroligt ner i golvet. Varför letade hon efter mig? Visste hon något om mig och Grace? Hade Jake skvallrat så skulle han ligga riktigt risigt till. När jag kollade upp igen så granskade Cindy mig redan.

 

-Cassie, is everything alright? Frågade hon och jag höll andan.

 

-Yes, everything's fine! Sa jag och la betoning på fine. Hon tittade konstigt på mig och skakade sedan snabbt på huvudet innan hon drog fram en bunt papper från sin enorma samling.

 

-I want you to hand out all of these to all the students in school. Make sure everyone sees it! Sa Cindy och gav mig bunten med papper.

 

-What is it? Frågade jag.

 

-Information about the song contest... Sa Cindy och sneglade sedan på klockan.

 

-Oh, I've got to rush! Sa Cindy, men jag grep tag i hennes arm innan hon hann försvinna.

 

-Wait, why do I have to hand out all of these? Sa jag gnälligt och Cindy log uppmuntrande.

 

-You'll be doing fine, just ask Grace for help! And oh, by the way, get well soon! Sa hon och försvann sedan i rask takt. Jag stod frågande kvar men suckade sedan och tog vägen förbi mitt skåp för att stoppa in bunten med papper där. Jag skulle dela ut dem... senare. Jag fattade ändå inte varför Cindy, av alla elever, hade valt just mig att sköta utdelningen av papper. Jag hade varken tid eller ork och jag skulle aldrig klara av det helt ensam, för Grace skulle inte hjälpa mig. Det visste jag. När jag stängde dörren till skåpet blev jag skrämd av Jake som på något sätt gömt sig bakom själva skåp-dörren. Han hade ett brett leende, men när han väl mötte min blick så försvann det genast.

 

-What? Why is everyone looking at me like that?! Frågade jag irriterad.

 

-I don't mean to seem wicked or something, but you look awful... Sa Jake och jag öppnade mitt skåp igen för att skåda mig själv i spegeln som fanns där inne. Mitt hår stod risigt åt alla håll, sminket från två dygn tillbaks satt intorkat i min hud och ögonen såg rödspruckna ut. Jag förstod vad han menade, men hade ingen ork att reagera. Jag smällde bara igen skåpet och gick mot utgången av skolan. Jag hoppades innerligt på att Jake inte följde efter, men efter bara några sekunder hörde jag fotsteg bakom mig.

 

-Where are you going? Frågade Jake när han var jämsides med mig. Jag stannade och vände mig mot honom. Han tittade oskyldigt på mig. Jag hade precis tänkt konfrontera honom och be honom att hålla sig utanför. Men jag kunde inte. I den sekunden kände jag mig skyldig honom en förklaring.

 

 

-But she doesn't even want to know me! Sa jag irriterat och Eleanor tittade medlidande på mig. Det började bli irriterande. Alla såg på mig som om det var synd om mig. Som om jag fått nobben och att det egentligen fanns en chans för mig och Cassie. Fattade dem inte? Sms:et hade sagt tillräckligt. Hon vill inte ha något med mig att göra. hon ville bara känna mig när jag var Harry för henne. Hela One direction grejen blev för mycket.

 

-She will come around, I promise! Sa Eleanor och försökte ännu en gång att ge mig dumma förväntningar. Egentligen var allt bara töntigt. Jag och Cassie träffade varandra typ fyra gånger. Det är ingenting! Varför skulle det då göra så ont att veta att hon ville lämna mig utanför sitt liv?

 

Zayn, Niall och Liam hade stuckit iväg för att köpa pizza. Louis, jag och Eleanor stannade kvar i min och Louis' lägenhet, för jag klarade inte längre av att gå till den där pizzerian. Det var där vi hade träffat Cassie. Eleanor behövdes egentligen i Manchester, men hon hade inte kunnat lämnat Louis ännu. Det var jag glad över. Jag ville inte att han skulle sitta inne på sitt rum hela dagarna och alla elaka kommentarer hade lugnat ner sig nu. Vissa fans började tillochmed acceptera att Louis dejtade Eleanor.

 

-You know that she's only afraid, right? Sa Eleanor försiktigt efter en lång tystnad. Jag förstod att vi ännu inte släppt ämnet om Cassie som hela tiden fanns i luften. 

 

-Afraid of what? Sa jag och försökte hålla masken.

 

-The last time she had a relationship with someone, she got dumped. His name was Josh and he still lives in Manchester. Cassie was crazy about him and then, one day, he dumped her for another girl... När Eleanor berättade om Cassies förflutna, så såg jag henne framför mig. Jag såg henne med den blicken hon haft första gången jag mötte henne. Den där frustrerade, spända och osäkra blicken efter att vi stött in i varandra.

 

-She has been afraid of all relationships since that. She is scared, cause she doesn't want to feel that pain again. Sa Eleanor och jag kunde se att Eleanor såg bilder i minnet. Bilder på hur Cassie hade sett ut efter det sveket. Jag var glad över att det inte var jag som bar de bilderna i minnet.  

 

 

-Jake, listen. There's many thing that you don't know about me... Sa jag när vi satt på våra vanliga platser i sanden. Nu utan gitarr och textblock.

 

-How much? Frågade Jake försiktigt och jag drog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Jag skulle berätta om vad som egentligen hade hänt när han hade kysst mig. Jag skulle berätta om Harry, om vad som hänt i London och vad jag och Grace hade varit dumma nog att göra de senaste dagarna. Jag struntade i att svara på Jakes fråga, för jag skulle aldrig kunna räkna allt det jag behövde säga.

 

-It will be hard and you have to promise me something! Sa jag allvarligt. Jag mötte hans ansträngda blick.

 

-Anything. Sa han kort och jag drog ännu ett djupt andetag.

 

-You have to help me! Sa jag bedjande och Jake verkade stålsätta sig för att det jag skulle berätta var något extremt hemskt. Hur skulle han ta allt?

---

Tog inte lika lång tid som det förra kapitlet. *stolt* Jag antar att den nya designen (som snart kommer upp) ger mig nya krafter. Hah. -Har inte läst igenom texten helt, så jag skyller på det om ni lyckas hitta stavfel-

 

 

 

 

  

 Jakes Perspektiv:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det såhär. Bloggen ska uppdateras. En helt ny, fräsch design kommer komma upp inom nån vecka (kanske längre) och från och med då kommer jag att försöka göra denna blogg lite större.

 

Jag kommer bland annat att komma upp med en tävling. En tävling där du kan bli Zayn's flickvän! Men jag måste först veta om det finns några som är intresserade, för jag kan ju inte starta en tävling om ingen är intresserad. Jag slår vad om att tävlingar och sånt kommer att gå mycket bättre när jag börjar engagera mig på riktigt! (Ett inlägg med tävlingen kommer upp inom kort, men är du intresserad redan nu, så kommentera!)

 

Ni får gärna tipsa om denna Novell-blogg och absolut kommentera tips och annat.

 

När jag då har fått designen och kan börja om på nytt- eller vad man nu ska säga, så kommer allt att bli så otoligt mycket bättre!