London var sig likt. Jag saknade redan USA, hettan, Grace och hela grejen med att slippa England. Jag sneglade på klockan som hängde över stället där man checkade in väskorna. Jag hade precis hämtat min egen och väntade nu på att mamma skulle hämta upp mig. Redan fjorton minuter i England. Det kändes som om jag förändrats sedan jag var här senast. Det var mitt hem, men allt kändes så förfärligt annorlunda. Jag fiskade upp mobilen ur fickan och läste det nya sms:et från Grace ''Nice to be home? x" Jag suckade och tänkte efter. Skönt var väll att ta i. Jag saknade min familj, tryggheten av Londons alla gator och den brittiska accenten, men ingenting annat. Jag struntade i att skriva tillbaka, eftersom jag egentligen inte visste svaret.

 

-Cassie! Mitt namn ropades på långt håll och jag såg genast mammas välbekanta ansikte. Jag log och mötte henne i en kram.

 

-Oh, my big girl is finally home again... Jag skrattade lite medans mamma fortsatte med sitt gullande. Jag hade saknat henne. Jag visste att anledningen till att pappa inte kunde möta upp mig, var jobbet. Han jobbade jämt innan jag åkte och det hade blivit värre det senaste året. Mamma hade sagt att det bara var någon fas som han fastnat i, men det var värre än så. Jag var det enda barnet och det var antagligen anledningen till att han inte kände ett så stort ansvar över familjen. Mamma kramade om mig länge, vilket var skönt. Till slut släppte hon och tog min stora väska.

 

-So, is it nice to be home again? Frågade mamma när vi satt i bilen, påväg hem. Varför skulle alla fråga samma fråga? Det var både bra och dåligt. Jag behövde få tänka, minnas och helt enkelt ta en paus ifrån mitt nya liv i USA. Men ända saknade jag det redan.

 

-I don't really know... Sa jag och mamma log uppmuntrande.

 

-I get it. It's much to take in... Sa mamma och jag nickade. Mamma förstod alltid och det var skönt. Vi hade alltid stått nära varandra och ibland kändes det som om vi var en egen liten familj, utan pappa som alltid jobbade. Under tiden jag bott i USA, så hade jag ringt hem åtminstone några gånger i veckan. Jag hade berättat om skolan, vädret, Grace, musiken och annat övrigt. Men aldrig om Jake, vilket jag inte riktigt förstod.

 

Vi stannade utanför huset. Mitt hem. Det kändes bekant, men ändå inte som ett hem. Jag hade bara hunnit bo där i någon månad innan jag åkt till USA, så det kändes inte riktigt som hem ännu. När vi kom innanför dörren så gick jag genast till mitt rum. Allt såg ut precis som jag lämnat det, Sängen med de blåa lakanen var förvånande nog bäddad, den dyra gitarren stod ståtligt i ena hörnan och fönstret släppte in ljus från gatan. Jag kastade mig på sängen för att vi slappna av en aning. Resan tillbaka till England hade varit lång och en aning ansträngande, så jag kände mig utmattad. Tankarna flög iväg. Jag kom ihåg vad jag hade lovat mig själv. Jag skulle ringa Eleanor, eller åtminstone kontakta henne. Jag hade en vecka i England, vilket var gott om tid. Men jag fick heller inte vänta för länge, för då skulle min hjärna säkerligen prioritera andra saker före. Jag ville inte förlora henne, min bästa vän. Det hade redan gått tillräckligt lång tid sedan vi sågs sist. 

 

-Cassie, would you mind to help me with the dinner? Frågade mamma som dykt upp i dörren. Jag log och satte mig genast upp i sängen. Mamma förstod att jag tänkte hjälpa henne och log tacksamt.

Mamma och jag hade kul tillsammans. Trots åldersskillnaden så var hon faktiskt som en kompis till mig, med exakt samma humor. Vi skrattade medans vi fixade iordning maten och jag var faktiskt riktigt glad. Det var skönt att vara hemma. Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat min familj, nu när jag väl var hemma igen.

 

-Will dad join us? Frågade jag för att veta hur många antal tallrikar jag skulle duka fram. Mamma slutade genast skratta och skakade på huvudet medans hon forsatte med maten som stod på spisen. Det gjorde ont att se henne så. Var det något som hade skett mellan henne och pappa och som jag inte visste om? Jag frågade inte, utan dukade bara fram två tallrikar. 

 

-So, tell me... Is there any cute boys in Los Angeles? Frågade mamma och blinkade medans jag drack av min läsk som stod på bordet. Jag satte nästan läsken i halsen, vilket fick mamma att skratta.

 

-Tell me! Sa mamma som tolkat min reaktion som ett ja. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju kysst Jake, vilket var helt fel. Det var inget mellan mig och Jake, det skulle det aldrig bli. Det skulle bara få mamma att ställa fler frågor, som jag faktiskt inte hade lust att svara på. Jag kom på en snabb ursäkt.

 

-All the boys are pretty handsome... Sa jag för att lätt slippa undan och mamma fnittrade en aning. Vi fortsatte att prata om hur allt var, men jag slapp fler frågor om kill-relationer. Mamma frågade om hur jag trivdes med min rumkompis, Grace. Om hur maten var och vad vi brukade hitta på när det inte var skola. Jag berättade om gårdagens konsert som mamma ännu inte hört om och hon skrattade bara.

 

-And when did you become a fan of One Direction? Frågade mamma som visste att jag aldrig lyssnat på deras musik innan Grace visade mig deras låtar. Jag höll mig till min egna musik och kunde ibland ta inspiration ifrån artister som Taylor Swift eller Ed Sheeran. Jag hade aldrig varit den lilla tjejen som passade in bland alla andra och som gjorde likadant som andra. Jag var jag och det hade jag alltid varit. Det var därför jag älskade Eleanor. Hon var likadan och vi kände oss trygga med varandra.

 

-Mum, could I just go for a short walk? Frågade jag när jag ätit upp. Mamma blev inte förvånad.Jag brukade ta promenader helt själv, så hon nickade bara och jag reste mig för att gå mot hallen. Att vara ute hjälpte mig att tänka och jag mådde helt enkelt bättre av det. När jag kom ut i London kvällen så flög jag iväg i min egna värld. Jag lät benen för mig dit de ville och jag hamnade vid bron alldeles intill big ben. Det var ovanligt lite folk ute för att vara en London kväll, men jag njöt. Det var en otrolig temperatur skillnad i jämnförelse med Los Angeles därs solen nästan alltid lös. I England var det nästan tvärt om, för himlen var oftast skymd av ett molntäcke. Tankarna på Eleanor kom tillbaks mitt i allt. Jag kunde inte bara glömma henne. Jag granskade London eye längre bort och mindes hur jag inte vågade åka upp i den när jag var sju år. Minnet var lika klart som om det var igår det skedde. Eleanor hade varit med och vi hade länge tjatat om att få åka till London för att få åka upp i just London eye. Till sist hade min pappa gått med på att åka den långa vägen ifrån Manchester till London för att låta oss få åka upp i London eye. Jag hade till en början inte vågat och pappa hade tappat humöret tills Eleanor till sist lyckades locka med mig upp.

Jag skrattade högt för mig själv åt minnet. Det var ganska häftigt att vi hållt ihop sedan vi var små barn. Nu skulle allt det gå förlorat om jag inte gjorde något. Jag drog fram mobilen och tittade igenom det senaste meddelandet som vi skickat till varandra. Det var ifrån Eleanor till mig ''I miss you x'' Det var skickat några dagar innan jag skulle resa till USA och jag log för mig själv. Jag skulle precis skriva ett meddelande, men kom på att det skulle verka ganska stelt. Jag borde istället ringa. Jag slog in nummret som jag kunde utantill och satte luren mot örat. Jag tog stöd emot staketet längs bron och drog ett djupt andetag. Det hade varit så länge sedan vi hördes och tänk om hon inte ville att jag skulle ringa henne. Jag vart plötsligt nervös och det blev värre när den första tonen i luren tjöt till. Tänk om hon faktiskt bara ville glömma mig. Två signaler. Tänk om hon hade förändrats. Den tredje signal-tonen hann inte tjuta för en välbekant röst hördes i luren.

 

-Eleanor is speaking... Sa Eleanors klingande röst och jag drog genast ett djupt andetag. Vad skulle jag säga?

---

---

Kul att fler har börjat hitta hit, men det är nog mest pågrund utav länkningen från OneDirection-bloggen 

Vad tycker ni? Detta kapitel var ganska tråkigt, kort och snabbt ihop fixat, men men. Nu börjar jag komma igång och snart kommer hela Cassies liv att förändras.. x

 

 

Allt var annorlunda utan Jake. Skoldagarna vart längre, tristare och ensammare. Men Grace var glad, för nu var kvällen här. One Direction hade kommit dagen innan och hon var helt utom sig av lycka. Hon hade velat åka in till Los Angeles för att leta efter dem, men jag hade bara skrattat och förklarat att hon var lite väl överdriven. Hon hade inte kunnat sova och hela skoldagen hade blivit jobbig för henne. Nu var vi påväg till konserten efter en helvetesdag, enligt Grace. Först hade hon somsagt inte kunnat sova och hade somnat under några av dagens lektioner. Sedan så hade hon fått panik när hon kom på att hon skulle bli tvungen att välja kläder. Det var inga jätte stora problem i mina öron, men hon tyckte att det hade varit extremt jobbigt.

 

-I love this. Sa Grace och jag vaknade ur mitt tänkande.

 

-What? Sa jag och hon bara tittade sig omkring.

 

-I love whole this! The school, Los Angeles, Kevin, my new friends and my new life. It's perfect. Sa Grace och visade tecken på lugn för första gången sedan hon fick veta att hon hade fått biljetterna.

 

-Yeah, I love it too... Sa jag och lät blicken glida över den stora staden. Det var verkligen fantastiskt, men jag hade inte kunnat njuta av det de senaste fyra dagarna. Ända sedan jag fick veta att Jake skulle åka hem så hade jag gått och oroat mig för det. Jag hade inte kunnat slappna av och inse att min oro inte gjorde det bättre för någon. Nu skulle jag skärpa mig! Jag skulle iallafall försöka att vara glad och slappna av. Jag skulle börja redan ikväll. För vad kunde vara bättre än en konsert med One Direction?

 

-There it is! Sa Grace och sprang i förväg mot den evighets-långa kön. Jag kunde låta henne stå där och köa ett tag, medans jag köpte något vi kunde äta, eftersom vi inte ätit i skolan innan vi åkt. Jag gick in på en annan gata, noga med att inte krocka i någon galen fan-girl. Till sist hittade jag ett litet Starbucks café och jag bestämde mig för att ge det ett försök. Inne på caféet var det fullt av människor. Mest tonårs-tjejer som säkerligen skulle på konserten lite senare. Jag orkade inte köa just då, så jag gick genast ut igen och fortsatte in på gatan. När jag ska runda ett hörn, så gick jag plötsligt in i någon.

 

-Oh, shit, I'm so sorry! Sa jag och mötte ett par gröna ögon som stressat mötte mina.

 

-No, it's okey... Sa killen jag precis krockat med.

 

-No, it's not okey! I should have watched out... Sa jag och log ursäktande.

 

-Let's say that it was both of us... Sa killen och jag nickade gillande.

 

-So, what's your name? Frågad killen med ett snett leende och tittade nyfiket på mig.

 

-Oh, sorry, I'm Cassie. Sa jag och räckte fram handen.

 

-And I'm Harry... Sa han och jag log.

 

-Nice to meet you, Harry! Sa jag och han log innan han återigen kollade sig omkring som om han var förföljd. Jag vågade inte fråga något om det, han var antagligen bara rädd för att krocka med fler galna tjejer.

 

-I really need to go now, but could I just ask you something? Frågade Harry och jag log när Harry blygt vände bort blicken.

 

-Sure, what? Frågade jag och han rynkade pannan en aning innan han återigen mötte min blick.

 

-Are you british? You know... Your accent made me curios. Sa han och jag skrattade lite. Plötsligt insåg jag vad han menade. Hans accent var också brittisk.

 

-Yes, I'm from London. Svarade jag med ett leende och han sken upp. Han skulle precis säga något men en stor, svart, mörk-fönstrad limosin avbröt vårt samtal. 

 

-Harry! Röt en röst från det öppna passagerar-fönstret och Harry sprang genast mot limosinen utan att säga något mer till mig. Vad var det som precis hänt egentligen? Allt hade gått så fort och min hjärna hade knappt uppfattat allt som precis skedde. Vem var egentligen Harry och varför hade han hoppat in i en limosin? Jag försökte hitta på rimliga svar på alla frågor medan jag gick tillbaka mot kön som väntade på att få komma in på konserten. Jag hittade Grace i kön, lite längre fram än vad hon stått förut.

 

-Hey, where have you been? Frågade hon och kramade snabbt om mig.

 

-I tried to found somewhere we could buy food, but it's so much people everywhere! Sa jag och Grace nickade förstående. Jag sa inget om Harry, för vad skulle jag säga? ''Grace, I met a boy who were named Harry. He jumpes into a limo and just disappeared!'' Nej, det skulle låta konstigt och Grace skulle antagligen tycka att jag var sjuk i huvudet.

 

-Let's hope that we atleast get a chance to see them! Sa Grace och tittade längtansfullt mot köns slut. Jag förstod att One Direction var det enda som snurrade i hennes huvud just nu.

 

Efter nästan en timmes köande så fick vi äntligen komma in. Biljetterna var avrivna och vi var nu två av tusentals människor som skulle hitta våra platser. Grace sprudlade av överenergi och jag trodde att hon skulle spricka. Vi fick förvånande nog ståplatser, vilket stressade upp Grace ännu mer. Det skulle bli trångt och vi skulle antagligen få rätt så dåliga platser eftersom vi anlände ganska sent. Jag försökte lugna ner Grace, men hon började istället gnälla på hur dåligt hon såg scenen. 

 

-Grace! Just take it easy! You will see them and you will hear all the songs! So don't worry! Skrek jag i ett försök att överrösta alla skrik från de galna tjejerna samtidigt som jag hade ett fast grepp om henne armar. Hon verkade inse att jag hade rätt och slappande genast av.

 

-You're right... Sa hon och jag log.

 

Grace hade haft rätt. Vi såg knappt någonting med alla skyltar vajandes fram och tillbaka framför oss. Jag blev faktiskt riktigt arg! Grace hade sett fram emot detta hur länge som helst. Hon skulle äntligen få chansen att få på en konsert med One Direction, men nej, då ska alla galningar skymma sikten för oss. Jag tyckte riktigt synd om Grace och kunde se hur besviken hon blev.

 

 

Alla var helt galna. Vi var på en ute-scen vilket gjorde att fansen fick trängas med stå-platser. Jag såg föräldrar som hade svårt att hålla i sina barn när galna fans skrek och knuffade varandra. Men en annan sak som störde min tankar var hon. Hon som jag tidigare mött. Cassie. Hon var väll ingen speciell direkt, men något hade med henne tilltalade mig. Hon visste inte ens vem jag var, vilket jag uppskattade stort. Men vem var hon egentligen? Hon verkade vara en sådan som bar på massa hemligheter. Men det var något mer. Hon led, det kunde jag se i hennes blick.

 

-Guys, on stage in five... four... three... two... one.. Go! Skrek tjejen som jobbade med oss backstage. Vi spang ut på scenen och fansen skrek som galningar. När musiken började spela fick jag en sådan kick som alltid. Men denna gång kändes allt annorlunda. Jag vet inte vad det var, om det var bra eller dåligt, men jag njöt i låten tillsammans med resten av killarna.

 

 

-It's okay, Grace... Sa jag och la en tröstande hand på hennes axel. Konserten var slut och Grace var besviken efter att bara fått några få skymtar av sina fem idoler. Jag hade också försökt se dem, men gav upp efter endast en liten skymt av fem gestalter som rörde sig på den enorma scenen. Det var helt sjukt hur människor betedde sig och jag vart förbannad över att säkerhetsvakterna inte kunde hålla koll på människorna som skymde sikten för andra. Grace hade ju längtat så förfärligt efter det här. 

 

-I really thought I was going to see them! Sa Grace besviket.

 

-I know, but I promise you, there will be more opportunities! Sa jag och Grace log halvt mot mig.

Nu var det helg och sedan höstlov, så vi slapp skolan i mer än en vecka. Jag skulle åka hem till England redan imorgon och sedan vara där hela lovet, vilket jag inte riktigt tyckte om. Jag saknade ju min familj, men jag skulle sakna Grace, skolan och hela mitt nya liv mycket mer. Men jag skulle ringa Eleanor när jag kom hem igen, Jag skulle fråga hur hon hade det och förklara hur mycket jag saknade henne.

 

-Cassie, we are here now... Sa Grace och puttade till mig i sidan. Jag hade slummrat till i taxin och jag tittade mig yrvaket omkring. Vi var faktiskt redan tillbaka vid skolan. Resten av kvällen gick extremt långsamt. Vi tittade på film med resten av killarna, alla utom Jake som åkt för tre dagar sedan. Jag var arg på mig själv. Varför hade jag reagerat som jag gjort och hur kunde jag låta honom åka bara sådär? Imorgon skulle jag iallafall få komma hem och ladda om, precis som Jake hade uttryckt sig. Jake, ja. Hur skulle allt gå med honom?

---

 

 

-Come on Cassie! Sa Grace och drog med mig framåt. Vi hade precis betalat taxin och befann oss nu mitt i Los Angeles. Jag försökte se glad ut för hennes skull, men jag var faktiskt riktigt nere. Idag skulle Jake åka hem till Sverige och jag kunde inte få honom att stanna. Det var bara tre dagar jag skulle behöva genomlida utan honom, för sedan var det en veckas lov och jag skulle också resa hem. Men allt skulle bli så konstigt utan honom. Skulle han komma tillbaka efter lovet eller skulle han stanna hemma ännu längre?

 

-I'm coming... Sa jag och tryckte fram ett litet leende bara för Graces skull. Hon var överlycklig över att hon senare idag faktiskt skulle få hålla i sin alldeles egna One Direction biljett. Om två dagar skulle de komma hit och dagen efter det skulle konserten hållas. Grace hittade överaskande bra och inom en halvtimme så var vi på stället där vi fick hämta ut biljetterna som Graces mamma snällt nog hade köpt. Grace bokstavligen hoppade av lycka när vi äntligen stod i kön som väntade på att få hjälpt.

 

-I just can't believe it yet! Sa Grace och jag log.

 

-No, I can see that! Sa jag och hon skrattade också. Kön rörde sig sakta framåt och efter en kvarts väntande så var det äntligen vår tur. Grace fick visa upp köp-beviset och några sekunder senare höll hon i ett kuvert som hon säkerligen skulle offra livet för. Hon höll sitt lycko-skik inne tills vi kom ut ur byggnaden.

 

-I've got tickets! Skrek hon högt av glädje och jag kunde inte hålla mig från att skratta. Hon älskade dem något sjukt och det var kul att se hur fem killar kunde påverka en tjej som Grace. De var hennes inspiration och nu även min. Jag var också glad över att få se dem live, även fast jag inte ens visste hur de såg ut. Grace hade försökt lära mig deras namn, men några av dem var knepiga och Grace hade givit upp efter några försök. När hon hade visat mig bilder på dem så hade jag ointresserat låtit blicken glida över bilden, utan något som helst intresse av att komma ihåg deras utseende. Efter nästan en timmes resande med taxin tillbaka till skolan, så kom vi fram, lagom till middagstid. Köerna i stan hade varit eviga och jag hade tappat humöret halvvägs på tillbaka vägen, men Grace hade suttit överlycklig med ett fast grepp om kuvertet. När vi kom fram till skolan så möttes vi av Jake, med sina väskor och resten av killarna. Jag förstod att han var påväg till taxin som väntade nere vid parkeringen. När han fick syn på mig så vände han genast bort blicken, vilket sårade rejält. Nu skulle han åka och vara borta ett tag, då gjorde det bara ont att veta att jag var anledningen. Kevin omfamnade Grace när de kommit fram till oss. Jake la in sina väskor, pratade med chauffören och vände sig sedan till sina kill-kompisar och Grace. Jag stod lite avskillt, för att låta honom ta farväl av sina vänner utan mig i närheten. När Jake hade kramat om Grace och givit killarna varsin knuff på axeln, så vände han sig mot mig. Äntligen. De andra gick upp mot skolan igen, för att låta oss prata ostört.

 

-It's sad to let it end like this... Sa jag och han kramade förvånande nog om mig. Jag kramade honom hårt tillbaka och drog in hans doft en sista gång.

 

-It's not the end. Not yet. Sa Jake och jag log en aning innan vi backade ifrån varandra. Han höll kvar mina händer i sina och jag njöt av hans närhet.

 

-When will you come back? Frågade jag försiktigt och han ryckte på axlarna.

 

-When I'm ready... Sa han och tittade ner på våra sammanbundna händer.

 

-Jake, I will miss you so much... Sa jag och han kramade om mig ännu en gång, nu med mer känsla. Han svarade mig inte, utan kramade bara om mig. Länge.

 

-Could you just promise me one thing? Frågade Jake när han avslutat kramen och tittade in i mina ögon.

 

-Anything... Sa jag och han log innan han fortsatte.

 

-Promise to continue the writing of our song... Sa han och jag tvekade. Det skulle inte bli samma sak utan honom. Jag tänkte tillbaka på alla dagar som vi tillbringat på stranden, i försök med att fortsätta uppbyggnaden av vår låt. Jag skulle sakna det. Jag skulle sakna att titta ut över havet, ha sanden mellan tårna och höra ljudet av alla vågor samtidigt som Jake satt vid min sida. Kunde jag verkligen skriva den helt själv? Jag hade ju skrivit många låtar förut, men de var mina egna. Uppgiften vi fått gick ju ut på att vi båda skulle hjälpas åt med låten, inte att den ena skulle åka hem efter en kyss, medans den andra fortsatte jobbet. Jag fattade snabbt mitt beslut och nickade.

 

-I promise... Sa jag och han sken upp innan han kramade mig en sista gång. Det skulle bli slitsamt, jobbigt och extremt svårt, men jag skulle göra allt jag kunde för att färdigställa vår låt. Den skulle framföras några veckor efter lovet och jag hoppades på att få göra det tillsammans med Jake.

 

-Goodbye, Cassie. Sa Jake och släppte taget om mina händer.

 

-Goodbye Jake... Sa jag medans han satte sig i taxin.

 

-You have to promise me something too! Sa jag innan bildörren hann stängas igen.

 

-What? Frågade Jake lugnt och med ett svagt leende.

 

-Promise to come back! Sa jag och han log.

 

-I promise... Sa han innan han log en sista gång och bildörren stängdes. Efter det så hände allt så fort. Jake försvann i taxin på bara några sekunder och jag stod ensam kvar på parkeringen. Nu var borta. Men han hade lovat mig, han skulle komma tillbaka!

 

 

 

Tidigare: Hon var kär. Det syntes lång väg.

---

 

 

---

 

Tidigare: När jag blundade och försökte somna så såg jag plötsligt Jake framför mig. Jag såg hur han hade givit mig underbara leenden medans vi hade pratat i resturangen lite tidigare.

 

-Cassie... Viskade Grace samtidigt som hon puttade mig i sidan. Jag förstod att det var dags att kliva upp. Skolan skulle börja på riktigt idag och jag öppnade ögonen för att titta på Grace. Hon log och jag kunde inte låta bli att skratta lite när jag såg hennes hår. Det stod bokstavligen åt alla håll.

 

-Don't laugh at me! Sa hon och låtsades bli irriterad för att få en anledning till att dra bort mitt täcke. Vi fortsatte att skratta och larva oss medans vi satte på oss dagens kläder. Jag drog på mig en enkel stickad tröja till mina nya jeans och lät håret hänga fritt. En snygg men enkel outfit. Jag sneglade på Grace som klätt sig i en grå, enkel tröja tillsammans med stilrena, vita jeans och håret enkelt uppsatt i en knut. Hon lyckades se bra ut, utan att anstränga sig. Jag tittade ut genom det enorma fönstret i vårt sovrum. Allt utanför såg så annorlunda ut i jämnförelse med hur allt var hemma i London. Det var palmer, sol och en strand. En timme senare hade vi hunnit äta frukost och var påväg till vår första lektion, som vi otroligt nog hade tillsammans. När jag öppnade dörren till klassrummet så möts vi av några tiotal blickar. Alla granskade oss noga och det verkade som om vi pinsamt nog hade lyckats komma försent till terminens första lektion.

 

-Oh, hi girls... I'm miss Clark. Sa en tjej i tjugoårsåldern och log mot oss. Hon verkade trevlig och brydde sig inte om att vi kom försent.

 

-Would you like to present your selfs? Frågade hon och vi nickade kort.

 

-I'm Grace... Sa Grace kort och alla vände sedan blicken mot mig. Jag hade scenscräck och fick panik när flertal blickar riktades mot mig.

 

-I... I'm Cassie. Stammade jag och några tjejer vid bordet längst bak fnittrade åt mig.

 

-Thank you, Cassie and Grace. You can sit here... Sa miss Clark och gjorde en gest åt bordet längst fram. Vi satte oss ner och lektionen flöt på. Miss Clark var super snäll och lät oss föra fram våra egna åsikter. Varken Grace eller jag vågade vända oss om mot resten av alla människor. De skulle säkerligen uppfatta oss som stirrande, störande personer, vilket inte var något bra första intryck. Jag vände mig om som en reflex när jag hörde mitt namn. Längst bak satt Jake med ett leende och vinkande. Jag sken omedvetet upp i ett leende och han reste sig från stolen för att komma till mig och Grace.

 

-Hi, the lesson after this is music... Would you join me? Frågade Jake och jag nickade.

 

-Absolutly! I can't locate my self in this school yet... Sa jag och blinkade. Han skrattade en aning.

 

-Great, let's talk more after this class... Sa han och jag nickade instämmande. När lektionen väl var slut så var Grace tvungen att skynda sig till nästa. Jag hade en tio minuters pause innan nästa lektion började och gick lugnt ut ur klassrummet. Jake stod lutad mot väggen utanför och sken upp när han såg mig.

 

-Hi, ready for the music class? Frågade Jake och jag nickade exalterat. Jag var verkligen redo. En av anledningarna till att jag faktiskt sökt till just denna skola, var deras musikinriktning. Jag ville utvecklas och verkligen lyckas inom musiken. Mina vänner sa alltid att jag hade det där lilla extra och det skulle jag använda. Jake vägledde mig upp en våning och längst bort i korridoren så stod en dörr på glänt. Jake öppnade dörren helt för mig med ett leende som fick mig halvt på fall. Inne i rummet satt en man i medelåldern och tittade ner på ett papper med ackord. Jake harklade sig och mannen tittade förvånat upp.

 

-Oh hi, you must be the new student, Cassandra... Sa han vänligt och gick fram mot oss.

 

-Just Cassie. Sa jag och han nickade.

 

-Right, you can call me Richard. Sa han och vi skakade hand. Fler elever dök upp och till slut så startade lektionen. Vi fick dela in oss två och två, vilket blev jag och Jake. Richard berättade att vi alla skulle skriva en egen låt eller göra om texten till en låt som redan fanns. Låten behövde inte vara klar förän i slutet av terminen, men vi skulle komma igång idag. Jake tog en gitarr och stämde den medans jag letade fram ett block och en penna. Jag hade skrivit egna låtar förr, men de var på något sätt personliga. Nu skulle jag göra det tillsammans med Jake, vilket faktiskt kändes bra.

 

-What do you say about go down to the beach and play? Frågade Jake med ett oemotståndligt leende.

---

Första skoldagen har bara börjat, men nu börjar jag komma in i det hela. Ni måste ha tålamod, 1D ska naturligtvis komma in i novellen. Det kommer snart, lovar! x