Tidigare:

 

 

 

Jag vaknade upp precis som vanligt. Men när jag fult försökte kravla mig ur sängen så insåg jag att självaste Louis Tomlinson låg fem meter bort på min soffa. Jag stelnade till och ramlade tillbaka ner i sängen av all yrsel. Hur mycket hade jag egentligen druckit igår? Jag gjorde ett nytt försök och vinglade klumpigt ut genom rummet så ljudlöst jag kunde. Jag tog mig ner till köket och satte på vattenkokaren. Vad var klockan egentligen? Jag blev tvungen att blinka flera gånger för att ordentligt kunne se vad de två visarna pekade på. Halv tolv. Men hur hade allt det här kunnat ske. För det var ju inte helt normalt att stöta in i en av One Direction medlemarna när man oskyldigt gått ut helt ensam för att skingra alla tankar. 

 

-Oh shit. What the fuck happend yesterday? Frågade en röst bakom mig och jag snurrade skrämt runt. Där stod han. Louis. Han tog stöd av väggen för att inte ramla samtidigt som han gnuggade sig i ögonen för att vakna till.

 

-Ehm... I don't really know. Svarade jag stelt. Han vinglade fram precis som jag tidigare gjort och ramlade bokstavligen ner på närmsta stol.

 

-Melinda, right? Frågade han och blinkade några gånger innan han tittade på mig.

 

-Melissa. Rättade jag honom och han log ursäktande.

 

-We didn't. I mean... did we- började han, men jag avbröt.

 

-No, no! We didn't do... that. Svarade jag och han verkade lättat.

 

-Thank God. My girlfriend would kill me... Sa han och jag gav honom ett glas vatten som han tackade för med ett leende. Jag log tillbaka trots att vad han precis sagt hade brutit något inom mig. Jag hade alltså bara varit ett litet kvälls-nöje för honom och hans pojkbandsliv. Wow, och jag som kännt mig patetisk innan. Men vad hade jag egentligen trott. Klart han hade en flickvän, jag menar... kolla på honom!

 

-I gotta get back. Where exactly am I? Frågade Louis efter att ha tömt sitt glas och jag slog mig ner på stolen mitt emot honom.

 

-Like, in the middle of Hollywood. I can drive you! Erbjöd jag mig och han log tacksamt.

 

 

-So... have I got it right. Your mother just left you when you were three and now you're living with your dad who's working all day and night? Frågade Louis när vi var i full fart tillbaka mot hans hotell i min rosa bil. Jag hummade som svar på frågan om mitt sorgliga liv.

 

-Oh... well, I'm sorry. Sa han tveksamt och jag vände blicken från vägen för att möta hans blick.

 

-Sorry for what? That my mum left? Well, I didn't even know her. Or are you sorry for the fact that my dad doesn't care? Well, he has never done and he never will. Sa jag irriterat och kände hur Louis gav mig medlidande blickar. Jag hatade det. Jag hatade att öppna mig för andra som sedan bara ville hjälpa. De kunde inte hjälpa, fattade de inte det? Jag var som jag var. En riktigt bortskämd, rik, bitch! Ingen kunde göra något åt saken och det hjälpte inte att andra ville känna medlidande, för jag fick inte ut något av det.  

 

 

-Harry... Has Eleanor found Louis yet? Frågade jag till slut och Harry skakade försiktigt på huvudet.

 

-He has been gone since yesterday night. I heard screaming from the hall and when I went to check it out, I saw Louis and Eleanor. They're in a quite big fight now I think... Sa Harry fundersamt och jag suckade. Men jag kunde inte känna någon skyldighet, skuld eller medlidande. Eleanor förtjänade det. Hon hade för guds skull haft ett förhållande med killen som svikit mig. Så gjorde man inte mot sin så kallade bästa vän föralltid.

 

-But don't worry. I'm sure they'll work it out somehow! Sa han tröstande och tryckte mig närmare honom. Jag sneglade på Jake som istället satt sig i en fotölj när Harry tidigare rusat in. Han log svagt och jag log ansträngt tillbaka. Jag visste att jag såg förfärlig ut. Efter samtalet med Eleanor kvällen innan så hade jag inte haft någon ork kvar. Sminket satt fortfarande kvar och var antagligen lite vartsom i ansiktet. Jag hade knappt sovit något, så jag kunde tydligt känna hur jag hade sådana där fula påsar under ögonen. Och håret hade jag inte orkar göra något åt, så det bara satt där som ett trassligt fågelbo, mitt uppe på huvudet. Att de ens vågade kolla på mig.

 

-I'm not worried about her... or Louis. I just wanted to know if they were together. Svarade jag buttert och Harry hummade, utan att ge mig något riktigt svar.

 

Vi satt tysta under några minuter. Jake kollade kritiskt på Harry. Harry kollade beskyddande på mig och jag kollade frågande på Grace som bara satt där och funderade. Plötsligt pep hennes mobil och vi alla hoppade till av det plötsliga ljudet, men låtsades som om ingenting. Grace tog snabbt upp sin mobil och läste sms:et med ett brett leende.

 

-Sorry... I gotta call Niall. Ursäktade hon sig sedan och skyndade sig in i sovrummet för att prata ostört.

 

-So... Jake. Where are you from? Frågade Harry för att lätta stämningen, vilket Jake uppenbarligen inte uppskattade. Han fnös bara och jag gav honom en blick som sa "Försök"

 

-Sweden. Muttrade han sedan och Harry hummade bara när han insett att Jake inte var på något speciellt bra humör. Och vi alla i rummet visste ju varför. Jake gillade mig. På det sättet. Men nu hade jag Harry och dessutom så var han min styvbror. Jag menar, det skulle ju aldrig fungera över huvudtaget. 

 

-Are we just going to sit here all day? Frågade jag och Jake ryckte på axlarna i en irriterande gest. 

 

-Let's get out of here and grab some food! Föreslog Harry och jag nickade gillande.

 

-But first. I gotta take a shower! Sa jag och flög upp från Harrys knä. Detta var ett perfekt tillfälle för dem båda att lära känna varandra. Jake tyckte inte om Harry och Harry visste ingenting om Jake. Så nu skulle de lätt kunna bekanta sig med varandra och kunna förenkla allt igenom att byta uppfattningar. Jake gav mig en blick som kunnat döda när han insåg att jag gjorde det med flit, men jag log bara och försvann in i badrummet.

 

 

-Seat belt! Sa Sarah varnande och jag tittade ironiskt på henne.

 

-Are you serious? Frågade jag och hon rynkade pannan.

 

-Just because you're the famous Zayn Malik, does it not mean that you can go with me in this damn car without any seat belt. So just put it on! Sa hon irriterat och jag suckade innan gjorde som hon sa. Hon muttrade något i stil med "Fuck famous bitches who're making their own rules" Men jag gav ingen respons, utan tittade ut genom fönstret som om ingentinig. Jag försvann bort i alla tankar för ut tag. Ett ganska långt tag insåg jag när jag väl vaknade till.

 

-Where the fuck are we? Frågade jag när jag blinkat några gånger och insett att jag var på en obekant väg.

 

-On our way back to your hotel? Sa hon frågande.

 

-This is not the back there! Sa jag bestämt och hon tittade skrämt på mig.

 

-Are you kidding me? Utbrast hon och slog sig själv för pannan av irritation.

 

-How could you even think that we were staying out here. I mean, look at this place! Sa jag och hon tittade ut runt omkring oss på platsen där bilen och vi just då befann oss. Där fanns ingenting. Bara havet några hundra meter bort och sedan en skog och torr mark. Vi var inte ens på motorvägen längre. Vi befann oss på någon sorts landsväg, skulle jag nog kalla det. Hur länge hade vi egentligen kört? Det såg inte ens ut som om vi befann oss i LA längre. Snarare en ödemark. Jag tittade bakåt och där såg man bara samma väg så långt ögat kunde nå. Samma sak framåt. Jag stönade irriterat och gav henne en dödande blick.

 

-It's okay. We'll just drive back. I mean... there's only one way out here! Sa hon och började genast att vända bilen. Och precis när jag fått tillbaka ett bättre humör så känner jag hur bilen börjar att väga över åt ena hållet. När Sarah sedan försöker gasa, så kör vi snett framåt.

 

-What the fuck is that? Frågade jag och öppnade dörren för att stiga ur, fastän bilen fortfarande var i rullning.

 

-What are you doing? Skrek Sarah rakt ut och tvärbromsade.

 

-I have to see what's wrong with this shit! Sa jag och slog till den lilla hyrbilen. Hon steg också ur och vi båda såg felet exakt samtidigt.

 

-You gotta be fucking kidding me... Sa jag, noga med att kontrollera ilskan som kokade inuti mig. Ena bakhjulet var platt. Toppen!  

 

-Can you please just stop swearing all the time?! Frågade Sarah irriterat och jag gav henne ännu en dödande blick. Sedan brast allt inom mig. Vi hade fan fått punktering och befann oss mitt ute i ingenstans.

 

-Should I stop?! Well, you were the one who got us out here! And you were the one who was driving, so I'm actually not the one who has to stop! Skrek jag till henne och tydligen hade hon också tappat tålamodet.

 

-But I was just driving you back because I'm a nice person and you were the one who didn't told me which way I should have driven! So don't you dare to blame me! Skrek hon tillbaka till mig över biltaket, på andra sidan bilen där jag stod.

 

-Well, atleast I'm able to drive a car! Skrek jag igen, men nu skrattade hon istället som svar.

 

-You don't even have a driver license! Sa hon och försatte sedan att skratta. Jag kom på att hon hade rätt och svor lågt innan jag ilsket satte mig i bilen och drog igen dörren med världens smäll. Jag satt där och surade ett tag innan den andra bildörren öppnades.

 

-There's no spare wheel either... Suckade Sarah efter att ha satt sig i förarsätet och smällt igen dörren, hon också. Jag hummade till svar, fortfarande sur över att hon satt oss i den förfärliga situationen.

 

-I forgot the phone in my hotelroom, try yours! Sa jag till slut och hon drog snabbt fram sin mobil.

 

-There's no signal. Sa hon och suckade irriterat innan hon stoppade undan mobilen igen. Där satt vi. Jag och en tjej jag bara träffat några få gånger förut och som alltid lyckades få mig otroligt irriterad. Vi satt där, i den lilla hyrbilen med sämst AC, helt vilse i ödemarken utanför LA. Jag var fortfarande fövånad över att det ens fanns obebodd mark såhär nära stan. Det hade jag aldrig kunnat tro. Vi satt där länge. Det var för varmt ute, även om det inte var så mycket svalare inne pågrund av luftkonditioneringen som höll på att ge upp. Men vi hade radion på och lyssnade uttråkat på låtarna som spelades en efter en.

 

-We gotta do something. We can't just sit here! Sa jag till slut och Sarah tittade på mig.

 

-What are you suggesting? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.

 

-What about going for a walk? Föreslog jag och hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

 

 

-No, no, no! Not like that, try again! Sa Thomas och jag skrattade innan jag försökte ännu en gång.

 

-Hey, Jaj hetähr Eleanor. Sa jag och han brast ännu en gång ut i ett högt skratt. Sedan hörde vi dörren öppnas och Cathrine var snart inne i rummet där vi befann oss.

 

-What's so funny? Frågade hon och kunde inte låta bli att skratta med.

 

-I'm teaching her some Swedish. Or at least I'm trying. Sorry, El. You are really sweet, but I don't think Sweden is something for you... Sa Thomas och jag lipade åt honom. Cathrine slog sig ner vid bordet, intill Thomas som genast la armen om henne.

 

-How did it go? Frågade jag och hon drog halvhjärtat på munnen.

 

-Honestly... Not as good as I thought it would. I've never seen her his mad before. Svarade hon och jag kunde se Cassie framför mig. Hur hennes ögon hade blixtrat av sårbarhet när jag berättat om allt. Men jag behövde få det sagt. Jag kunde inte bära den hemligheten längre. Josh var en idiot och jag hade varit en också, när jag haft ett förhållande med honom efter att han krossat Cassies hjärta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara Cathrine. Hon hade lovat att inte säga något om att jag sov hos henne, för att Cassie skulle tro att jag hittat tillbaka till Louis igen kvällen innan. För jag ville få Cassie att tro det, eftersom hon då skulle slippa all extra oro. För jag visste att hon fortfarande brydde sig om mig. Nästa lika mycket som jag brydde mig om henne. Men faktiskt, så hade jag haft det trevligt med Cassies mamma under gårdagens kväll. Vi hade pratat och ibland glömde jag bort att hon var mamma till min bästa vän. Hon kändes mer som en extra mamma. Och Thomas. Det hade verkligen varit kul att lära känna honom ordentligt, bara på en morgon. Han passade perfekt för Cathrine och jag försökte att inte tänka på det faktum att han var Jakes pappa.

 

-What about going out for some lunch, all three of us? Föreslog Cathrine för att släppa samtalsämnet om Cassie. Thomas nickade gillande och jag reste mig upp utan att svara.

 

-I'm just gonna give my daughter a call and tell her where I am. She was still asleep when I left this morning... Förklarade han och Cathrine nickade förstående innan han försvann.

 

-Are you okay? Frågade hon mig sedan och jag nickade tveksamt.

 

-She's gonna forgive you. I promise! Sa Cathrine och jag ville gärna tro på henne, men kunde inte riktigt.

 

-She's not answering... Sa Thomas efter att snabbt ha kommit tillbaks till oss där vi väntade.

 

-Probably busy with some boy. Sa Cathrine och fick Thomas att skratta.

 

-Or she has got stuck somewhere... Skojade jag och de båda skrattade nu.

---

 

 

Tidigare: