Åtminstone 3 kommentarer krävs på det förgående kapitel för att ni ska få nästa.

Verkar lite som om ni förväntar er att jag ska uppdatera trots det. Men nej. Nu kräver jag lite tillbaka också. Jag kan inte bara mata fram kapitel närsom. Vill ha lite uppmärksamhet också.

 

*Sorry för detta lilla utbrott, men men. Behövde bara avreagera mig en aning ;)

 

 

  

 

 

-I'll leave you two to talk... Sa Harry och jag log tacksamt. Han reste sig från stolen och gick förbi Grace i dörröppningen. Hon gav honom en kritiserande blick innan dörren gick igen bakom henne. Sedan tittade hon på mig, med pupiller som var så stora att de skymde hennes vackra ögonfärg. Hennes hår stod lite överallt och kläderna var helt klart använda under flera dagar i rad.

 

-What happend between us? Hörde jag mig själv säga och hon tittade bara stumt på mig.

 

-Grace... I want to help you. I really do! Sa jag och tog några steg mot henne.

 

-You can't. Sa Grace och jag stannade till.

 

-Why? Frågade jag förvirrat och hon tittade ansträngt ner.

 

-This isn't anything I can just get cured from. I'm stuck. But I want to help you! Sa Grace och jag tittade frågande på henne. Vad menade hon?

 

-I'm fine now, Grace. I don't need any help... Sa jag och log prövande. Just nu var ju allt påväg att lösa sig. Allt mellan Eleanor och mig. Mellan Harry och mig och sedan Grace. Ville hon överhuvudtaget lösa någonting?

 

-So you'll just forget about when he hurted you, that she lied to you and that I'm still here, even if you betrayed me? Frågade Grace och jag rynkade pannan. Va?

 

-Grace... I didn- Började jag, men blev avbruten.

 

-Yes you did, Cassie! You left me. And now I'm stuck. Sa hon och jag tappade en del av mitt tålamod. Vadå, så allt var bara mitt fel?

 

-That isn't fair! I tried to tell you about Kevin and all that, but you didn't listen. I was there all the time. We made a mistake and I got back from that shit. I wanted to take you with me, but no. This is your own fault, Grace! Just leave me alone! Sa jag och gick förbi henne, ut genom dörren, där Niall, Eleanor, Harry och Louis stod. De alla tittade på mig, men jag struntade bara i dem och fortsatte ner längs korridoren. Jag ville vara ensam.

 

 

-Hi babe. Sa Louis och kysste mig på kinden. Han hade precis skyndat sig från all kalabalik vid hotellet, längre in mot stan. Jag, Harry och Niall hade bara haft ren tur när vi lyckades få tag på en taxi innan alla fans spårade ut.

 

-Where's Cassie? Frågade han när ingen reagerade på hans ankomst.

 

-In there. Sa Harry och nickade mot dörren. Louis tittade frågande på oss alla.

 

-But. I thought the reason you came here was to talk to her. Sa Louis förvirrat och Niall suckade. Sekunden efter det öppnades dörren snabbt och ut kom Cassie utrusandes. Hon såg rent sagt förbannad ut. Harry gjorde en ansats för att gå efter henne, där hon försvann med snabba steg, bort genom korridoren.

 

-Don't. Sa jag och satte min hand på hans axel, för att stoppa honom. Han tittade frågande på mig och sedan på henne igen. Hon försvann runt hörnet och syntes sedan inte mer.

 

-Did I do something wrong? Frågade Louis dumt. Jag skakade bara på huvudet. Kanske hade det varit dumt att låta Grace komma in mitt i allt. Jag tog tillbaks handen från Harrys axel när jag visste att han inte längre skulle försöka gå efter henne och gick sedan in i rummet för att fråga Grace vad som hänt. Hon stirrade tomt framför sig när jag kom in.

 

-Grace. Sa jag frågande och hon vände sig långsamt om.

 

-She's right. I'm an idiot. But I can't do anything to stop all of this. Sa Grace och en tår lämnade försiktigt hennes öga. Jag kunde inte låta bli att känna medlidande.

 

-What happend? Frågade jag.

 

-She hates me! Sa hon stött och jag bestämde mig för att inte fråga mer. Det var inte rätt tillfälle.

 

-I'm sure she doesn't. Sa Niall bakom mig. Han gick fram till henne och la en tröstande arm runt hennes axlar. Att Niall alltid skulle vara så underbar mot alla. Jag hade alltid lika svårt att tro att han faktiskt var singel, så fantastisk som han var mot alla. Men han väntade in den rätta, det hade han själv sagt till mig. 

 

 

Jag tittade bak en sista gång, på Cassie och eh... Eleanor, eller Grace, eller vad hon nu skulle tvingas heta, där de satt kvar på stranden. Melissa släpade glatt med mig tillbaks mot skolan, men jag gick tveksamt efter för att jag visste att jag var tvungen.

 

-So, for how long have you and Grace been a couple? Frågade Melissa och jag frös till. Va?! Jag och Grace? Eller vänta lite nu... Cassie hade precis presenterat Eleanor som Grace inför Melissa. Vilket betydde att Cassie av någon anledning ville få Melissa att tro att jag och Eleanor hade ett förhållande. Men varför? Jag svarade inte på en lång stund och Melissa verkade tolka det som om jag räknade tiden jag och "Grace" varit ett par. Men vad skulle jag säga? Skulle jag hänga på Cassies plan, för det var väl vad hon ville? 

 

-Two months. Svarade jag till slut och Melissa nickade och vi fortsatte under tystnad till nästa lektion som var biologi. Efter en halvtimme spenderat med huvudet nertyckt i en bok om kroppens celler, så fick jag nog. Varför satt jag här när jag egentligen verkligen behövde prata med Cassie? Anledningen till att jag först hade kommit ner till stranden tidigare var ju för att jag var redo. Jag ville berätta om mina känslor för henne, nu när jag hade mod för det. Men Eleanor hade varit där och Cassies beteende hade bara givit mig fler frågor. Jag reste mig snabbt från bänken, tog mina böcker med mig och stormade ut från klassrummet. Jag hörde vår manliga biologi-lärare ropa mitt namn några gånger, innan han insåg att jag inte tänkte vände om igen. Jag skulle precis runda hörnet för att lägga in mina böcker i skåpet, när jag stötte ihop med Eleanor.

 

-Hi! Sa jag, glad över att jag mött henne. Hon skulle säkerligen veta vart Cassie var någonstans.

 

-Eh... hi. Don't you have class right now? Frågade hon och sneglade på mina skolböcker.

 

-I had. But now, I really need to talk to Cassie! Sa jag och hennes ansiktsuttryck förvandlades till ett som såg aningen ursäktande ut. 

 

-I'm afraid that it's the wrong time, right now... Sa hon och drog skyldigt på munnen.

 

-What do you mean? Frågade jag förvirrat.

 

-Well... I think you can figure it out by yourself. Sa Eleanor som om det var något självklart. Jag tänkte efter, men nej. Vad var det hon ville att jag skulle inse?

 

-Okay, You'll get a hint. Cassie went to London, where she met-... Började Eleanor, men jag avbröt henne.

 

-I've already heard that story! The one bout' that Harry-guy who broke her heart! Sa jag frustrerat.

 

-Where is she? Please... Sa jag bedjande och Eleanor skakade bara på huvudet.

 

-They need to talk alone. Sa hon. They? Alla bitar föll på plats.

 

-Oh no... Sa jag när jag väl förstod.

 

-You gotta let them talk, Jake. I know you're in love with her. But she doesn't feel the same way about you. Sa Eleanor och mitt hjärta gick i kras. Hur kunde hon genomskåda mig? Hur i hela världen kunde hon lista ut att jag var kär i Cassie? Det var knappt så att jag själv listat ut det. Jag hade bara bestämt mig för att följa hjärtat. Men nu skulle det inte hjälpa längre. Han var här. Allt var försent. Jag gav Eleanor en sista blick och gick sedan därifrån. Vart vet jag inte. Bara jag kom bort.

---

 

 

 

 

 

 

 

-You have no idea about how long I've waited for that! Sa Harry när hans läppar hade lämnat mina.

 

-Yes, in fact, I do...Sa jag och Harry log innan han kysste mig ännu en gång. Jag blev yr, eftersom jag inte brydde mig om att andas under sekunderna han kysste mig. Luften tilltalade mig liksom inte.

 

 

-So, what do you think about Zack? Frågade Sammy och drog fram en liten påse ur fickan. Zack var bara ännu en kille som utnyttjat mig medans jag var hög och full. Sådana var alla killar och jag började vänja mig nu. Allt för att slippa Kevin. Påsen Sammy hade dragit fram innehöll något vitt pulver och hon blandade ut det i våra milkshakes vi precis köpt inne på SevenEleven.

-He's okay... Sa jag, en aning frånvarande medans Sammy petade runt med sugröret i sin mugg och jag fick ta det som var kvar i påsen. Jag visste att det längre tid att bli sådär hög av droger när man tod dem via  mat och dryck, men vi hade endå redan rökt på och det ruset skulle hålla i minst några timmar till. Med drogerna kom inte bara härliga rus, frihet och utnyttjning. Jag hade även gått ner nästan 10 kilo och hela min kropp kändes matt och konstig. Men när ruset väl kom brydde jag mig inte ett skit om min vikt och allt de andra.

 

Jag hade en konstig känsla idag. Som om allt skulle bli bättre, som om allt inte alls var så värdelöst och jag visste att jag fortfarande kunde tänka klart när de känslorna väl kom. Så jag var inte helt ner drogad. Men kanske hade Sammy bara fått tag på något nytt som fick en att känna lycka samtidigt som huvudet inte blev helt igentäppt. Jag kände iallafall att något annorlunda skulle ske idag.

 

-Sammy... you've never told me about your past. Sa jag och drack några klunkar av min milkshake-blandning. Jag visste att jag tog en stor risk nu, men varför inte?

 

-Ehm... There's nothing to say. My past is... em, kind of... weird, you know. Sa hon och jag visste att jag aldrig skulle kunna få ur henne något. Inte nu iallafall. Men visst var jag nyfiken.

 

• • •

 

När jag kom tillbaks till skolan var det någongång på eftermiddagen. Jag och Sammy hade strävat omkring lite överallt efter våran milkshake-frukost. Vi hade träffat nya... försäljare, snubblad oss fram över stranden och solat på en bänk in emot stan. Jag älskade det här livet. Inga regler, inga tillsägelser och inga känslor. Jag hade ännu en gång velat ta med mig Sammy in i skolan, för att visa henne hur allt såg ut. Men hon hade sagt att det var bäst för henne att hålla sig undan, varför vet jag inte. Så jag vinkade hejdå till henne där hon stod, på skolans parkering, i slitna kläder och med vinden i sitt nästan svarta hår. Hon hade vinkat lite halvt tillbaks men sedan försvunnit och jag gick på vinglande ben, in genom entrén och visste att jag nu var i Cindys terriotorium. Jag hade försiktigt smygit längs den stora korridoren och sedan tagit en rejäl omväg, förbi matsalen, bara för att slippa gå förbi Cindys kontor. För vem visste vad som skulle hända om hon fick syn på mig såhär och jag redan hade två varningar? Men jag lyckades ganska bra, enligt mig själv. Eftersom dagens lektioner var slut, vimlade det av folk överallt och de vart lite grann som min täckmantel. När jag sedan gick in i en lite mindre korridor, för att ta ännu en omväg till rummet, så hör jag en röst bakom mig.

 

-Hiding from something? Frågade rösten och jag vände mig sakta runt. Nej, nej, nej, nej! Det kunde inte vara sant. Inte han! Han var inte verklig!

 

-...Or should I say someone? Frågade Niall med ett litet leende. Jag stod bara som förstenad. Kunde inte röra mig, trots att jag för en sekund sedan knappt kunnat gå rakt. Hur kunde Niall Horan vara här. Niall, en av mina största idoler, han från One direction! Hur kunde han vara här?!

 

-Oh... You're a fan. Aren't you? Frågade han med sin irländska accent som jag annars brukade jämnföra min egna med. Jag fortsatte bara stirra.

 

-Could you atleast tell me your name? Försökte Niall ännu en gång och försökte le lite försiktigt.

 

-Um... Grace. Sa jag och han log när jag äntligen visade någon reaktion. Plötsligt slog det mig. Om Niall var här, så kanske Harry också var det. Och om Harry var här... Jag behövde hitta Cassie. Nu. Plötsligt slog min ilska till. Den ilskan jag känt förut, då Harry hade sårat Cassie. Han skulle inte vara här! Ingen av dem skulle det! Cassie och jag kanske inte pratade med varandra, men jag ville fortfarande skydda henne. Jag skulle inte heller låta någon av de fem killarna från One Direction lyckas förföra mig sådär som de gjort förut. Och så som Niall precis lyckats med. Aldrig igen. Inga fler känslor. Jag tog mig lätt vidare längs korridoren och hörde fotsteg som följde efter mig. Niall... Jag hade ju väntat i flera år bara på att få bli upptäckt av dem. Det spelade ingen roll hur! Och nu när jag inte ens ville ha något mer med One Direction att göra så dök de upp. Bara sådär. När jag kom fram till mitt och Cassies rum och skulle öppna dörren så möts jag av en tjej i dörröppningen. Jag känner genast igen henne. Eleanor.

 

-You can't go in there... Sa hon och kom ut ur rummet, noga med att stänga efter sig.

 

-Excuse me?! This is my room. I live here! Sa jag och Niall anslöt sig också till vår lilla fight.

 

-Sorry.. but you can't talk to Cassie right now. She's busy... Sa hon och försökte låta så ursäktande som möjligt. Jag suckade bara och tittade irriterat på henne. Det var svårt att kontrollera sina känslor när man hade droger i blodet, så som jag hade. Känslorna liksom fördubblades och all min ilska var otroligt svår att kontrollera just nu.

 

-You can't just come here and think that you rule this whole place! You lied to Cassie. All of you did. Now, let me in, before I kick you out of here! Hotade jag, men hon stod stöddigt kvar.

 

-Wait! Are you irish? Avbröt Niall och jag tittade hastigt på honom, istället för på Eleanor.

 

-Yeah... Like you cared. Sa jag och gav honom en blick som fick honom att hålla tyst efter det. Jag gav upp när jag sedan tittade på Eleanor igen. Det var bara att inse fakta. Hon tänkte inte flytta på sig. Jag gled ner längs väggen, precis bredvid vår dörr och Eleanor uppfattade det. Hon tittade på mig under några sekunder, innan hon satte sig ner, bredvid mig. Det var tyst och Niall gick återigen iväg. Han kanske förstod att han kommit vid fel tillfälle. Ingen var riktigt på humör just då.

 

-He's in there. Isn't he? Frågade jag och Eleanor nickade.

 

-Why did all of you come here? Frågade jag och hon skrattade humorlöst.

 

-Well... Cassie is my bestfriend, Harry loves her and the boys needed to get here anyways. Sa Eleanor och hennes ord sjönk sakta in. Harry var alltså kär. I Cassie. Det vart återigen tyst. En skön tystnad. Fast mina öron liksom gav ifrån sig ett slags bultande ljud som gjorde att hela huvudet kändes svullet. Men det fick man ta när man var missbrukare. För det var väl vad jag var nu? 

 

-You should know that Cassie is worried about you. Sa Eleanor från ingenstans. Jag tittade på henne.

 

-No, she has been fine. Until now. Sa jag och hon förstod att jag menade tills att Harry kom.

 

-No, she's not fine at all! You're one of her best friends. Do you really think she wants to see you, wasting your life on drugs? Frågade Eleanor argumenterande och jag ryckte ointresserat på axlarna. Kanske inte.

 

 

-I can't believe that all those things you just told me, actually have happend! Sa Harry. Han såg orolig, men samtidigt skyldig ut.

 

-Me neither... Sa jag och det knackade på dörren. Jag tittade upp. Vem var det nu som skulle störa oss? Jag och Harry hade efter vår lilla återförening på stranden, gått till mitt och Graces rum för att prata igenom allt. Eleanor hade kommit in mitt i för att säga att hon väntade på mig. Jag hade bett henne vänta utanför så att jag och Harry kunde fortsätta vårt samtal. Och nu skulle vi tydligen bli avbrytna ännu en gång. Eleanor tittade in.

 

-Cassie... I think you need to talk to someone out here... Sa Eleanor ursäktande och jag tittade frågande på henne. Ännu ett ansikte dök upp bredvid Eleanors. Grace! Jag hade inte sett en skymt av henne på flera dagar, tror jag. Jag hade tappat räkningen av all min depression. Hon log försiktigt och jag tittade på henne. Det var den riktiga Grace som stod där. Trots att hon såg hög och bakfull ut, så var det den Grace jag älskade som stod där i dörröppningen och som var redo att lösa allt. Trodde jag iallafall.

---

Okej, TRE kommentarer för nästa kapitel! (Stavfel i texten ursäktas)

 

 

Tävlingen avslutas och ingen vinnare kommer att utses! Det var ju inte ens fem personer som anmälde sig, vilket var lite granna av mitt mål. 

 

Men, men... Jag kan nog fixa fram en flickvän till Zayn själv ;)

 

Men nu till det konstiga. Besökarna (ni) ligger på en jämn nivå hela tiden! Från dag till dag och det börjar till och med att gå uppåt nu. Men jag förstår inte vad det är ni vill ha liksom... Det känns lite trist att alla.. de flesta bara tittar in för att läsa min uppdatering. Så eftersom ni hela tiden får nya kapitel, får jag faktiskt rätt att kräva lite av er också! En deal liksom. Jag säger det ännu en gång: Jag skriver för att jag älskar det! Men när andra läser det jag skriver blir det lite som ett tvång och jag vill ha respons.

 

 

-NEJ, det är inget sorts tvång, utpressning eller något åt det hållet... Jag vill bara känna att det finns någon som uppskattar alla timmar jag lägger ner på att leta upp bilder som passar, skriva själva kapitlena med bra svenska och samtidigt komma på idéer för kommande händelser.

 

Hoppas ni förstår! Kapitel 40 på G just nu!

 

 

 

Tidigare:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För vem kan motstå han och hans käk-ben egentligen?

 

 

 

 

 Cassies Perspektiv:

 

Jag hade tappat räkningen på hur många röstmeddelanden jag hade spelat in. Graces mobilsvarade var iallafall full av dem. Jake bad mig sluta, för varje gång hon inte svarade så steg min ångest. Men varför skulle jag lyssna på honom? Vi hade gått minst tre varv runt och i hela skolan. Tittat i varje korridor, varje klassrum, varje toalett, varje rum där kompisar till Grace bodde. Men ingen hade sett henne. Ingen. Imorgon hade helgens dagar passerat och det var återigen dags för skola. Iallafall för mig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna få kontroll över Grace igen. Hon hade ingen Jake som kunde få henne att inse. Kanske hade inte jag heller någon Jake längre, men han hade i vilket fall hunnit förklara för mig hur jag förstörde för mig själv genom att fylla kroppen på alkohol och röka jag vet inte vad.

 

-Can you just leave me alone? Frågade jag irriterat och blängde bak på Jake som knappt hängde med mina långa steg när jag bestämde mig för att ännu en gång ta ett varv runt skolan i den mulna vädret.

 

-But... Började Jake.

 

-No, Jake! I don't want to hear anymore excuses! Sa jag och små sprang iväg medans Jake chockat stod kvar. När jag kom ut blev det inte bara ett varv runt skolan, men jag tappade räkningen efter tre. Vart kunde hon vara? Man såg långt ut över stranden och där syntes inte en människa, eftersom vädret var som det var, så där kunde hon inte vara. Jag lämnade ännu ett röst meddelande och gick sedan på trötta ben tillbaka mot skolan. 

 

Jag sjönk ner på golvet, men ryggen mot insidan av dörren, så fort jag kom in på rummet. Jag bara pustade ut och kände hur alla tankar ännu en gång fick kontroll över mitt system. Jag ville inte. Jag ville inte känna något för fler killar. Det skapade bara problem och jag visste att jag bara kunde bli kär i fel sorts killar. Det uppstod bara komplikationer så fort jag gav kärlek en ny chans. Min mobil började ringa och jag tittade tveksamt på skärmen. "Mum" Jag pustade ut och samlade ihop det sista av min fejk-glada röst, sedan svarade jag.

 

-Hi mum! Sa jag och lät precis som om allt var helt perfekt.

 

-Hi honey... I'm so sorry for not have called you earlier. But there's so much right now... Sa mamma och lät på gränsen till hysterisk. Jag log bara.

 

-It's okay, mum.I get it. I have been busy too... Sa jag och tänkte själv att när jag sa "busy" så menade jag egentligen drogad, helt dum i huvudet och vårdlös.

 

-Oh poor thing. Yeah, I can almost see all your homeworks in front of me... Sa mamma och skrattade lite. Jag sneglade på högen av läxböcker som låg på sängen i rummet bredvid. Jodå, jag kunde också se dem.

 

-Have you heard anything from Eleanor the last week? Frågade mamma efter att ha slutat skratta efter sitt dåliga skämt. Jag ryckte till när jag uppfattade hennes namn och ville genast byta samtalsämne.

 

-No... indeed I haven't. Sa jag nonchalant och mamma verkade inte lägga märke till min tonart, vilket jag uppskattade enormt.

 

-Your dad was here today... Sa mamma istället och fick mig ännu en gång att rycka till.

 

-What?! Utbrast jag, förvånad av tanken på att han verkade bry sig. Men sedan insåg jag att han lika gärna kunde ha varit där för att hämta upp några gamla nödvändigheter som tillhörde honom.

 

-He thought you were still here, at home, and thought he could come for a visit... Sa mamma och hennes röst förändrades när hon sa det sista, vilket visade att hon inte hade uppskattat hans besök direkt.

 

-He wanted to meet me? Frågade jag förvirrat och en aning chockat.

 

-I'm not really sure about what he wanted... but I'm pretty sure that there's something weird going on... Sa mamma misstänksamt.

 

-Enough about your dad! How's everything in the perfect weathter over there? Frågade mamma och jag tittade ut genom fönstret. "Perfect weather" huh? Ja, om man räknade bort dimman från havet, molnen som täckte himlen och fukten som hängde i luften, så visst, då var vädret perfekt!

 

-It's perfect, just like the weather right now! Sa jag tillgjort och var glad över min förmåga att ljuga så bra. Det var sällan folk lyckades se igenom mina lögner. Men jag ljög ofta mer än nödvändigt pågrund av förmågan att dölja mina riktiga känslor. För mig var det lika lätt att fejka ett leende som att andas. Det var min vardag och det var därför inte särskilt många som kunde se hur jag egentligen mådde. Den enda som verkligen kunde se igenom mig och visste exakt allt, var Eleanor.

 

-Oh, great! I'm so glad for you. How's that song going by the way? I heard some of it when you were at home. Frågade mamma och min blick vändes genast mot gitarren som övergiven stod i ena hörnet av rummet. Fingrarna började klia, precis som alltid, men jag sa bestämt till mig själv att inte göra något jag skulle ångra, som att tillexempel ta upp gitarren och spela låten jag skrivit om Harry. Nej, då skulle jag gå alldeles för långt! Jag svarade istället på mammas fråga för att inte väcka någon misstänksamhet.

 

-Oh, it's not done yet... But yeah, we're moving forward... Sa jag.

 

-We? Frågade mamma och jag kom på att jag inte berättat att jag skrev låten tillsammans med Jake.

 

-Yeah, me and Jake... Sa jag och det verkade ta ett tag för mamma innan orden sjönk in.

 

-Oh, right... Jake. Well, I can just wish the best for you two and the song! Sa mamma och fick det att låta som om Jake och jag var ett par.

 

-Thanks, I guess... Sa jag och kände hur samtalet började avrundas.

 

-I miss you here at home... I feel so lonely! Sa mamma och gjorde till rösten sådär som hon gjorde när hon skulle gulla med mig när jag var mindre. Trots hennes försök att göra det till ett litet skämt så fick jag en klump i magen. Jag ville ju inte att hon skulle känna sig ensam. När jag hade åkt iväg för att vara borta under en termin i LA, så hade jag ju inte förväntat mig att pappa skulle lämna henne. Men snart var den här terminen över och det skulle då bli dags för mig att göra ett val. Jag kunde välja att gå kvar året ut, ännu en termin, eller så kunde jag få mina betyg och fortsätta läsårets sista termin hemma i England. Just nu kändes det valet så långt borta. Som om det existerade någon annanstans. Jag hade inte någon plats kvar i hjärnan för fler tankar och beslut. Det var fullt. Jag märkte plötsligt att jag grät.

 

-I miss you too, mum... Sa jag och kunde omöjligt dölja gråten i rösten.

 

-Darling, are you crying? Frågade mamma oroligt och fick bara fler tårar att falla. Jag ville hem. Hjärnan var full, men jag hade kvar mina instinkter. Och de sa att när valet för nästa termin kom, så skulle jag bege mig hem.

 

-I just.... I just... I miss you. Stammade jag mellan tårarna.

 

-I will reserve a trip to Los Angeles, Cassie... I really need to see you. And can you please promise me one thing? Frågade mamma och jag snörvlade till innan jag sa ett otydligt "ja".

 

-Promise me to not cry anymore of stupid things like missing England. This is your dream, remember it! And continue on that song, it's great, Cassie. It really is. Sa mamma uppmuntrande och jag log fånigt. Var det inte konstigt hur ens mamma kunde få en att må så bra? Hon gav mig nytt hopp på något sätt och jag visste att hon hade rätt. Om jag inte kämpade för att nå min dröm skulle jag aldrig ens få en skymt av den. Jag lovade mamma det. Jag lovade att inte ge upp nu när jag kommit så långt på både terminen och låten. Vi sa sedan hejdå efter att ha diskuterat datum som skulle kunna passa för henne att komma och hälsa på. Jag ville att hon skulle träffa Grace. Eller... nej, kanske inte. Inte den nya Grace iallafall.

 

 

-I don't care about you and your warnings! Sa en röst och någon sekund senare hördes en enorm smäll som fick hela rummet att skaka. Grace var tillbaka! Jag tittade på klockan innan jag flög ur sängen. 3:02am. Egentligen var jag glad över att hon var tillbaka oskadd och ville bara krama om henne. Men nej, så fungerade det inte. Jag tittade försiktigt in i rummet smällen kommit ifrån. Grace satt lutad mot dörren, på samma sätt som jag tidigare hade suttit.

 

-Who were you screaming to? Frågade jag och Grace tittade upp på mig. Hennes ögon var rödspruckna och ville inte riktigt koncentrera sig på att stå stilla.

 

-Just... That bitch.. em, Cindy! She said I've got two warnings now. Hah, she really thinks I care about it. Sa Grace kaxigt och började sedan fnittra åt ingenting. Det här var så kontigt. Allt. Hon, jag, vi, det där beteendet. Allt. Jag bara tittade på henne, där hon satt. Full igen och antagligen hade hon även rökt på. Var det här mitt fel, att allt hade hänt som det gjort? Att vi struntade i allt det viktiga, men att jag sedan insåg hur dumt det var och nu inte kunde göra någonting åt Grace. Jag kände mig iallafall skyldig.

 

-It's like we're strangers now... Sa jag dystert och Grace slutade skratta och tittade på mig igen. En blick som sa flera olika saker på en gång. Men jag hann uppfatta en sak. Innerst inne ville hon ha min hjälp.   

---