2013-06-25
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 50
Concerts- Kapitel 50
Tidigare:
-Who's here? Frågade jag genast och skratten dog ut.
-Oh, I can't count them all! Sa Niall retsamt.
-Niall! Sa jag frustrerat och började nervöst skruva på mig, för att få bort hans hand. Att vara "blind" var helt enkelt inte riktigt min grej.
-Okay, well. I want to help you, cause everyone deserves to feel happiness. And this is what makes me happy... Sa Niall och drog bort handen. Framför mig stod åtminstone trettio tusen människor. Oj.
Cassies Perspektiv:
-Okey, Jake, tell me now. Where are we going? Frågade jag, fortfarande sittandes i baksätet i bilen som hans syster hade hyrt.
-You haven't told her? Frågade Sarah förvånat och Jake skakade på huvudet. Hela bilen luktade McDonlad's eftersom det hade blivit vår super tidiga middag på vägen in mot stan.
-Okay, you'll get a clue. But I won't say exactly what we're up to, okay? Sa Jake och jag nickade ivrigt.
-We're going to do something I know you'll love! Sa Jake och jag slog till honom, där han satt i passagerarsätet.
-I had already taken that for granted! Sa jag och Sarah skrattade medan Jake gav mig en ironisk blick.
-Anyway, Grace says 'hi'. Sa han och jag log.
-So, what is she gonna do the rest of the day? Frågade jag, glad över att Grace och jag hade hittat varandra igen. Enligt Jake och Niall så var hon i full gång med alla arbeten och läxor för att ens bli godkänd för den här terminen. Dessutom behövde hon ligga i med annat arbete för att ens få stanna för Cindy och rektorn.
-Last i saw her had she got some kinda weird text from Niall who said he would pick her up. And the weird in it all, is that they're going to have a concert at that time... Sa Jake fundersamt och jag kom ihåg att Harry hade sagt att denna dag skulle vara stressig, pågrund av intervjuen och sedan en konsert. Och om jag inte misstog mig så skulle intervjun gå på radion om tre minuter.
-Hum... weird. Sa jag och började också fundera på hur det skulle gå till. Skulle Niall skippa konserten för att tillbringa tid med Grace? Nej, det var inte rimligt, och Grace skulle ha fullt upp med annat.
-And I still can't belive that you're actually dating Harry Styles! Sa Sarah ivrigt och jag hajade till när hon använde 'dating', 'Harry' och mig i samma mening. Det var orimligt, inte ens jag kunde fatta det än.
-Me neither... Sa jag och log. Jake harklade sig bara och tittade ut genom fönstret.
-How is he? I mean... Media doesn't really show us the good parts of him. Sa Sarah och jag skymtade hur Jake gav sin syster en blick om att det var dags att byta samtalsämne. Vad var det med honom? Jag kunde inte låta bli att tänka på det som Harry hade sagt. Att Jake tyckte om mig på det sättet.
-I haven't really heard or seen what media shows, but I think he's perfect in every singel way... Sa jag och log. Jake bläddrade ännu en gång radiokanal och jag stoppade honom mitt i bläddrandet.
-"And with us here in the studio, is One Direction!" Sa den kvinnliga rösten och Sarah höjde exalterat volymen.
-Oh my god! Pep Sarah från förarsätet under tiden de ställde en massa frågor. Jag hörde knappt Harry, han verkade hålla tyst. De hade precis avslutat ämnet om hur mycket snabbmat de åt under turné-tiden och då kom det en fråga tillägnad Harry.
-"Harry! You gotta tell us now! Who's the lucky one?" Frågade kvinnan som intervjuade killarna. Jag förstod inte riktigt frågan, men stelnade till.
-"What?" Frågade Harry och lät lika förvirrad som jag kände mig.
-"There's gotta be a girl, right? Cause you can't just skip interviews and visit hospitals without having an illness..." Sa rösten och jag kände hur mitt hjärta bokstavligen stannade. Nej, nej, nej! Och hur kunde de veta att Harry inte hade varit sjuk? Det var väl inte så självklart att det var en tjej, eller rättare sagt mig, han hade besökt? Vad skulle han svara på det här? Jag såg att både Sarah och Jake satt som paralyserade och väntade på Harrys svar. Skulle han ljuga eller vara ärligt? Och isåfall, hur ärlig? Kvinnan manade på Harry, men det vart tyst ett tag efter det.
-"Okay, okay... Yes, there's a girl. And it has been that girl for a pretty long time now. I won't tell you her name, age or something like that, but yeah... There is this girl and I can tell you that she is speciall..." Sa Harrys röst ur den lilla stereon som satt i bilen. Han pratade om mig.
-This is big, Cassie! Sa Sarah och log större än vad jag trott var möjligt mot mig i backspegeln.
-"And when you find out about her, cause you will in a time, then you all have to promise me one thing! Don't judge her. She fell in love with me without knowing about the whole boyband-thing. And I fell in love with her at first sight. So please... I beg you... Don't hate her the first thing you do!" Harrys ord skakade medvetandet ur mig. Jag kunde knappt andas. Han berättade om mig. I radion. För alla USA's invånare som snart skulle sprida ryktet över hela världen. Men hans ord fick det också att bubbla inom mig. En känsla som jag aldrig någonsin hade känt förut. Inte ens med Josh. Och jag gillade det. När jag kom tillbaka till verkligheten var Jake vänd bakåt, mot mig.
-Are you alright? Frågade han och jag skakade av mig den underliga känslan.
-More then okay! Sa jag glatt. Han log och vände sig sedan tillbaka framåt. Jag försvann igen, in i mina Harry-älskar-mig-tankar och när jag sedan väcktes ur dagdrömmandet så var det av att Sarah skrek till av förvåning. Jag insåg att intervjuen fortfarande pågick och att det nu var en annan bekant röst som pratade. Zayn's.
-"...We were just tired of each other, and there you just got the whole truth" Sa hans röst och jag förstod att jag missat själva nyheten som Sarah precis blivit så exalterad över.
-What?! What did I miss? Frågade jag och Sarah satt fortfarande och hummade nervöst.
-Zayn and Perrie broke up! Oh my God! I could never ever imagine that! Sa Sarah och jag tittade frågande på Jake som ryckte på axlarna.
-Who's Perrie? Frågade jag förvirrat.
-You don't know who Perrie is?! Halvskrek Sarah och jag skakade på huvudet.
-Oh, poor girl! Haven't Harry told you? She's Zayn's girlfriend. Or... was. Sa Sarah och det förvånade mig. Harry och jag hade träffats varje dag sedan ungefär en vecka tillbaka. Men han hade aldrig nämnt något om att Zayn hade en flickvän. Konstigt...
• • •
-Have fun! Ropade Sarah ut genom fönstret på bilen innan hon körde iväg.
-C'mon! Sa Jake och drog med mig. Jag la märke till fölkmassorna som gick i klungor lite överallt.
-Why is there so much people here? Frågade jag förvirrat och Jake drog mig vidare, förbi fnittrande tjejer i min ålder. Förbi medelåldernskvinnor som hade problem att hålla koll på sina spralliga ungar och förbi en killgäng som var sådana där typiska dator-nördar, som man bara ser på film. Plötsligt kände jag igen mig, trots att det inte var lika mörk som förra gången. Det var stället där jag och Grace hade varit tillsammans förut, för att se One Direction. En arena.
-Jake! Sa jag tafatt för att försöka få honom att berätta.
-Okay, we're going to see Taylor Swift, cause I know that you love her songs! Surprise! Sa han och jag skrattade åt hur tillgjort han hade sagt det. Sedan kramade jag om honom.
-Thanks, Jake... Sa jag och det tog några sekunder innan han kramade mig tillbaka. Några timmar senare blev vi insläppta och tog oss fram genom folkmassan, där alla tryckte sig framåt för att få komma till sina platser först. Förra gången hade det varit totalt kaos och trots numrerade platser så hade galna tjejer stått och sprungit runt lite överallt. Den här gången gick allt mycket lugnare och smidigare. Jake och jag tog oss lätt fram till våra platser och sedan behövde vi bara vänta.
-Why are you doing this for me. I mean... I guess you don't even like her music. Sa jag och Jake log innan han försiktigt skakade på huvudet.
-No, her music is quite lame, but she's her in LA for this weekend and I thought it was a perfect time for us to spend some time together. And I kinda think you need this... Sa Jake och log. Jag kunde inte låta bli att krama om honom igen. Om Harry inte hade kommit i vägen, så hade jag nog kunnat falla för Jake. Han var perfekt!
Nialls Perspektiv:
-Okay everyone, say hello to Grace! Ropade jag i mikrofonen och hörde min röst fylla hela arenan som ett eko. Fansen började genast skrika och jag kände adrenalinet fylla hela kroppen. Jag tittade på Grace som fortfarande stod som förstelnad. Hade det här varit en dålig idé?
-She is a quite new friend of mine and I wanted to show her the most fantastic thing on earth. This! Sa jag och fansen skrek igen.
-And I think Niall has got a thing for her! Sa Harry i sin mikrofon och jag spreng genast över scenen för att fälla honom. Jag lyckades och föll med honom till golvet, där jag började kittla honom som straff. För det han hade sagt, hade faktiskt slagit mig innan. Men jag hade intalat mig att Grace behövde en vän. Inget mer. Hon behövde känna tillit och jag skulle finnas där.
-And Harry is too afraid to tell you about his girlfriend! Sa jag som hämnd och snart var det Harry som kittlade mig. Jag skrattade så att jag skrek och Liam var tvungen att avbryta vår lilla 'fight'.
-You crazy mofo... Muttrade han, när Liam tvingade honom upp från mig. Jag skrattade fortfarande när jag reste mig upp från det hårda golvet och tittade på Grace. Louis stod vid hennes sida, för att hon skulle ha något sorts mentalt stöd.
-Anyway, Grace, wich song should we start with? Frågade Louis och la en stödjande arm runt hennes axlar.
-Ehm... I don't know... What makes you beautiful or something... Sa hon blygt och Liam vände sig mot publiken.
-What do you guys think?! Should we take that one? Frågade han och hela publiken jublade sådär underbart igen. Jag kunde se ett litet leende bildas på Grace läppar. Man kunde inte låta bli att älska det här. Känslan av att vara uppe på scen och se alla tusentals människor bilda ett hav och höra skriken som fick en att känna sig älskad. Det var inget annat än helt overkligt. Grace började slappna av efter några låtar och sjöng tillochmed med i låtarna. Det syntes på henne hur stort det var för henne. Och att hon kunde alla låttexter bevisade ju bara att hon var precis som alla andra som kommit för att se oss. Hon var en av dem. Ett fan. Hon fick tillochmed hela publiken att göra en löjlig dans medan jag och killarna sjöng 'Rock me'. Det syntes att alla fans avundades henne och jag började tveka på om hon verkligen skulle få sådär extremt mycket hat efter det här. De verkade acceptera henne och det var bra.
När det var dags för twitter-frågorna, vilket underligt nog var min favorit del av alla konserter, så visades Grace till ena kanten av scenen. Fråga nummer 1 som lös upp på skärmen fick alla att häpna. Värst var det nog för Harry och Grace. Den löd: "I guess there's a reason for that girl being here tonight, right after that interview. I've got a quite strong feeling that she might be the new girlfriend of Harry's. Or is it just me?" Jag tittade genast på Grace som mötte min blick. Chockad. Det vart tyst i arenan. Jag hade aldrig hört att det varit så tyst förut. Louis var den som bröt tystnaden.
-Oh my Gosh! That's the best joke I've ever heard! Sa han och skrattade sådär underbart.
-Ehm... Let me explain this... Sa jag och Louis tystnade.
-Grace, here... She goes at a school here in LA. She has had a really tough time and I've helped her through a part of it. One of the first days we spent together she asked me why I was helping her. Cheesy as I am, I said that I wanted to protect her from those stupid things she went through. She started to laugh and since then, I've wanted her to laugh like that all the time. I just want her to see what makes me that extremely happy. This is it. I wanted to show her this... Sa jag och kände plötsligt en arm som krokade sig fast med min. Publiken satt fortfarande sådär förundrat tyst.
-Could I? Frågade Grace som varit den som kommit fram och satt sin arm krokad i min. Jag gav henne mikrofonen, vilket hade varit vad hon precis pekat på.
-Hi, everyone. Wow, this feels so weird. I mean. I came here, to LA, from Ireland, just to study. And now, I'm standing here infront of thousands of incredible fans. What Niall here just said, is the most wonderful thing I've ever heard in my whole entire life. And I need to tell you something I'll probably regret... but I need to prove it. I know the girl you're talking about. The girl you all wonder who she could be. Harry's girlfriend. And I promise you that it isn't me. Actuallty, she's my roommate at school. And I can tell you all that they're going to come out. Soon. Cause she is so fucking in love with this curl-haired boy over there. It's all so sick and excuse me for using those ugly words, but Niall's right. This is the coolest thing. Ever. Sa Grace och just då kände jag inget annat än stolthet. Hon hade precis talat ut för världen. Hon hade sagt sin åsikt och det var det första steget för henne. Hon hade tagit första steget till att må bra igen.
Ganska kort tråkigt kapitel, men men. Mycket känslor. Anledningen till att detta kapitel inte kommit ut tidigare är för att min värld bokstavligt talat vänds utochner. Jag mår på gränsen till skit igen och kämpar mig igenom varje dag. Det riskerar att uppstå en paus här igen, bara för att ge mig lite tid att tänka utan att hela tiden behöva ha nya kapitel i huvudet.
Hoppas ni förstår. Uppdateringen kommer alltså att vara väldigt oberäknerlig, men jag försöker!
2013-06-22
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 49
Who is she?- Kapitel 49
Tidigare:
-Men vänta lite här nu... Var är pappa? Frågade jag och tittade mig omkring i hotellrummet de bodde i under deras besök här i LA. Faktum var att jag inte hade sett till honom sedan kvällen innan då jag först kom dit. Nu var klockan snart elva dagen efter och jag visste att han inte sov i rummet alldeles intill.
-Jag har ingen aning... Sa Sarah och även hon tittade sig omkring.
Graces Perspektiv:
-Here, take two and give it to someone else... Sa jag och gav en osäker kille två flygblad. Tre dagar i rad hade jag gjort samma sak. Men allt för att få stanna. Cindy kom gåendes genom korridoren och log stort när hon såg mig.
-Your parents called earlier and asked how it goes... Sa Cincy och jag nickade innan jag gav ännu en förbipasserande människa ett papper.
-And what did you tell them? Frågade jag och hon log klurigt.
-That you're doing great! Sa Cindy och jag sken upp.
-Thank you, Cindy. I mean it. Thanks for everything! Sa jag och hon kramade om mig lite lätt.
-I've always known that you're not that kind of girl, Grace. Sa Cindy och jag kände hur enkelt det var att le nu för tiden. Det mesta var tack vare Niall som idag skulle ha både en intervju och sedan en konsert med resten av killarna. Även Harry den här gången.
-And how's Cassie? She came back yesterday, right? Frågade Cindy och jag nickade.
-She is better, or that's what she says. But, yeah. At least we all think it's better for her here instead on that hospital... Sa jag och Cindy hummade instämmande. Att dagarna hade flugit förbi var bara ett mirakel, medan Cassie legat på sjukhus. Jag hade inte hälsat på henne speciellt mycket, utan haft fullt upp med alla jobb och läxor jag behövde ta igen för att få stanna. Men Harry hade varit med henne varje dag och det var lugnande. Själv hade Niall tagit all sin lediga tid åt att vara tillsammans med mig. Fans hade tillochmed börjat samlas runt skolan och en del låtsades vara studenter härifrån, bara för att få komma i närheten av honom. Själv kunde jag inte fatta det. Att Niall och jag, vi var faktiskt vänner! Min stora idol som var världskänd, faktiskt hade blivit min vän.
-Anyway, I hope the song contest turns out like I hope for. Sa Cindy och jag nickade innan hon fortsatte genom korridoren med alla sina mappar och papper. Det var de papper om just det som jag delade ut. Informationsblad om musiktävlingen som snart skulle hållas. De hade legat i Cassies skåp länge och jag hade bestämt mig för att dela ut dem åt henne, eftersom hon knappast skulle ha ork att göra det själv. Men medverka, det skulle hon göra. Jag skulle dra upp henne på den där scenen med mina bara armar, om det var vad som skulle krävas. Jag log åt tanken. Cassie med sin gitarr, uppe på en scen. Det kunde bara bli bättre än perfekt. Min mobil plingade till. Sms från Niall. "Here we go. Wish Harry good luck and don't tell Cassie yet! :)" Jag log åt vad som var på gång och som endast killarna, Eleanor och jag visste om. Jag delade ut ännu ett flygblad innan jag tänkte skriva ett svar till Niall.
-Keep it, bitch! Svarade blondinen som jag precis försökt ge pappret till.
-Excuse me? Slank det ur mig.
-Didn't you hear me? Frågade hon med sin aningen pipiga röst.
-I heard you perfectly fine, bitch. Svarade jag, precis lika kaxigt.
-What's you name? Frågade hon och tog ett steg för att stå hotfullt nära mig. Hon var längre än mig, med sina klackar, men fortfarande inte speciellt hotfull.
-I'm Grace, and you got to be new. I guess your name is Barbie? Frågade jag, fortfarande lika kaxigt. Hon skrattade som om det jag sagt varit roligt.
-I'm am Melissa. Now, move! Sa hon som om jag stod ivägen för hennes ego som skulle passera.
-Grace what's going on? Frågade en bekant röst. Cassies mamma, Cathrine.
-Oh, just another playboy-girl who stands in my way... Sa jag ansträngt och Melissa blev tveksam när en vuxen plötsligt vart inblandad i konversationen. Hon backade en aning och rätade på sig.
-Well. See you later... Grace. Sa Melissa och plutade med läpparna innan hon gick vidare och lämnade mig kvar. Jag vände mig då mot Cassies mamma och såg att hon inte var ensam. Vem var det hon hade med sig?
-Um... I don't think we've met. Sa jag och tittade på mannen vid hennes sida.
-No, I guess we haven't. But I've heard so much about you from Cathrine here.. Oh, sorry and I'm Thomas, Jakes dad. Sa han och log vänligt. Jag skakade hans framräckta hand och de ursäktade sig sedan för att leta reda på skolans rektor. Jag såg att jag fått ännu ett nytt sms från Niall. "You won't believe what's going to happen tonight! You, crazy little girl, should put on something sweet and be ready at seven. God, you're going to be so surprised! :Dx " Jag skrattade åt Nialls upphetsning och skrev ett svar. "You, Crazy mofo! I'll be ready five minutes earlier just for you... ;)" Sedan la jag ner mobilen och en fråga slog mig. Hur kunde Cassies mamma och Jakes pappa känna varandra?!
Harrys Perspektiv:
-Take the backdoor! Sa jag och hon log.
-Harry, I'll be fine! Jake will meet me down in the lobby, so none will expect anything, okay? Sa hon och jag insåg att hon hade rätt. Men jag kunde inte heller ignorera sticket av avundsjuka som uppstod när hon sa hans namn. Men absolut var jag glad för hennes skull. Hon hade fått komma ut från sjukhuset igår, efter ganska exakt fem dygn. Och eftersom jag varit där varje dag, så var det väl hans tur att tillbringa tid med henne. Själv skulle killarna och jag först ha en intervju och sedan en konsert. Niall hade sagt att han hade planerat något alldeles extra för konserten ikväll, men vägrade att tala om vad. Själv hade jag berättat om mina egna planer.
-Okay, see you tomorrow then, take care. Sa jag och hon gav mig en snabb kyss, vilket antagligen var något jag aldrig skulle vänja mig vid. Vi var faktiskt ett par nu. Cassie och jag. Det var lite det som var grejen jag skulle ta upp på intervjun. Självklart skulle jag inte berätta att jag var tillsammans med Cassandra Black, en snart artonårig tjej från England. Nej, självklart inte så bokstavligt.
-So you really don't have any idea of where he's taking you? Frågade jag när hon rest sig ur soffan för att gå ut genom dörren, ut från mitt hotellrum vi tillbringat dagen tillsammans i.
-Nope, but hey, you sound kinda jealous! Sa Cassie och jag log.
-Maybe I am... Sa jag och hon log barnsligt.
-No need to be, Jake and I, we're just friends! Sa hon och jag kunde inte annat än att tro henne.
-Have fun now! Sa jag när jag sneglat på klockan och insåg att hon skulle ha mött Jake nere i entréhallen för fem minuter sedan.
-I will. And I promise you, none of all your fans down there will ever expect that I've actually been up at their idol's hotelroom. Sa hon och jag skyndade mig att lägga till yttligare en mening.
-But if they do, don't forget to tell them that we've been kissing! Sa jag och hon skrattade högt.
-You cheeky thing! Sa hon skrattandes och öppnade dörren.
-Bye! Ropade jag med ett smickert litet leende från soffan där jag fortfarande låg.
-Bye cheekiness... Sa hon och jag log innan jag hörde dörren gå igen efter henne.
Cassies Perspektiv:
Jag log fånigt medan jag trippade nerför trapporna, två våningar ner. Som planerat, så stod Jake lutad mot ena väggen, nere i lobbyn när jag kom ner. Jag kramade om honom så fort jag kom fram.
-How does it feels to be free again? Frågade han och jag slog lekfullt till honom på ena överarmen.
-How does it feels to go in school, just like always? Frågade jag för att ge igen och hans leende slocknade snabbt. Sedan räckte han ut tungan och jag flinade.
-Oh, you were so funny! Sa Jake och låtsades skratta. Först då la jag märke till alla tonårstjejer som förundrat tittade på mig och Jake. Först kändes det bara läskigt och aningen obehagligt, men jag insåg snabbt att det antagligen bara handlade om avundsjuka. Jag var innanför, de var utanför. Jag var så mycket närmare de fem killarna som betydde allt för dem, än vad det var just då. Det roliga var att de inte visste exakt hur nära killarna jag faktiskt hade varit. Jag och Jake fick hjälp av säkerhetsvakter ut, bara precis utanför dörren i den värsta massan av tjejer, innan vi fick klara oss själva.
-Oh my God! Did you see any of the guys in there?! Skrek en tjej och tog tag i min arm. Jag ryckte bara åt mig den igen och gav henne en blick.
-No, let go of me! Snäste jag och fortsatte sedan genom resten av folkhavet. Inne från hotell-lobbyn hade det sett ut som ett femtiotal fans som otåligt väntade. Men när vi väl gick igenom den tjocka massan skrikande tjejer, så kändes det inte riktigt likadant. Snarare som tusentals. Till sist tog vi oss igenom och jag tittade frågande på Jake.
-Where are we going? Frågade jag, när jag insåg att jag inte hade en aning.
-I won't tell you. But first are we going to grab some food... Sa Jake fundersamt och tittade sig omkring.
-There... Mumlade han för sig själv och drog mig vidare, över vägen.
-Jake, there's no resturant in that way... Sa jag och han log.
-I know. But my sister is going to give us lift in her hire-car. We're going to the big city! Sa han glatt.
-Hi, I'm Sarah... Sa den söta tjejen som väntat på oss bakom ratten.
-Cassie... Sa jag och log åt henne i backspegeln efter att ha suttit mig tillrätta i baksätet. Jake satt i framsätet och bläddrare otåligt mellan radiokanalerna.
-Jag förstår varför du tycker om henne... Sa de på ett mystiskt språk, som jag sedan förstod måste vara svenska. Jag såg hur Jake log blygt mot sin syster och undrade nyfiket om det var mig de hade sagt något om.
-Okay, there's just one thing I'd like to make clear. No Swedish, please? I seriously don't get a word and it's quite annoying... Sa jag och både Sarah och Jake började fnittra.
-Okay, just English from now on! Lovade Sarah och jag log tacksamt.
Harrys Perspektiv:
-Harry! You gotta tell us now! Who's the lucky one? Frågade den intervjuande kvinnan med ett stort leende.
-What? Frågade jag förvirrat.
-There's gotta be a girl, right? Cause you can't just skip interviews and visit hospitals without having an illness... Sa hon och jag log fånigt.
-Tell us now, Harry! Sa hon manande och jag nickade. Louis petade mig i sidan.
-Don't say that Eleanor knows her, okay? Väste han och jag nickade instämmande. Det skulle bara vara onödigt att berätta om Eleanors förhållande till Cassie som jag nu skulle försöka att inte nämna vid namn.
-Okay, okay... Yes, there's a girl. And it has been that girl for a pretty long time now. I won't tell you her name, age or something like that, but yeah... There is this girl and I can tell you that she is speciall. And when you find out about her, cause you will in a time, then you all have to promise me one thing! Don't judge her. She fell in love with me without knowing about the whole boyband-thing. And I fell in love with her at first sight. So please... I beg you... Don't hate her the first thing you do! Sa jag och stirrade rakt in i kameran som spelade in hela sändningen.
-That was deep, bro... Sa Niall och klappade mig på ryggen.
-And all of us can confirm that she's the prefect one for Harry, here... Sa Louis och gjorde samma ryggslag som Niall precis gjort. Nu var det faktiskt sagt! Jag var inte en av bandets singlar längre. Men jag visste vad som nu väntade. Paparazzis som lätt skulle flippa ur, galet skrivande i alla sorters tidningar och rykten som varken var trovärdiga eller stoppbara. Nu började det. Projekt-Hålla-Cassie-Hemlig. Intervjuen fortsatte och nu var det Zayns tur att ge dem en chock.
-I bet you all have figured it out a quite long time ago, and I'm sorry for lying earlier. But, yes, it's true. Perrie and I have broken upp. And I'm warning you for these false rumors that may start soon. We were just tired of each other, and there you just got the whole truth. Sa han ansträng och jag visste att det han precis sagt hade krävt stort mod. Jag såg hur Liam la en stöttande hand på hans rygg och hur Zayn genast blev aningen bättre till mods. Det var något av det bästa med att vara i vårt band. Vi hade varandra. Alltid. Jag var lite halvt borta under resten av intervjuen. Tankarna bara snurrade kring Cassie. Allt höll på att lösa sig! Jag hörde svagt hur samtalsämnet smög sig in på kvällens konsert och hur Niall avslöjade att han hade en liten överaskning för oss alla. Sedan insåg han hur alla började förstora det och försökte genast lugna ner alla med att säga att det egentligen inte var något speciellt. Bara en liten kort presentation. Sedan tvingade han oss alla att byta samtalsämne.
Graces Perspektiv:
"Sorry, five minutes late. Paul's fault!" Skrev Niall och jag log stort innan jag bestämde mig för att ändå gå ut på parkeringen och vänta. Det ångrade jag efter att ha gått cirka femtio meter.
-Gracie?! Ropade en manlig röst och jag snurrade runt för att lokalisera den. Där kom tre personer gåendes och jag kunde inte se deras ansikten helt tydligt i den aningen dimmiga skymningen. Men när de personerna närmade sig såg jag att de inte alls gick. De vinglade snarare fram.
-Do I know you? Frågade jag killen som antaligen varit han som ropat mitt namn tidigare. Eller, ropat ett löjligt tillgjort smeknamn.
-Hey, How can you not remember me?! We slept together once! If I say Zack, is there any bell calling up there? Frågade han och var nu tillräckligt nära för att kunna knacka lekfullt på mitt huvud. Men hans namn. Det var faktiskt en klocka som ringde. Men ingen trevlig klocka. Snarare en klocka som påminde mig om hur hemsk jag varit för bara någon vecka sedan. Vad jag varit för människa då. Det var även en klocka som ringde och påminde mig om hur härligt man mådde efter att ha rökt på.
-But, I hope you remember me... Sa en läskigt bekant röst och tjejen med det alltid så stripiga, svarta håret steg fram och jag möttes av alkohol lukten.
-Sammy? Sa jag och jag skymtade ett leende. Eller så såg jag bara syner i det suddiga vädret.
-Finally we found you. Sa hon och kramade stelt om mig.
-No, I mean. I can't do that anymore. I mean. I'm a better person again! Sa jag, mest för att påminna mig själv om vad Niall hade lärt mig. Sammy, Zack och den okända snubben brevid Zack skrattade allihop.
-Yeah, sure babe. Let me see if you've changed... Sa Zack i ett försök att låta sensuell. Allt jag reagerade på var den starka doften av sprit. Den äcklade mig.
-Stop it. Sa jag och slog bort hans hand innan den snuddade vid mig.
-But, Grace, he's right. You're one of us. You can't just go back to that good girl. Once a badgirl, always a badgirl, right Zack? Sa Sammy och tittade på Zack som nickade med ett snett leende.
-So what do you say... Gracie? Are you with us? Frågade Sammy och jag kände hur osäkerheten växte i mig. Jag ville så gärna bara släppa allt. Känna mig sådär hög på livet igen. Men den här gången hade jag så mycket mer att förlora.
-I think she'll come with me... Sa plötsligt en röst, med likadan irländsk accent som min. Niall.
-And who the fuck are you? Frågade Zack och stirrade rakt på Niall som lagt sin arm runt mig.
-Oh, I'm Niall. At least I'm someone. Not like you three losers. Seriously, go get yourselfs real lifes! Sa Niall och drog snabbt med mig i motsatt riktning.
-Thank you... Sa jag skakigt och han kramade lätt om mig från sidan innan vi skyndade oss vidare till bilen.
• • •
-Carefully... take another step... Sa Nialls röst nära mitt öra. Han höll en av sina armar stadigt runt min höft och med den andra höll han sin hand över mina ögon. Det här var hans hemlighet och jag började bli riktigt nervös nu. Varför gick vi uppför en trappa och varför fick jag inte se något?
-Just one more... Sa Niall peppande och jag suckade.
-Niall, what is this shit? Väste jag och jag hörde skratt.
-Hey, no bad language, it's not the right moment... Sa han och skrattade smått.
-Okay, we're up. Now, just take five footsteps forwards... Sa han och lättade sitt grepp runt mig, bara för att följsamt gå med mig och fortfarande hålla en hand för mina ögon.
-Remember when you asked me why I'm trying to help you? Frågade Niall och jag log.
-Mhm, but now I know, you're a fool... Sa jag och hörde ännu en gång skratt.
-Who's here? Frågade jag genast och skratten dog ut.
-Oh, I can't count them all! Sa Niall retsamt.
-Niall! Sa jag frustrerat och började nervöst skruva på mig, för att få bort hans hand. Att vara "blind" var helt enkelt inte riktigt min grej.
-Okay, well. I want to help you, cause everyone deserves to feel happiness. And this is what makes me happy... Sa Niall och drog bort handen. Framför mig stod åtminstone trettio tusen människor. Oj.
Skrivandet går suuuper bra! Okej, jag känner mig som värsta no-life:rn som sitter hemma och skriver på min 1D-fanfic hela dagarna, men vafan YOLO! I vilket fall så tycker iallafall jag att själva 'historian' börjar bli bättre nu. Och ni ska bara veta vad som väntar!
2013-06-20
Kategori: Allmänt
Dubbla Kapitel?
Jag kom på en sak! Eftersom jag känt mig så inspirerad och verkligen skrivit på de senaste dagarna så kommer jag nu med ett förslag:
Vad sägs om dubbla kapitel idag? (20/6) Jag har ett kapitel redo som ligger på lager kan man säga och jag kan publicera det om ni bara gör mig en liten gentjänst! ↓
•Länka och sprid bloggen så att statestiken lyfter! (Det kan vara twitter, facebook, bara ett tips till en kompis- alltså typ vad som helst)
•Sedan kommenterar ni under dagen och berättar varför ni tycker om novellen.
•Om jag sedan är nöjd med eran prestation, så publicerar jag självklart det andra kapitlet också, inte speciellt komplicerat va?
(Om två kapitel inte publiceras, så vet ni att det andra kapitlet kommer två dagar senare)
Det viktigaste är att statestiken höjs och hur ni gör spelar inte mig någon roll, det här är bara en liten rolig grej jag vill testa ;)
Det ena kapitlet hittar ni under det här inlägget- förlåt för att det blev lite rörigt!
2013-06-20
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 48
Things Change- Kapitel 48
Tidigare:
-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.
-You can't leave me... Sa jag sårat och Harry drog mig närmare sig, som för att trösta.
-But you can't. I mean... It was your dream. To come here, to see the world, to meet new people and even to just study! Försökte jag igen och hon log mot mig som för att säga att det var ingen idé.
-It was... But clearly my dreams were too big. I mean. Look at this mess. We took drugs- Började hon men min mamma dök rakt in i samtalet.
-What?! Skrek hon rakt ut och tittade skrämt på mig.
-Mum- började jag, men hon fortsatte.
-Cassandra Black! Have you been taken drugs?! Fortsatte hon och jag kröp närmare Harry som fortfarande satt tryggt bredvid mig i sjukhussängen och hade gjort det sedan kvällen innan. Det var egentligen ganska sjukt att tänka sig. Att de alla hade suttit ute i väntrummet hela natten, i väntan på att få komma in och träffa mig. Harry hade ju smitit in och ingen hade tittat till mig efter att han kom, så han hade kunnat stanna med mig hela natten, vilket jag verkligen inte klagade på.
-Miss Black, I don't mean to interrupt you, but I really think you should shut up. Sa Niall utan att tänka sig för och Grace slog till honom i sidan efter att hon snabbt kvävt ett skratt. Mamma vände sig snabbt mot Niall och sedan tillbaks mot mig.
-I'll be outside. Sa hon kort och stelt innan hon snabbt försvann ut genom dörren.
-Sorry, it just slipped out... Sa han och jag kunde inte hålla mig ifrån skratt.
-Did you see her face? Skrattade jag och alla kollade konstigt på mig. Kanske hade jag kollat likadant på mig själv om jag hade varit dem, för skratta var nog det sista man skulle göra i min situation. När jag insåg hur fel allt faktiskt var, så gick mitt skratt över till tårar och jag var snart i full fart med att gråta.
-Hey, Cas, it will be alright! Sa Eleanor som suttit tyst på stolen närmast min säng.
-Take me away from here! Skrek jag okontrollerat och Harry tystade mig snabbt igenom att trycka mig mot sin bröstkorg i en hård kram. Grace hoppade upp i sängen vid fotänden och lämnade Niall ståendes borta vid dörren.
-Cassie... Like i said. When I'm around, the problems are around too. I can't help it and I'm really sorry for causing you this pain. Sa Grace och strök mig tröstande över ena benet medan jag fortfarande var i Harrys trygga armar.
-But- but, why can't we just beg Cindy to let you stay? Frågade jag med skakig röst och Harry släppte lite av sitt starka grepp.
-Cause she has already called my parents and told them everything about the drugs, the lessons I've missed, the times she has found me walking around in the middle of the night. Everything. I can't hide it anymore, Cassie. But you can and you're going to! Sa Grace och tårarna började genast att strömma igen.
-Get me out of here! Now! Skrek jag och Harry vart ännu en gång tvungen att tysta mig. Jag var trött på att ligga i den hårda sängen och vänta på en diagnos jag redan visste vad den skulle visa. Jag var psykiskt sjuk, ett freak, helt jävla dum i huvudet- se det hur du vill. Jag var iallafall inte frisk och jag ville härifrån. Nu! Niall sprang genast efter en sjuksköterska och utbrottet jag sedan fick gjorde allt svart. Jag kände sakta men säkert hur Harrys trygga kropp lämnade min sida i sängen och hur ett par starka händer tog tag runt mina handleder. Jag kunde inte se något, jag kunde inte höra något. Bara känna smärtan allt hade orskat mig. Till sist insåg jag att jag skrek och att människan som höll mina handleder var min mamma. Bakom henne stod ett par sjuksköterskor och diskuterade vilt om vad de skulle ta sig till med mig. En skrev för fullt i ett anteckningsblock, medan en annan gav mig en ännu större dos lugnande. Jag uppfattade sedan att mina vänner var borta. Eleanor, Grace, Harry och Niall. De hade antagligen blivit utskickade. Det var bara min mamma som var kvar och hon höll hårt om mina handleder, som för att stoppa mig ifrån att slå sönder allt.
-Calm down! Skrek hon och jag kunde knappt höra henne genom mitt egna skrik. Till sist blev hon undanknuffad av en doktor och allt slutade svart. Alla mina sinnen slogs plötsligt bort och jag vet inte vad som hände efter det. Sov jag, så var det den skönste sömnen jag haft på länge. Väldigt länge.
-I promise! I will take care of her everyday. I will spend all my time together with her. Just get her out of here, please! Försökte jag bedjande till kvinnan som precis kommit ut från rummet där Cassies skrik inte längre hördes ifrån. Hon log ursäktande.
-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.
-Maybe, she's having her period or something... Sa jag och ryckte på axlarna.
-Or maybe she and Zayn are in a really big fight?! Sa Liam och jag förstod att hans alternativ var mer rimligt.
-Let's go find Paul! Sa Liam och jag drog mig motvilligt ur soffan för att följa med honom ut genom dörren.
Cassies Perspektiv:
-I'm going home anyway... Sa Grace och sparkade till sina ena fot med den andra. Vi var samlade allihopa, i det lilla sjukhusrummet, där jag fortfarande var tvungen att stanna. Jag, Harry, Eleanor, min mamma, Grace och Niall satt där inne, alla tillsammans. Jag och Grace hade inte pratat med varandra sedan igår, då vi inte heller direkt pratat, utan mest skällt ut varandra. Men visst såg hon ut att må bättre. Det var bara en person jag saknade just då. Jake. Vart var han?
-You can't leave me... Sa jag sårat och Harry drog mig närmare sig, som för att trösta.
-We've been doing great without each other for a long while now, Cassie. You'll be just fine! Sa Grace uppmuntrande.
-But you can't. I mean... It was your dream. To come here, to see the world, to meet new people and even to just study! Försökte jag igen och hon log mot mig som för att säga att det var ingen idé.
-It was... But clearly my dreams were too big. I mean. Look at this mess. We took drugs- Började hon men min mamma dök rakt in i samtalet.
-What?! Skrek hon rakt ut och tittade skrämt på mig.
-Mum- började jag, men hon fortsatte.
-Cassandra Black! Have you been taken drugs?! Fortsatte hon och jag kröp närmare Harry som fortfarande satt tryggt bredvid mig i sjukhussängen och hade gjort det sedan kvällen innan. Det var egentligen ganska sjukt att tänka sig. Att de alla hade suttit ute i väntrummet hela natten, i väntan på att få komma in och träffa mig. Harry hade ju smitit in och ingen hade tittat till mig efter att han kom, så han hade kunnat stanna med mig hela natten, vilket jag verkligen inte klagade på.
-Miss Black, I don't mean to interrupt you, but I really think you should shut up. Sa Niall utan att tänka sig för och Grace slog till honom i sidan efter att hon snabbt kvävt ett skratt. Mamma vände sig snabbt mot Niall och sedan tillbaks mot mig.
-I'll be outside. Sa hon kort och stelt innan hon snabbt försvann ut genom dörren.
-Niall! Sa Harry argsinnt så fort min mamma smällt igen dörren efter sig.
-Sorry, it just slipped out... Sa han och jag kunde inte hålla mig ifrån skratt.
-Did you see her face? Skrattade jag och alla kollade konstigt på mig. Kanske hade jag kollat likadant på mig själv om jag hade varit dem, för skratta var nog det sista man skulle göra i min situation. När jag insåg hur fel allt faktiskt var, så gick mitt skratt över till tårar och jag var snart i full fart med att gråta.
-Hey, Cas, it will be alright! Sa Eleanor som suttit tyst på stolen närmast min säng.
-Take me away from here! Skrek jag okontrollerat och Harry tystade mig snabbt igenom att trycka mig mot sin bröstkorg i en hård kram. Grace hoppade upp i sängen vid fotänden och lämnade Niall ståendes borta vid dörren.
-Cassie... Like i said. When I'm around, the problems are around too. I can't help it and I'm really sorry for causing you this pain. Sa Grace och strök mig tröstande över ena benet medan jag fortfarande var i Harrys trygga armar.
-But- but, why can't we just beg Cindy to let you stay? Frågade jag med skakig röst och Harry släppte lite av sitt starka grepp.
-Cause she has already called my parents and told them everything about the drugs, the lessons I've missed, the times she has found me walking around in the middle of the night. Everything. I can't hide it anymore, Cassie. But you can and you're going to! Sa Grace och tårarna började genast att strömma igen.
-Get me out of here! Now! Skrek jag och Harry vart ännu en gång tvungen att tysta mig. Jag var trött på att ligga i den hårda sängen och vänta på en diagnos jag redan visste vad den skulle visa. Jag var psykiskt sjuk, ett freak, helt jävla dum i huvudet- se det hur du vill. Jag var iallafall inte frisk och jag ville härifrån. Nu! Niall sprang genast efter en sjuksköterska och utbrottet jag sedan fick gjorde allt svart. Jag kände sakta men säkert hur Harrys trygga kropp lämnade min sida i sängen och hur ett par starka händer tog tag runt mina handleder. Jag kunde inte se något, jag kunde inte höra något. Bara känna smärtan allt hade orskat mig. Till sist insåg jag att jag skrek och att människan som höll mina handleder var min mamma. Bakom henne stod ett par sjuksköterskor och diskuterade vilt om vad de skulle ta sig till med mig. En skrev för fullt i ett anteckningsblock, medan en annan gav mig en ännu större dos lugnande. Jag uppfattade sedan att mina vänner var borta. Eleanor, Grace, Harry och Niall. De hade antagligen blivit utskickade. Det var bara min mamma som var kvar och hon höll hårt om mina handleder, som för att stoppa mig ifrån att slå sönder allt.
-Calm down! Skrek hon och jag kunde knappt höra henne genom mitt egna skrik. Till sist blev hon undanknuffad av en doktor och allt slutade svart. Alla mina sinnen slogs plötsligt bort och jag vet inte vad som hände efter det. Sov jag, så var det den skönste sömnen jag haft på länge. Väldigt länge.
Eleanors Perspektiv:
-I promise! I will take care of her everyday. I will spend all my time together with her. Just get her out of here, please! Försökte jag bedjande till kvinnan som precis kommit ut från rummet där Cassies skrik inte längre hördes ifrån. Hon log ursäktande.
-Sorry, she'll have to stay here. Sa hon och ilskan kokade i mig.
-Don't you get it, you cunt! This place is what drives her crazy! You and your disgusting medication is what makes her feel like this. I have known her since forever and she has never been like this until she came to this place. Now, get her out of here! Skrek jag, men kunde inte kontrollera mina starka känslor i det ögonblicket.
-Eleanor! Röt Harry varnande och drog bort mig från den chockade sjuksköterskan.
-Let go of me! Skrek jag, nu åt Harry. Han släppte mig genast.
-I promise. All I'm begging for, is that you let her go. Please... Försökte jag med kvinnan igen, nu bedjande istället för ilsket.
-I'm sorry... Mumlade hon och försvann snabbt.
-I think it will be best for all of us if she just stays here. Sa Louis som kom gåendes genom korridoren. Synen av honom gav mig pirr i magen och små blixtande ljus började irriterande att leka i mina ögon som om synen av honom blivit för mycket att hantera.
-Louis? What are you doing here? Frågade Niall och jag tittade snabbt på min pojkvän med samma fråga i ögonen.
-Well... My girlfriend clearly doesn't want to spend time with me, so I came here to see what's wrong with her. Sa Louis ansträngt.
-Louis- Började jag, men Harry la sig genast i.
-C'mon, Louis! Her best friend lies on hospital. Sa han och Louis gav honom genast en blick som skulle kunna döda. Harry sa inget mer efter det.
-I'm sorry, Louis... Sa jag och tittade skyldigt ner, när jag insåg hur han måste ha sett på allt.
-No, I am sorry! I'm sorry for expecting too much of you. I'm sorry for expecting us to go out and do funny things together while being in Los Angels. I'm so sorry for having all those crazy thoughts about us, Eleanor. Sure, she's your best friend, but fot God's sake! I'm your boyfriend, El... Sa han och vände sedan för att gå tillbaka och försvinna ut från sjukhuset.
-Should I go after him? Frågade jag med darrig röst och tittade på Harry. Han ryckte på axlarna.
-No, I think we all should give him some time... Sa Niall och jag nickade. Det vart tyst efter det. Ingen sa något på länge. Inte ens Cassies skrik hördes längre. Jag hade aldrig haft såhär svårt att kontrollera mina känslor förut. Det var inga humörsvängninar eller något sånt. Jag skulle gissa på att det var den enkla åsynen av sjukhus som fick mig att bli så frustrerad och okontrollerad.
-This is all my fault... Mumlade tillslut Grace, som satt lutat mot fönstret.
-Grace, this is none's fault! Sa Niall, säker på sin sak. Men jag var ganska säker på att Grace hade rätt om sig själv. Det här var hennes fel. Om hon inte hade börjat ta droger, så hade Cassie inte heller gjort det. Om hon inte hade övertalat henne att hålla sig borta från Harry, så hade de varit världens gulligaste par för länge sedan och om från första början hade varit den kompis som Cassie behövde, så hade de båda varit lyckliga just nu. Det här var hennes fel och hon förstod nog att det var min åsikt när hon mötte min blick.
-But I can fix this! Sa hon och ett leende bildades snabbt på hennes läppar.
Zayns Perspektiv:
-Hey, open up! Ropade Liam från andra sidan dörren. Jag drog mig fortfartande i sängen och han hade stått där i säkert en kvart. Varför kunde han inte bara låta mig vara? Jag visste att utanför hotellet skulla miljardtals paparazzis och fans vänta, för att få höra om Perrie och jag verkligen hade gjort slut.
-Go away! Ropade jag tillbaks och jag kunde höra hur Liam suckade till svar. Varför följde han inte med Louis som hade åkt till sjukhuset? Jag ville bara vara ifred. Han kunde ju ha hängt med Louis och träffat Harry och Niall som också befann sig på sjukhuset. Allt pågrund av Cassie. Men ändå skulle han envisas med att stanna och försöka få ut mig från mitt hotellrum.
-If you don't open up now, then I'll go and get Paul! I mean it, man! Just open the door! Ropade Liam igen och att han drog till med Paul som hot, var ovanligt. Jag stönade irriterat och drog mig sakta ur sängen för att öppna.
-Mate, you gotta get out of here! Sa Liam när han mötte mitt trötta ansikte i dörren.
-No, I don't want to. Sa jag och tänkte precis stänga den igen, när han tryckte sig in i rummet, förbi mig.
-What's up between you and Perrie? Frågade Liam när han kommit in och kastat sig på soffan.
-Oh, so she has already come out with the breaking-up-rumor? Frågade jag, inte särskilt förvånad.
-Eh, no. But Louis and I kinda met her yesterday night and she was sort of creepy. She said something about a war and we told Paul and yeah, you know, girls... Sa Liam och jag tryckte en kudde mot ansiktet av frustration.
-That bitch... I would like to slap her real hard right now! Röt jag genom kudden och Liam skrattade lite smått.
-Paul said that he would talk to their Management and stop her from doing something crazy... Sa Liam och det var en aning lugnande. För vi alla visste att när Paul var i farten så skulle man passa sig. Han visste alltid vad han ville och fick alltid vad han var ute efter.
-Great... Mumlade jag och Liam sprakade till mig.
-Let's take a walk! Sa han glatt och jag tog bort kudden från huvudet, bara för att kunna ge honom en ironisk blick. Menade han allvar?
-Um, Liam. Maybe, you've missed that part. But we're like famous and we're in USA. And the fans know exactly where we are and I think we're kinda stuck at this damn hotel. Sa jag och Liam rynkade pannan.
-Perhaps you're right, but, God, we're finally back in LA and all we've done so far is an interview and watching people passing by from our hotelroom-windows. What in hell is that? Sa Liam och jag skrattade åt hur söt han var när han skulle försöka svära och tuffa till sig. Det var bara inte Liam stil.
-Go and find Paul again, cause I'm ready to go out and just go crazy, man! Sa jag och Liam sken upp.
-That's my Bradford-boy! Sa han och flög upp ur soffan. Jag skrattade bara.
Jakes Perspektiv:
-Så vadå... Tycker du seriöst att jag ska kämpa för henne? Frågade jag Sarah efter att ha berättat allt från första början. Det var inte meningen att dra in henne i allt. Men jag hade inte riktigt något val, eller, hon gav mig inget val rättare sagt.
-Inte för att du har någon chans mot självaste Harry Styles, men ja, eller... du borde åtminsdone umgås med henne lite mer. Hon vill säkert hitta på något kul så fort hon kommer ut från sjukhuset. Utnyttja den chansen, Jake! Sa hon och jag nickade. För visst hade hon rätt. Och okej, jag visste själv att om Harry och jag skulle tävla så skulle han vinna. Alltid. Men jag hade ju fortfarande rätt att umgås med Cassie.
-Så, vad tänker du göra då? Frågade Sarah när jag inte svarade.
-Jag vet perfekta idén! Kan du låna mig lite pengar? Frågade jag bedjande och hon log lurigt.
-Jag har faktiskt saknat dina idér och förfrågningar om pengar all the time! Sa Sarah och jag log också.
-Är det ett 'ja'? Frågade jag och hon nickade.
-Men vänta lite här nu... Var är pappa? Frågade jag och tittade mig omkring i hotellrummet de bodde i under deras besök här i LA. Faktum var att jag inte hade sett till honom sedan kvällen innan då jag först kom dit. Nu var klockan snart elva dagen efter och jag visste att han inte sov i rummet alldeles intill.
-Jag har ingen aning... Sa Sarah och även hon tittade sig omkring.
Allt flyter på just nu! Jag börjar må bättre sedan en period tillbaks och det här kapitlet är skrivet samma dag som det förra! Fattar ni att det går ganska bra framåt då? ;) xx
2013-06-19
Kategori: Allmänt
Upcoming
I slutet av sommaren, den 21 Augusti för att vara exakt- så kommer handling + prolog till den nya Novellen att komma upp här. Varför jag valde just det datumet är, för att då har jag haft den här bloggen i exakt ett år! Det är sjukt hur fort tiden går. Och jag har fortfarande inte utgett mitt namn Nej, men jag föredrar att skriva anonymt. På så sätt vet ingen vem jag är och jag kan liksom "bjuda till" lite mer... inte för att någon bryr sig.
Men jag funderade ett tag på att sluta skriva efter den här novellen, men just nu känns allt så bra förövrigt, så jag skulle sakna skrivandet rejält om jag bara slutade. Jag har en känsla av att den nya kommer bli lite bättre än min just nu pågående (Gotta be us). För jag har det mesta för början helt klart i huvudet och jag kommer att ha fått lite mer kunskaper och helt enklet blivit en bättre skrivare. Ojojoj, nu blev det lite överdrivet va
I vilket fall så längtar jag iallafall, men jag har en känsla av att jag inte kommer att ha hunnit avsluta "Gotta be us" som fortfarande pågår. Ahh, tidspress!
2013-06-17
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 47
Talk that talk- Kapitel 47
Tidigare:
-Could I... Could I kinda get a photo with you? Frågade jag osäkert. Jag hann se att han blev förvånad och sedan tittade sig ängsligt omkring.
-You? Frågade Zayn förvånat när jag gripit tag i hans arm och han såg mig.
-You can't just walk out on the road like that! Sa jag, fortfarande chockad efter nästan-olyckan.
-Sorry. Sa han och verkade mena det. Jag kunde inte låta bli att göra vad jag gjorde sedan.
Sarah's perspektiv:
-Could I... Could I kinda get a photo with you? Frågade jag osäkert. Jag hann se att han blev förvånad och sedan tittade sig ängsligt omkring.
-Sure... Sa han sedan tveksamt och sneglade bort mot min pappa vid bilen.
-If, you promise to not tell anyone about what just happend. The accident, you know. Sa han och jag nickade.
-Sure.. Sa jag och han log ett inövat leende medan jag drog fram mobilen och tog ett foto av oss tillsammans. När jag backade bort ifrån honom var det som om jag precis fått en el stöt. Det var ju faktiskt Zayn Malik från One direction som stod där!
-So, you really can't tell anyone about seeing me here, okay? Frågade Zayn, nu väldigt spänd. Jag nickade.
-Sure, whatever you say! Sa jag förvirrat och han log snett, oäkta och försvann sedan vidare. Jag hann inte uppfatta att han faktiskt försvann, utan tittade efter honom innan jag vände mig mot min pappa som fortfarande var i full färd med att leta efter repor på den vita, lilla hyr-bilen.
-Bilen klarade sig rätt okej... Sa han när jag kommit fram till honom, helt inne i sina tankar och jag visste inte om han sa det till sig själv eller om det var menat till mig. Jag hummade till svar och satte mig sedan i passagerarsätet igen. För en gångs skull var jag faktiskt glad över att pappa sagt nej till mig när jag frågade om att få köra. Jag hade för någon månad sedan tagit mitt körkort och vad skulle kunna vara härligare än att köra på gatorna i Los Angeles? Men nu efteråt, insåg jag hur illa det hade kunnat gå för Zayn om det varit jag som suttit bakom ratten. Zayn, ja. Vad i helvete hade han egentligen gjort mitt ute i vägen? Jag visste ju vilket hotell de bodde på, tack vare Twitter, och han hade gått i motsatt riktigt. Vart han än var påväg, så var det utan bevakning, vilket kanske inte var det smartaste Zayn Malik skulle utsätta sig själv för.
Jakes Perspektiv:
-Cassie hasn't told me about you... Sa hennes mamma medan vi frustrerat väntade på att bli insläppta till Cassie som nu låg på sjukhus för andra gången på en dag. Hur lyckades hon? Vi hade inte fått någon information om vad som egentligen hade hänt, bara att hon inte var fysiskt skadad och låg inne för utredning, vad nu det skulle betyda.
-Well, I guess she must has forgotten to... Mumlade jag, väl medveten om att det egentligen borde göra ont att få höra de orden.
-We're Eleanor by the way? Frågade jag och hon tittade nyfiket på mig.
-You know Eleanor? Frågade hon förvånat och jag nickade en gång.
-Wow, it seems like all of you kids know each other. I honestly start to get a bit confused... Sa hon och skrattade tomt. För det fanns ingen lycka i hennes skratt. Ingenting kunda vara särskillt kul för henne just nu. Cassie hade berättat om sin pappa och hur han lämnat dem båda. Hennes dotter var på andra sidan jorden och hade nu varit på sjukhus två gånger samma dag. Det som förvånade mig var hur hon kunde hålla sig så lugn.
-But she's on her way. I texted her a minute ago. Sa hon efter att ha tystnat och jag hummade till svar. Vi satt tysta efter det och tiden gick äckligt långsamt. Varje gång en sjuksköterska passerade oss i korridoren, där vi satt, så kollade vi hoppfullt upp för att se om hon skulle ge oss någon information. Men, nej, Ingenting. Till slut kom Eleanor inrusandes genom entré dörrarna och skyndade sig fram till oss.
-What in hell happend?! Nästan skrek hon och Cassies mamma tystade snabbt ner henne. Min mobil började ringa och jag gick bort en bit för att låta Cassies mamma och Eleanor prata ostört. Det stod "Sarah" på skärmen och jag insåg att hon inte hade en aning om vart jag befann mig.
-Hallå? Svarade jag och drog genast på mig en utskällning.
-Vart i helvete är du?! Om det inte hade varit för dig så hade vi inte behövt betala en massa onödiga pengar! Fatta, vi höll nästan på att köra på Zayn! Pappa och jag är jätte oroliga, fattar du inte det? Halvskrek min syster på mig i luren.
-Lugna ner dig! Cassies mamma fick ett samtal om att Cassie ligger på sjukhus igen! Jag bryr mig bara, var det inte det du tyckte att jag var så dålig på för ett år sedan?! När du hade blivit dumpad för sjunde gången det året och hade ett sånt där aggressions-utbrott, så skrek du något till mig. Något som jag faktiskt minns som om det var igår. Det där utbrottet kanske bara var ett vanligt PMS-anfall, men det sårade fan mig! Jag bryr mig faktiskt nu. Jag bryr mig om Cassie... Skrek jag tillbaks och det vart tyst i luren.
-Jake.... Började Sarah, men jag avbröt henne.
-Nej! Försök inte att visa medlidande, för du vet fan inte hur det känns! Du har varit i hundratals förhållanden och har aldrig börjat gråta när de tagit slut. Den här är den första tjejen jag gillat sedan trean och det som gör mest ont är inte att hon ligger på sjukhus just nu och att jag inte vet hur hon mår. Utan, det är att jag vet att hon aldrig kommer att tycka om mig. Sa jag och insåg att gråten var extremt nära.
-Jag hämtar upp dig. Sjukhuset, eller hur? Frågade Sarah försiktigt och jag hummade för att hon inte skulle höra hur nära jag hade till tårarna. Sedan la jag på och insåg att jag var i stort behov av en kram i det där läget. Men det fanns ingen där. Ingen som kunde lägga sina trygga armar runt mig. Jag hade stött bort resten av killarna i mitten av alla Cassie-problem. Min familj var inte längre lika nära och viktiga för mig. Cassie var inte min och skulle aldrig bli. Några andra fanns inte. Jag var helt ensam i allt kaos som jag själv hjälpt till att orsaka.
Graces Perspektiv:
-Like I said, I don't need your protection... Sa jag, den här gången utan att skratta. Vi hade gått längst stranden tills den tagit slut och var nu påväg tillbaks mot skolan igen. Eller gått och gått. Vi hade sprungit en del, haft flera vattenkrig och flera gånger lyckats knuffa omkull varandra.
-If you say so... Sa Niall och sparkade till vågen som slog upp mot hans fötter.
-You won't do as I say, won't you? Frågade jag och tittade upp för att möta hans blick. Han log busig och skakade lekfullt på huvudet.
-Nope! Sa han och sparkade upp vatten på mig.
-Hey! Skrattade jag och så var ännu en vatten-fight i full gång.
När vi torkat i solen efter ungefär en timme, så började vi gå mot skolan. Niall hade övertalat mig. Jag behövde prata med Cindy, försöka komma överens om något, bara jag fick stanna.
-You know what say? Frågade Niall för nionde gången sedan vi kommit in i entré-lobbyn.
-No... Svarade jag, samma svar för nionde gången.
-Should I come with you? Frågade Niall och jag tittade funderande ner.
-Do you want to come with me? Frågade jag och Niall log.
-Of course, c'mon, let's go... Sa Niall och satte armkrok med mig och tillsammans fortsatte vi mot expeditionen.
Harrys Perspektiv:
Tjugo minuter hade gått och jag förvånades utav våran tursamhet. Jag hade kunnat sitta inne hos Cassie, i hennes lilla privata rum på sjukhuset, utan att bli upptäckt. Tänk om jag inte hade kommit, då hade hon ju suttit där helt ensam och vem vet vad hon hade kunnat hitta på för dumt. Men det var inte bara det som snurrade runt i mitt huvud. Cassie, tjejen som jag förälskat mig i vid första ögonkastet, tyckte om mig på precis samma sätt. Visst, jag hade kunnat ana det, men ändå. Hon förstår inte vad hon ger sig in i. Jake är bättre för henne, vad hon än bestämmer sig för att tycka om mig. Jag skulle ta ifrån henne allt. Hennes privatliv, hennes rätt att kunna gå ut och äta på en vanlig resturang, hennes sätt att se på allt och framför allt hennes sätt att bli sedd på. Hon är vacker, omtänksam och jag skulle beskriva henne perfekt. Men om alla fans fick reda på att hon fanns, skulle hon bli sedd som en äcklig, ful utnyttjare. Det var något hon inte förstod.
-What are you thinking about? Frågade hon och lyfte huvudet som hon hade lutat mot min axel, för att kunna se mig i ögonen.
-I... I just think you should spend some more time with Jake... Sa jag, även om det smärtade. Jake var kär i Cassie, men det var jag med. Han skulle inte kunna ge henne lika mycket som jag, men i slutändan skulle han iallafall vara bättre för henne. För det jag skulle ge henne var dyra smycken, middagar på fina resturanger och skjuts i limousiner. Men för mig skulle det inte vara värt ett skit i slutet. För jag skulle ändå ta ifrån henne allt hon kände till nu. Hon skulle aldrig kunna komma tillbaka helt, hur vårt föhållande än slutade. Om det inte funkade mellan Jake och Cassie i framtiden så skulle de lätt kunna välja att bryta kontakten och bara ha kvar alla lyckliga minnen. Om, eller när, det tog slut mellan mig och Cassie, så skulle hon bara minnas hur jag tog hennes frihet ifrån henne och hon skulle fortfarande vara under ständig bevakning av fansen.
-Not that story again, Harry... Sa hon bittert och la ner sitt huvud mot min axel igen.
-I'm not forcing you to love him, like I did before, I just think you two should hang out and do something fun! Försökte jag igen och hon verkade ha nappat.
-Okay, I will. If you promise to not skip any other interviews! Sa hon allvarligt och jag skrattade lite lätt.
-Deal! Sa jag och hon log stolt.
Louis' Perspektiv:
Visst, jag fattade att Eleanor behövde träffa sin bästa vän. Och jag förstod att det var super viktigt nu när hon låg på sjukhus. Men hon glömde bort mig. Jag hade precis kommit ut med att det var vi och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka henne. Vi hade knappt pratat med varandra på ett dygn och hon var ju faktiskt här i LA, tack vare mig och våra Management.
-Hey, Louis! Have you seen Zayn and Niall?! Ropade Liam och jag skakade på huvudet.
-What's up? Frågade han och satte sig i soffan bredvid mig.
-Nothing... I just thought it would be a bit funnier. You know, Eleanor and you guys, all of us together here in LA! But everyone disapears. I'm pretty sure about the fact that Niall's seeing that girl, Grace right now and none of us know where Zayn is. Harry's on the hospital to visit the girl he has a huge crush on. And here I'm. Sitting in a hotelroom, all by my self while my girlfriend spends time with her bestie. It feels kinda weird Liam, don't you get it? Frågade jag och lyckades inte visa mig känslosam.
-Mate, I sure they'll all show up soon... Sa Liam och klappade till mig på axlen innan han reste sig upp ur soffan igen för att lämna rummet.
-Oh, hi... Sa Liam när han öppnat dörren för att gå. Jag vände mig snabbt om i soffan för att se vem han mött i dörröppningen. Där stod Perrie med ett stöddigt leende.
-Just want to give you guys a warning. It's war now. Kay, bye.... Sa hon och skickade en puss genom luften till oss båda, innan hon snabbt trippade vidare och jag inte längre kunde se henne. Liam stängde dörren igen och kollade förvirrat på mig.
-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.
-Maybe, she's having her period or something... Sa jag och ryckte på axlarna.
-Or maybe she and Zayn are in a really big fight?! Sa Liam och jag förstod att hans alternativ var mer rimligt.
-Let's go find Paul! Sa Liam och jag drog mig motvilligt ur soffan för att följa med honom ut genom dörren.
Jag orkade inte läsa igenom allt så noga (igen) så ni får ursäkta om något är fel ;) Nu är jag iallafall hemma igen och kommer försöka uppdatera så mycket som möjligt! Det är sommarlov, så det ska nog gå ganska bra xx
2013-06-11
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 46
Look at me now- Kapitel 46
Tidigare: "You want me to be happy?" Skrev jag och fick svar på några få sekunder den här gången. "That's everything I would ever wish for" Skrev han. Okej, Harry. Jag skulle bli lycklig. Kolla bara.
Cassies Perspektiv:
Hur jävla dum i huvudet fick man lov att vara, Cassie? Dränka sig själv var väl det osmartaste du någonsin skulle kunna komma på. Och bara en timme efter att du precis kommit hem ifrån det renliga fängelset, även kallat sjukhus. Trodde du verkligen att döden skulle lösa dina löjliga problem? När jag insåg att jag mina egna tankar skällde ut mig själv så började jag genast att fundera på om jag möjligen kunde vara ett sånt där psykfall man ser i filmer. De som alltid beter sig friskt, men är besatta av att fullfölja sina sjuka idéer.
Jag hade iallafall fortfarande besöksförbud, vilket var det enda possitiva just då. För jag skulle inte orka med alla frågor. Men absolut visste jag vilka det var som satt ute i väntrummet, spända på att få träffa mig igen. Det var mamma, Eleanor, Jake, antagligen Grace och kanske Kevin, bara som moralt stöd för Jake ännu en gång. Jag visste också vem jag ville skulle vara där. Harry. Jag ville att han skulle vara den enda som satt utanför, i väntan på att få tillåtelse för att gå in till mig. Jag skulle förklara varför jag gjort det. Varför jag försökt ta livet av mig. Men jag visste att han inte var där utanför. Jag visste att han inte ville veta hur det hade gått. Jag visste att han antagligen skulle hålla sig på så långt avstånd som möjligt från och med nu. Jag visste att han skulle radera mitt nummer innan han själv bytte sitt. Jag visste att han aldrig skulle tycka om mig på samma sätt som jag tyckte om honom. Och framförallt, så visste jag att han inte brydde sig längre.
Den här gången slapp jag alla slangar kopplade till armvecket. För jag var inte allvarligt skakad. Inte alls. Anledningen till att jag fortfarande låg här, trots att de klargjort att jag inte fått in vatten i lungorna, var för att fylla min kropp med lugnande tills vidare undersökning påbörjades. Jag skulle säkerligen inte få stanna kvar här i LA. Jag skulle tvingas följa med mamma hem till England igen och väl där, så skulle vi behöva flytta. Åtminsdone till en annan del av London, så att jag kunde få börja om från början ännu en gång. Det värsta med att vara tillbaks i sjukhussängen var inte den äckliga maten, den konstiga lukten, att veta att Harry inte skulle komma hit eller att bli utfrågad senare. Det värsta var att jag inte ens kunde föreställa mig hur allt skulle bli från och med nu. Hur jag skulle bli tvungen att bryta kontakten med både Jake och Grace. Hur Eleanor och jag skulle återgå till att bara kunna ses ibland och att allt jag skulle ha kvar av Harry var ett minne. Dörrens öppnades och jag hade tänkt säga till sjuksköterskan att låta mig vara ifred, eftersom hon kollade till mig för högst en kvart sedan. Men in kom någon som fick mitt hjärta att dunka så hårt att det kändes som om hela rummet skulle rasa ihop.
-I don't have much time... Sa Harry och skyndade sig fram till mig.
-Wh- what- how? Försökte jag få fram, men stammade mig bara.
-How I got in? Well, let's say that I'm kinda good at slinking into places I shouldn't be at. Sa Harry med ett fånigt leende som snabbt slocknade när han inte fick någon respons.
-Explain. Sa jag och han tittade ansträngt upp i taket.
-Move... Sa han sedan och jag flyttade snabbt för att göra plats åt honom, bredvid mig i sängen.
-You got to explain yourself first. My story can wait. Sa han och tittade på mig med en blick som sa att det inte var någon idé att tjaffsa emot.
-What am I going to explain? Frågade jag och låtsades vara oförstående. Harry suckade bara.
-Why did you try to kill yourself? Frågade han och kunde nästan se små stick av smärta i hans blick. Men antagligen var det bara ännu en sak jag fantiserade fram. Han skulle inte bry sig om jag vore död nu. Någon måste ha tvingat hit honom, för jag vägrade att tro på att han gick hit självmant.
-You told me to be happy.. Svarade jag ärligt. Harry skakade bara på huvudet, innan han drog in mig i sin famn med sina starka armar. Jag sa inte emot. För skulle jag hamna på ett psykhem, så kunde jag åtminstone låtsas att han tyckte om mig, det sista jag gjorde.
-I meant like happy-while-being-alive! Sa Harry allvarligt och jag skrattade humorlöst.
-Now to your story! Sa jag snabbt, för att slippa fortsätta på min tragiska händelse.
-You already know it. Sa han och jag skakade på huvudet.
-I don't know a damn thing. Harry, you know everything. I know nothing. The only thing I can remember hearing you say earlier, is that you liked me. I guess you didn't mean in that way. But Harry, that's how I like you. I can't continue to live my life, knowing that you have been the first one I've ever liked since my ex Josh. And it feels like the story is repeating itself. Cause I've always been that girl that loves a guy, that doesn't love her back. I have never ever been someones crush, and I'm never going to be. It hurts, don't you get it? Frågade jag och smärtan var ogenomlidlig när den strömmade genom kroppen. Jag hade precis varit helt ärlig.
-Nothing of what you just said is true. Cassie, you are my crush. I'm so stupid for telling you this, but I love you. And that's what brought me here. I have loved you from the second we bumped into each other. I'm sorry for keeping the One-Direction-Famous-Thing secret, but you were the first girl I did ever meet since we became a band, that honestly didn't know who I was. Now you know. And I have tried to stay away from you, just to keep the paparazzis away from you too. I don't want to drag you into all these rumors I have no power to stop. Cause I care to much about you. And I know someone else that cares too. Jake. He loves you, no matter if you believe me or not. And I wanted to give him a chance before saying how I feel about you. But now it's done... Sa Harry och jag var stum. Jag kunde inte säga ett ord. Att han hade hållt allt det där inom sig bara för min skull var det... mest otroliga någon någonsin gjort för mig.
-I love you too... Sa jag till sist och sedan hände det för andra gången. Harry kysste mig. Kyssen var försiktig, som om han var rädd för att göra mig illa när jag redan var så sårbar. Men den var pefekt. Kanske var omgivningen som under våra första kyss, inte riktigt lika perfekt. Men det var åtminstone en kyss. Jag kände hur all ilska och smärta inom mig långsamt förvandlades till små fjärliar som kittlades i magen. Harry var här och det han hade sagt var fortfarande påväg att sjunka in. Han var kär i mig. Och jag var kär i honom.
Zayns Perspektiv:
-We're over Perrie. Like in never together again. Like you and me, nothing. Over. O-V-E-R. Jag stod där, utanför hotellet, där Perrie mött upp mig. Jag stod rak i ryggen och ansträngde mig noga för att inte tappa greppen nu, när jag äntligen fått ur mig allt.
-Wow, feeling brave now? Frågade hon, noga med att inte visa sig känslosam. Jag log ironiskt.
-Goodbye, Perrie. Sa jag och vände mig om för att gå, och precis som planerat, tog hon tag i min arm innan jag hann börja gå.
-Wait. Zayn... Are you sure? Frågade hon, nu med en svaghet i rösten. Jag drog bara till mig armen.
-No, I'm not. But I don't love you anymore, Perrie. I don't even like you. Sa jag och nu var det hennes tur att le sådär ironiskt.
-Well. You know what they're going to say, right? Frågade Perrie, nu med lite mer säkerhet i rösten igen. Jag skakade bara på huvudet, omedveten om att hon drog upp osäkerheten i mig.
-I'll say that you have cheated on me, just to give them a great story. And you know they'll believe it. Sa Perrie och i det ögonblicket hatade jag hennes så mycket att jag fick knyta händerna bakom ryggen för att inte slå till henne riktigt hårt.
-Our girls will support my story! Sa jag och Perrie skrattade.
-And what's your story then, Zaynie... Frågade hon med en äckligt söt röst, bara för att hon visste att den irriterade mig.
-I'm not going to make anything up. I'm telling them the truth. They will believe me. Sa jag, säker på min sak.
-Oh, Zayn. That's one of those things I don't like about you. You and your little gay-band are putting to much trust in your pathetic fans! Sa hon och där small det. Jag gav hennes en hård smäll på ena kinden.
-You're not calling my mates gay and your not calling our girls pathetic! Goodbye, Perrie. Sa jag och gick därifrån, utan att kasta en sista blick på tjejen som jag slösat bort mina senaste år på. Jag kände bara en sak för henne just då. Hat.
Sarah's Perspektiv:
Mamman till den där tjejen... Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon hette. Hon hade iallafall fått ett telefonsamtal och snart så var både hon och min bror borta. Vad samtalet hade handlat om, hade jag ingen aning om. Men något hade hänt med Jake sedan han varit hemma för några veckor sedan. Han hade förändrats. Och vad det än var han sprang iväg för, så var det viktigt för honom. Vad jag inte riktigt kunde släppa var att jag tidigare stött ihop med ingen mindre än Zayn Malik! Jake verkade inte särskilt intresserad av vem det var han konfronterade. Men jag hade hunnit möta hans blick under någon tiondels sekund och då förstått vad alla galna fans pratade om. De där ögonen. Jag hade helt ärligt trott att jag var påväg att drunkna.
-Vet du vad som hänt med Jake? Frågade pappa när vi satt i hyrbilen, påväg till hotellet vi bodde på.
-Jag skulle gissa på att han är kär... Sa jag och log åt tanken. Lilla Jake, kär. Pappa skrattade högt.
-Den grabben bryr sig bara om x-box spel och pizza till middag! Sa pappa och hans oförstående irriterade mig.
-Så du tror inte att han kan bli kär? Frågade jag kritiserande. Pappa slutade genast skratta.
-I vem isåfall? Frågade han och verkade fundera på om jag faktiskt kunde ha rätt.
-Pappa... Han bor på andra sidan jorden i en skola med massvis av tjejer i hans ålder. Hur skulle jag kunna veta vem han tycker lite extra om? Frågade jag och pappa skulle precis säga något när en gestalt kom gåendes ut över vägen. Han fick tvärbromsa och vi var nära på att köra ut, på sidan av vägen. När bilen väl stod stilla så var pappa upptagen med att kolla så att hyrbilen inte hade några skador, så jag kastade mig snabbt ut ur bilen för att se vem som idiotiskt nog gått ut i den vältrafikerade vägen.
-Hey! Ropade jag när jag fick syn på skepnaden som nästan orsakat mig och min pappa en trafikolycka. Inget svar. Så jag ökade farten och kom snabbt ifatt. Personen hade inte velat visa sig, vilket förklarade huvtröjan. Men när jag såg vem det var, så förstod jag också varför.
-You? Frågade Zayn förvånat när jag gripit tag i hans arm och han såg mig.
-You can't just walk out on the road like that! Sa jag, fortfarande chockad efter nästan-olyckan.
-Sorry. Sa han och verkade mena det. Jag kunde inte låta bli att göra vad jag gjorde sedan.
Just nu är jag i Grekland (Jealous?) I vilket fall, så är detta kapitel skrivet på ungefär en timme, vilket förklarar den dåliga grammatiken. Men visst börjar det bli spännande? Ni har ingen aning om vad som kommer att hända i fortsättningen. Det är så orimligt att jag nästan blir stolt över min egna fantasi. -Haha
2013-06-08
Kategori: Allmänt
Just by the way
Bara en liten hälsning från mig, i Grekland, där jag befinner mig just nu. Har lite skrivabstinens, så skulle bara titta in på statestiken och lite så. Ska även berätta att nästa kapitel kommer den 11:te, så ni vet ;) xx
2013-06-04
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 45
A pathetic thing- Kapitel 45
Tidigare: Om hon ringde mina föräldrar skulle hon behöva berätta allt. Allt om alla problem, mina betyg och att jag tagit droger. För det visste hon. Jag vet inte hur hon fått reda på det, men hon visste. Mina föräldrar skulle boka en flygbiljett hem åt i samma sekund som de fick veta och jag skulle aldrig få komma tillbaks hit. Det fick inte hända. Jag kunde inte åka hem. Inte nu.
-Hi there. Any homeworks I can help you with? Frågade en irländsk röst bakom mig. Jag vände mig och och Nialls blick blev genast orolig.
-What happend to you? Frågade han oroligt och jag insåg inte att jag grät.
-They're going to send me home... Sa jag och då brast det.
Jakes Perspektiv:
Jag hade inte svarat henne. Eleanor, alltså. Jag hade bara dragit med mig Sarah och fortsatt sökandet efter min pappa. Vi hann inte långt för snart kom Melissa springandes.
-I heard about Cassie, are you alright Jakie? Frågade hon och kramade om mig mot min vilja.
-Jakie? Frågade Sarah komiskt bredvid mig.
-Who are you? Frågade Melissa snobbigt och tittade kritiskt på min syster.
-I'm Sarah, his sister... Sa Sarah vänligt, trots Melissas snobbigheter.
-Oh, he has told me so much about you! Sa Melissa och gav ifrån sig ett fejkat leende.
-He has? Frågade Sarah och kollade på mig. Jag skakade bara på huvudet.
-No, he hasn't. It was a joke... Sa Melissa som om det vore världens självklaraste sak. Varken jag eller Sarah skrattade, utan gick bara vidare.
-Vem var det där? Frågade Sarah förskräckt så fort vi var utom hörhåll för Melissa.
-Skolans nya barbie-bitch. Snälla... Kan vi bara hitta pappa nu? Frågade jag och Sarah skrattade åt min irritation. Hon satte armkrok med mig och log hemlighetsfullt.
-Visst, Jakie... Sa hon och skrattade igen. Jag skakade bara på huvudet åt hennes lätthet till att skratta. Men jag hade verkligen saknat det. Min syster som alltid log. Det var verkligen sant. Jag hade aldrig sätt henne gråta. Inte ens när mamma och pappa bråkade som värst när vi var små. Jag hade grinat hela nätterna, medan Sarah suttit och strukit mig beskyddande över ryggen, helt lugn.
-Där är han ju! Sa Sarah och pekade mot den långa mannen mina ögon sökt efter de senaste minuterna. Han stod och pratade med en okänd kvinna, i mitten av den stora entrén. Han såg oss inte förrän vi kom närmre och först då kunde jag se kvinnan han pratade med ordentligt. När jag mötte hennes blick så såg jag ett par bekanta ögon. Det var Cassies ögon, men de tillhörde inte henne. De var hennes mammas.
-Jake! Sa min pappa glatt och kramade lätt om mig.
-Hi, I'm Cassies mum, Cathrine. May you where I can find someone who works here? It's empty everywhere. I know it's Saturday and all that, but anyway. Sa hon och log vänligt.
-Yeah, it's like a desert here in the weekends. But there's a woman called Cindy, who is here like all the time. Sometimes it's kind of creepy how she could be at all those places in the same time... Sa jag och hon skrattade lite åt mitt ordval. Hennes skratt liknade Cassies och det påminde mig om hur jag svek henne.
-Did I hear someone calling my name? Frågade Cindy glatt och dök upp från ingenstans.
-I see what you mean. Sa Cassies mamma och skrattade åt att Cindy dykt upp så hastigt.
-I've been quite busy the last hours. A student that needs some extra lessons after a tough time... Sa Cindy och började bläddra bland en massa papper bakom disken vid expeditionen. Jag visste självklart vem hon pratade om. Grace. Jag hade inte sett till hennes sedan gårdagen då vi tillsammans med Kevin åkt till sjukhuset. Men enligt Cindy hade hon antagligen bestämt sig för att ta tag i allt igen.
-I believe you. It got to be quite hard with all these teenager all the time... Sa Cassies mamma och Cindy skrattade ljudligt.
-You got it right. And excuse me for not asking earlier, but who are you and do you need help to find something or someone? Frågade Cindy och man hörde tydligt hur hon frågat den frågan tidigare. Den var liksom inövad. Cassies mamma harklade sig försiktigt.
-Yeah, infact. I'm searching for a girl named Grace. She is supposed to be Cassies roommate, but I haven't met her and Cassie hasn't heard a word from her since yesterday... Sa Cassies mamma och jag vände blicken mot Cindy, precis i tid för att se hennes reaktion.
-I'm sure she'll show up later... Sa hon och alla förutom jag verkade ta det som ett svar. Men både jag och Cindy visste att om Cassies mamma fick träffa Grace så skulle hela historian behöva berättas.
-Could you just excuse me a bit? I'm gonna do a quite important phonecall... Sa Cindy och försvann sedan in u ett avskilt rum vid sidan om. Vem det var hon skulle ringa kunde jag nästan räkna ut. Vad hade Grace gjort den här gången?
Zayn's Perspektiv:
Fortfarande ingen Grace. Och nu hade jag tappat bort Niall också och var helt vilse i den enorma skolan. Jag fortsatte gå, samtidigt som jag ansträngde mig fullt för att ignorera den vibbrerande mobilen i fickan. Perrie hade kommit fram till hotellet nu och jag hade lyckats undvika henne bara igenom att följa med Niall hit, för att träffa någon tjej jag egentligen inte ens brydde mig om. Om det inte hade varit för mitt och Perries förhållande just nu, så hade jag varit otroligt exalterad över att få möta den här Grace, som Niall helt klart brydde sig om. Han hade inte slutat prata om henne och jag kände mig elak eftersom jag egentligen inte hört ett ord av vad han sagt. Men Perrie var verkligen allt som snurrade runt i huvudet. Hela den där stjärnstatus-grejen måste ha stigit henne åt huvudet, för hon var inte samma person längre. Jag var inte kär i Perrie längre. Så enkelt var det. Och vi hade antagligen avslutat vårat förhållande för länge sedan om det inte varit för våra Management, som var beredda att offra mycket för att hålla ihop oss. För om vårat förhållande försvann, så skulle rykten om både mig och Perrie uppstå, vilket lätt drog ner på våra gruppers image. Men vad skulle jag göra då? Låtsas som om ingenting när jag innerst inne bara ville avbryta det som pågick.
-Zayn? Frågade en bekant röst och jag vaknade med ett ryck upp från mitt dagdrömmande.
-Eleanor? Sa jag förvånat och hon log. Vad gjorde hon här?
-What- Började vi exakt samtidigt och brast sedan ut i skratt.
-You first. Sa Eleanor och jag log.
-I just got a bit surprised, that's all. What are you doing here? Frågade jag. Att hon befann sig på en skola, precis utanför centrala LA var inte rimligt för mig. Och särskilt inte när jag visste att hennes bästa vän låg på sjukhus. Borde hon inte vara hos henne?
-I'm here with Cassie... Förklarade hon och då föll allt på plats. Detta var alltså skolan som Cassie studerade på. Att hon fått lämna sjukhuset så pass tidigt efter en bilolycka var däremot aningen förvånande.
-But, you. What are you doing here? I thought you would take some free time after the interview.. Sa Eleanor och log sådär otroligt vänligt.
-I'm here with Niall. He was going to see that girl named Grace. He honestly can't shut up when he has started to talk about her... And I kinda didn't want to see Perrie when she arrived. We're like avoiding eack other. Or I'm avoiding her. Sa jag ärligt och hon tittade medlidande på mig. Något jag hatade.
-Oh, I'm sorry... Sa hon och jag drog ihop munnen till ett streck och ryckte på axlarna.
-And Grace isn't here. She's having these extra classes, just to catch up after a quite hard time. Sa Eleanor och jag undrade hur Eleanor kunde veta vem Grace var.
-How- Frågade jag, men hann inte avsluta, för Eleanor verkade fatta vad det var jag frågade om.
-Oh, she's Cassies roommate. Sa hon och log.
-I'm feeling like a retard. Seriously. I have missed like everything everyone have been talking about these last days. I haven't even met your friend Cassie and I don't show any interest in the fact that Niall is finally finding a girl important to him. I'm such a jerk and I'm tired of this Perrie thing. Sa jag och Eleanor kramade osäkert om mig. Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg att det var den första kramen jag fått på ett långt tag. Och jag tror att det var vad jag behövde.
-I can't say that I know the feeling. Cause I don't. But I know the feeling of pretending to love someone... Sa Eleanor innan hon försiktigt släppte taget om henne. Vem hade hon låtsats älska?
-Louis? Frågade jag förvånat men hon skakade snabbt på huvudet.
-No, no, no! I truly love him with my entire heart. But there was a guy named Josh back in Manchester... Började Eleanor och på något sätt lyckades jag stänga av igen. Eleanor var den första som verkligen försökt förstå mig och mina problem, men ändå tryckte jag bara bort hennes röst och slutade uppfatta orden som lämnade hennes söta små läppar. Perrie kom upp framför mig och jag såg hur den där rynkan bildades i hennes panna. Den som alltid uppstått under senaste tiden och jag visste att hon snart skulle kasta ur sig ännu en spydig kommentar.
Graces Perspektiv:
-It will be okay. Sa Niall och för första gången sedan jag träffade min stora idol, så irriterade jag mig på honom. Han visste inte hur det skulle bli. Det gjorde nog ingen. Men jag sa inget. Jag lät honom trösta mig, även fast det inte hjälpte. Men det var en sak jag fortfarande inte kunde smälta. Och det var att där, bredvid mig, gåendes på samma golv, i samma rum, så gick Niall. Niall Horan från One Direction. Niall, min största idol och enorma crush. Jag log fånigt när jag tänkte på det. Första leendet sedan gårdagen.
-Niall, why are you doing this? It's not like I'm complaining about it. But why? Frågade jag och kollade snett på honom, medan vi gick bort genom korridoren efter att ha lämnat mina saker i mitt skåp.
-Doing what? Frågade han förvånat och log sådär gudomligt.
-This. Helping me, spending time with me, trying to get me to quit smoking drugs. Why? Frågade jag igen och han log ner i golvet medan han gick.
-I honsetly don't know. I feel some sort of... you know, like I have to pretect you. Sa Niall och jag brast i skratt. Sedan insåg jag att han inte hade skämtat och jag tystade snabbt.
-Niall...- Jag skrattade lite igen.
-...You don't have to pretect me. I'm doing fine! Sa jag och insåg sedn vilket stor, sorglig lögn det var. Nu var det Nialls tur att skratta.
-Yeah, I can see that! Sa han och knuffade mig lekfullt i sidan. Vilket blev början på vår lekfulla lilla knuffkrig som pågick tills vi kom ut från skolan och promenerade vidare mot stranden. Niall drog upp sin huvtröja så fort vi kom ut genom entrédörrarna. Jag tänkte precis fråga varför, eftersom solen lös starkt, trots den sena eftermiddagstiden. Men insåg sedan att han inte var vem som helst. Han var Niall Horan.
Cassies Perspektiv:
Hur lång tid kunde det ta? Varken mamma eller Eleanor var tillbaka och jag spelade rastlös på min gitarr i sängen, som jag endast fick lämna för toalettbesök. Jag stönade och började spela upp nya ackord för en ny låt i huvudet innan jag försiktigt drog fingrarna över gitarrens strängar och skapade ljuden i mitt huvud. Till sist insåg jag att texten jag fånigt fantiserade om, var om Harry. Jag la försiktigt undan gitarren, som för nu var min absoluta vän oavsett vad. Jag tog istället upp mobilen och knappade in ett meddelande. "I really hope that this is just another pathetic thing.You better tell me what's going on, or I'll go crazy" Skrev jag snabbt och skickade iväg det. Sedan satt jag spänt och väntade på svar. Jag uppfattade inte tiden, men det kändes som om en evighet gått när mobilen äntligen lös upp och visade att han hade svarat. From him: "I just want the best for you. I just want you to be happy. I'm sorry it turned out this way. I was ready to fight for you, until I met him. He's better for you and he loves you! One day I'm gonna hurt you, I promise... sorry" Jag läste sms:et om och om igen, som för att klargöra att det jag läste faktiskt stod där. Och ja, det var sant. Vartenda ord han hade skrivit stod där och för varje gång jag insåg det grävdes ett större hål i hjärtat. Jag insåg att jag grät när jag skakigt skulle skriva ännu ett svar. "You want me to be happy?" Skrev jag och fick svar på några få sekunder den här gången. "That's everything I would ever wish for" Skrev han. Okej, Harry. Jag skulle bli lycklig. Kolla bara.
Tidsinställt, så kan inte se om ni kommenterar något på det här kapitlet. Har en massa nya planer för handlingen framåt nu! ....Och idag var sista dagen för mig i skolan, så jag blir borta i två veckor och sedan är det sommarlov- vilket innebär: SJUKT BRA UPPDATERING! Har även tänkt få klar den här Novellen i sommar, för att börja på en ny. Har redan en rejält bra grund för den kommande novellen
