Weird- Kapitel 23 

 

 

 

 

 

-He will talk to you, I promise! Sa Grace uppmuntrande medans vi försökte sova. Det var Jake vi samtalade om. Vi var båda super trötta och orkade inte prata om allt som hänt under lovet, pågrund av dygn förändringen. Men under alla de senaste timmarna sedan jag anlände, så hade Jake bara sagt hej till mig. Inget mer. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag hade iallafall trott att det skulle vara bättre än såhär mellan oss.

 

-I hope so... Sa jag och fick inget svar. Grace hade somnat och jag höll på att göra samma sak när min mobil plötsligt plingade till. Det var Harry och jag sken upp i ett leende trots att jag var döds trött. Jag hade döpt om honom till något lite mer passande och utan något direkt namn, för att ingen skulle veta vem det var. Him hette han. Och självklart gjorde det lilla hjärtat på slutet allt mycket större. Jag hade funderat på det länge nu. Ända sedan den där kramen faktiskt. Var det något mer än bara vänskap mellan mig och Harry? Jag visste inte, men när jag öppnade meddelandet så fylldes hela min mage med enorma fjärilar som verkade vara ute efter att förgöra mig. Jag läste meddelandet igen och visste inte vad jag skulle göra. I don't know if you know this, but I'm in love with you.. Det var för mycket att hantera. Han hade alltså känslor för mig. Var det samma känslor som jag hade för honom? Hans leende, de perfekta lockarna, de obeskrivligt perfekta ögonen och hela hans personlighet, det var något med honom. Och det var något som skedde inom mig när jag tänkte på honom. Jag kände igen känslan, mycket väl. Det var kärlek och jag var riktigt vettskrämd. Jag hade blivit dumpad så många gånger förut, även om det inte var något seriöst. Jag ville inte att det skulle ske igen. Vågade jag verkligen skriva ett svar och visa att jag läst hans meddelande? Jag lät det vänta till morgondagen, kanske skulle jag kunna tänka klarare då.

 

 

Jag hade skickat det. Jag hade skickat det. Jag hade faktiskt skickat det! Glädjen skrek i mig, men jag var även rädd. Tänk om hon inte kände samma sak. Tänk om jag hade gjort bort mig totalt och aldrig mer skulle kunna träffa henne. Jag orkade inte räkna timmarna, men antog att det var natt i Los Angeles just nu, så jag hoppades inte på något svar. Hon kanske inte skulle svara även om hon läste meddelandet. Kanske hade jag bara gjort bort mig totalt. Jag orkade inte låta tankarna ta över just nu, så jag tog mig ur sängen och rotade i köket efter frukost. Eleanor var lite halvt sur på mig sedan igår. Jag hade pratat med Cassie, medans hon inte hade det. Hon hade verkligen velat säga hejdå till henne, men jag hade inte ringt henne för att säga att Cassie väntade på henne. Jag hade bett om förlåtelse, men förstod att det skulle ta ett tag innan hon blev sådär otroligt glad igen. Eleanor hade inte heller blivit speciellt glad när jag sa att jag inte berättade om den lilla hemligheten för Cassie. Jag hade haft min chans igår och det hade varit ett perfekt tillfälle, men det gick verkligen inte. Men Cassie hade lovat mig en sak. Att när hon väl fick reda på det så skulle hon försöka förstå varför jag inte ville berätta det från början. Jag hoppades innerligt på att hon skulle hålla det löftet och inte tycka illa om mig för att jag ljög under hela den tiden som vi lärde känna varandra. För det var exakt vad jag gjort. Ljugit.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vi började gå, under tystnad. Ingen sa något och till sist blev det en aning pinsamt.

 

-So... how was it to be home? Frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen.

 

-Great... Sa hon och verkade en aning osäker. Jag förstod henne, det kunde inte vara lätt att veta med mig när jag betett mig så konstigt.

 

-Did you write something for the song? Frågade jag i ett försök med att få det att kännas som vanligt. Hon tittade bara på mig och nickade med ett leende. Ett leende som jag hade saknat.

 

 

-Kevin, we will be late if you don't hurry up! Sa jag stängt och drog med mig Kevin till nästa lektion. Det kändes konstigt mellan oss. Det hade börjat redan igår när jag kom och han kramade om mig. Något hade förändrats mellan oss och jag visste inte om det var bra eller dåligt.

 

-Take it easy, Grace. We will be there in a minute... Sa Kevin och gick mig att sakta ner en aning. Jag visste varför jag var så otålig och ivrig. Det var för att idag skulle killarna från One Direction ha en intervju som jag helt enkelt inte fick missa. Kevin verkade tycka att jag blev allt jobbigare och jobbigare med mitt tjatande om One Direction, men de var faktiskt en del av mig som han fick acceptera. Jag skulle inte direkt välja bort honom för dem på något sätt. Vi kom inte försent till lektionen. Men jag var helt säker på att Kevin också märkte av den spända känslan mellan oss som blev allt värre under lektionen. Vi diskuterade inte saker på samma sätt längre, utan ville helst arbeta enskilt. Vad var påväg att hända? Skulle vi inte kunna vara tillsammans längre? Och isåfall, vad var anledningen?

 

 

 

 

 

 

 

 

Skoldagen hade varit förfärlig! Det var super stelt mellan mig och Jake, vilket var det ända jag kunde koncentrera mig på. Sista lektionen hade precis slutat och jag var ovanligt snabb ut från klassrummet, allt för att undvika Jake just nu. Jag tog en omväg mot mitt och Grace rum, för att Jake skulle tro att jag tagit den vanliga vägen. Även fastän jag varit snabb och undvikande, så sattes en hand på min axel efter några sekunder. Jakes hand. Jag försökte ignorera honom igenom att bara fortsätta gå, men hand starka hand stoppade mig.

 

-Okey, we need to talk... Sa han och jag nickade genast. Han ställde sig framför mig och jag vek undan blicken.

 

-What's wrong? Frågade han och jag tittade ironiskt på honom.

 

-Please tell me you're kidding! Sa jag och låtsades skratta.

 

-No, I just trying to get it like it was before! Sa Jake som om han var den enda som ansträngde sig.

 

-Me too! But you're just acting weird! When I first came yesterday did you just ignore me. But today do you act like nothing. You scares me! Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner i golvet. Jag hade inget mer att säga, så jag gick vidare. Jake försökte inte mer, utan lät mig gå. Jag pustade ut och försökte tänka bort det som precis hänt. När jag kom in genom dörren till mitt och Graces rum så satt hon klistrad framför sin dator. Hon hälsade inte ens på mig utan gapade bara stort. Jag skrattade lite åt hur hon såg ut, men inte ens då reagerade hon.

 

-Grace, what are you doing? Frågade jag roat.

 

-Louis isn't single anymore.. Sa hon och fortsatte stirra på skärmen.

 

-Who's Louis? Frågade jag förvirrat och kom fram till henne.

 

-The one from One Direction. Förklarade hon och jag suckade. Så klart, det borde jag ha förstått. Allt handlade ju om dem.

 

-You should be glad for him! Sa jag.

 

-I'm, but look. Do you see who it is? Frågade Grace och visade mig en bild på två personer som jag lätt kunde känna igen. Vad var det här?

---