Allt var annorlunda utan Jake. Skoldagarna vart längre, tristare och ensammare. Men Grace var glad, för nu var kvällen här. One Direction hade kommit dagen innan och hon var helt utom sig av lycka. Hon hade velat åka in till Los Angeles för att leta efter dem, men jag hade bara skrattat och förklarat att hon var lite väl överdriven. Hon hade inte kunnat sova och hela skoldagen hade blivit jobbig för henne. Nu var vi påväg till konserten efter en helvetesdag, enligt Grace. Först hade hon somsagt inte kunnat sova och hade somnat under några av dagens lektioner. Sedan så hade hon fått panik när hon kom på att hon skulle bli tvungen att välja kläder. Det var inga jätte stora problem i mina öron, men hon tyckte att det hade varit extremt jobbigt.

 

-I love this. Sa Grace och jag vaknade ur mitt tänkande.

 

-What? Sa jag och hon bara tittade sig omkring.

 

-I love whole this! The school, Los Angeles, Kevin, my new friends and my new life. It's perfect. Sa Grace och visade tecken på lugn för första gången sedan hon fick veta att hon hade fått biljetterna.

 

-Yeah, I love it too... Sa jag och lät blicken glida över den stora staden. Det var verkligen fantastiskt, men jag hade inte kunnat njuta av det de senaste fyra dagarna. Ända sedan jag fick veta att Jake skulle åka hem så hade jag gått och oroat mig för det. Jag hade inte kunnat slappna av och inse att min oro inte gjorde det bättre för någon. Nu skulle jag skärpa mig! Jag skulle iallafall försöka att vara glad och slappna av. Jag skulle börja redan ikväll. För vad kunde vara bättre än en konsert med One Direction?

 

-There it is! Sa Grace och sprang i förväg mot den evighets-långa kön. Jag kunde låta henne stå där och köa ett tag, medans jag köpte något vi kunde äta, eftersom vi inte ätit i skolan innan vi åkt. Jag gick in på en annan gata, noga med att inte krocka i någon galen fan-girl. Till sist hittade jag ett litet Starbucks café och jag bestämde mig för att ge det ett försök. Inne på caféet var det fullt av människor. Mest tonårs-tjejer som säkerligen skulle på konserten lite senare. Jag orkade inte köa just då, så jag gick genast ut igen och fortsatte in på gatan. När jag ska runda ett hörn, så gick jag plötsligt in i någon.

 

-Oh, shit, I'm so sorry! Sa jag och mötte ett par gröna ögon som stressat mötte mina.

 

-No, it's okey... Sa killen jag precis krockat med.

 

-No, it's not okey! I should have watched out... Sa jag och log ursäktande.

 

-Let's say that it was both of us... Sa killen och jag nickade gillande.

 

-So, what's your name? Frågad killen med ett snett leende och tittade nyfiket på mig.

 

-Oh, sorry, I'm Cassie. Sa jag och räckte fram handen.

 

-And I'm Harry... Sa han och jag log.

 

-Nice to meet you, Harry! Sa jag och han log innan han återigen kollade sig omkring som om han var förföljd. Jag vågade inte fråga något om det, han var antagligen bara rädd för att krocka med fler galna tjejer.

 

-I really need to go now, but could I just ask you something? Frågade Harry och jag log när Harry blygt vände bort blicken.

 

-Sure, what? Frågade jag och han rynkade pannan en aning innan han återigen mötte min blick.

 

-Are you british? You know... Your accent made me curios. Sa han och jag skrattade lite. Plötsligt insåg jag vad han menade. Hans accent var också brittisk.

 

-Yes, I'm from London. Svarade jag med ett leende och han sken upp. Han skulle precis säga något men en stor, svart, mörk-fönstrad limosin avbröt vårt samtal. 

 

-Harry! Röt en röst från det öppna passagerar-fönstret och Harry sprang genast mot limosinen utan att säga något mer till mig. Vad var det som precis hänt egentligen? Allt hade gått så fort och min hjärna hade knappt uppfattat allt som precis skedde. Vem var egentligen Harry och varför hade han hoppat in i en limosin? Jag försökte hitta på rimliga svar på alla frågor medan jag gick tillbaka mot kön som väntade på att få komma in på konserten. Jag hittade Grace i kön, lite längre fram än vad hon stått förut.

 

-Hey, where have you been? Frågade hon och kramade snabbt om mig.

 

-I tried to found somewhere we could buy food, but it's so much people everywhere! Sa jag och Grace nickade förstående. Jag sa inget om Harry, för vad skulle jag säga? ''Grace, I met a boy who were named Harry. He jumpes into a limo and just disappeared!'' Nej, det skulle låta konstigt och Grace skulle antagligen tycka att jag var sjuk i huvudet.

 

-Let's hope that we atleast get a chance to see them! Sa Grace och tittade längtansfullt mot köns slut. Jag förstod att One Direction var det enda som snurrade i hennes huvud just nu.

 

Efter nästan en timmes köande så fick vi äntligen komma in. Biljetterna var avrivna och vi var nu två av tusentals människor som skulle hitta våra platser. Grace sprudlade av överenergi och jag trodde att hon skulle spricka. Vi fick förvånande nog ståplatser, vilket stressade upp Grace ännu mer. Det skulle bli trångt och vi skulle antagligen få rätt så dåliga platser eftersom vi anlände ganska sent. Jag försökte lugna ner Grace, men hon började istället gnälla på hur dåligt hon såg scenen. 

 

-Grace! Just take it easy! You will see them and you will hear all the songs! So don't worry! Skrek jag i ett försök att överrösta alla skrik från de galna tjejerna samtidigt som jag hade ett fast grepp om henne armar. Hon verkade inse att jag hade rätt och slappande genast av.

 

-You're right... Sa hon och jag log.

 

Grace hade haft rätt. Vi såg knappt någonting med alla skyltar vajandes fram och tillbaka framför oss. Jag blev faktiskt riktigt arg! Grace hade sett fram emot detta hur länge som helst. Hon skulle äntligen få chansen att få på en konsert med One Direction, men nej, då ska alla galningar skymma sikten för oss. Jag tyckte riktigt synd om Grace och kunde se hur besviken hon blev.

 

 

Alla var helt galna. Vi var på en ute-scen vilket gjorde att fansen fick trängas med stå-platser. Jag såg föräldrar som hade svårt att hålla i sina barn när galna fans skrek och knuffade varandra. Men en annan sak som störde min tankar var hon. Hon som jag tidigare mött. Cassie. Hon var väll ingen speciell direkt, men något hade med henne tilltalade mig. Hon visste inte ens vem jag var, vilket jag uppskattade stort. Men vem var hon egentligen? Hon verkade vara en sådan som bar på massa hemligheter. Men det var något mer. Hon led, det kunde jag se i hennes blick.

 

-Guys, on stage in five... four... three... two... one.. Go! Skrek tjejen som jobbade med oss backstage. Vi spang ut på scenen och fansen skrek som galningar. När musiken började spela fick jag en sådan kick som alltid. Men denna gång kändes allt annorlunda. Jag vet inte vad det var, om det var bra eller dåligt, men jag njöt i låten tillsammans med resten av killarna.

 

 

-It's okay, Grace... Sa jag och la en tröstande hand på hennes axel. Konserten var slut och Grace var besviken efter att bara fått några få skymtar av sina fem idoler. Jag hade också försökt se dem, men gav upp efter endast en liten skymt av fem gestalter som rörde sig på den enorma scenen. Det var helt sjukt hur människor betedde sig och jag vart förbannad över att säkerhetsvakterna inte kunde hålla koll på människorna som skymde sikten för andra. Grace hade ju längtat så förfärligt efter det här. 

 

-I really thought I was going to see them! Sa Grace besviket.

 

-I know, but I promise you, there will be more opportunities! Sa jag och Grace log halvt mot mig.

Nu var det helg och sedan höstlov, så vi slapp skolan i mer än en vecka. Jag skulle åka hem till England redan imorgon och sedan vara där hela lovet, vilket jag inte riktigt tyckte om. Jag saknade ju min familj, men jag skulle sakna Grace, skolan och hela mitt nya liv mycket mer. Men jag skulle ringa Eleanor när jag kom hem igen, Jag skulle fråga hur hon hade det och förklara hur mycket jag saknade henne.

 

-Cassie, we are here now... Sa Grace och puttade till mig i sidan. Jag hade slummrat till i taxin och jag tittade mig yrvaket omkring. Vi var faktiskt redan tillbaka vid skolan. Resten av kvällen gick extremt långsamt. Vi tittade på film med resten av killarna, alla utom Jake som åkt för tre dagar sedan. Jag var arg på mig själv. Varför hade jag reagerat som jag gjort och hur kunde jag låta honom åka bara sådär? Imorgon skulle jag iallafall få komma hem och ladda om, precis som Jake hade uttryckt sig. Jake, ja. Hur skulle allt gå med honom?

---