-Who is this? Frågade Grace och visade mig en av bilderna som jag hade på min mobil. Vi hade bytt mobiler för skojs skull och satt nu och fifflade med dem. Grace visade mig en bild på personen som jag saknade allra mest från England.

 

-It's Eleanor... Sa jag och log åt minnet av bilden. Eleanor var min absoult bästa vän och hade varit det sedan barndomen. Men vi hade tappat kontakten när jag flyttade till London city och hon bodde kvar i Manchester.

 

-Is she your sister? You're really similar... Sa Grace och fortsatte att granska bilden.

 

-No... She is my friend, but I can call her sister... Sa jag och var djupt sjunken i tankar. Jag saknade henne verkligen och kände av saknaden när jag väl tänkte på den. Hon visste att jag var i USA nu, men vi hade inte hörts på flera veckor veckor.

 

Vi pratade inte mer om Eleanor, men vi fortsatte att prata om personer och annat som vi saknade hemifrån. Grace saknade sina hästar och familj. Hon verkade inte ha särskilt många vänner, vilket var förvånande men ändå ganska självklart, eftersom hon bodde mitt ute i ingenstans. 

 

-I miss my family, my old life and whole the feelings of home, but I don't like to call London my home yet. Manchester is were I was born and I missing it... Började jag.

 

-...But I think that I needed a new start, and this is a perfect way to start over. Jag avslutade min mening med ett leende. Grace granskade mig och log sedan svagt.

 

-Tell me about everything at home... Or only if you want to! Sa Grace och jag log som svar.

 

-Okay, it all started when I moved to London. I lived in Manchester before but my parents wanted to move. I wasn't accepted in the new school. They hated on me and I became bullied. I fighted but they never stopped. I didn't even had a friend in London. All my friends were still in Manchester and it became harder to keep the contact. At last did my parents found out about it and they wanted me to study here... So here I am! Sa jag och log svagt. Grace gav mig en kram, vilket jag inte förväntat mig.

 

-You are strong and did never lost hope. There's something to be proud of! Sa Grace och jag kramade henne tillbaka. Hon var verkligen en äkta vän och jag var glad över att jag träffat henne. 

 

-What about to go out for a while? Frågade jag och Grace nickade. Igår hade ju varit första skoldagen och vi båda var trötta efter det, så Grace hade inte hunnit se hur allt var utanför skolan.

 

Det var lördag nu och korridorerna var folktoma, vilket var ganska härligt. Vi gick ut genom skolporten och fortsatte längs gatan, ner mot stranden.

 

-What do you think about Kevin? Frågade Grace och jag stannade förvånat upp och brast ut i skratt.

 

-You like him?! Don't you? Utbrast jag och Grace tittade sig oroligt omkring för att se så att ingen hade hört.

 

-He's cool... Sa hon kort och log konstigt.

 

-I can see that you really do like him! Sa jag retsamt och Grace puttade till mig i sidan. Vi tog en annan väg, förbi stranden och kom till något som liknade en stor fotbolls-plan. 

 

-Grace! Cassie! Någon ropade våra namn bakom oss och vi vände oss om samtidigt. Där kom Kevin springandes och ett stort leende lös upp på Graces ansikte. Hon var kär. Det syntes lång väg.