Gotta be us- Kapitel 39

Sorry, not sorry- Kapitel 39
 
Tidigare: Tystnaden som uppstod var pinsam. Det var som om alla höll på samma hemlighet, men det var ingen som vågade öppna munnen och säga det första ordet. Men en tanke slutade inte snurra i mitt huvud. Vad var det Eleanor precis råkat få ut sig? Att hon förstört något... Men vad?
 
 
Eleanors Perspektiv:
 
Ingen sa något. Inte på minst fem minuter. Sedan avbröts tystnaden av rop från ungefär femtio meters avstånd.
 
-Jake!? Det var en tjejröst som ropade och alla tre vände blicken mot den blonda flickan som kom gående i raskt tempo mot oss. Jag tittade på Cassie och hon mimade ''Melissa'' för att jag skulle förstå vem det var som var på väg mot oss. Melissa var alltså den nya tjejen som Cassie lätt hade förklarat sin frustration över.
 
-Hi! Where did you go? Frågade hon dumt när hon kom fram och tittade endast på Jake.
 
-Isn't that pretty obvious? Svarade Cassie istället för Jake och Melissa vände genast blicken mot henne. Sedan fick hon syn på mig och log ett väldigt... speciellt leende.
 
-You gotta be Grace! Cassie told me about you yesterday! Sa Melissa och jag tittade förvirrat på Cassie. Grace?
 
-Eh... Sa Jake och jag hade precis tänkt säga samma sak, men Cassie slog mig i ryggen.
 
-Yes, finally, you two got to meet each other! Sa Cassie och låtsades se överlycklig ut. Melissa sträckte ner sin hand mot mig, medan jag fortfarande satt i sanden.
 
-Nice to meet you... Grace... Sa hon och log hotfullt på något sätt. Men vad var det egentligen som pågick? 

-Jake, are you coming... The music lesson will quit in a few minutes! Sa Melissa och menade att Jake skulle följa med henne tillbaks till skolan. Men han tittade bara på Cassie. Men varför hette jag plötsligt Grace?
 
Cassies Perspektiv:
 
Mitt problem hade precis löst sig. Melissa hade under gårdagen undrat om Jake dejtade någon, jag hade sagt att han dejtade en tjej vid namn Grace. Men eftersom Grace inte riktigt... var sig själv hade det också blivit ett problem. Men nu, när jag som minst anade det, så löste sig allt! Melissa skulle nu tro att Eleanor var Grace och därmed låta Jake vara. Då skulle jag och Jake fortfarande kunna vara lika bra vänner och mitt bland alla bitar som föll på plats så skulle jag förlåta Eleanor, för hon var ju faktiskt min bästa vän. Melissa hade precis bett Jake följa med henne tillbaks till skolan men han tittade total förvirrat på mig.

-Yeah... She's right, Jake. You should probably go back... Right, Grace? Frågade jag och tittade menande på Eleanor som fortfarande inte förstod någonting. Jag gav henne en blick och hon samlade sig tillräckligt för en nickning som visade att hon höll med mig.

-But... Började Jake. Jag skakade bara på huvudet och han verkade förstå att han skulle spela med.
 
-I'll see you both later, I guess... Sa han och reste sig upp. Melissa såg nöjd ut, utan någon misstänksamhet för vad vi höll på med. När Jake hade rest sig upp och gick mot skolans riktning tillsammans med Melissa, så tittade hon bak och log mot oss. Ett leende som provocerde mig till hundra och som sa att hon hade vunnit denna rond. Men jag hade nu ett hemligt vapen. Eleanor. 
 
-Explain. Now! Sa Eleanor allvarligt så fort Jake och Melissa var utom avstånd för att höra oss. Jag log ursäktande och lite undvikande innan jag snabbt tänkte ut bästa sättet att förklara det på.

-I kind of said to Melissa that Jake is in a relationship wirth a girl named Grace. But Grace isn't her self right now, you know. So I thought you could pretend to be Grace, now when she thinks you are his girlfriend. Eleanor bara stirrade på mig när jag hade fått ut min förklaraing. 

-You're an idiot. Sa hon kort och jag ryckte på axlarna, väl medveten om att hon hade rätt.

-But why? Frågade hon. Det hade jag också funderat på.

-I don't know. I just don't want her to take Jake away from me... Sa jag fundersamt och grävde ner tårna i den fuktiga sanden.

-Did that kiss mean something to you? Frågade hon och jag tänkte tillbaks på den dagen med Jake. Vi satt på samma strand, jag hade samma sånghäfte i handen och vi hade tittat ut över samma hav. Men nu var det Eleanor som satt bredvid mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara på hennes fråga. Jag ville säga nej. För jag hade ju backat undan, sagt att det kändes fel och sedan sårat hans känslor. Men samtidigt hade den där kyssen fått mig på plats. Det var som om den hade fått mig att inse att det faktiskt fanns en chans för mig att bli kär igen. Men den tog inte bort min rädsla. Den skulle inget i hela världen kunna ta bort. Min rädsla för förhållanden med killar skulle alltid vara stark. Josh var personen som helt enkelt hade sabbat mitt liv.

-You don't have to answer on that... Sa hon och jag drog ett tacksamt andetag. För första gången sedan Jake gick, tittade jag upp på Eleanor och kunde se hur hon snabbt låste sin mobil och stoppade undan den. 

-Okay, now some serious talk. Sa jag och hon mötte min blick.

-Where are you staying and for how long? Frågade jag.

-I'm staying at a hotel, not so far from here and I'm not sure about how long I'll stay... Svarade Eleanor och jag nickade. Men jag var inte nöjd. Jag ville få henne att avslöja om killarna var med henne. Om hon hade följt med dem hit för att hitta mig. Jag stoppade mig själv bland de tankarna, drog ett djupt andetag och tänkte om. Varför kunde jag för en gång skull inte bara nöja mig med det jag redan såg? Eleanor var här. Vi skulle lösa allt och förhoppningsvis skulle allt bli precis som förut. Förutom en sak. Mitt hjärta skulle få bulta vidare med ännu en spricka i sig. Jag hade börjat samla på sådana. Det var som en ny hobby. Och det gick hela tiden framåt. En stod för Josh och hans idioti. En stod för Pappa och hans nya liv. En stod för Eleanor och hur hon hade svikit mig. En stod för Grace och hur hon hade förändrats. En stod för mina värdelösa liv i två olika länder. Och den absolut djupaste sprickan stod för Harry. Harry och hans lockar. Harry och hans lögner. Harry och hans perfekta leende. Harry helt enkelt! Bara att tänka på honom gjorde mig yr.

-And I need to go now... Sa Eleanor och jag hann se hur hon ännu en gång stoppade undan mobilen efter att ha dragit fram den igen av en okänd anledning.

-Will you still be here in LA tomorrow? Frågade jag, orolig för hur mycket tid vi hade tillsammans.

-I promise... Sa Eleanor och kramade om mig från sidan innan hon reste sig upp ur sanden.

-We can talk more tomorrow, if you have time... Sa Eleanor och jag tittade upp på henne. Ja, för den fanns faktiskt en sak jag behövde prata med henne om. Fråga henne om. Det var det där hon hade sagt. Det där om att hon hade förstört för mig tidigare. Jag hade ju inte förstått vad hon menat. Men de frågorna kunde vänta till imorgon, för nu var jag alldeles för okoncentrerad och nästan stum. Tankarna gjorde mig verkligen yr på riktigt och när jag tappade kontrollen slutade det aldrig bra.

-I have time! Sa jag och hon log. Nästan sådär hemlighetsfullt.

-You'll see... Sa hon och jag ville konfrontera henne, men fann inga ord för det.

-Are you coming with me? Frågade hon, men jag skakade på huvudet. Jag ville stanna på stranden ett tag till. Bara tills trycket i hjärnan lättat en aning. Jag visste att nästa lektion hade börjat vid det här laget, men brydde mig faktiskt inte. Jag behövde den här tiden för mig själv. Och nu hade ju Jake Melissa, så jag var ju inte direkt saknad av någon.
Eleanor sa inget mer, för snart kunde jag höra fotsteg bakom mig i sanden, utan att se när hon gick. Det tog några minuter för allt att sjunka in. Eleanor var här! Här i LA och hon hade letat upp mig med den lilla informationen hon fått av mig tidigare. Och vi skulle träffas imorgon och kanske dagen efter det! Egentligen borde jag vara lycklig nu, men nej. Det gick inte. Vad jag än gjorde kom bara allt fler problem i vägen.

-Hi... Sa en röst bakom mig, sekunden efter att jag precis insett att jag grät. Hela min kropp frös till. Vartenda blodkärl kröp ihop. Tungan liksom försvann. Munnen vart torr. Ögonen livrädda av chock och hjärtat stannade helt. För rösten jag precis hört var den jag bestämt mig för att jag aldrig mer skulle höra. Jag vände mig om och ja, där stod han. På riktigt. Jag reste mig upp. Blixtsnabbt. Som för att fly, glömma mig, aldrig mer behöva se honom. Men benen gjorde inte som jag sa, så jag bara stod där.
 
-I don't care about your thoughts you're thinking about me right now. I just need to do this... Sa Harry och gick emot mig. Ett steg, två steg, tre steg, fyra steg, sedan så var han framme. Allt tycktes hända på mindre än en hundradel enligt mig. Men sen så hände det. Han tryckte sina läppar mot mina och allt bara släppte. Allt. Alla tankar, alla kännslor, alla problem, alla andra, allt runt omkring. Allt. Det var bara Harry. Bara Harry.
Aaah! Äntligen är dem tillsammans igen! ...Okej, behövde bara avreagera mig lite. Okej, så om några veckor åker jag till grekland. Eller, det är typ en månad kvar eller något. Men iallafall. Måste ju liksom börja förbereda mig lite för att ni ska få kapitel under de två veckorna jag blir borta. Så jag behöver tänka ut nya idéer, vilket kommer att påverka uppdateringen framöver. Vet inte om kapitlena kommer att bli annorlunda, eller så, men bara så att ni är förberedda på att vissa förändringar kanske kommer att ske.
 
Men vad tycker ni annars? (Det kan finnas en del stavfel, och isåfall förlåt, läste inte igenom ordentligt)
 
p.s: som det ser ut nu, så kommer tävlingen att avslutas utan någon vinnare, eller vad man ska säga. Men om någon fortfarande är intresserad, kolla in ''länkarna'' för mer information.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback