Hela nästa dag var nästan som vanligt. Men bara nästan. Jag var trött efter den sömnlösa natten och helt slut efter allt tänkande, men annars var det som vanligt. Grace försov sig som vanligt, Jake knackade på dörren som vanligt. Vi satt på strandet och skrev som vanligt. Hela skolan var som vanligt. Men det var hela tiden en tanke som snurrade runt i mitt huvud. Vad hade jag gjort för fel? De hade väll inte ljugit för mig utan anledning?

 

-It's really good! Sa Jake när han läst igenom texten som jag skrivit under lovet. Vår låt var snart klar och jag var riktigt stolt, förutom att den hela tiden väckte tankarna på Harry. Man skulle kunna säga att det var honom den handlade om. Jag hade fått en otrolig inspiration efter att ha träffat honom igen och resten av killarna. Det hade gått fort att skriva det sista, eftersom jag då visste exakt vad det var jag ville skriva om. Hemlig kärlek. Jag tänkte tillbaka på sms:et jag fått ifrån honom. Han var kär. I mig! Det var egentligen väldigt enormt och extremt svårt att ta in. Harry, från One direction tyckte faktiskt om mig. Jag tänkte på vad han sagt. Det sista han sagt.''I know that you will find out about it some day. And when you do, could you please try to understand why I didn't tell you?'' Han hade velat berätta. Men jag ville inte försöka förstå. Jag var sårad och otroligt förvirrad. Han hade hållt det hemligt för mig. Jag hade inte fått veta vem det var jag blev kär i. Men nu var jag det. Kär. Helt fast. I en berömd medlem från gruppen One Direction. Hur skulle det här sluta?

 

 

Jag kände mig som en idiot. En idiot som gjort bort sig totalt. Snart hade två dygn gått. Två dygn sedan jag skickade det där meddelandet. Jag visste ju varför hon inte svarade. Hon visste nu. Hon visste vilka vi var. Jag förstod hennes förvirring och ilska. Ingen av oss hade varit ärliga och hon hade full rätt att reagera på det här sättet. Men jag ville verkligen veta. Gillade hon mig på samma sätt som jag gillade henne?

 

-Louis, are you okey? Frågade jag Louis som satt i andra änden av soffan. Han var en aning nere för att Eleanor hade åkt hem. Det var jobbigt för dem båda att skiljas åt nu när de precis kommit ut med att det var dom. Eleanor skulle få en massa hat som Louis skulle känna sig skyldig till och därmed bli deppig. Men jag lyckades inte oroa mig för det, eftersom jag hade mina egna problem. Cassie problem. Resten av killarna och jag hade tidigare idag försökt få Louis på bättre humör, men vi hade väll inte lyckats nå vidare. Louis hade försökt vara glad för våran skull efter det, men vi alla såg hur han saknade henne. Det var nog det ända negativa med att vara berömd. Man fick inte vara med dem man älskade.

 

-I'm going to sleep... Svarade Louis mig och reste sig ur soffan, så att jag satt ensam kvar. Jag svarade inte utan tittade bara efter honom när han gick in på sitt rum. Jag satt ensam kvar och hamnade fort i tankar. Alla de miljoner tankar som hela tiden ville vara i huvudet samtidigt. Jag tryckte upp min och Cassies sms-konversation för tionde gången samma dag. Men, nej, fortfarande inget. Jag fick väll bara ge upp. Jag hade inte varit ärlig och fick helt enkelt skylla mig själv.

 

 

Skoldagen var slut och jag hade själv promenerat ner till stranden för att tänka. Jag behövde det. Tänka igenom allt och verkligen känna efter. Jag hade fortfarande ett sms att svara på, men jag visste inte vad jag skulle svara eller om jag ens ville svara. Jag promenerade fram och tillbaks på stranden. Jag tänkte fortfarande på vad Harry hade sagt som det sista. Att jag skulle tänka igenom varför han faktiskt inte hade sagt något. Men det var inte så lätt. Jag stannade till och tittade ut över havet innan jag ritade mönster i sanden med foten. Det senaste året hade allt gått fel. Jag hade fått flytta ifrån mitt gamla liv i Manchester, blivit mobbad i det nya London-livet, flyttat hit för att börja om på nytt- vilket inte funkade särskilt bra, blivit kär i Harry- vilket inte skulle fungera. Och nu var jag ovän med de flesta. Grace och jag hade på något sätt inte varit lika tajta de senaste dagarna. Hon verkade må dåligt och jag hade inte haft samvete nog att fråga varför.

 

Jag orkade inte mer. Jag satte mig ner i sanden och bestämde mig för att inte tänka på allt längre. Det var inte värt det och skulle bara göra mig på sämre humör. Jag satt länge och bara tittade ut över vattnet. Solen var påväg ner och jag hade ingen aning om vad klockan kunde vara.

 

-Hi... Sa en röst bakom mig och jag tittade förvånat bakåt. Det var Grace och jag log prövande.

 

-Hi. Svarade jag kort och hon satte sig ner bredvid mig. Båda tänke säga något samtidigt och vi tystnade lika fort som vi började och skrattade en aning.

 

-You first. Sa Grace och jag log.

 

-I'm sorry for the last days... Sa jag ursäktande och Grace nickade förstående.

 

-I get it, you're confused. Sa Grace och jag var glad över att hon förstod.

 

-Have Jake said anything about Kevin? Frågade Grace och jag skakade frågande på huvudet. Varför undrade hon det?

 

-It's just... He acts so strange all the time. Sa Grace och tittade ner i sanden.

 

-You should talk to him... Sa jag och hon tittade upp på mig, med en blick som sa att jag borde göra samma sak.

 

-Okay, okay. If I talk to Harry, do you talk to Kevin then?  Frågade jag och hon nickade. Det var nästan pinsamt att hon behövde hota mig för att inse det självklara. Jag kunde inte hålla på såhär för alltid. Harry och jag behövde prata. Men en ny tanke började snurra runt i huvudet på mig. Vad var det med Grace och Kevin?

---