Jag vet inte hur länge jag satt på stranden. Det hade iallafall hunnit mörkna och Grace hade låtit mig få tänka ifred. Jag hade kommit fram till tre saker. Jag var rejält besviken på Harry och Eleanor, jag skulle nu ta en dag i taget och det sista var... att jag var fruktansvärt kär i Harry. Harry som hade svikit mig. Men jag tvingade mig själv att de det ur hans perspektiv, vilket var svårt. Varför hade han gjort som han gjorde? Jag skulle vänta med honom. Jag bestämde mig för att prata med Eleanor först. Eller inte prata, det skulle göra för ont att höra hennes röst som bad om ursäkt. Jag kunde skicka ett sms. ''We've been friends since our first day at school. We've always shared secrets with each other, never lied. Why are you doing it now? I can't believe all this. The worst thing isn't that you didn't tell me, the worst is that I know that you know about my feelings. My feelings for him. Now he looks like an idiot and I feel hopeless. Why did you do it?'' Jag förväntade mig inget svar på direkten, utan satte armarna runt benen och lät tankarna få flyga iväg.

 

-Is that seat taken? Frågade en röst och jag tittade upp. Där stod Jake.

 

-No, it's free. Sa jag och log ansträngt. Han satte sig ner i sanden bredvid mig utan att säga ett ord.

 

-I guess you know what I'm going to ask you... Sa Jake och jag nickade. Han ville självklart veta vad det var för fel med mig. Men skulle det inte bli konstigt att berätta? Vi hade ju liksom kysst varandra innan han åkte tillbaks till Sverige. Skulle det inte bli spänt mellan oss om jag sa att jag hade förälskat mig i någon annan. För han kan ju inte ha kysst mig om han inte kände något speciellt. Men kanske hade han gjort sig av med dem känslorna under tiden han var hemma. Kanske hade han faktiskt förstått att det aldrig skulle funka mellan oss. Jag bestämde mig ändå för att inte säga något. Det var inte värt att chansa.

 

-It's nothing.. I'm just a bit tired. Sa jag och lyckades gäspa sekunden efter att jag sagt det.

 

-Okay... But.. Grace told me that you've been sitting here for hours. So I don't really believe you. Sa han och jag låtsades bli förvånad.

 

-But it's the truth... Sa jag och anstängde mig för att låta övertygande.

 

-Okay... Sa han, men jag förstod att han fortfarande inte trodde mig. Vi satt kvar under tystnad och lät vågorna vara det ändå som lät. Egentligen ville jag berätta för honom, men var ärligt talat, rädd för vad han skulle säga och tycka. Kanske skulle det bli sådär stelt mellan oss igen.

 

 

-Did you talk to Kevin? Frågade jag när jag och Grace låg klara i våra sängar, för att sova.

 

-I couldn't found him... Sa hon och lät trött. Jag svarade inte, utan låg bara tyst och tittade upp i taket.

 

-Did you talk to Harry? Frågade hon utmattat.

 

-No. Sa jag kort och fick inte heller något svar. Graces andhämtning blev tyngre och jag förstod att hon sov. Allt med Kevin måste göra henne utmattad. Precis när jag också höll på att somna så lös min mobil upp rummet. Ett sms och jag kunde nästan gissa vem det var. Eleanor. Jag ville inte läsa vad hon skrivit, men kunde inte låta bli. ''I didn't want it to become like this. I'm really sorry. And when you're saying him, do you mean Harry? I haven't heard anything from him, but Louis says he's a bit down. I'm so, so sorry. I'll call you, so we can talk for real. And, just for you, I'll talk to Harry too. I'm sorry for all this. I really am'' Jag kom på mig själv med att gråta. Varför skulle det bli så komplicerat?