Hur jävla dum i huvudet fick man lov att vara, Cassie? Dränka sig själv var väl det osmartaste du någonsin skulle kunna komma på. Och bara en timme efter att du precis kommit hem ifrån det renliga fängelset, även kallat sjukhus. Trodde du verkligen att döden skulle lösa dina löjliga problem? När jag insåg att jag mina egna tankar skällde ut mig själv så började jag genast att fundera på om jag möjligen kunde vara ett sånt där psykfall man ser i filmer. De som alltid beter sig friskt, men är besatta av att fullfölja sina sjuka idéer.

 

Jag hade iallafall fortfarande besöksförbud, vilket var det enda possitiva just då. För jag skulle inte orka med alla frågor. Men absolut visste jag vilka det var som satt ute i väntrummet, spända på att få träffa mig igen. Det var mamma, Eleanor, Jake, antagligen Grace och kanske Kevin, bara som moralt stöd för Jake ännu en gång. Jag visste också vem jag ville skulle vara där. Harry. Jag ville att han skulle vara den enda som satt utanför, i väntan på att få tillåtelse för att gå in till mig. Jag skulle förklara varför jag gjort det. Varför jag försökt ta livet av mig. Men jag visste att han inte var där utanför. Jag visste att han inte ville veta hur det hade gått. Jag visste att han antagligen skulle hålla sig på så långt avstånd som möjligt från och med nu. Jag visste att han skulle radera mitt nummer innan han själv bytte sitt. Jag visste att han aldrig skulle tycka om mig på samma sätt som jag tyckte om honom. Och framförallt, så visste jag att han inte brydde sig längre.

 

Den här gången slapp jag alla slangar kopplade till armvecket. För jag var inte allvarligt skakad. Inte alls. Anledningen till att jag fortfarande låg här, trots att de klargjort att jag inte fått in vatten i lungorna, var för att fylla min kropp med lugnande tills vidare undersökning påbörjades. Jag skulle säkerligen inte få stanna kvar här i LA. Jag skulle tvingas följa med mamma hem till England igen och väl där, så skulle vi behöva flytta. Åtminsdone till en annan del av London, så att jag kunde få börja om från början ännu en gång. Det värsta med att vara tillbaks i sjukhussängen var inte den äckliga maten, den konstiga lukten, att veta att Harry inte skulle komma hit eller att bli utfrågad senare. Det värsta var att jag inte ens kunde föreställa mig hur allt skulle bli från och med nu. Hur jag skulle bli tvungen att bryta kontakten med både Jake och Grace. Hur Eleanor och jag skulle återgå till att bara kunna ses ibland och att allt jag skulle ha kvar av Harry var ett minne. Dörrens öppnades och jag hade tänkt säga till sjuksköterskan att låta mig vara ifred, eftersom hon kollade till mig för högst en kvart sedan. Men in kom någon som fick mitt hjärta att dunka så hårt att det kändes som om hela rummet skulle rasa ihop.

 

-I don't have much time... Sa Harry och skyndade sig fram till mig.

 

-Wh- what- how? Försökte jag få fram, men stammade mig bara.

 

-How I got in? Well, let's say that I'm kinda good at slinking into places I shouldn't be at. Sa Harry med ett fånigt leende som snabbt slocknade när han inte fick någon respons.

 

-Explain. Sa jag och han tittade ansträngt upp i taket.

 

-Move... Sa han sedan och jag flyttade snabbt för att göra plats åt honom, bredvid mig i sängen.

 

-You got to explain yourself first. My story can wait. Sa han och tittade på mig med en blick som sa att det inte var någon idé att tjaffsa emot.

 

-What am I going to explain? Frågade jag och låtsades vara oförstående. Harry suckade bara.

 

-Why did you try to kill yourself? Frågade han och kunde nästan se små stick av smärta i hans blick. Men antagligen var det bara ännu en sak jag fantiserade fram. Han skulle inte bry sig om jag vore död nu. Någon måste ha tvingat hit honom, för jag vägrade att tro på att han gick hit självmant.

 

-You told me to be happy.. Svarade jag ärligt. Harry skakade bara på huvudet, innan han drog in mig i sin famn med sina starka armar. Jag sa inte emot. För skulle jag hamna på ett psykhem, så kunde jag åtminstone låtsas att han tyckte om mig, det sista jag gjorde.

 

-I meant like happy-while-being-alive! Sa Harry allvarligt och jag skrattade humorlöst.

 

-Now to your story! Sa jag snabbt, för att slippa fortsätta på min tragiska händelse.

 

-You already know it. Sa han och jag skakade på huvudet.

 

-I don't know a damn thing. Harry, you know everything. I know nothing. The only thing I can remember hearing you say earlier, is that you liked me. I guess you didn't mean in that way. But Harry, that's how I like you. I can't continue to live my life, knowing that you have been the first one I've ever liked since my ex Josh. And it feels like the story is repeating itself. Cause I've always been that girl that loves a guy, that doesn't love her back. I have never ever been someones crush, and I'm never going to be. It hurts, don't you get it? Frågade jag och smärtan var ogenomlidlig när den strömmade genom kroppen. Jag hade precis varit helt ärlig.

 

-Nothing of what you just said is true. Cassie, you are my crush. I'm so stupid for telling you this, but I love you. And that's what brought me here. I have loved you from the second we bumped into each other. I'm sorry for keeping the One-Direction-Famous-Thing secret, but you were the first girl I did ever meet since we became a band, that honestly didn't know who I was. Now you know. And I have tried to stay away from you, just to keep the paparazzis away from you too. I don't want to drag you into all these rumors I have no power to stop. Cause I care to much about you. And I know someone else that cares too. Jake. He loves you, no matter if you believe me or not. And I wanted to give him a chance before saying how I feel about you. But now it's done... Sa Harry och jag var stum. Jag kunde inte säga ett ord. Att han hade hållt allt det där inom sig bara för min skull var det... mest otroliga någon någonsin gjort för mig.

 

-I love you too... Sa jag till sist och sedan hände det för andra gången. Harry kysste mig. Kyssen var försiktig, som om han var rädd för att göra mig illa när jag redan var så sårbar. Men den var pefekt. Kanske var omgivningen som under våra första kyss, inte riktigt lika perfekt. Men det var åtminstone en kyss. Jag kände hur all ilska och smärta inom mig långsamt förvandlades till små fjärliar som kittlades i magen. Harry var här och det han hade sagt var fortfarande påväg att sjunka in. Han var kär i mig. Och jag var kär i honom.

 

 

-We're over Perrie. Like in never together again. Like you and me, nothing. Over. O-V-E-R. Jag stod där, utanför hotellet, där Perrie mött upp mig. Jag stod rak i ryggen och ansträngde mig noga för att inte tappa greppen nu, när jag äntligen fått ur mig allt.

 

-Wow, feeling brave now? Frågade hon, noga med att inte visa sig känslosam. Jag log ironiskt.

 

-Goodbye, Perrie. Sa jag och vände mig om för att gå, och precis som planerat, tog hon tag i min arm innan jag hann börja gå.

 

-Wait. Zayn... Are you sure? Frågade hon, nu med en svaghet i rösten. Jag drog bara till mig armen.

 

-No, I'm not. But I don't love you anymore, Perrie. I don't even like you. Sa jag och nu var det hennes tur att le sådär ironiskt.

 

-Well. You know what they're going to say, right? Frågade Perrie, nu med lite mer säkerhet i rösten igen. Jag skakade bara på huvudet, omedveten om att hon drog upp osäkerheten i mig.

 

-I'll say that you have cheated on me, just to give them a great story. And you know they'll believe it. Sa Perrie och i det ögonblicket hatade jag hennes så mycket att jag fick knyta händerna bakom ryggen för att inte slå till henne riktigt hårt.

 

-Our girls will support my story! Sa jag och Perrie skrattade.

 

-And what's your story then, Zaynie... Frågade hon med en äckligt söt röst, bara för att hon visste att den irriterade mig.

 

-I'm not going to make anything up. I'm telling them the truth. They will believe me. Sa jag, säker på min sak.

 

-Oh, Zayn. That's one of those things I don't like about you. You and your little gay-band are putting to much trust in your pathetic fans! Sa hon och där small det. Jag gav hennes en hård smäll på ena kinden.

 

-You're not calling my mates gay and your not calling our girls pathetic! Goodbye, Perrie. Sa jag och gick därifrån, utan att kasta en sista blick på tjejen som jag slösat bort mina senaste år på. Jag kände bara en sak för henne just då. Hat.

 

 

Mamman till den där tjejen... Jag kommer inte riktigt ihåg vad hon hette. Hon hade iallafall fått ett telefonsamtal och snart så var både hon och min bror borta. Vad samtalet hade handlat om, hade jag ingen aning om. Men något hade hänt med Jake sedan han varit hemma för några veckor sedan. Han hade förändrats. Och vad det än var han sprang iväg för, så var det viktigt för honom. Vad jag inte riktigt kunde släppa var att jag tidigare stött ihop med ingen mindre än Zayn Malik! Jake verkade inte särskilt intresserad av vem det var han konfronterade. Men jag hade hunnit möta hans blick under någon tiondels sekund och då förstått vad alla galna fans pratade om. De där ögonen. Jag hade helt ärligt trott att jag var påväg att drunkna.

 

-Vet du vad som hänt med Jake? Frågade pappa när vi satt i hyrbilen, påväg till hotellet vi bodde på.

 

-Jag skulle gissa på att han är kär... Sa jag och log åt tanken. Lilla Jake, kär. Pappa skrattade högt.

 

-Den grabben bryr sig bara om x-box spel och pizza till middag! Sa pappa och hans oförstående irriterade mig.

 

-Så du tror inte att han kan bli kär? Frågade jag kritiserande. Pappa slutade genast skratta.

 

-I vem isåfall? Frågade han och verkade fundera på om jag faktiskt kunde ha rätt.

 

-Pappa... Han bor på andra sidan jorden i en skola med massvis av tjejer i hans ålder. Hur skulle jag kunna veta vem han tycker lite extra om? Frågade jag och pappa skulle precis säga något när en gestalt kom gåendes ut över vägen. Han fick tvärbromsa och vi var nära på att köra ut, på sidan av vägen. När bilen väl stod stilla så var pappa upptagen med att kolla så att hyrbilen inte hade några skador, så jag kastade mig snabbt ut ur bilen för att se vem som idiotiskt nog gått ut i den vältrafikerade vägen.

 

-Hey! Ropade jag när jag fick syn på skepnaden som nästan orsakat mig och min pappa en trafikolycka. Inget svar. Så jag ökade farten och kom snabbt ifatt. Personen hade inte velat visa sig, vilket förklarade huvtröjan. Men när jag såg vem det var, så förstod jag också varför.

 

-You? Frågade Zayn förvånat när jag gripit tag i hans arm och han såg mig.

 

-You can't just walk out on the road like that! Sa jag, fortfarande chockad efter nästan-olyckan.

 

-Sorry. Sa han och verkade mena det. Jag kunde inte låta bli att göra vad jag gjorde sedan.

---