Gotta be us- Kapitel 49

Who is she?- Kapitel 49
 
Tidigare:
 
-Men vänta lite här nu... Var är pappa? Frågade jag och tittade mig omkring i hotellrummet de bodde i under deras besök här i LA. Faktum var att jag inte hade sett till honom sedan kvällen innan då jag först kom dit. Nu var klockan snart elva dagen efter och jag visste att han inte sov i rummet alldeles intill.
 
-Jag har ingen aning... Sa Sarah och även hon tittade sig omkring.
 
  "BTW Parc des Princes was the show where Bill nearly fell down the entire bunker! Ha! Can't wait to see you guys again! … Tom" 
 
Graces Perspektiv:
 
-Here, take two and give it to someone else... Sa jag och gav en osäker kille två flygblad. Tre dagar i rad hade jag gjort samma sak. Men allt för att få stanna. Cindy kom gåendes genom korridoren och log stort när hon såg mig.
 
-Your parents called earlier and asked how it goes... Sa Cincy och jag nickade innan jag gav ännu en förbipasserande människa ett papper.
 
-And what did you tell them? Frågade jag och hon log klurigt.
 
-That you're doing great! Sa Cindy och jag sken upp.
 
-Thank you, Cindy. I mean it. Thanks for everything! Sa jag och hon kramade om mig lite lätt.
 
-I've always known that you're not that kind of girl, Grace. Sa Cindy och jag kände hur enkelt det var att le nu för tiden. Det mesta var tack vare Niall som idag skulle ha både en intervju och sedan en konsert med resten av killarna. Även Harry den här gången.
 
-And how's Cassie? She came back yesterday, right? Frågade Cindy och jag nickade.
 
-She is better, or that's what she says. But, yeah. At least we all think it's better for her here instead on that hospital... Sa jag och Cindy hummade instämmande. Att dagarna hade flugit förbi var bara ett mirakel, medan Cassie legat på sjukhus. Jag hade inte hälsat på henne speciellt mycket, utan haft fullt upp med alla jobb och läxor jag behövde ta igen för att få stanna. Men Harry hade varit med henne varje dag och det var lugnande. Själv hade Niall tagit all sin lediga tid åt att vara tillsammans med mig. Fans hade tillochmed börjat samlas runt skolan och en del låtsades vara studenter härifrån, bara för att få komma i närheten av honom. Själv kunde jag inte fatta det. Att Niall och jag, vi var faktiskt vänner! Min stora idol som var världskänd, faktiskt hade blivit min vän.
 
-Anyway, I hope the song contest turns out like I hope for. Sa Cindy och jag nickade innan hon fortsatte genom korridoren med alla sina mappar och papper. Det var de papper om just det som jag delade ut. Informationsblad om musiktävlingen som snart skulle hållas. De hade legat i Cassies skåp länge och jag hade bestämt mig för att dela ut dem åt henne, eftersom hon knappast skulle ha ork att göra det själv. Men medverka, det skulle hon göra. Jag skulle dra upp henne på den där scenen med mina bara armar, om det var vad som skulle krävas. Jag log åt tanken. Cassie med sin gitarr, uppe på en scen. Det kunde bara bli bättre än perfekt. Min mobil plingade till. Sms från Niall. "Here we go. Wish Harry good luck and don't tell Cassie yet! :)" Jag log åt vad som var på gång och som endast killarna, Eleanor och jag visste om. Jag delade ut ännu ett flygblad innan jag tänkte skriva ett svar till Niall.
 
-Keep it, bitch! Svarade blondinen som jag precis försökt ge pappret till.
 
-Excuse me? Slank det ur mig.
 
-Didn't you hear me? Frågade hon med sin aningen pipiga röst.
 
-I heard you perfectly fine, bitch. Svarade jag, precis lika kaxigt.
 
-What's you name? Frågade hon och tog ett steg för att stå hotfullt nära mig. Hon var längre än mig, med sina klackar, men fortfarande inte speciellt hotfull.
 
-I'm Grace, and you got to be new. I guess your name is Barbie? Frågade jag, fortfarande lika kaxigt. Hon skrattade som om det jag sagt varit roligt.
 
-I'm am Melissa. Now, move! Sa hon som om jag stod ivägen för hennes ego som skulle passera.
 
-Grace what's going on? Frågade en bekant röst. Cassies mamma, Cathrine.
 
-Oh, just another playboy-girl who stands in my way... Sa jag ansträngt och Melissa blev tveksam när en vuxen plötsligt vart inblandad i konversationen. Hon backade en aning och rätade på sig.
 
-Well. See you later... Grace. Sa Melissa och plutade med läpparna innan hon gick vidare och lämnade mig kvar. Jag vände mig då mot Cassies mamma och såg att hon inte var ensam. Vem var det hon hade med sig?
 
-Um... I don't think we've met. Sa jag och tittade på mannen vid hennes sida.
 
-No, I guess we haven't. But I've heard so much about you from Cathrine here.. Oh, sorry and I'm Thomas, Jakes dad. Sa han och log vänligt. Jag skakade hans framräckta hand och de ursäktade sig sedan för att leta reda på skolans rektor. Jag såg att jag fått ännu ett nytt sms från Niall. "You won't believe what's going to happen tonight! You, crazy little girl, should put on something sweet and be ready at seven. God, you're going to be so surprised! :Dx " Jag skrattade åt Nialls upphetsning och skrev ett svar. "You, Crazy mofo! I'll be ready five minutes earlier just for you... ;)" Sedan la jag ner mobilen och en fråga slog mig. Hur kunde Cassies mamma och Jakes pappa känna varandra?!
 
Harrys Perspektiv:
 
-Take the backdoor! Sa jag och hon log.
 
-Harry, I'll be fine! Jake will meet me down in the lobby, so none will expect anything, okay? Sa hon och jag insåg att hon hade rätt. Men jag kunde inte heller ignorera sticket av avundsjuka som uppstod när hon sa hans namn. Men absolut var jag glad för hennes skull. Hon hade fått komma ut från sjukhuset igår, efter ganska exakt fem dygn. Och eftersom jag varit där varje dag, så var det väl hans tur att tillbringa tid med henne. Själv skulle killarna och jag först ha en intervju och sedan en konsert. Niall hade sagt att han hade planerat något alldeles extra för konserten ikväll, men vägrade att tala om vad. Själv hade jag berättat om mina egna planer.
 
-Okay, see you tomorrow then, take care. Sa jag och hon gav mig en snabb kyss, vilket antagligen var något jag aldrig skulle vänja mig vid. Vi var faktiskt ett par nu. Cassie och jag. Det var lite det som var grejen jag skulle ta upp på intervjun. Självklart skulle jag inte berätta att jag var tillsammans med Cassandra Black, en snart artonårig tjej från England. Nej, självklart inte så bokstavligt.
 
-So you really don't have any idea of where he's taking you? Frågade jag när hon rest sig ur soffan för att gå ut genom dörren, ut från mitt hotellrum vi tillbringat dagen tillsammans i.
 
-Nope, but hey, you sound kinda jealous! Sa Cassie och jag log.
 
-Maybe I am... Sa jag och hon log barnsligt.
 
-No need to be, Jake and I, we're just friends! Sa hon och jag kunde inte annat än att tro henne.
 
-Have fun now! Sa jag när jag sneglat på klockan och insåg att hon skulle ha mött Jake nere i entréhallen för fem minuter sedan.
 
-I will. And I promise you, none of all your fans down there will ever expect that I've actually been up at their idol's hotelroom. Sa hon och jag skyndade mig att lägga till yttligare en mening.
 
-But if they do, don't forget to tell them that we've been kissing! Sa jag och hon skrattade högt.
 
-You cheeky thing! Sa hon skrattandes och öppnade dörren.
 
-Bye! Ropade jag med ett smickert litet leende från soffan där jag fortfarande låg.
 
-Bye cheekiness... Sa hon och jag log innan jag hörde dörren gå igen efter henne. 
 
Cassies Perspektiv:
 
Jag log fånigt medan jag trippade nerför trapporna, två våningar ner. Som planerat, så stod Jake lutad mot ena väggen, nere i lobbyn när jag kom ner. Jag kramade om honom så fort jag kom fram.
 
-How does it feels to be free again? Frågade han och jag slog lekfullt till honom på ena överarmen. 
 
-How does it feels to go in school, just like always? Frågade jag för att ge igen och hans leende slocknade snabbt. Sedan räckte han ut tungan och jag flinade.
 
-Oh, you were so funny! Sa Jake och låtsades skratta. Först då la jag märke till alla tonårstjejer som förundrat tittade på mig och Jake. Först kändes det bara läskigt och aningen obehagligt, men jag insåg snabbt att det antagligen bara handlade om avundsjuka. Jag var innanför, de var utanför. Jag var så mycket närmare de fem killarna som betydde allt för dem, än vad det var just då. Det roliga var att de inte visste exakt hur nära killarna jag faktiskt hade varit. Jag och Jake fick hjälp av säkerhetsvakter ut, bara precis utanför dörren i den värsta massan av tjejer, innan vi fick klara oss själva. 
 
-Oh my God! Did you see any of the guys in there?! Skrek en tjej och tog tag i min arm. Jag ryckte bara åt mig den igen och gav henne en blick.
 
-No, let go of me! Snäste jag och fortsatte sedan genom resten av folkhavet. Inne från hotell-lobbyn hade det sett ut som ett femtiotal fans som otåligt väntade. Men när vi väl gick igenom den tjocka massan skrikande tjejer, så kändes det inte riktigt likadant. Snarare som tusentals. Till sist tog vi oss igenom och jag tittade frågande på Jake.
 
-Where are we going? Frågade jag, när jag insåg att jag inte hade en aning.
 
-I won't tell you. But first are we going to grab some food... Sa Jake fundersamt och tittade sig omkring.
 
-There... Mumlade han för sig själv och drog mig vidare, över vägen.
 
-Jake, there's no resturant in that way... Sa jag och han log.
 
-I know. But my sister is going to give us lift in her hire-car. We're going to the big city! Sa han glatt.
 
-Hi, I'm Sarah... Sa den söta tjejen som väntat på oss bakom ratten.
 
-Cassie... Sa jag och log åt henne i backspegeln efter att ha suttit mig tillrätta i baksätet. Jake satt i framsätet och bläddrare otåligt mellan radiokanalerna.
 
-Jag förstår varför du tycker om henne... Sa de på ett mystiskt språk, som jag sedan förstod måste vara svenska. Jag såg hur Jake log blygt mot sin syster och undrade nyfiket om det var mig de hade sagt något om.
 
-Okay, there's just one thing I'd like to make clear. No Swedish, please? I seriously don't get a word and it's quite annoying... Sa jag och både Sarah och Jake började fnittra.
 
-Okay, just English from now on! Lovade Sarah och jag log tacksamt.
 
Harrys Perspektiv:
 
-Harry! You gotta tell us now! Who's the lucky one? Frågade den intervjuande kvinnan med ett stort leende.
 
-What? Frågade jag förvirrat.
 
-There's gotta be a girl, right? Cause you can't just skip interviews and visit hospitals without having an illness... Sa hon och jag log fånigt.
 
-Tell us now, Harry! Sa hon manande och jag nickade. Louis petade mig i sidan.
 
-Don't say that Eleanor knows her, okay? Väste han och jag nickade instämmande. Det skulle bara vara onödigt att berätta om Eleanors förhållande till Cassie som jag nu skulle försöka att inte nämna vid namn.
 
-Okay, okay... Yes, there's a girl. And it has been that girl for a pretty long time now. I won't tell you her name, age or something like that, but yeah... There is this girl and I can tell you that she is speciall. And when you find out about her, cause you will in a time, then you all have to promise me one thing! Don't judge her. She fell in love with me without knowing about the whole boyband-thing. And I fell in love with her at first sight. So please... I beg you... Don't hate her the first thing you do! Sa jag och stirrade rakt in i kameran som spelade in hela sändningen.
 
-That was deep, bro... Sa Niall och klappade mig på ryggen.
 
-And all of us can confirm that she's the prefect one for Harry, here... Sa Louis och gjorde samma ryggslag som Niall precis gjort. Nu var det faktiskt sagt! Jag var inte en av bandets singlar längre. Men jag visste vad som nu väntade. Paparazzis som lätt skulle flippa ur, galet skrivande i alla sorters tidningar och rykten som varken var trovärdiga eller stoppbara. Nu började det. Projekt-Hålla-Cassie-Hemlig. Intervjuen fortsatte och nu var det Zayns tur att ge dem en chock.
 
-I bet you all have figured it out a quite long time ago, and I'm sorry for lying earlier. But, yes, it's true. Perrie and I have broken upp. And I'm warning you for these false rumors that may start soon. We were just tired of each other, and there you just got the whole truth. Sa han ansträng och jag visste att det han precis sagt hade krävt stort mod. Jag såg hur Liam la en stöttande hand på hans rygg och hur Zayn genast blev aningen bättre till mods. Det var något av det bästa med att vara i vårt band. Vi hade varandra. Alltid. Jag var lite halvt borta under resten av intervjuen. Tankarna bara snurrade kring Cassie. Allt höll på att lösa sig! Jag hörde svagt hur samtalsämnet smög sig in på kvällens konsert och hur Niall avslöjade att han hade en liten överaskning för oss alla. Sedan insåg han hur alla började förstora det och försökte genast lugna ner alla med att säga att det egentligen inte var något speciellt. Bara en liten kort presentation. Sedan tvingade han oss alla att byta samtalsämne.
 
Graces Perspektiv:
 
"Sorry, five minutes late. Paul's fault!" Skrev Niall och jag log stort innan jag bestämde mig för att ändå gå ut på parkeringen och vänta. Det ångrade jag efter att ha gått cirka femtio meter.
 
-Gracie?! Ropade en manlig röst och jag snurrade runt för att lokalisera den. Där kom tre personer gåendes och jag kunde inte se deras ansikten helt tydligt i den aningen dimmiga skymningen. Men när de personerna närmade sig såg jag att de inte alls gick. De vinglade snarare fram.
 
-Do I know you? Frågade jag killen som antaligen varit han som ropat mitt namn tidigare. Eller, ropat ett löjligt tillgjort smeknamn.
 
-Hey, How can you not remember me?! We slept together once! If I say Zack, is there any bell calling up there? Frågade han och var nu tillräckligt nära för att kunna knacka lekfullt på mitt huvud. Men hans namn. Det var faktiskt en klocka som ringde. Men ingen trevlig klocka. Snarare en klocka som påminde mig om hur hemsk jag varit för bara någon vecka sedan. Vad jag varit för människa då. Det var även en klocka som ringde och påminde mig om hur härligt man mådde efter att ha rökt på.
 
-But, I hope you remember me... Sa en läskigt bekant röst och tjejen med det alltid så stripiga, svarta håret steg fram och jag möttes av alkohol lukten.
 
-Sammy? Sa jag och jag skymtade ett leende. Eller så såg jag bara syner i det suddiga vädret.
 
-Finally we found you. Sa hon och kramade stelt om mig.
 
-No, I mean. I can't do that anymore. I mean. I'm a better person again! Sa jag, mest för att påminna mig själv om vad Niall hade lärt mig. Sammy, Zack och den okända snubben brevid Zack skrattade allihop.
 
-Yeah, sure babe. Let me see if you've changed... Sa Zack i ett försök att låta sensuell. Allt jag reagerade på var den starka doften av sprit. Den äcklade mig.
 
-Stop it. Sa jag och slog bort hans hand innan den snuddade vid mig.  
 
-But, Grace, he's right. You're one of us. You can't just go back to that good girl. Once a badgirl, always a badgirl, right Zack? Sa Sammy och tittade på Zack som nickade med ett snett leende.
 
-So what do you say... Gracie? Are you with us? Frågade Sammy och jag kände hur osäkerheten växte i mig. Jag ville så gärna bara släppa allt. Känna mig sådär hög på livet igen. Men den här gången hade jag så mycket mer att förlora.
 
-I think she'll come with me... Sa plötsligt en röst, med likadan irländsk accent som min. Niall.
 
-And who the fuck are you? Frågade Zack och stirrade rakt på Niall som lagt sin arm runt mig.
 
-Oh, I'm Niall. At least I'm someone. Not like you three losers. Seriously, go get yourselfs real lifes! Sa Niall och drog snabbt med mig i motsatt riktning.
 
-Thank you... Sa jag skakigt och han kramade lätt om mig från sidan innan vi skyndade oss vidare till bilen.
 
• • •
 
-Carefully... take another step... Sa Nialls röst nära mitt öra. Han höll en av sina armar stadigt runt min höft och med den andra höll han sin hand över mina ögon. Det här var hans hemlighet och jag började bli riktigt nervös nu. Varför gick vi uppför en trappa och varför fick jag inte se något?
 
-Just one more... Sa Niall peppande och jag suckade.
 
-Niall, what is this shit? Väste jag och jag hörde skratt.
 
-Hey, no bad language, it's not the right moment... Sa han och skrattade smått.
 
-Okay, we're up. Now, just take five footsteps forwards... Sa han och lättade sitt grepp runt mig, bara för att följsamt gå med mig och fortfarande hålla en hand för mina ögon. 
 
-Remember when you asked me why I'm trying to help you? Frågade Niall och jag log.
 
-Mhm, but now I know, you're a fool... Sa jag och hörde ännu en gång skratt.
 
-Who's here? Frågade jag genast och skratten dog ut.
 
-Oh, I can't count them all! Sa Niall retsamt.
 
-Niall! Sa jag frustrerat och började nervöst skruva på mig, för att få bort hans hand. Att vara "blind" var helt enkelt inte riktigt min grej.
 
-Okay, well. I want to help you, cause everyone deserves to feel happiness. And this is what makes me happy... Sa Niall och drog bort handen. Framför mig stod åtminstone trettio tusen människor. Oj.
Skrivandet går suuuper bra! Okej, jag känner mig som värsta no-life:rn som sitter hemma och skriver på min 1D-fanfic hela dagarna, men vafan YOLO! I vilket fall så tycker iallafall jag att själva 'historian' börjar bli bättre nu. Och ni ska bara veta vad som väntar!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback