Gotta be us- Kapitel 43
Choices- Kapitel 43
Tidigare: När morgonen började närma sig hade jag fortfarande inte sovit en blund. Allt jag kunde tänka på var vad Jake hade sagt. Att det var bara jag som såg alla som fiender. De ville egentligen bara hjälpa. Jag hade två val. Glömma eller förlåta?
Harrys Perspektiv:
-You got to visit her! Sa Eleanor för tusende gången. Jag skakade bara på huvudet. Jag ville inte förstöra mer för henne. Det var ju tydligt att hon hade känslor för han som hittat henne, Jake hette han enligt Eleanor. Var det något Cassie hade glömt att berätta för mig när hon dragit sin långa historia om vad som hänt? I vilket fall, så ville jag inte komma hit, till LA, bara för att förstöra allt för henne. Om hon tyckte om Jake, skulle jag inte lägga mig i. Jag hade haft min chans och skulle aldrig sabba någon annans.
-Yes, Harry, you have to! Sa Eleanor, nu mer bestämt och hon tänkte inte ge sig.
-I can't, Eleanor. I just can't. She doesn't like me like that... Mumlade jag och hon studsade ner i soffan bredvid mig.
-So why do you think she kissed you? Ifrågasatte Eleanor.
-I kissed her. Not otherwise. Envisades jag.
-But she kissed you back, right? Frågade hon och visade fortfarande inga tecken på att förlora denna lilla strid. Jag svarade inte. För jag tänkte inte låta henne vinna. Jag visste att hon gjorde det om jag sa svaret. För både jag och Cassie var skyldiga till kyssen.
-Harry? Frågade hon för att få sitt svar.
-I guess... Mumlade jag och hon sken stolt upp i ett leende.
-You see! Now, you and I will go straight to the hospital! Sa Eleanor och drog upp mig ur den extremt bekväma soffan i mitt och Zayns hotellrum.
-But the other lads? Frågade jag, bara som en ursäkt. Jag ville inte besöka henne. Det skulle bli pinsamt. Vad skulle jag säga. "Hi, I came here because I care about you, but I won't stay in your life, cause you're in love with the Jake lad" Nej, det var inte riktigt det ultimata.
-C'mon Harry! They'll be fine! Stop come up with excuses! Sa hon och drog mig vidare genom korridren, nerför den enorma trappan och sedan ut genom lobbyn. Jag stannade, precis innan hon drog ut mig genom entrén.
-I can't go out there! The fans still think I'm sick. Påminnde jag henne.
-Harry, you have always been sick. In your head. Just tell them you're going to get some more medication! Sa Eleanor, men jag stod kvar där jag hade tvärstannat.
-I will create chaos out there! Försökte jag igen och Eleanor skrattade ironiskt.
-Harry! There's none out there! Look! Everyone is at the studio where the others get interviewed right now! Sa hon och lyckades nu dra ut mig genom glasdörrarna. När jag tittade bak, in mot hotellet igen, stod Paul där och tittade varnanade på mig. Han hade tydligt sagt att vi inte fick lämna hotellet utan säkerhet, så som vi gjort igår. Det var fullt emot hans regler. Men han hann inte stoppa mig, för Eleanor hade snart dragit in mig i en taxi och vi var påväg till sjukhuset.
-You know, I'll blame you for this. Sa jag tjurigt och Eleanor knuffade till mig i sidan.
-Come on! I'm just helping you for Gods sake! Sa hon och jag himlade med ögonen.
Cassies Perspektiv:
Jag hade tvingat i mig en torr smörgås och ett glas juice, vilket ännu en gång hade fått den där sjuksköterskan på toppen humör. Jake hade kommit tidigt imorse för att vara där tills jag fick åka tillbaks till skolan, vilket faktiskt skulle bli idag!
-I brought you something something. Sa Jake och gick ut i korridoren för att hämta något han lämnat innan han kom in i mitt rum tidigare. När han kom tillbaks höll han min gitarr i ena handen. Jag sken upp, trots att det gjorde ont att le.
-I thought you would like to play some.. Sa Jake och la försiktigt ner gitarren på sängen. Jag drog in honom i en kram och vägrade släppa. Han var verkligen helt underbar och jag var så lycklig över att jag åtminstone hade någon som brydde sig. Jag blundade och höll kvar mitt starka grpp runt hans hals. Han tog stöd med ena handen mot sängen och hade den andra i ett grepp runt min rygg.
-I have to tell you something, Cassie... Something I've kept as a secret for a very long time... Sa Jake och började släppa sitt grepp. Men jag höll kvar mitt och öppnade bara ögonen. Jag hade tänkt fråga vad, men när jag väl tittade igen fick jag syn på en bekant person vid dörröppningen. Harry! Jag släppte genast greppet om Jake, bara som en reflex och stirrade på Harry där han stod. Vad skulle man göra vid ett sådant tillfälle? Harry och jag hade varit osams under en lång tid och jag visste inte om det var rätt tid att förlåta honom nu. Så en kram passade inte riktigt in. Dessutom var Jake i samma rum och något sa till mig att inte krama om Harry framför ögonen på honom. Varför jag intalade mig själv det, hade jag ingen aning om. Och det sista som stoppade mig var att jag var förbjuden att lämna sängen tills någon givit mig tillåtselse. Så där var vi. Jag, handikappad i sängen, Jake förvirrad bredvid mig och Harry osäkert ståendes i dörröppningen.
-Hi... Sa jag först och han log tveksamt. Jag tittade på Jake och han förstod genast.
-I'll wait outside... Sa han, utan att ge mig något leende. Jag tittade efter honom och varken jag eller Harry sa något när dörren väl stängdes igen bakom Jake.
-Ehm... Cassie.. I don't know how to explain it... Började Harry.
-Please, sit down... Bad jag, för när han stod där vid dörren blev allt bara mycket mer spänt. Han skakade långsamt på huvudet.
-No, I'm not staying long. Sa han och det knep till i magen.
-So... why are you here? Frågade jag, när han själv inte fortsatte.
-I wanted to talk to you... Sa han och drog ett djupt andetag.
-...Cause I'm pretty unsure about what's going on between us two. Förklarade Harry och jag hajade till. Vad skulle jag svara på det? Jag visste ju inte heller vad det var som fanns mellan oss. Men jag visste att jag tyckte om Harry. Mycket.
-Why weren't you here yesterday? Frågade jag kritiserande för att byta samtalsämne.
-I was, but... Började Harry, men jag avbröt.
-What, Harry?! I don't understand! I waited all day for you, but no. Not a word. You say you're unsure about... us. But damn, what about me then?! I waited for you to come. I seriously thought I would get to see you! Utbrast jag frustrerat och argsint. Han skulle inte få komma med några ursäkter.
-I'm sorry, okay! I was here, but couldn't stay... cause... I didn't want to be here when you woke up. Erkände Harry frustrerat och tittade skyldigt ner.
-You were here? Frågade jag förvirrat.
-Yeah, when you were... ehm.. asleep. Sa Harry och det förändrade ju faktiskt saker och ting. Men varför hade han inte stannat?
-Why did you go? Frågade jag, nu aningen lugnare.
-Cause he came. Sa Harry och nickade backåt. Vadå han? Jag kom till slut på att han måste mena Jake.
-Jake? Frågade jag förvirrat och Harry nickade generat.
-What has Jake done to you?! Frågade jag, nu irriterad igen. Var han tvungen att dra in Jake i vår skit?
-Nothing, nothing, no, that's not what I meant. I just... I think he likes you. Sa Harry och tittade osäkert på mig.
-Jake, no- Jag skrattade osäkert, men det var meningen att låta ironiskt.
-Haven't you seen it? Frågade Harry och avbröt mitt skrattande.
-Seen what? Frågade jag.
-How he looks at you... Sa Harry och kollade ner i golvet igen.
-Okay, Harry, I didn't tell you the whole story before. Jake kissed me once, but that was before we even met! And it didn't feel right, so, nothing more ever happend. I can't believe how you can even see it in that way. Jake and I are just friends! But he was atleast here yesterday. Sa jag surt. Det var tydligen droppen för Harry. Han tittade upp, mötte min blick och stormade sedan ut igen. Vad hade jag gjort?
Eleanors Perspektiv:
Jag satt på en stol utanför rummet där Cassie var. Lukten av sjukhus fick mig att må illa, eftersom alla minnen kom tillbaks. Minnen från tiden då var varit ensam, efter att Cassie flyttat till London. Jag hade tilbringat mycket tid på sjukhuset efter det, av en anledning som inte ens Cassie visste om. Och jag hade fortfarandre skuldkänslor för att inte ha berättat för henne. Jag var iallafall stolt över att ha lyckats få in Harry i hennes rum. De behövde få prata ostört. Men efter några sekunder öppnades dörren igen och någon helt annan kom ut. Jake. Jag log prövande och han satte sig förvånande nog, på en stol, precis bredvid mig. Det var tyst under några sekunder. Man kunde sedan höra röster från andra sidan dörren. Harry och Cassie pratade alltså med varandra. Ett framsteg. Men om jag kände Cassie rätt, så skulle hon snart börja konfrontera honom.
-How long have you and Cassie been friends? Frågade Jake plötsligt och jag tittade på honom.
-I can't remember. Our parents have always been friends, which kind of putted us together. But I would say since we were three or something... Sa jag och log åt alla minnen som fyllde mitt huvudet.
-Hm... Mummlade Jake.
-You can't continue to like her, Jake. Slank det ur min mun. Det var vad som oroade Harry, och jag kunde inte hjälpa att säga det rakt ut sådär.
-I know... Svarade Jake. Allt var så förfärligt invecklat. Harry var kär i Cassie, Cassie var kär i Harry. Jake var också kär i Cassie, medan Cassie tyckte om Jake som en vän. Jag var tydligen Grace nu och skulle låtsas ha ett förhållande med Jake, medan den riktiga Grace skulle behöva hålla sig undan från Melissa som helt klart var intresserad av Jake som tyvärr var "upptagen" av mig. Allt var verkligen en enda röra.
-You- Började jag, men Jake avbröt mig.
-I know what you're going to say. I can't be with her and I know that. Before you two came, she said that if she dies, would I have to tell Harry she loved him. And I know she does, but I just can't take my feelings away! Sa Jake plågat och jag kunde inte låta bli att känna medlidande. Nej, det var inte lätt att älska någon som aldrig skulle älska en tillbaka.
-Do you know why I'm so into getting them together? Frågade jag och Jake skakade på huvudet.
-Well, Cassie was one time, so in love with this guy called Josh. Then he dumped her and yeah... Jag fortsatte samma historia jag berättat för Harry tidigare. Han verkade förstå efter det.
-I'll leave her to you two for the rest of the day. Sa Jake och reste sig upp från stolen. Jag log tacksamt, för både jag och Harry behövde tid med Cassie, vilket Jake redan fått.
-I'm just gonna say goodbye. Sa han och skulle precis öppna dörren när han tvärstannade för att lyssna. Jag kunde också höra rösten. Cassies röst.
-"Okay, Harry, I didn't tell you the whole story before. Jake kissed me once, but that was before we even met! And it didn't feel right, so, nothing more ever happend. I can't believe how you can even see it in that way. Jake and I are just friends! But he was atleast here yesterday" Jag tittade på Jake som snabbt vände om och halvsprang ner längs korridoren. Att höra det där måste ha svidit, men samtidigt behövde han få klart för sig att det aldrig skulle bli han och Cassie. Jag tänkte precis ropa tillbaka honom, för man ska aldrig låta en arg människa löpa iväg, det hade jag lärt mig med Cassie. Senast jag gjorde det blev hon ju påkörd och hamnade här. Men när jag tänkt ropa öppnades dörren och Harry rusade ut.
-Harry. Sa jag allvarligt när han passerat mig. Han vände sig stelt om och tittade uttryckslöst på mig och skakade på huvudet innan han fortsatte längs korridoren.
-Harry! Ropade jag hjälplöst, men han fortsatte bara gå med raska steg. Jag stönade irriterat, osäker på vad jag skulle göra nu. Jag gav upp på att försöka få Harry att vända om och gick istället in till Cassie.
-Hi. Sa hon förvånat när hon fick syn på mig. Jag sa inget, utan gick bara fram och hoppade upp i sängen bredvid henne. Vi låg tysta för några minuter. Cassie hade ingenting att säga, jag visste redan allt. Fast jag hade massor att berätta. Allt jag hållt hemligt för henne och nu var även Jake upprörd. Till slut bröts tystnaden.
-El, I don't know how I'm supposed to fix this. I mean. Harry hates me, Grace takes drugs, my grades are nothing I gladly talk about and I'm just so scared...
-It's okay... Sa jag och la armen om henne. Plötsligt hördes snabba fotsteg i korridoren utanför och ett ansikte dök upp i dörren.
-Oh my god! My little baby! Utbrast Cassies mamma och sprang fram till sängen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Att plötsligt få en till människa inblandad i allt skulle inte sluta bra och att det skulle vara Cassies mamma var ju det värsta som kunde hända. Jag tittade över hennes mamma som precis dragit in henne i en enorm kram. Hon tänkte samma sak som jag. Vi skulle hålla allt hemligt så länge som möjligt. Då menade vi att Cassies rumskamrat tog droger, att betygen såg förfärliga ut, att hon hade två killar som var kära i henne och att den ena var världkänd. Det var nog bäst att spara all den informationen till ett bättre tillfälle när allt var lugnare.
Jakes Perspektiv:
Jag stack snabbt från sjukhuset, men kom sedan på att Austin inte skulle kunna hämta mig med sin bil förrän om två timmar. Han var den enda i vårt lilla gäng som hade bil och det fanns inget annat sätt för mig att komma tillbaks till skolan, eftersom jag inte hade pengar till taxi. Jag stönade irriterat och satte mig på närmaste bänk. Jag drog upp mobilen och kollade klockan. Jag hade precis tänkt ringa Austin och be honom strunta i sin fotbolls match för att hämta mig, när jag plötsligt hörde en röst bakom mig.
-Want a lift? Frågade rösten och jag tittade bakom mig, där jag satt på bänken. Toppen! Där stod Harry, lutad mot husväggen och med armarna i kors över bröstet. Jag log ironiskt.
-I'm fine! Sa jag otacksamt och vände mig om igen. En svart bil rullade i snabb fart, in på parkeringen och stannade några meter ifrån mig. Rutorna var mörkt tonade, men fönstret på förarsidan åkte hastigt ner.
-Jump in, Harry! Sa rösten och Harry gjorde genast som mannen sa. Han hoppade in i baksätet, men stängde inte dörren efter sig. Istället tittade han ut på mig igen.
-You sure, man? Frågade han och jag insåg att ingenting direkt kunde förvärras av att jag accepterade erbjudandet. Så jag suckade och reste mig från bänken för att hoppa in i baksätet bredvid honom.
-Who's the lad? Frågade mannen som körde den svarta bilen jag nu satt i, medan han körde ut från parkeringen.
-Oh, just a guy who needed lift... Sa Harry och bad honom köra förbi skolan jag skulle till.
-Okay, I'm Paul, anyways and Harry, you know what I think about you and your slinking away moments. You can't let Eleanor drag you with her wherever she wants, okay? Frågade Paul allvarligt och Harry himlade med ögonen mot mig innan han hummade till svar. Det vart en pinsam stämning i den maffiga bilen. Harry höll på med sin mobil, Paul rapporterade regelbundet via en walkie talkie till några andra snubbar och själv stirrade jag bara ut genom fönstret på allt som flög förbi utanför.
-Harry, you know people are starting to wondering about you, visiting the hospital all the time, right? Frågade Paul och jag tittade på Harry. Han tittade inte ens upp, utan fortsatte bara leka runt på mobilen.
-Harry, I don't want to embarrass you, infront of you friend here, but- Började Paul igen, men jag avbröt automatiskt bara för att rätta honom.
-Oh, I'm not his friend.. Sa jag och Paul tittade underligt på mig i backspegeln innan han fortsatte.
-Anyway, they'll find out about that girl, Harry, and all magazins will shine with pictures of you both. You know how it all works, so be careful, okay? Sa Paul och jag hajade till när han nämnde "That girl" Jag tittade på Harry som skyldigt mötte min blick och sedan tittade ner.
Tillbaka på skolan hade jag mött Cindy som oroligt frågat hur det var med Cassie och jag hade ryckt på axlarna och sagt att hon antaligen var tillbaka under dagen. Sedan var jag påväg till mitt rum, men blev överfallen av någon bakifrån.
-Gissa vem! Sa en bekant röst och jag kände ett par händer för ögonen. Den rösten kunde man inte missta!
-Sarah?! Sa jag förvånat och snurrade runt. Jo där stod hon, min stora syster. Hon log stort och tog in mig i en kram. Inte trodde jag då att min oskyldiga syster, som inte visste någonting om vad som pågick, snart själv skulle hamna mitt i hela röran.
Visst går det framåt nu? Jag skriver så ofta och mycket jag orkar och har tid med. Men ibland står det verkligen helt stilla. Nu har ni iallafall fått kapitel 43!
Kommentarer
Trackback
