Jag hade sovit bort halva dagen och vaknade vid lunch tid. Jag fick lite halvt panik direkt, för idag var dagen som jag skulle åka tillbaks till LA. Väskorna var packade och jag visste vart jag hade allt, ändå kändes det som om jag hade glömt något. Jag greppade tag i mobilen från sängen, men kom sedan på att den fortfarande var död sedan gårdagen. Jag tappade genast humöret och orkade inte gräva upp laddaren från väskan som var ordentligt packad. Istället gick jag upp och fixade mig iordning. Mamma kom in i rummet med ett ansträngt leende.

 

-I'll miss you, sweetie... Sa mamma och jag kramade om henne.

 

-I'll miss you too... Sa jag och lyckades hålla tårarna inne. Det kändes verkligen hemskt att lämna sin mamma och veta att hon skulle vara helt ensam.

 

-I have bought you something... Sa mamma och släppte taget om mig för att ta upp något ur fickan.

 

-Mum, you didn't have to! Sa jag och försökte protestera.

 

-I saw it and thought about you... I want you to have it. Sa mamma och log medans hon drog upp ett halsband ur fickan. Det var inte för stort och inte heller för mycket. På kedjan hängde två berlocker. Det var två noter. En stor och en liten.

 

-I love it! Sa jag och mamma log stolt. Hon hjälpte mig att sätta på det och lämnade mig sedan ifred efter att ha givit mig ännu en kram.

 

Jag tittade på klockan. Om tre timmar skulle jag behöva åka mot flygplatsen. På tre timmar var det inte mycket jag behövde göra. Men det fanns en sak. Jag skulle säga hejdå till Eleanor och killarna. Jag orkade fortfarande inte packa upp min mobilladdare, utan gick mot Harrys och Louis' lägenhet utan att veta om de var där. Jag hade ju lovat Eleanor att vi skulle träffas och jag hoppades innerligt på att hon inte var ute och gjorde något. Det kändes konstigt att gå omkring utan mobil, men ändå befriande. Ingen kunde nå mig, vilket både var oroande och skönt. Jag lyckades koncentrera mig på annat. Höst vädret var ovanligt fint och det var verkligen typiskt att jag skulle åka tillbaks då vädret var som bäst. Men vädret i LA var säkerligen inte mycket värre. Efter några få minuter skymtade jag lägenheten längre fram. Jag tog trapporna istället för att vänta på hissen. Fyra våningar upp. Jag drog ett djupt andetag innan jag ringde på. Jag var nervös och visste varför. Det var inte för att jag skulle behöva säga hejdå till Eleanor. Nej, det var för att på andra sidan den dörren fanns troligtvis Harry.

 

Jag hörde fotsteg innanför dörren och någon sekund senare öppnades dörren. Dör stod han. Harry. Han sken upp i ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaks.

 

-Hi... what are you doing here? Frågade han och jag blev genast nervös. Var det fel att jag kom dit?

 

-Eh... I'm going to meet Eleanor. Sa jag och han verkade också bli en aning förvirrad.

 

-Oh, but she and Louis isn't here... Sa Harry och log ursäktande.

 

-Okay, when will she come back? Frågade jag och jag började bli orolig för att inte hinna träffa henne innan jag skulle åka igen.

 

-I don't know... but I think it will be late. Sa Harry fundersamt.

 

-Okey, I'll go out and search for her. Sa jag och vände mig för att gå ner för trappan igen.

 

-Cassie, wait! Ropade Harry efter mig och jag vände mig om igen. Han gick ut efter mig, så att han också stod i trapphuset.

 

-There's something I need to tell you... But I really don't know how. There's something about me and I'm too scared to tell you. I know that you will find out about it some day. And when you do, could you please try to understand why I didn't tell you? Frågade han och jag vart genast väldigt förvirrad. Vad pratade han om? Varför kunde han inte bara berätta vad han ville säga?

 

-Please, promise me that you just try to understand! Sa Harry bedjande.

 

-Okey, I promise... Sa jag, fortfarande förvirrad.

 

-Thank you... Sa han med ett leende och verkade slappna av en aning. Men jag slappnade inte av. Vad var det han dolde? Tankarna flög omkring och jag hade svårt att koncentrera mig på verkligheten.

 

-So you are going back today? Frågade Harry för att avbryta tystnaden. Jag nickade.

 

-We'll really miss you, promise to text me! Sa han och jag log en aning generat.

 

-I promise. Sa jag och han log tillbaks. Vårt lilla samlat fortsatte och jag kände mig mer och mer avslappnad. Det var så otroligt lätt att prata med Harry. Det bara flöt på, precis som dagen innan. Till sist sneglade jag på klockan och insåg att tiden flugit iväg. Jag behövde fortfarandra träffa Eleanor och det kunde ta ett bra tag att hitta henne. Jag tittade ursäktande på Harry som genast förstod att jag behövde gå.

 

-Goodbye then... Sa han och jag kunde inte låta bli. Jag kramade om honom. Jag satte mina armar runt hans nacke och andades in hans doft. Det tog ett långt tag innan vi släppte varandra. Harry log stort mot mig och jag tittade generat ner. Jag kände definitivt något speciellt för honom.

 

-Goodbye. Sa jag med ett leende innan jag återigen gick mot trappan.

 

-Promise to text me! Ropade Harry efter mig när jag var påväg ner.

 

-I promise! Ropade jag tillbaks och log stort för mig själv medans jag halv skuttade nerför trapporna. När jag kom ut ur lägenhetsbyggnaden så insåg jag hur liten chansen var att jag skulle hitta henne. Hon kunde vara vart som helst! London var stort och det skulle ta flera dagar att leta upp henne. Men jag gav inte upp. Jag satte mig ner på trappan utanför dörren till byggnaden. Jag kunde vänta, åtminstonde ett tag, för sedan skulle jag behöva gå hem för att förbereda mig in i det sista. Jag vart snabbt uttråkad av att bara sitta där och jag hade dessutom ingen mobil att roa mig med. Det skulle bli konstigt om jag gick upp till Harry igen, eftersom vi redan sagt hejdå och den där kramen hade varit något mer än bara vänskaplig. Jag funderade istället på vad Harry hade pratat om. Vad var det han inte klarade av att berätta? Vad det än var så oroade det mig. Det kunde ju inte vara bra, eftersom han varit så orolig för hur jag skulle reagera. Klockan blev till sist väldigt mycket och jag insåg att jag aldrig skulle hinna säga hejdå till Eleanor öga mot öga. Vart kunde hon vara? Vad kunde ta så lång tid att hon inte hann säga hejdå till mig innan jag skulle åka för att vara borta i flera månader till. Jag blev allt mer nerstämd för varje steg jag tog. Jag försökte tänka possitivt. Vi kunde ju alltid ringa till varandra och hon hade sagt att hon skulle försöka hälsa på. Dessutom fanns det annat att oroa sig för nu. Vad skulle jag säga till Jake när vi möttes igen? Det skulle säkerligen vara väldigt stelt mellan oss. Till sist kom jag hem och mamma verkade redan vara klar, så jag skyndade mig upp på mitt rum för att hämta mina väskor som var noggrant packade.

 

 

Louis och jag hade varit ute på stan tillsammans hela förmiddagen och satt nu på ett mysigt, litet fik. Vi hade lyckats undvika de flesta fansen och det hade varit underbart väder. En underbar dag, helt enkelt. 

 

-Eleanor, there's something I want to talk with you about... Sa Louis efter att ha druckit lite av sitt te. Jag svarade inte, utan väntade bara på att han skulle fortsätta.

 

-We have been together for like more than a month and I'm ready to let everyone know about us. Sa Louis med ett litet leende. Jag blev chockad, överlycklig och fundersam samtidigt. Jag älskade Louis, det gjorde jag. Att han redan ville gå ut med att det faktiskt var vi gjorde mig både glad och fundersam. När fansen fick veta så skulle alla plötsligt veta vem jag var. Rykten skulle spridas, åsikter skulle uppkomma och jag skulle inte längre kunna gömma mig. Jag vart plötsligt lite rädd, men min kärlek till Louis var för stark för att rädslan skulle kunna ta över. Ja, jag var också redo.

 

-So, what do you say? Frågade Louis osäkert.

 

-I think it's a great idea! Sa jag och Louis sken upp i ett enormt leende.

 

-I love you... Sa han och sträckte sig över bordet för att kyssa mig.

 

-I love you too... Sa jag med ett leende efter att hans läppar lämnat mina. Flera hade ju sett mig och Louis tillsammans förut, men varje gång någon frågade om oss hade Louis struntat i att svara eller låtsats som om jag inte var någon speciell. Men nu, nästa gång någon frågade, så skulle han faktiskt erkänna att det var vi! Jag var så förfärligt lycklig och hade inte en tanke på hur mycket klockan var. Någon timme senare insåg att det var dagen då Cassie skulle åka tillbaks till LA. Jag tittade hastigt på klockan och fick sedan bråttom. Jag visste inte vilken tid hon skulle åka, men jag ville hinna säga hejdå. Louis kom förvirrat ut från fiket efter mig och jag förklarade situationen. Vi gick snabbt mot Cassies hus som inte låg särskilt långt bort.

 

-Why don't you just call her? Frågade Louis när vi kommit halvvägs och jag insåg att han hade rätt. Varför hade vi så otroligt bråttom när jag lika gärna kunde ringa och fråga om hon var hemma. Jag drog fram mobilen ur fickan, utan att stanna. Inga signaler började tjuta. Hennes mobil var alltså avstängd. Kanske satt hon då redan på planet och jag hade glömt henne totalt. Jag gick in för att skicka ett meddelande till henne, men såg då att hon inte hade sett det som jag skickade igår kväll. Det om att vi behövde prata. Hade något hänt henne? Hon hade ju alltid mobilen med sig, så varför hade hon inte sett mitt sms? Jag vart en aning orolig och fick ännu mer bråttom hem till henne, med Louis i hälarna. När vi till slut kom fram så var huset låst och ingen var hemma. Toppen! Vad skulle jag göra nu? Jag hade glömt att säga hejdå till min bästa vän och nu skulle jag inte få se henne på flera månader.

 

-She will understand, just call her later... Sa Louis lugnande och tog min hand. Jag visste att han hade rätt, men det kändes ändå som om jag hade svikit henne. Vi gick mot Louis' och Harrys lägenhet istället, fortfarande hand i hand och nu hade vi inte lika bråttom. När vi kom innanför dörren så kom Harry i full fart.

 

-Cassie was here... Sa han och jag reagerade direkt.

 

 

Flygresan var oändlig och super trist. Jag var hela tiden orolig och arg på mig själv. Varför kunde jag inte bara ha laddat mobilen dagen innan och ring till Eleanor? Hade det verkligen varit nödvändigt att sova bort halva dagen istället för att träffa henne? Tankarna snurrade runt och jag blev hela tiden mer och mer besviken på mig själv. Jag försökte trösta mig själv med att jag skulle få träffa Grace igen och det fick mig genast på bättre humör. När jag äntligen kom fram så var jag utmattad, eftersom det egentligen var natt i London, men bara för middag i LA. Cindy mötte mig denna gången också och var lika pratglad som förra gången. Hon frågade mycket om hur det var i London och om hur mitt lov varit. Jag försökte vara artig genom att fråga tillbaks, men orkade sedan inte bry mig eftersom jag var helt slut. Det var tur att skolan inte skulle börja förän nästa dag. När vi till slut stannade till framför skolan så fick jag ny kraft. Jag var tillbaka och kunde faktiskt erkänna att jag hade saknat det. Jag hade saknat hettan och hela grejen med att bo i Los Angeles istället för London. Jag såg en grupp människor samlade vid en uteplats utanför skolentrén. Jag kände genast igen Grace bland dem. Hennes blonda hår tydde mycket väl på att det var hon. Jag räknade människorna. Sju stycken. Det innebar att Jake var med. Jake, ja. Hur skulle det här gå?

---

Äntligen! Det känns som en del av min skrivlust kommer tillbaks. Det går framåt nu och mycket hände i detta kapitel, iallafall enligt mig. Hur ska det här gå? Cassie verkar ha en förmåga att komplicera saker och ting ;) x 

(Förlåt om det är stavfel, orkar verkligen inte läsa igenom!)