Tankarna snurrade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Eleanor och Louis. One Direction. Zayn, Niall, Liam, Louis och ... Harry! One Direction! Det gick inte ihop. Varför hade ingen sagt något? Jag satt i chock, bredvid Grace, på hennes säng.

 

-I can't believe it... Sa jag och Grace la armen om mig.

 

-You got to think of it in a positive way. Sa Grace uppmuntrande,

 

-There is no positive way, Grace! All of them lied to me, Eleanor lied to me! Sa jag hysteriskt och Grace hajade till av förvåning.

 

-Have you met One Direction? Frågade Grace och hennes ögon såg ut att bli dubbelt så stora, vilket annars hade roat mig.

 

-Yes... Sa jag efter att ha lugnat ner mig. Jag tog ett djupt andetag för att förklara allt från början för henne.

 

-Eleanor and I decided to meet each other. She told me that she wasn't single any more and the day after that, I got to met him, Louis. I saw that he was a bit nervous and when I asked what he did in LA, he just stared at me like I was an idiot. The day after that, Eleanor wanted me to meet the other boys, Louis' friends. Also they acted strange when I asked about their work. But no one ever told me. No one said the truth. I went on a date with one of them and now I look stupid. Why didn't they say anything?! Frågade jag och lät åter igen hysterisk.

 

-So... You have met One Direction and you're not happy about it? Frågade Grace förvirrat.

 

-Grace, I'm not sure about this, but I think that I'm in love with one of them... Sa jag och Grace stirrade på mig.

 

-Wait a second! The one you were on a date with, the one you're texting with, and the one who's in love with you. Is there someone from One Direction?! Frågade Grace och jag nickade.

 

-Who?! Frågade hon och lät lite halvt galen.

 

-Harry... Sa jag och Grace verkade hamna i någon sorts chock.

 

Hur kunde jag ha varit så dum? Men varför hade de ljugit för mig? Jag tänkte tillbaka på min vecka hemma. Hur jag och Eleanor hade gått ut för att shoppa och när en One Direction låt spelades i en butik. Jag tänkte tillbaka på hennes svar ''Yeah, Louis showed me it'' Hon hade haft flera perfekta tillfällen att berätta den, men ändå inte gjort det. Hon hade en hel vecka på sig! Men Harry då, borde inte han ha sagt något? Jag tänkte tillbaka på vår ''dejt'' och mindes hur han hela tiden hade sett ut som om han hade något han ville berätta. Jag hade tillomed frågat honom om det! Jag hade frågat vad han och killarna jobbade med, men inte fått något svar. Plötsligt blev jag arg. De fick mig att känna skuld, när det inte ens var mitt fel. Jag ville berätta för dem alla hur besviken jag var, men jag kunde inte ringa, för min röst skulle inte hålla. Jag tog upp min och Eleanors sms-konversation. Jag såg ett meddelande som jag helt hade missat. Det hade kommit under tiden då min mobil varit urladdad. ''We really need to talk! xx'' Hon hade alltså försökt, men inte tillräckligt. Meddelandet var skickat sent under kvällen, dagen innan jag skulle åka tillbaka. Hon hade velat ta det som det sista innan jag åkte. Hon hade låtit mig gå en hel vecka och bli kär, utan att egentligen veta vem jag blev kär i. Jag struntade i att skriva ett meddelande till henne. Jag var för besviken och visste inte ens vad jag skulle skriva. jag behövde lugna ner mig. Och tänka.

 

 

Alla snackade redan om det. Det stod på twitter, överallt. Det hade varit precis som jag förutsåg. Alla blickar hade vänts mot mig. Nu visste alla vem jag var och paparazzi bilder började läcka ut. Bilder på mig och Louis. Det hade blivit lite halvt kaos när jag skulle ta mig ut från lokalen tillsammans med killarna, för alla skulle försöka ta ett foto på mig, försöka fråga mig om killarna, vilket inte var något jag var van vid.

 

-Are you okay? Frågade Louis när vi satt i bilen, påväg till killarnas lägenheter igen.

 

-Yeah, just a little bit tired... Ljög jag. Faktum var att jag hela tiden oroade mig. Inte för att hela världen nu visste om att jag och Louis var tillsammans. Jag oroade mig för Cassie. Hon hade bara varit borta i ungefär ett dygn nu och jag saknade henne redan. Men jag visste att hon förr eller senare skulle få reda på allt. Det skulle inte dröja länge, det visste jag.

 

 

Allt gick fel just nu. Jake och jag fungerade inte ihop. Eleanor, min bästa vän, hade ljugit för mig. Harry hade ljugit för mig! Och just nu förstod jag mig inte på Grace. Hon verkade tycka att jag haft tur. Vadå tur? Alla människor som jag lärt känna hade ljugit för mig. Det kallade inte jag tur. Jag kunde inte sova. Dagen hade varit väldigt händelserik och det fanns mycket som jag behövde tänka igenom. Grace sov redan och det var mörkt i rummet. Jag reste mig ur sängen och öppnade fönstret, för att få frisk luft. Inte ens det hjälpte. Jag kände mig rastlös och skulle aldrig kunna somna. Det var ju inte särskilt smart, med tanke på att skolan började dagen efter. Jag satte på mig riktiga kläder och lämnade rummet, för att röra lite på mig. Jag visste att man egentligen inte fick lämna sina rum under nattid när det var skoldag dagen efter. Men jag visste också att det aldrig kom någon för att bevaka oss som bodde här, så vi kunde lika gärna bryta mot den regeln. Jag gick längs den mörka korridoren, utan att veta vart jag skulle ta vägen. När jag precis skulle runda ett hörn så krockar jag i någon och faller baklänges, ner på golvet.

 

-Shit! Väste någon och jag kände genast igen honom.

 

-Jake? Frågade jag försiktigt och kunde nu se honom i mörkret.

 

-Cassie? Frågade han förvirrat och hjälpte mig sedan upp.

 

-What are you doing here? Frågade han när jag stod framför honom.

 

- I couldn't slepp.. Förklarade jag.

 

-What are you doing here? Frågade jag honom tillbaka.

 

-I couldn't sleep... Svarade även han och jag log. Vilket sammanträffande. Jag mötte Jakes blick och för första gången på länge så var det den riktiga Jake jag såg. Jag log större och han log tillbaks. Ett riktigt leende.

---