London var sig likt. Jag saknade redan USA, hettan, Grace och hela grejen med att slippa England. Jag sneglade på klockan som hängde över stället där man checkade in väskorna. Jag hade precis hämtat min egen och väntade nu på att mamma skulle hämta upp mig. Redan fjorton minuter i England. Det kändes som om jag förändrats sedan jag var här senast. Det var mitt hem, men allt kändes så förfärligt annorlunda. Jag fiskade upp mobilen ur fickan och läste det nya sms:et från Grace ''Nice to be home? x" Jag suckade och tänkte efter. Skönt var väll att ta i. Jag saknade min familj, tryggheten av Londons alla gator och den brittiska accenten, men ingenting annat. Jag struntade i att skriva tillbaka, eftersom jag egentligen inte visste svaret.

 

-Cassie! Mitt namn ropades på långt håll och jag såg genast mammas välbekanta ansikte. Jag log och mötte henne i en kram.

 

-Oh, my big girl is finally home again... Jag skrattade lite medans mamma fortsatte med sitt gullande. Jag hade saknat henne. Jag visste att anledningen till att pappa inte kunde möta upp mig, var jobbet. Han jobbade jämt innan jag åkte och det hade blivit värre det senaste året. Mamma hade sagt att det bara var någon fas som han fastnat i, men det var värre än så. Jag var det enda barnet och det var antagligen anledningen till att han inte kände ett så stort ansvar över familjen. Mamma kramade om mig länge, vilket var skönt. Till slut släppte hon och tog min stora väska.

 

-So, is it nice to be home again? Frågade mamma när vi satt i bilen, påväg hem. Varför skulle alla fråga samma fråga? Det var både bra och dåligt. Jag behövde få tänka, minnas och helt enkelt ta en paus ifrån mitt nya liv i USA. Men ända saknade jag det redan.

 

-I don't really know... Sa jag och mamma log uppmuntrande.

 

-I get it. It's much to take in... Sa mamma och jag nickade. Mamma förstod alltid och det var skönt. Vi hade alltid stått nära varandra och ibland kändes det som om vi var en egen liten familj, utan pappa som alltid jobbade. Under tiden jag bott i USA, så hade jag ringt hem åtminstone några gånger i veckan. Jag hade berättat om skolan, vädret, Grace, musiken och annat övrigt. Men aldrig om Jake, vilket jag inte riktigt förstod.

 

Vi stannade utanför huset. Mitt hem. Det kändes bekant, men ändå inte som ett hem. Jag hade bara hunnit bo där i någon månad innan jag åkt till USA, så det kändes inte riktigt som hem ännu. När vi kom innanför dörren så gick jag genast till mitt rum. Allt såg ut precis som jag lämnat det, Sängen med de blåa lakanen var förvånande nog bäddad, den dyra gitarren stod ståtligt i ena hörnan och fönstret släppte in ljus från gatan. Jag kastade mig på sängen för att vi slappna av en aning. Resan tillbaka till England hade varit lång och en aning ansträngande, så jag kände mig utmattad. Tankarna flög iväg. Jag kom ihåg vad jag hade lovat mig själv. Jag skulle ringa Eleanor, eller åtminstone kontakta henne. Jag hade en vecka i England, vilket var gott om tid. Men jag fick heller inte vänta för länge, för då skulle min hjärna säkerligen prioritera andra saker före. Jag ville inte förlora henne, min bästa vän. Det hade redan gått tillräckligt lång tid sedan vi sågs sist. 

 

-Cassie, would you mind to help me with the dinner? Frågade mamma som dykt upp i dörren. Jag log och satte mig genast upp i sängen. Mamma förstod att jag tänkte hjälpa henne och log tacksamt.

Mamma och jag hade kul tillsammans. Trots åldersskillnaden så var hon faktiskt som en kompis till mig, med exakt samma humor. Vi skrattade medans vi fixade iordning maten och jag var faktiskt riktigt glad. Det var skönt att vara hemma. Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat min familj, nu när jag väl var hemma igen.

 

-Will dad join us? Frågade jag för att veta hur många antal tallrikar jag skulle duka fram. Mamma slutade genast skratta och skakade på huvudet medans hon forsatte med maten som stod på spisen. Det gjorde ont att se henne så. Var det något som hade skett mellan henne och pappa och som jag inte visste om? Jag frågade inte, utan dukade bara fram två tallrikar. 

 

-So, tell me... Is there any cute boys in Los Angeles? Frågade mamma och blinkade medans jag drack av min läsk som stod på bordet. Jag satte nästan läsken i halsen, vilket fick mamma att skratta.

 

-Tell me! Sa mamma som tolkat min reaktion som ett ja. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju kysst Jake, vilket var helt fel. Det var inget mellan mig och Jake, det skulle det aldrig bli. Det skulle bara få mamma att ställa fler frågor, som jag faktiskt inte hade lust att svara på. Jag kom på en snabb ursäkt.

 

-All the boys are pretty handsome... Sa jag för att lätt slippa undan och mamma fnittrade en aning. Vi fortsatte att prata om hur allt var, men jag slapp fler frågor om kill-relationer. Mamma frågade om hur jag trivdes med min rumkompis, Grace. Om hur maten var och vad vi brukade hitta på när det inte var skola. Jag berättade om gårdagens konsert som mamma ännu inte hört om och hon skrattade bara.

 

-And when did you become a fan of One Direction? Frågade mamma som visste att jag aldrig lyssnat på deras musik innan Grace visade mig deras låtar. Jag höll mig till min egna musik och kunde ibland ta inspiration ifrån artister som Taylor Swift eller Ed Sheeran. Jag hade aldrig varit den lilla tjejen som passade in bland alla andra och som gjorde likadant som andra. Jag var jag och det hade jag alltid varit. Det var därför jag älskade Eleanor. Hon var likadan och vi kände oss trygga med varandra.

 

-Mum, could I just go for a short walk? Frågade jag när jag ätit upp. Mamma blev inte förvånad.Jag brukade ta promenader helt själv, så hon nickade bara och jag reste mig för att gå mot hallen. Att vara ute hjälpte mig att tänka och jag mådde helt enkelt bättre av det. När jag kom ut i London kvällen så flög jag iväg i min egna värld. Jag lät benen för mig dit de ville och jag hamnade vid bron alldeles intill big ben. Det var ovanligt lite folk ute för att vara en London kväll, men jag njöt. Det var en otrolig temperatur skillnad i jämnförelse med Los Angeles därs solen nästan alltid lös. I England var det nästan tvärt om, för himlen var oftast skymd av ett molntäcke. Tankarna på Eleanor kom tillbaks mitt i allt. Jag kunde inte bara glömma henne. Jag granskade London eye längre bort och mindes hur jag inte vågade åka upp i den när jag var sju år. Minnet var lika klart som om det var igår det skedde. Eleanor hade varit med och vi hade länge tjatat om att få åka till London för att få åka upp i just London eye. Till sist hade min pappa gått med på att åka den långa vägen ifrån Manchester till London för att låta oss få åka upp i London eye. Jag hade till en början inte vågat och pappa hade tappat humöret tills Eleanor till sist lyckades locka med mig upp.

Jag skrattade högt för mig själv åt minnet. Det var ganska häftigt att vi hållt ihop sedan vi var små barn. Nu skulle allt det gå förlorat om jag inte gjorde något. Jag drog fram mobilen och tittade igenom det senaste meddelandet som vi skickat till varandra. Det var ifrån Eleanor till mig ''I miss you x'' Det var skickat några dagar innan jag skulle resa till USA och jag log för mig själv. Jag skulle precis skriva ett meddelande, men kom på att det skulle verka ganska stelt. Jag borde istället ringa. Jag slog in nummret som jag kunde utantill och satte luren mot örat. Jag tog stöd emot staketet längs bron och drog ett djupt andetag. Det hade varit så länge sedan vi hördes och tänk om hon inte ville att jag skulle ringa henne. Jag vart plötsligt nervös och det blev värre när den första tonen i luren tjöt till. Tänk om hon faktiskt bara ville glömma mig. Två signaler. Tänk om hon hade förändrats. Den tredje signal-tonen hann inte tjuta för en välbekant röst hördes i luren.

 

-Eleanor is speaking... Sa Eleanors klingande röst och jag drog genast ett djupt andetag. Vad skulle jag säga?

---

---

Kul att fler har börjat hitta hit, men det är nog mest pågrund utav länkningen från OneDirection-bloggen 

Vad tycker ni? Detta kapitel var ganska tråkigt, kort och snabbt ihop fixat, men men. Nu börjar jag komma igång och snart kommer hela Cassies liv att förändras.. x