-Hi... It's me, Cassie... Sa jag och det vart tyst. Jag visste inte om jag skulle bli orolig, lägga på eller bara vänta och se. Kommer hon ens ihåg mig? 

 

-Sorry, I just... I didn't expect you to call. Sa Eleanor och verkade bokstavligt talat chockad. Jag skrattade till lite, utan att veta varför. Jäkla nerver som inte gick att hålla i styr!

 

-Me neither, but I just... Sa jag, utan att veta hur jag skulle fortsätta. 

 

-I have been thinking about you a lot and I'm so sorry for not even called you! Sa Eleanor som förstått att jag inte kunde fortsätta på min förra mening. Jag slappade av en aning.

 

-I forgive you... Sa jag och hon skrattade lite. Jag hade saknat hennes skratt så otroligt mycket och kom på mig själv med att le som ett fån. Det var som om vi aldrig glidit isär, för vi pratade på om allt möjligt. Eleanor frågade om hur det var i Los Angeles och jag frågade om hur det var i Manchester. Ingenting verkade ha förändrats där och vi bytte därefter samtalsämne. Vi pratade om gamla minnen och fick oss några rejäla skratt. Vi hade verkligen vuxit upp för fort, men jag visste iallafall att hon alltid skulle vara min bästa vän.

 

-So, you're in London right now? Frågade Eleanor.

 

-Yes and you're in Manchester? Frågade jag fastän det var ganska självklart.

 

-No, not really. I'm on my way to London right now... Sa Eleanor och jag hoppade nästan till av förvåning.

 

-What? Sa jag chockat och Eleanor skrattade.

 

-We have to meet each other! Sa Eleanor och jag vart genast förväntansfull.

 

-Yes, of course, but why are you going to London? Frågade jag, fortfarande chockat.

 

-It's a long story, do you have time tomorrow? Frågade Eleanor och jag log stort.

 

-Tomorrow is perfect! Sa jag.

 

-Great, I'll call you... Sa Eleanor och vi avrundade samtalet innan vi sa hejdå. Jag stoppade tillbaks mobilen i fickan med ett leende. Varför hade jag varit så rädd för att prata med henne igen? Efter allt som hänt den senaste tiden så var hon fortfarande den Eleanor, min bästa vän. Men vad skulle hon göra i London? Jag funderade medans jag lutade mig över staketet och njöt av hur skönt det var att vara tillbaks i England. Kanske behövde jag faktiskt ett lov. Jag behövde nog få vila upp mig och tänka på hur jag skulle göra med allt och alla. Imorgon skulle jag äntligen få träffa Eleanor igen och inget kunde nog bli bättre än så.

 

Det kändes konstigt att vakna upp i sin egen säng, ha kläder ifrån sin egen walk in closet och veta att ens egen familj var en trappa ner. Idag skulle jag faktiskt få träffa Eleanor. Efter att inte ha hört av varandra på flera månader så skulle jag faktiskt få träffa henne! Jag drog snabbt på mig ett par jeans tillsammans med en stickad tröja och satte upp håret i en slarvig knut. Sedan sprang jag ner för trappan, till mamma i köket. Hon sken upp när jag kom ner och jag blev inte förvånad när jag förstod att pappa redan hade åkt till jobbet.

 

-Slept well? Frågade mamma och jag nickade medans jag slog mig ner vid det dukade frukostbordet.

 

-Do you have any plans for today? Frågade mamma när vi båda satt till bords och jag tagit åt mig av det nybakta brödet som doftade juvligt. Mamma skulle jobba, det såg jag på kläderna som hon bar. Hon jobbade och var delägare på ett café mitt i London, som faktiskt var ganska känt. Hon bar den nytvättade t-shirten tillsammans med det gamla hederliga förklädet och hade det blonda håret uppsatt i en stilig knut. Mamma älskade att baka, det var verkligen hennes passion, vilket jag inte riktigt kunde förstå.

 

-Yes, actually... I'm going to hang out with Eleanor. Sa jag och tog en rejäl tugga av brödet som mamma bakat.

 

-Oh, that's nice to hear! Sa mamma och verkade en aning överaskad. Det kanske inte var så konstigt eftersom jag och Eleanor inte setts på flera månader och mamma trodde antaligen att vi inte ens behållt kontakten. Mamma och Eleanors mamma var anledningen till att jag och Eleanor hade börjat träffas, så det var tack vare dem som jag fått min bästa vän.

 

Några timmar senare hade mamma åkt till jobbet och jag väntade rastlöst på att Eleanor skulle ringa som hon sagt. Mitt i allt väntande så knackade det på dörren och jag gick med säkra steg mot dörren. Utanför stod hon. Eleanor. Hon log när hon såg mig, men började sedan skratta när jag inte fick fram någon reaktion.

 

-Suprise! Sa hon och jag kramade om henne. Jag hade blivit så förfärligt överaskad och hon stod verkligen där.

 

-I've missed you so much! Sa jag och hon skrattade lite.

 

-I've missed you too and I have so much to tell you! Sa Eleanor exalterat. Några minuter senare var vi på lösa ben, gående i London, med munnar som aldrig vart stängda. Eleanor snackade om hur allt varit i Manchester efter att jag flyttat. Hon hade saknat mig och hållt sig för sig själv i början, men nu hade hon åtminstone hittat en grupp tjejer att hänga med. Jag berättade om USA och om hur fantastiskt allt var i Los Angeles. Sedan kom jag på att jag hade en massa frågor.

 

-El, by the way, why are you in London? Frågade jag och Eleanor tittade generat ner i marken, med ett leende som jag väl kände igen. Hon dolde något för mig!

 

-Eleanor Calder, tell me why you are here! Sa jag strängt på skämt och hon skrattade.

 

-Okay, okay... I have a boyfriend and he lives here in London. Sa Eleanor och jag kunde inte dölja min förvåning. Det var inte förvånande att Eleanor hade en kille, verkligen inte med den kroppen och personligheten, men det kändes så konstigt. Vi hade känt varandra sedan barnsben och nu berättade hon helt plötsligt att hon hade en pojkvän. Egentligen borde jag vara tacksam. Han hade ju varit anledningen till att Eleanor kunde komma och träffa mig nu när jag var tillbaks i London.

 

-Tell me about him! Sa jag bedjande och Eleanor log sådär generat igen.

 

-Okay, so, his name is Louis and he's arriving to the airport today... Sa Eleanor och sneglade på klockan, som för att försäkra sig om att hon inte missat tiden.

 

-Where have he been? Frågade jag.

 

-In Los Angeles... Sa Eleanor och log när hon kom på att det var vart jag bodde nu för tiden.

 

-What a coincidence! Sa jag och Eleanor nickade för att visa att hon höll med.

 

-Would you like to meet him? Frågade Eleanor och jag tittade förvånat på henne. Hon hade precis berättat att hon hade en pojkvän som hette Louis och ville nu att jag skulle träffa honom. Det var egentligen ganska smickrande att hon ville presentera mig för honom, men jag kunde inte döjla min förvåning.

 

-Well, of course! Sa jag en aning chockat.

 

-You'll love him, everyone does! Sa hon och sprudlade av glädje. Man kunde nästan se hur kär hon var, för hela hon utstrålade lycka. Egentligen var jag lite avundsjuk. Jag ville ju också ha en pojkvän, men var antagligen för rädd för att ta chansen att bli kär. Killen som jag varit ihop med innan hade gjort mig super lycklig och sedan dumpat mig för en annan tjej. Efter honom var jag rädd för att våga titta åt håll där det fanns killar. Med Jake var det annorlunda, han var verkligen mer som en bror för mig och jag saknade honom efter knappt en vecka ifrån varandra. Eleanor och jag strävade omkring på Londons folkfyllda gator. Vi gick in i vissa butiker, shoppade och pratade om allmäna saker. Till sist hamnade vi på ett litet café för att ta en fika.

 

-Tell me something about Louis... Sa jag medans jag tog en tugga av min cupcake.

 

 

Vad skulle jag säga? Jag kunde ju inte berätta att han var en av killarna från One Direction. Det skulle ge Cassie en helt annan syn på honom. Det var bättre att hon fick träffa honom innan jag sa något om det.

 

-He's pretty childish and tells jokes all the time. Sa jag och skrattade åt ett minne där Louis försökte få min uppmärksamhet igenom att dra ett skämt som inte ens var roligt.

 

-How long have you been a couple? Frågade Cassie med ett litet leende och jag räknade tillbaka.

 

-A month and eleven days. Sa jag och tänkte tillbaka på hur vi hade träffats. Det hade varit i somras då jag hade åkt in till London för att fylla på min redan alltför fulla garderob. Vi hade sett varandra samtidigt och det klickade helt enkelt. Jag sneglade på klockan och insåg att Louis' plan hade landat för fem minuter sedan. Cassie mötte min stressade blick och verkade genast förstå.

 

-Sorry, but I have to rush! Sa jag och drog åt mig väskan innan jag gav Cassie en snabb kram. När jag satt i baksätet på en taxi som stannat, så vibbrerade min mobil och jag drog upp mobilen ur väskan.  Ett nytt sms från Louis. ''Guess you are late again. I'll wait for you outside the airport. Hurry up sweetie! xxxxx'' 

---