Cassies Perspektiv:

 

Jag hade tappat räkningen på hur många röstmeddelanden jag hade spelat in. Graces mobilsvarade var iallafall full av dem. Jake bad mig sluta, för varje gång hon inte svarade så steg min ångest. Men varför skulle jag lyssna på honom? Vi hade gått minst tre varv runt och i hela skolan. Tittat i varje korridor, varje klassrum, varje toalett, varje rum där kompisar till Grace bodde. Men ingen hade sett henne. Ingen. Imorgon hade helgens dagar passerat och det var återigen dags för skola. Iallafall för mig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna få kontroll över Grace igen. Hon hade ingen Jake som kunde få henne att inse. Kanske hade inte jag heller någon Jake längre, men han hade i vilket fall hunnit förklara för mig hur jag förstörde för mig själv genom att fylla kroppen på alkohol och röka jag vet inte vad.

 

-Can you just leave me alone? Frågade jag irriterat och blängde bak på Jake som knappt hängde med mina långa steg när jag bestämde mig för att ännu en gång ta ett varv runt skolan i den mulna vädret.

 

-But... Började Jake.

 

-No, Jake! I don't want to hear anymore excuses! Sa jag och små sprang iväg medans Jake chockat stod kvar. När jag kom ut blev det inte bara ett varv runt skolan, men jag tappade räkningen efter tre. Vart kunde hon vara? Man såg långt ut över stranden och där syntes inte en människa, eftersom vädret var som det var, så där kunde hon inte vara. Jag lämnade ännu ett röst meddelande och gick sedan på trötta ben tillbaka mot skolan. 

 

Jag sjönk ner på golvet, men ryggen mot insidan av dörren, så fort jag kom in på rummet. Jag bara pustade ut och kände hur alla tankar ännu en gång fick kontroll över mitt system. Jag ville inte. Jag ville inte känna något för fler killar. Det skapade bara problem och jag visste att jag bara kunde bli kär i fel sorts killar. Det uppstod bara komplikationer så fort jag gav kärlek en ny chans. Min mobil började ringa och jag tittade tveksamt på skärmen. "Mum" Jag pustade ut och samlade ihop det sista av min fejk-glada röst, sedan svarade jag.

 

-Hi mum! Sa jag och lät precis som om allt var helt perfekt.

 

-Hi honey... I'm so sorry for not have called you earlier. But there's so much right now... Sa mamma och lät på gränsen till hysterisk. Jag log bara.

 

-It's okay, mum.I get it. I have been busy too... Sa jag och tänkte själv att när jag sa "busy" så menade jag egentligen drogad, helt dum i huvudet och vårdlös.

 

-Oh poor thing. Yeah, I can almost see all your homeworks in front of me... Sa mamma och skrattade lite. Jag sneglade på högen av läxböcker som låg på sängen i rummet bredvid. Jodå, jag kunde också se dem.

 

-Have you heard anything from Eleanor the last week? Frågade mamma efter att ha slutat skratta efter sitt dåliga skämt. Jag ryckte till när jag uppfattade hennes namn och ville genast byta samtalsämne.

 

-No... indeed I haven't. Sa jag nonchalant och mamma verkade inte lägga märke till min tonart, vilket jag uppskattade enormt.

 

-Your dad was here today... Sa mamma istället och fick mig ännu en gång att rycka till.

 

-What?! Utbrast jag, förvånad av tanken på att han verkade bry sig. Men sedan insåg jag att han lika gärna kunde ha varit där för att hämta upp några gamla nödvändigheter som tillhörde honom.

 

-He thought you were still here, at home, and thought he could come for a visit... Sa mamma och hennes röst förändrades när hon sa det sista, vilket visade att hon inte hade uppskattat hans besök direkt.

 

-He wanted to meet me? Frågade jag förvirrat och en aning chockat.

 

-I'm not really sure about what he wanted... but I'm pretty sure that there's something weird going on... Sa mamma misstänksamt.

 

-Enough about your dad! How's everything in the perfect weathter over there? Frågade mamma och jag tittade ut genom fönstret. "Perfect weather" huh? Ja, om man räknade bort dimman från havet, molnen som täckte himlen och fukten som hängde i luften, så visst, då var vädret perfekt!

 

-It's perfect, just like the weather right now! Sa jag tillgjort och var glad över min förmåga att ljuga så bra. Det var sällan folk lyckades se igenom mina lögner. Men jag ljög ofta mer än nödvändigt pågrund av förmågan att dölja mina riktiga känslor. För mig var det lika lätt att fejka ett leende som att andas. Det var min vardag och det var därför inte särskilt många som kunde se hur jag egentligen mådde. Den enda som verkligen kunde se igenom mig och visste exakt allt, var Eleanor.

 

-Oh, great! I'm so glad for you. How's that song going by the way? I heard some of it when you were at home. Frågade mamma och min blick vändes genast mot gitarren som övergiven stod i ena hörnet av rummet. Fingrarna började klia, precis som alltid, men jag sa bestämt till mig själv att inte göra något jag skulle ångra, som att tillexempel ta upp gitarren och spela låten jag skrivit om Harry. Nej, då skulle jag gå alldeles för långt! Jag svarade istället på mammas fråga för att inte väcka någon misstänksamhet.

 

-Oh, it's not done yet... But yeah, we're moving forward... Sa jag.

 

-We? Frågade mamma och jag kom på att jag inte berättat att jag skrev låten tillsammans med Jake.

 

-Yeah, me and Jake... Sa jag och det verkade ta ett tag för mamma innan orden sjönk in.

 

-Oh, right... Jake. Well, I can just wish the best for you two and the song! Sa mamma och fick det att låta som om Jake och jag var ett par.

 

-Thanks, I guess... Sa jag och kände hur samtalet började avrundas.

 

-I miss you here at home... I feel so lonely! Sa mamma och gjorde till rösten sådär som hon gjorde när hon skulle gulla med mig när jag var mindre. Trots hennes försök att göra det till ett litet skämt så fick jag en klump i magen. Jag ville ju inte att hon skulle känna sig ensam. När jag hade åkt iväg för att vara borta under en termin i LA, så hade jag ju inte förväntat mig att pappa skulle lämna henne. Men snart var den här terminen över och det skulle då bli dags för mig att göra ett val. Jag kunde välja att gå kvar året ut, ännu en termin, eller så kunde jag få mina betyg och fortsätta läsårets sista termin hemma i England. Just nu kändes det valet så långt borta. Som om det existerade någon annanstans. Jag hade inte någon plats kvar i hjärnan för fler tankar och beslut. Det var fullt. Jag märkte plötsligt att jag grät.

 

-I miss you too, mum... Sa jag och kunde omöjligt dölja gråten i rösten.

 

-Darling, are you crying? Frågade mamma oroligt och fick bara fler tårar att falla. Jag ville hem. Hjärnan var full, men jag hade kvar mina instinkter. Och de sa att när valet för nästa termin kom, så skulle jag bege mig hem.

 

-I just.... I just... I miss you. Stammade jag mellan tårarna.

 

-I will reserve a trip to Los Angeles, Cassie... I really need to see you. And can you please promise me one thing? Frågade mamma och jag snörvlade till innan jag sa ett otydligt "ja".

 

-Promise me to not cry anymore of stupid things like missing England. This is your dream, remember it! And continue on that song, it's great, Cassie. It really is. Sa mamma uppmuntrande och jag log fånigt. Var det inte konstigt hur ens mamma kunde få en att må så bra? Hon gav mig nytt hopp på något sätt och jag visste att hon hade rätt. Om jag inte kämpade för att nå min dröm skulle jag aldrig ens få en skymt av den. Jag lovade mamma det. Jag lovade att inte ge upp nu när jag kommit så långt på både terminen och låten. Vi sa sedan hejdå efter att ha diskuterat datum som skulle kunna passa för henne att komma och hälsa på. Jag ville att hon skulle träffa Grace. Eller... nej, kanske inte. Inte den nya Grace iallafall.

 

 

-I don't care about you and your warnings! Sa en röst och någon sekund senare hördes en enorm smäll som fick hela rummet att skaka. Grace var tillbaka! Jag tittade på klockan innan jag flög ur sängen. 3:02am. Egentligen var jag glad över att hon var tillbaka oskadd och ville bara krama om henne. Men nej, så fungerade det inte. Jag tittade försiktigt in i rummet smällen kommit ifrån. Grace satt lutad mot dörren, på samma sätt som jag tidigare hade suttit.

 

-Who were you screaming to? Frågade jag och Grace tittade upp på mig. Hennes ögon var rödspruckna och ville inte riktigt koncentrera sig på att stå stilla.

 

-Just... That bitch.. em, Cindy! She said I've got two warnings now. Hah, she really thinks I care about it. Sa Grace kaxigt och började sedan fnittra åt ingenting. Det här var så kontigt. Allt. Hon, jag, vi, det där beteendet. Allt. Jag bara tittade på henne, där hon satt. Full igen och antagligen hade hon även rökt på. Var det här mitt fel, att allt hade hänt som det gjort? Att vi struntade i allt det viktiga, men att jag sedan insåg hur dumt det var och nu inte kunde göra någonting åt Grace. Jag kände mig iallafall skyldig.

 

-It's like we're strangers now... Sa jag dystert och Grace slutade skratta och tittade på mig igen. En blick som sa flera olika saker på en gång. Men jag hann uppfatta en sak. Innerst inne ville hon ha min hjälp.   

---