Gotta be us- Kapitel 40

Oh oh- Kapitel 40
 
Tidigare:
-I don't care about your thoughts you're thinking about me right now. I just need to do this... Sa Harry och gick emot mig. Ett steg, två steg, tre steg, fyra steg, sedan så var han framme. Allt tycktes hända på mindre än en hundradel enligt mig. Men sen så hände det. Han tryckte sina läppar mot mina och allt bara släppte. Allt. Alla tankar, alla kännslor, alla problem, alla andra, allt runt omkring. Allt. Det var bara Harry. Bara Harry
   
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-You have no idea about how long I've waited for that! Sa Harry när hans läppar hade lämnat mina.
 
-Yes, in fact, I do...Sa jag och Harry log innan han kysste mig ännu en gång. Jag blev yr, eftersom jag inte brydde mig om att andas under sekunderna han kysste mig. Luften tilltalade mig liksom inte.
 
Graces Perspektiv:
 
-So, what do you think about Zack? Frågade Sammy och drog fram en liten påse ur fickan. Zack var bara ännu en kille som utnyttjat mig medans jag var hög och full. Sådana var alla killar och jag började vänja mig nu. Allt för att slippa Kevin. Påsen Sammy hade dragit fram innehöll något vitt pulver och hon blandade ut det i våra milkshakes vi precis köpt inne på SevenEleven.
-He's okay... Sa jag, en aning frånvarande medans Sammy petade runt med sugröret i sin mugg och jag fick ta det som var kvar i påsen. Jag visste att det längre tid att bli sådär hög av droger när man tod dem via  mat och dryck, men vi hade endå redan rökt på och det ruset skulle hålla i minst några timmar till. Med drogerna kom inte bara härliga rus, frihet och utnyttjning. Jag hade även gått ner nästan 10 kilo och hela min kropp kändes matt och konstig. Men när ruset väl kom brydde jag mig inte ett skit om min vikt och allt de andra.
 
Jag hade en konstig känsla idag. Som om allt skulle bli bättre, som om allt inte alls var så värdelöst och jag visste att jag fortfarande kunde tänka klart när de känslorna väl kom. Så jag var inte helt ner drogad. Men kanske hade Sammy bara fått tag på något nytt som fick en att känna lycka samtidigt som huvudet inte blev helt igentäppt. Jag kände iallafall att något annorlunda skulle ske idag.
 
-Sammy... you've never told me about your past. Sa jag och drack några klunkar av min milkshake-blandning. Jag visste att jag tog en stor risk nu, men varför inte?
 
-Ehm... There's nothing to say. My past is... em, kind of... weird, you know. Sa hon och jag visste att jag aldrig skulle kunna få ur henne något. Inte nu iallafall. Men visst var jag nyfiken.
 
• • •
 
När jag kom tillbaks till skolan var det någongång på eftermiddagen. Jag och Sammy hade strävat omkring lite överallt efter våran milkshake-frukost. Vi hade träffat nya... försäljare, snubblad oss fram över stranden och solat på en bänk in emot stan. Jag älskade det här livet. Inga regler, inga tillsägelser och inga känslor. Jag hade ännu en gång velat ta med mig Sammy in i skolan, för att visa henne hur allt såg ut. Men hon hade sagt att det var bäst för henne att hålla sig undan, varför vet jag inte. Så jag vinkade hejdå till henne där hon stod, på skolans parkering, i slitna kläder och med vinden i sitt nästan svarta hår. Hon hade vinkat lite halvt tillbaks men sedan försvunnit och jag gick på vinglande ben, in genom entrén och visste att jag nu var i Cindys terriotorium. Jag hade försiktigt smygit längs den stora korridoren och sedan tagit en rejäl omväg, förbi matsalen, bara för att slippa gå förbi Cindys kontor. För vem visste vad som skulle hända om hon fick syn på mig såhär och jag redan hade två varningar? Men jag lyckades ganska bra, enligt mig själv. Eftersom dagens lektioner var slut, vimlade det av folk överallt och de vart lite grann som min täckmantel. När jag sedan gick in i en lite mindre korridor, för att ta ännu en omväg till rummet, så hör jag en röst bakom mig.
 
-Hiding from something? Frågade rösten och jag vände mig sakta runt. Nej, nej, nej, nej! Det kunde inte vara sant. Inte han! Han var inte verklig!
 
-...Or should I say someone? Frågade Niall med ett litet leende. Jag stod bara som förstenad. Kunde inte röra mig, trots att jag för en sekund sedan knappt kunnat gå rakt. Hur kunde Niall Horan vara här. Niall, en av mina största idoler, han från One direction! Hur kunde han vara här?!
 
-Oh... You're a fan. Aren't you? Frågade han med sin irländska accent som jag annars brukade jämnföra min egna med. Jag fortsatte bara stirra.
 
-Could you atleast tell me your name? Försökte Niall ännu en gång och försökte le lite försiktigt.
 
-Um... Grace. Sa jag och han log när jag äntligen visade någon reaktion. Plötsligt slog det mig. Om Niall var här, så kanske Harry också var det. Och om Harry var här... Jag behövde hitta Cassie. Nu. Plötsligt slog min ilska till. Den ilskan jag känt förut, då Harry hade sårat Cassie. Han skulle inte vara här! Ingen av dem skulle det! Cassie och jag kanske inte pratade med varandra, men jag ville fortfarande skydda henne. Jag skulle inte heller låta någon av de fem killarna från One Direction lyckas förföra mig sådär som de gjort förut. Och så som Niall precis lyckats med. Aldrig igen. Inga fler känslor. Jag tog mig lätt vidare längs korridoren och hörde fotsteg som följde efter mig. Niall... Jag hade ju väntat i flera år bara på att få bli upptäckt av dem. Det spelade ingen roll hur! Och nu när jag inte ens ville ha något mer med One Direction att göra så dök de upp. Bara sådär. När jag kom fram till mitt och Cassies rum och skulle öppna dörren så möts jag av en tjej i dörröppningen. Jag känner genast igen henne. Eleanor.
 
-You can't go in there... Sa hon och kom ut ur rummet, noga med att stänga efter sig.
 
-Excuse me?! This is my room. I live here! Sa jag och Niall anslöt sig också till vår lilla fight.
 
-Sorry.. but you can't talk to Cassie right now. She's busy... Sa hon och försökte låta så ursäktande som möjligt. Jag suckade bara och tittade irriterat på henne. Det var svårt att kontrollera sina känslor när man hade droger i blodet, så som jag hade. Känslorna liksom fördubblades och all min ilska var otroligt svår att kontrollera just nu.
 
-You can't just come here and think that you rule this whole place! You lied to Cassie. All of you did. Now, let me in, before I kick you out of here! Hotade jag, men hon stod stöddigt kvar.
 
-Wait! Are you irish? Avbröt Niall och jag tittade hastigt på honom, istället för på Eleanor.
 
-Yeah... Like you cared. Sa jag och gav honom en blick som fick honom att hålla tyst efter det. Jag gav upp när jag sedan tittade på Eleanor igen. Det var bara att inse fakta. Hon tänkte inte flytta på sig. Jag gled ner längs väggen, precis bredvid vår dörr och Eleanor uppfattade det. Hon tittade på mig under några sekunder, innan hon satte sig ner, bredvid mig. Det var tyst och Niall gick återigen iväg. Han kanske förstod att han kommit vid fel tillfälle. Ingen var riktigt på humör just då.
 
-He's in there. Isn't he? Frågade jag och Eleanor nickade.
 
-Why did all of you come here? Frågade jag och hon skrattade humorlöst.
 
-Well... Cassie is my bestfriend, Harry loves her and the boys needed to get here anyways. Sa Eleanor och hennes ord sjönk sakta in. Harry var alltså kär. I Cassie. Det vart återigen tyst. En skön tystnad. Fast mina öron liksom gav ifrån sig ett slags bultande ljud som gjorde att hela huvudet kändes svullet. Men det fick man ta när man var missbrukare. För det var väl vad jag var nu? 
 
-You should know that Cassie is worried about you. Sa Eleanor från ingenstans. Jag tittade på henne.
 
-No, she has been fine. Until now. Sa jag och hon förstod att jag menade tills att Harry kom.
 
-No, she's not fine at all! You're one of her best friends. Do you really think she wants to see you, wasting your life on drugs? Frågade Eleanor argumenterande och jag ryckte ointresserat på axlarna. Kanske inte.
 
Cassies Perspektiv:
 
-I can't believe that all those things you just told me, actually have happend! Sa Harry. Han såg orolig, men samtidigt skyldig ut.
 
-Me neither... Sa jag och det knackade på dörren. Jag tittade upp. Vem var det nu som skulle störa oss? Jag och Harry hade efter vår lilla återförening på stranden, gått till mitt och Graces rum för att prata igenom allt. Eleanor hade kommit in mitt i för att säga att hon väntade på mig. Jag hade bett henne vänta utanför så att jag och Harry kunde fortsätta vårt samtal. Och nu skulle vi tydligen bli avbrytna ännu en gång. Eleanor tittade in.
 
-Cassie... I think you need to talk to someone out here... Sa Eleanor ursäktande och jag tittade frågande på henne. Ännu ett ansikte dök upp bredvid Eleanors. Grace! Jag hade inte sett en skymt av henne på flera dagar, tror jag. Jag hade tappat räkningen av all min depression. Hon log försiktigt och jag tittade på henne. Det var den riktiga Grace som stod där. Trots att hon såg hög och bakfull ut, så var det den Grace jag älskade som stod där i dörröppningen och som var redo att lösa allt. Trodde jag iallafall.

Okej, TRE kommentarer för nästa kapitel! (Stavfel i texten ursäktas)

Kommentarer
Postat av: Ronja Behring

Hej, du som Directioner borde hålla ett litet öga öppet på våran blogg imorgon/lördag då något litet EXTRA kommer upp på bloggen tillängat till alla Svenska Directioners! :)

2013-04-19 @ 18:10:16
URL: http://sicktwisted.blogg.se
Postat av: Lovisa

jätte bra och spännande<3

2013-04-19 @ 19:51:42
Postat av: Emy

hej, älskar din novell!
förstårhur du känner.
jag tycker att du gör ett jätte bra jobb med novell.
kramisar/Emy

2013-04-23 @ 13:18:13
URL: http://onefan.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback