Tidigare: Om hon ringde mina föräldrar skulle hon behöva berätta allt. Allt om alla problem, mina betyg och att jag tagit droger. För det visste hon. Jag vet inte hur hon fått reda på det, men hon visste. Mina föräldrar skulle boka en flygbiljett hem åt i samma sekund som de fick veta och jag skulle aldrig få komma tillbaks hit. Det fick inte hända. Jag kunde inte åka hem. Inte nu.

 

 

 

Jag hade inte svarat henne. Eleanor, alltså. Jag hade bara dragit med mig Sarah och fortsatt sökandet efter min pappa. Vi hann inte långt för snart kom Melissa springandes.

 

-I heard about Cassie, are you alright Jakie? Frågade hon och kramade om mig mot min vilja.

 

-Jakie? Frågade Sarah komiskt bredvid mig.

 

-Who are you? Frågade Melissa snobbigt och tittade kritiskt på min syster.

 

-I'm Sarah, his sister... Sa Sarah vänligt, trots Melissas snobbigheter.

 

-Oh, he has told me so much about you! Sa Melissa och gav ifrån sig ett fejkat leende.

 

-He has? Frågade Sarah och kollade på mig. Jag skakade bara på huvudet.

 

-No, he hasn't. It was a joke... Sa Melissa som om det vore världens självklaraste sak. Varken jag eller Sarah skrattade, utan gick bara vidare.

 

-Vem var det där? Frågade Sarah förskräckt så fort vi var utom hörhåll för Melissa.

 

-Skolans nya barbie-bitch. Snälla... Kan vi bara hitta pappa nu? Frågade jag och Sarah skrattade åt min irritation. Hon satte armkrok med mig och log hemlighetsfullt.

 

-Visst, Jakie... Sa hon och skrattade igen. Jag skakade bara på huvudet åt hennes lätthet till att skratta. Men jag hade verkligen saknat det. Min syster som alltid log. Det var verkligen sant. Jag hade aldrig sätt henne gråta. Inte ens när mamma och pappa bråkade som värst när vi var små. Jag hade grinat hela nätterna, medan Sarah suttit och strukit mig beskyddande över ryggen, helt lugn.

 

-Där är han ju! Sa Sarah och pekade mot den långa mannen mina ögon sökt efter de senaste minuterna. Han stod och pratade med en okänd kvinna, i mitten av den stora entrén. Han såg oss inte förrän vi kom närmre och först då kunde jag se kvinnan han pratade med ordentligt. När jag mötte hennes blick så såg jag ett par bekanta ögon. Det var Cassies ögon, men de tillhörde inte henne. De var hennes mammas.

 

-Jake! Sa min pappa glatt och kramade lätt om mig. 

 

-Hi, I'm Cassies mum, Cathrine. May you where I can find someone who works here? It's empty everywhere. I know it's Saturday and all that, but anyway. Sa hon och log vänligt.

 

-Yeah, it's like a desert here in the weekends. But there's a woman called Cindy, who is here like all the time. Sometimes it's kind of creepy how she could be at all those places in the same time... Sa jag och hon skrattade lite åt mitt ordval. Hennes skratt liknade Cassies och det påminde mig om hur jag svek henne.

 

-Did I hear someone calling my name? Frågade Cindy glatt och dök upp från ingenstans.

 

-I see what you mean. Sa Cassies mamma och skrattade åt att Cindy dykt upp så hastigt.

 

-I've been quite busy the last hours. A student that needs some extra lessons after a tough time... Sa Cindy och började bläddra bland en massa papper bakom disken vid expeditionen. Jag visste självklart vem hon pratade om. Grace. Jag hade inte sett till hennes sedan gårdagen då vi tillsammans med Kevin åkt till sjukhuset. Men enligt Cindy hade hon antagligen bestämt sig för att ta tag i allt igen.

 

-I believe you. It got to be quite hard with all these teenager all the time... Sa Cassies mamma och Cindy skrattade ljudligt.

 

-You got it right. And excuse me for not asking earlier, but who are you and do you need help to find something or someone? Frågade Cindy och man hörde tydligt hur hon frågat den frågan tidigare. Den var liksom inövad. Cassies mamma harklade sig försiktigt.

 

-Yeah, infact. I'm searching for a girl named Grace. She is supposed to be Cassies roommate, but I haven't met her and Cassie hasn't heard a word from her since yesterday... Sa Cassies mamma och jag vände blicken mot Cindy, precis i tid för att se hennes reaktion.

 

-I'm sure she'll show up later...  Sa hon och alla förutom jag verkade ta det som ett svar. Men både jag och Cindy visste att om Cassies mamma fick träffa Grace så skulle hela historian behöva berättas.

 

-Could you just excuse me a bit? I'm gonna do a quite important phonecall... Sa Cindy och försvann sedan in u ett avskilt rum vid sidan om. Vem det var hon skulle ringa kunde jag nästan räkna ut. Vad hade Grace gjort den här gången?

 

 

Fortfarande ingen Grace. Och nu hade jag tappat bort Niall också och var helt vilse i den enorma skolan. Jag fortsatte gå, samtidigt som jag ansträngde mig fullt för att ignorera den vibbrerande mobilen i fickan. Perrie hade kommit fram till hotellet nu och jag hade lyckats undvika henne bara igenom att följa med Niall hit, för att träffa någon tjej jag egentligen inte ens brydde mig om. Om det inte hade varit för mitt och Perries förhållande just nu, så hade jag varit otroligt exalterad över att få möta den här Grace, som Niall helt klart brydde sig om. Han hade inte slutat prata om henne och jag kände mig elak eftersom jag egentligen inte hört ett ord av vad han sagt. Men Perrie var verkligen allt som snurrade runt i huvudet. Hela den där stjärnstatus-grejen måste ha stigit henne åt huvudet, för hon var inte samma person längre. Jag var inte kär i Perrie längre. Så enkelt var det. Och vi hade antagligen avslutat vårat förhållande för länge sedan om det inte varit för våra Management, som var beredda att offra mycket för att hålla ihop oss. För om vårat förhållande försvann, så skulle rykten om både mig och Perrie uppstå, vilket lätt drog ner på våra gruppers image. Men vad skulle jag göra då? Låtsas som om ingenting när jag innerst inne bara ville avbryta det som pågick.

 

-Zayn? Frågade en bekant röst och jag vaknade med ett ryck upp från mitt dagdrömmande.

 

-Eleanor? Sa jag förvånat och hon log. Vad gjorde hon här?

 

-What- Började vi exakt samtidigt och brast sedan ut i skratt.

 

-You first. Sa Eleanor och jag log.

 

-I just got a bit surprised, that's all. What are you doing here? Frågade jag. Att hon befann sig på en skola, precis utanför centrala LA var inte rimligt för mig. Och särskilt inte när jag visste att hennes bästa vän låg på sjukhus. Borde hon inte vara hos henne?

 

-I'm here with Cassie... Förklarade hon och då föll allt på plats. Detta var alltså skolan som Cassie studerade på. Att hon fått lämna sjukhuset så pass tidigt efter en bilolycka var däremot aningen förvånande.

 

-But, you. What are you doing here? I thought you would take some free time after the interview.. Sa Eleanor och log sådär otroligt vänligt.

 

-I'm here with Niall. He was going to see that girl named Grace. He honestly can't shut up when he has started to talk about her... And I kinda didn't want to see Perrie when she arrived. We're like avoiding eack other. Or I'm avoiding her. Sa jag ärligt och hon tittade medlidande på mig. Något jag hatade. 

 

-Oh, I'm sorry... Sa hon och jag drog ihop munnen till ett streck och ryckte på axlarna.

 

-And Grace isn't here. She's having these extra classes, just to catch up after a quite hard time. Sa Eleanor och jag undrade hur Eleanor kunde veta vem Grace var.

 

-How- Frågade jag, men hann inte avsluta, för Eleanor verkade fatta vad det var jag frågade om.

 

-Oh, she's Cassies roommate. Sa hon och log.

 

-I'm feeling like a retard. Seriously. I have missed like everything everyone have been talking about these last days. I haven't even met your friend Cassie and I don't show any interest in the fact that Niall is finally finding a girl important to him. I'm such a jerk and I'm tired of this Perrie thing. Sa jag och Eleanor kramade osäkert om mig. Det tog ett tag innan jag faktiskt insåg att det var den första kramen jag fått på ett långt tag. Och jag tror att det var vad jag behövde.

 

-I can't say that I know the feeling. Cause I don't. But I know the feeling of pretending to love someone... Sa Eleanor innan hon försiktigt släppte taget om henne. Vem hade hon låtsats älska?

 

-Louis? Frågade jag förvånat men hon skakade snabbt på huvudet.

 

-No, no, no! I truly love him with my entire heart. But there was a guy named Josh back in Manchester... Började Eleanor och på något sätt lyckades jag stänga av igen. Eleanor var den första som verkligen försökt förstå mig och mina problem, men ändå tryckte jag bara bort hennes röst och slutade uppfatta orden som lämnade hennes söta små läppar. Perrie kom upp framför mig och jag såg hur den där rynkan bildades i hennes panna. Den som alltid uppstått under senaste tiden och jag visste att hon snart skulle kasta ur sig ännu en spydig kommentar.

 

 

-It will be okay. Sa Niall och för första gången sedan jag träffade min stora idol, så irriterade jag mig på honom. Han visste inte hur det skulle bli. Det gjorde nog ingen. Men jag sa inget. Jag lät honom trösta mig, även fast det inte hjälpte. Men det var en sak jag fortfarande inte kunde smälta. Och det var att där, bredvid mig, gåendes på samma golv, i samma rum, så gick Niall. Niall Horan från One Direction. Niall, min största idol och enorma crush. Jag log fånigt när jag tänkte på det. Första leendet sedan gårdagen.

 

-Niall, why are you doing this? It's not like I'm complaining about it. But why? Frågade jag och kollade snett på honom, medan vi gick bort genom korridoren efter att ha lämnat mina saker i mitt skåp.

 

-Doing what? Frågade han förvånat och log sådär gudomligt.

 

-This. Helping me, spending time with me, trying to get me to quit smoking drugs. Why? Frågade jag igen och han log ner i golvet medan han gick.

 

-I honsetly don't know. I feel some sort of... you know, like I have to pretect you. Sa Niall och jag brast i skratt. Sedan insåg jag att han inte hade skämtat och jag tystade snabbt.

 

-Niall...- Jag skrattade lite igen.

 

-...You don't have to pretect me. I'm doing fine! Sa jag och insåg sedn vilket stor, sorglig lögn det var. Nu var det Nialls tur att skratta.

 

-Yeah, I can see that! Sa han och knuffade mig lekfullt i sidan. Vilket blev början på vår lekfulla lilla knuffkrig som pågick tills vi kom ut från skolan och promenerade vidare mot stranden. Niall drog upp sin huvtröja så fort vi kom ut genom entrédörrarna. Jag tänkte precis fråga varför, eftersom solen lös starkt, trots den sena eftermiddagstiden. Men insåg sedan att han inte var vem som helst. Han var Niall Horan.