-Sure... Sa han sedan tveksamt och sneglade bort mot min pappa vid bilen. 

 

-If, you promise to not tell anyone about what just happend. The accident, you know. Sa han och jag nickade. 

 

-Sure.. Sa jag och han log ett inövat leende medan jag drog fram mobilen och tog ett foto av oss tillsammans. När jag backade bort ifrån honom var det som om jag precis fått en el stöt. Det var ju faktiskt Zayn Malik från One direction som stod där! 

 

-So, you really can't tell anyone about seeing me here, okay? Frågade Zayn, nu väldigt spänd. Jag nickade. 

 

-Sure, whatever you say! Sa jag förvirrat och han log snett, oäkta och försvann sedan vidare. Jag hann inte uppfatta att han faktiskt försvann, utan tittade efter honom innan jag vände mig mot min  pappa som fortfarande var i full färd med att leta efter repor på den vita, lilla hyr-bilen. 

 

-Bilen klarade sig rätt okej... Sa han när jag kommit fram till honom, helt inne i sina tankar och jag visste inte om han sa det till sig själv eller om det var menat till mig. Jag hummade till svar och satte mig sedan i passagerarsätet igen. För en gångs skull var jag faktiskt glad över att pappa sagt nej till mig när jag frågade om att få köra. Jag hade för någon månad sedan tagit mitt körkort och vad skulle kunna vara härligare än att köra på gatorna i Los Angeles? Men nu efteråt, insåg jag hur illa det hade kunnat gå för Zayn om det varit jag som suttit bakom ratten. Zayn, ja. Vad i helvete hade han egentligen gjort mitt ute i vägen? Jag visste ju vilket hotell de bodde på, tack vare Twitter, och han hade gått i motsatt riktigt. Vart han än var påväg, så var det utan bevakning, vilket kanske inte var det smartaste Zayn Malik skulle utsätta sig själv för.  

 

 

-Cassie hasn't told me about you... Sa hennes mamma medan vi frustrerat väntade på att bli insläppta till Cassie som nu låg på sjukhus för andra gången på en dag. Hur lyckades hon? Vi hade inte fått någon information om vad som egentligen hade hänt, bara att hon inte var fysiskt skadad och låg inne för utredning, vad nu det skulle betyda.

 

-Well, I guess she must has forgotten to... Mumlade jag, väl medveten om att det egentligen borde göra ont att få höra de orden.

 

-We're Eleanor by the way? Frågade jag och hon tittade nyfiket på mig.

 

-You know Eleanor? Frågade hon förvånat och jag nickade en gång.

 

-Wow, it seems like all of you kids know each other. I honestly start to get a bit confused... Sa hon och skrattade tomt. För det fanns ingen lycka i hennes skratt. Ingenting kunda vara särskillt kul för henne just nu. Cassie hade berättat om sin pappa och hur han lämnat dem båda. Hennes dotter var på andra sidan jorden och hade nu varit på sjukhus två gånger samma dag. Det som förvånade mig var hur hon kunde hålla sig så lugn.

 

-But she's on her way. I texted her a minute ago. Sa hon efter att ha tystnat och jag hummade till svar. Vi satt tysta efter det och tiden gick äckligt långsamt. Varje gång en sjuksköterska passerade oss i korridoren, där vi satt, så kollade vi hoppfullt upp för att se om hon skulle ge oss någon information. Men, nej, Ingenting. Till slut kom Eleanor inrusandes genom entré dörrarna och skyndade sig fram till oss.

 

-What in hell happend?! Nästan skrek hon och Cassies mamma tystade snabbt ner henne. Min mobil började ringa och jag gick bort en bit för att låta Cassies mamma och Eleanor prata ostört. Det stod "Sarah" på skärmen och jag insåg att hon inte hade en aning om vart jag befann mig. 

 

-Hallå? Svarade jag och drog genast på mig en utskällning.

 

-Vart i helvete är du?! Om det inte hade varit för dig så hade vi inte behövt betala en massa onödiga pengar! Fatta, vi höll nästan på att köra på Zayn! Pappa och jag är jätte oroliga, fattar du inte det? Halvskrek min syster på mig i luren.

 

-Lugna ner dig! Cassies mamma fick ett samtal om att Cassie ligger på sjukhus igen! Jag bryr mig bara, var det inte det du tyckte att jag var så dålig på för ett år sedan?! När du hade blivit dumpad för sjunde gången det året och hade ett sånt där aggressions-utbrott, så skrek du något till mig. Något som jag faktiskt minns som om det var igår. Det där utbrottet kanske bara var ett vanligt PMS-anfall, men det sårade fan mig! Jag bryr mig faktiskt nu. Jag bryr mig om Cassie... Skrek jag tillbaks och det vart tyst i luren.

 

-Jake.... Började Sarah, men jag avbröt henne.

 

-Nej! Försök inte att visa medlidande, för du vet fan inte hur det känns! Du har varit i hundratals förhållanden och har aldrig börjat gråta när de tagit slut. Den här är den första tjejen jag gillat sedan trean och det som gör mest ont är inte att hon ligger på sjukhus just nu och att jag inte vet hur hon mår. Utan, det är att jag vet att hon aldrig kommer att tycka om mig. Sa jag och insåg att gråten var extremt nära.

 

-Jag hämtar upp dig. Sjukhuset, eller hur? Frågade Sarah försiktigt och jag hummade för att hon inte skulle höra hur nära jag hade till tårarna. Sedan la jag på och insåg att jag var i stort behov av en kram i det där läget. Men det fanns ingen där. Ingen som kunde lägga sina trygga armar runt mig. Jag hade stött bort resten av killarna i mitten av alla Cassie-problem. Min familj var inte längre lika nära och viktiga för mig. Cassie var inte min och skulle aldrig bli. Några andra fanns inte. Jag var helt ensam i allt kaos som jag själv hjälpt till att orsaka. 

 

 

-Like I said, I don't need your protection... Sa jag, den här gången utan att skratta. Vi hade gått längst stranden tills den tagit slut och var nu påväg tillbaks mot skolan igen. Eller gått och gått. Vi hade sprungit en del, haft flera vattenkrig och flera gånger lyckats knuffa omkull varandra.

 

-If you say so... Sa Niall och sparkade till vågen som slog upp mot hans fötter.

 

-You won't do as I say, won't you? Frågade jag och tittade upp för att möta hans blick. Han log busig och skakade lekfullt på huvudet.

 

-Nope! Sa han och sparkade upp vatten på mig.

 

-Hey! Skrattade jag och så var ännu en vatten-fight i full gång.

 

När vi torkat i solen efter ungefär en timme, så började vi gå mot skolan. Niall hade övertalat mig. Jag behövde prata med Cindy, försöka komma överens om något, bara jag fick stanna.

 

-You know what say? Frågade Niall för nionde gången sedan vi kommit in i entré-lobbyn. 

 

-No... Svarade jag, samma svar för nionde gången.

 

-Should I come with you? Frågade Niall och jag tittade funderande ner.

 

-Do you want to come with me? Frågade jag och Niall log.

 

-Of course, c'mon, let's go... Sa Niall och satte armkrok med mig och tillsammans fortsatte vi mot expeditionen.

 

 

Tjugo minuter hade gått och jag förvånades utav våran tursamhet. Jag hade kunnat sitta inne hos Cassie, i hennes lilla privata rum på sjukhuset, utan att bli upptäckt. Tänk om jag inte hade kommit, då hade hon ju suttit där helt ensam och vem vet vad hon hade kunnat hitta på för dumt. Men det var inte bara det som snurrade runt i mitt huvud. Cassie, tjejen som jag förälskat mig i vid första ögonkastet, tyckte om mig på precis samma sätt. Visst, jag hade kunnat ana det, men ändå. Hon förstår inte vad hon ger sig in i. Jake är bättre för henne, vad hon än bestämmer sig för att tycka om mig. Jag skulle ta ifrån henne allt. Hennes privatliv, hennes rätt att kunna gå ut och äta på en vanlig resturang, hennes sätt att se på allt och framför allt hennes sätt att bli sedd på. Hon är vacker, omtänksam och jag skulle beskriva henne perfekt. Men om alla fans fick reda på att hon fanns, skulle hon bli sedd som en äcklig, ful utnyttjare. Det var något hon inte förstod.

 

-What are you thinking about? Frågade hon och lyfte huvudet som hon hade lutat mot min axel, för att kunna se mig i ögonen. 

 

-I... I just think you should spend some more time with Jake... Sa jag, även om det smärtade. Jake var kär i Cassie, men det var jag med. Han skulle inte kunna ge henne lika mycket som jag, men i slutändan skulle han iallafall vara bättre för henne. För det jag skulle ge henne var dyra smycken, middagar på fina resturanger och skjuts i limousiner. Men för mig skulle det inte vara värt ett skit i slutet. För jag skulle ändå ta ifrån henne allt hon kände till nu. Hon skulle aldrig kunna komma tillbaka helt, hur vårt föhållande än slutade. Om det inte funkade mellan Jake och Cassie i framtiden så skulle de lätt kunna välja att bryta kontakten och bara ha kvar alla lyckliga minnen. Om, eller när, det tog slut mellan mig och Cassie, så skulle hon bara minnas hur jag tog hennes frihet ifrån henne och hon skulle fortfarande vara under ständig bevakning av fansen.

 

-Not that story again, Harry... Sa hon bittert och la ner sitt huvud mot min axel igen. 

 

-I'm not forcing you to love him, like I did before, I just think you two should hang out and do something fun! Försökte jag igen och hon verkade ha nappat.

 

-Okay, I will. If you promise to not skip any other interviews! Sa hon allvarligt och jag skrattade lite lätt.

 

-Deal! Sa jag och hon log stolt. 

 

 

Visst, jag fattade att Eleanor behövde träffa sin bästa vän. Och jag förstod att det var super viktigt nu när hon låg på sjukhus. Men hon glömde bort mig. Jag hade precis kommit ut med att det var vi och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka henne. Vi hade knappt pratat med varandra på ett dygn och hon var ju faktiskt här i LA, tack vare mig och våra Management.

 

-Hey, Louis! Have you seen Zayn and Niall?! Ropade Liam och jag skakade på huvudet.

 

-What's up? Frågade han och satte sig i soffan bredvid mig.

 

-Nothing... I just thought it would be a bit funnier. You know, Eleanor and you guys, all of us together here in LA! But everyone disapears. I'm pretty sure about the fact that Niall's seeing that girl, Grace right now and none of us know where Zayn is. Harry's on the hospital to visit the girl he has a huge crush on. And here I'm. Sitting in a hotelroom, all by my self while my girlfriend spends time with her bestie. It feels kinda weird Liam, don't you get it? Frågade jag och lyckades inte visa mig känslosam.

 

-Mate, I sure they'll all show up soon... Sa Liam och klappade till mig på axlen innan han reste sig upp ur soffan igen för att lämna rummet.

 

-Oh, hi... Sa Liam när han öppnat dörren för att gå. Jag vände mig snabbt om i soffan för att se vem han mött i dörröppningen. Där stod Perrie med ett stöddigt leende.

 

-Just want to give you guys a warning. It's war now. Kay, bye.... Sa hon och skickade en puss genom luften till oss båda, innan hon snabbt trippade vidare och jag inte längre kunde se henne. Liam stängde dörren igen och kollade förvirrat på mig.

 

-What the fuck? Sa han och jag ryckte på axlarna.

 

-Maybe, she's having her period or something... Sa jag och ryckte på axlarna.

 

-Or maybe she and Zayn are in a really big fight?! Sa Liam och jag förstod att hans alternativ var mer rimligt. 

 

-Let's go find Paul! Sa Liam och jag drog mig motvilligt ur soffan för att följa med honom ut genom dörren.

---

Jag orkade inte läsa igenom allt så noga (igen) så ni får ursäkta om något är fel ;) Nu är jag iallafall hemma igen och kommer försöka uppdatera så mycket som möjligt! Det är sommarlov, så det ska nog gå ganska bra xx