Hard- Kapitel 31

 

  

 

 

-At least we got to our own room this time... Sa Grace och jag nickade, som om det var den störta framgången någonsin. Det var tidig eftermiddag och vi hade inget minne ifrån gårdagen heller, förutom allt det som hände innan vi blev stup fulla. Vi hade precis vaknat och jag hade tvingat mig själv ur sängen för att dra för gardinerna som innan hade släppt igenom allt för mycket bländande sol-ljus.

 

-So... what are we up for today? Frågade Grace och gäspade sedan stort.

 

-I think I need some time on the beach, by myself... Sa jag och Grace gav mig en varnande blick. Vi hade ju satt upp regler och hon visste att stranden var platsen där jag tänkte. Att tänka var ju emot våra regler. Det skulle bara skapa ännu mer tankar och vi skulle fundera mer än vad vi levde, vilket inte var bra. Ingen av oss ville ju slösa bort livet på att fundera.

 

-Do you promise to not get lost in all the thoughts? Frågade Grace allvarligt och jag nickade snabbt, utan att tänka efter innan. Han suckade bara och steg klumpigt ur sängen för att sätta på sig kläder inför dagen. Jag gjorde samma sak och smet sedan ut från rummet, utan att säga något till Grace, bara för att slippa alla hennes påminnelser. I korridoren mötte jag många, eftersom det var en helgdag. De flesta kollade konstigt på mig och jag vart genst osäker. Men jag hann inte fundera på varför de kollade så på mig, för jag krockade nästan in i Cindy.

 

-Oh, exactly who I was searching for! Sa Cindy lättat. Hon bläddrade bland en hög papper hon höll i och jag tittade oroligt ner i golvet. Varför letade hon efter mig? Visste hon något om mig och Grace? Hade Jake skvallrat så skulle han ligga riktigt risigt till. När jag kollade upp igen så granskade Cindy mig redan.

 

-Cassie, is everything alright? Frågade hon och jag höll andan.

 

-Yes, everything's fine! Sa jag och la betoning på fine. Hon tittade konstigt på mig och skakade sedan snabbt på huvudet innan hon drog fram en bunt papper från sin enorma samling.

 

-I want you to hand out all of these to all the students in school. Make sure everyone sees it! Sa Cindy och gav mig bunten med papper.

 

-What is it? Frågade jag.

 

-Information about the song contest... Sa Cindy och sneglade sedan på klockan.

 

-Oh, I've got to rush! Sa Cindy, men jag grep tag i hennes arm innan hon hann försvinna.

 

-Wait, why do I have to hand out all of these? Sa jag gnälligt och Cindy log uppmuntrande.

 

-You'll be doing fine, just ask Grace for help! And oh, by the way, get well soon! Sa hon och försvann sedan i rask takt. Jag stod frågande kvar men suckade sedan och tog vägen förbi mitt skåp för att stoppa in bunten med papper där. Jag skulle dela ut dem... senare. Jag fattade ändå inte varför Cindy, av alla elever, hade valt just mig att sköta utdelningen av papper. Jag hade varken tid eller ork och jag skulle aldrig klara av det helt ensam, för Grace skulle inte hjälpa mig. Det visste jag. När jag stängde dörren till skåpet blev jag skrämd av Jake som på något sätt gömt sig bakom själva skåp-dörren. Han hade ett brett leende, men när han väl mötte min blick så försvann det genast.

 

-What? Why is everyone looking at me like that?! Frågade jag irriterad.

 

-I don't mean to seem wicked or something, but you look awful... Sa Jake och jag öppnade mitt skåp igen för att skåda mig själv i spegeln som fanns där inne. Mitt hår stod risigt åt alla håll, sminket från två dygn tillbaks satt intorkat i min hud och ögonen såg rödspruckna ut. Jag förstod vad han menade, men hade ingen ork att reagera. Jag smällde bara igen skåpet och gick mot utgången av skolan. Jag hoppades innerligt på att Jake inte följde efter, men efter bara några sekunder hörde jag fotsteg bakom mig.

 

-Where are you going? Frågade Jake när han var jämsides med mig. Jag stannade och vände mig mot honom. Han tittade oskyldigt på mig. Jag hade precis tänkt konfrontera honom och be honom att hålla sig utanför. Men jag kunde inte. I den sekunden kände jag mig skyldig honom en förklaring.

 

 

-But she doesn't even want to know me! Sa jag irriterat och Eleanor tittade medlidande på mig. Det började bli irriterande. Alla såg på mig som om det var synd om mig. Som om jag fått nobben och att det egentligen fanns en chans för mig och Cassie. Fattade dem inte? Sms:et hade sagt tillräckligt. Hon vill inte ha något med mig att göra. hon ville bara känna mig när jag var Harry för henne. Hela One direction grejen blev för mycket.

 

-She will come around, I promise! Sa Eleanor och försökte ännu en gång att ge mig dumma förväntningar. Egentligen var allt bara töntigt. Jag och Cassie träffade varandra typ fyra gånger. Det är ingenting! Varför skulle det då göra så ont att veta att hon ville lämna mig utanför sitt liv?

 

Zayn, Niall och Liam hade stuckit iväg för att köpa pizza. Louis, jag och Eleanor stannade kvar i min och Louis' lägenhet, för jag klarade inte längre av att gå till den där pizzerian. Det var där vi hade träffat Cassie. Eleanor behövdes egentligen i Manchester, men hon hade inte kunnat lämnat Louis ännu. Det var jag glad över. Jag ville inte att han skulle sitta inne på sitt rum hela dagarna och alla elaka kommentarer hade lugnat ner sig nu. Vissa fans började tillochmed acceptera att Louis dejtade Eleanor.

 

-You know that she's only afraid, right? Sa Eleanor försiktigt efter en lång tystnad. Jag förstod att vi ännu inte släppt ämnet om Cassie som hela tiden fanns i luften. 

 

-Afraid of what? Sa jag och försökte hålla masken.

 

-The last time she had a relationship with someone, she got dumped. His name was Josh and he still lives in Manchester. Cassie was crazy about him and then, one day, he dumped her for another girl... När Eleanor berättade om Cassies förflutna, så såg jag henne framför mig. Jag såg henne med den blicken hon haft första gången jag mötte henne. Den där frustrerade, spända och osäkra blicken efter att vi stött in i varandra.

 

-She has been afraid of all relationships since that. She is scared, cause she doesn't want to feel that pain again. Sa Eleanor och jag kunde se att Eleanor såg bilder i minnet. Bilder på hur Cassie hade sett ut efter det sveket. Jag var glad över att det inte var jag som bar de bilderna i minnet.  

 

 

-Jake, listen. There's many thing that you don't know about me... Sa jag när vi satt på våra vanliga platser i sanden. Nu utan gitarr och textblock.

 

-How much? Frågade Jake försiktigt och jag drog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Jag skulle berätta om vad som egentligen hade hänt när han hade kysst mig. Jag skulle berätta om Harry, om vad som hänt i London och vad jag och Grace hade varit dumma nog att göra de senaste dagarna. Jag struntade i att svara på Jakes fråga, för jag skulle aldrig kunna räkna allt det jag behövde säga.

 

-It will be hard and you have to promise me something! Sa jag allvarligt. Jag mötte hans ansträngda blick.

 

-Anything. Sa han kort och jag drog ännu ett djupt andetag.

 

-You have to help me! Sa jag bedjande och Jake verkade stålsätta sig för att det jag skulle berätta var något extremt hemskt. Hur skulle han ta allt?

---

Tog inte lika lång tid som det förra kapitlet. *stolt* Jag antar att den nya designen (som snart kommer upp) ger mig nya krafter. Hah. -Har inte läst igenom texten helt, så jag skyller på det om ni lyckas hitta stavfel-