-I promise... Sa jag och hennes beteende gjorde mig otroligt orolig. Hon hade precis bett mig hjälpa henne. Men med vad? Hon fortsatte inte, utan vi satt bara tysta i något som kändes som en evighet.

 

-It feels like I'm doing a terrible mistake right now. Like I'll lose you. Sa Cassie och stirrade tomt framför sig. Jag tittade länge på henne utan att svara. För vad skulle jag säga? Allt jag ville just nu var att få reda på vad som gjort henne såhär. Varför hon plötsligt slutade bry sig om allt och förstörde sitt liv.

 

-I met someone. Sa Cassie och mitt hjärta brast. Mer behövde jag inte höra.

 

 

Jag visste att jag sårade honom just nu. Men kanske var det bäst. Han behövde hålla sig borta ifrån mig och mitt nya inflytande på andra. Jag visste hur gärna Jake ville resa sig upp och lämna mig sittandes i den fuktiga sanden helt ensam. Det fanns ju en anledning till att vi råkat kyssa varandra förut. Även om jag inte kände på det sättet så kunde jag nästan lista ut att Jake tyckte om mig mer än bara som en vän.

 

-Tell me. Bad Jake kort och försökte hålla masken. Jag ville inte titta på honom. Inte nu.

 

Jag tog det från början. Hur jag inte varit på toppen humör under hela konsertdagen, för att han hade åkt hem till Sverige och att jag sedan råkat krocka i ..Harry. Jag tillät mig själv att uttala hans namn. Jag fortsatte berätta och Jake fick veta om Louis och Eleanor, vilket hade lett till att jag träffade Harry igen tillsammans med resten av killarna. Jag gick inte in på onödiga detaljer som hur jag och Harry hela tiden mött varandras blickar på ett sådär alldeles speciellt sätt. Jag stannade till med historian en aning när det var dags att berätta om det mest smärtsamma. Hur alla hade ljugit för mig. Hur ingen hade berättat att jag höll på att få känslor för en utan de berömda killarna från One Direction. Jag berättade sedan snabbt om min och Harrys ''dejt'' och hur han under den sista dagen bett mig att tänka igenom allt när jag väl fick reda på vad det nu var han dolde. När jag avslutade min lilla berättelse med Eleanors sms så tittade jag på Jake. Han stirrade bara på mig.

 

-Why haven't you told me about all this earlier? Frågade Jake och jag tittade återigen ner i sanden.

 

-Cause I didn't knew how you would react. Sa jag skyldigt och Jake insåg att jag visste hur han kände för mig. Han tänkte komma med någon dum bortförklaring, men lät bli. Han förstod att jag inte berättat om det tidigare för att jag inte ville såra honom.

 

-But why is Grace acting like this? Frågade Jake för att byta samtalsämne och jag förstod honom.

 

-Kevins way to dump her wasn't really good. She took it hard, cause he really ment much for her. Sa jag och tänkte tillbaks på hur Grace kommit till mig på stranden. Nästan stum av de plötsligt starka känslorna som ville överrumpla henne. Hon hade älskat Kevin på riktigt.

 

-Do you want to know a secret? Frågade Jake stelt. Han hade antaligen inte fått allt att sjunka in ännu. Jag behövde inte nicka, för han inväntade ändå inget svar ifrån mig.

 

-He broke up because of a girl in Sweden. Sa Jake kort och jag kände genast smärta för Grace. Om hon fick reda på det skulle det inte sluta bra för någon. Hon hade ju gått omkring och undrat varför han egentligen bara bröt allt. Hon hade säkert föreställt sig något i stil med att det inte kändes likadant för honom längre. Men att han gav upp henne för någon som var i en annan kontinent, hade nog varken jag eller Grace trott.

 

-I don't think Grace will take that really good.. Sa jag stelt och han skrattade kallt, utan humor.

 

-I know... In fact, I wasn't allowed to tell you either. Sa Jake och jag suckade bara. Jag hade hoppats på att lösa en del av alla problem idag, men det verkade som om de låg lager på lager. Så när jag löste ett, dök ett annat upp. Snart skulle hela mitt liv bestå av endast problem.

 

-Now.. when you've told me about... that. And I've told you about the Kevin-Grace thing... Are you going to tell me about why I found you and Grace drunk, in the middle of the night, just a day ago? Frågade Jake och jag avvaktade ett tag. Det var det jag ville ta med honom. Jag ville inte att mitt liv skulle bestå av problem. Jag ville inte att mina dagar skulle tillbringas i sängen medan jag var uppe hela nätterna för att festa med främlingar. Jag ville ha Jakes hjälp. Jag ville hitta tillbaks till mig själv och bara glömma de senaste dagarna. Men att sluta skulle innebära att smärtan kom tillbaks. Den där smärtan av alla tankar som visade mig bilder av vad som hade sårat mig i första taget. Det skulle även innebära att jag svek Grace.

 

-Jake... You wouldn't understand. Sa jag i ett försök att slippa det här samtalsämnet. Jag ville inte längre ha det här samtalet. Jag kunde klara mig själv. Nästan. Eller inte alls. Men iallafall. Jag ville inte att Jake skulle hjälpa mig. Det skulle innebära att jag kom tillbaks till verkligheten och den var mer smärtsam än vad jag orkade med just nu. Grace skulle inte heller må bättre när jag berättade för henne om Kevin. För hon förtjänade att veta. 

 

-Yes, Cassie, I actually do! Sa Jake irriterat och jag tittade på honom med en blick blandad av skyldighet och rädsla. Vad det än var han tänkte säga så ville jag inte höra det.

 

-I understand that you're mad at everything. It feels like everyone you know have hurted you. I understand. And I guess both of you were out last night too. I want to help you, Cassie! You have to realize that I understand more than you could ever imagine. Sa Jake och verkade ha något sorts utbrått.

 

-But you can't help me. Sa jag och ansträngde mig för att låta hjälplös.

 

-You know they'll expel you if someone finds out. Sa Jake varnande. Jag tittade på honom och bara för några sekunder lyckades jag föreställe mig hur det skulle bli då. Om jag blev relegerad skulle jag tvingas flytta hem till London. Jag skulle behöva gå min gamla skola, där jag förr blev mobbad. Om jag vägrade gå där, så skulle jag och mamma behöva flytta. Jag skulle då kunna gå i en ny skola, men mamma skulle inte kunna arbeta kvar. Allt skulle bli så otroligt mycket värre och börja påverka fler än bara mig själv. Dessutom. Om jag och Grace blev relegerade så skulle hon åka till Irland och jag till Englande. Vi skulle inte kunna hålla kontakten mer än via telefon och kanske träffas några få gånger om året. Var det verkligen värt det? Var det värt att riskera allt det för att bara för några timmar få känna lycka mitt i all skit? Var det värt att gå tillbaka till mitt gamla liv, bara för att jag inte orkade ta tag i mina egna problem. Usch, Cassie. Se nu vad det blivit av dig.

 

-Want some help, huh? Sa Jake och förstod att han vunnit. Jag skulle be om hans hjälp. Jag ville ha ett komplett liv igen och jag ville även lösa allt för Grace.

 

 

Vart var hon? Cassie hade varit borta i flera timmar, men jag lyckades stänga ute all oro som också drog med sig tankar. Jag dunkade hög musik i vårt gemensamma rum och brydde mig inte om att någon antagligen snart skulle komma och be mig sänka volymen. Jag hade gissat rätt. När en kort tystnad mellan två låtar uppstod, så hörde jag knackningar på dörren. Jag suckade högt och sänkte volymen när nästa låt började. Men knackningarna slutade inte för det och jag gick irriterat till dörren. När jag drog upp dörren, ville jag stänga den direkt. Men det var försent. Kevin hade redan satt en fot i vägen.

 

-Hi... Eh.. can we talk? Frågade han nervöst. Jag stirrade bara på honom med kritiserande blick och rynkad panna. Var han seriös nu?

 

-Dream on! Snäste jag till honom och försökte ännu en gång dra igen dörren, men han stoppade mig igen.

 

-Could you at least take this as a gift to say I'm sorry? Frågade han bedjande och räckte fram ett fyrkant-format, litet paket. Jag tvekade, men tog det sedan ur handen på honom och drog igen dörren med all min kraft. Jag lyckades och försökte komma på vad jag skulle göra med den lilla presenten han precis hade givit mig. Skulle det vara konstigt om jag öppnade det? Jag struntade i det och öppnade det iallafall. Men när jag såg vad det var ångrade jag att jag ens sagt ett ord till Kevin. Han hade givit mig en skiva. Och det var inte vilken skiva som helst. Nej, det var nämligen One Directions andra album. Jag backade undan som om skivan skulle ge mig ett bett om jag inte höll avstånd. Jag ville inte ha något med de fem killarna att göra igen. Inte bara för att Harry hade sårat Cassie, utan också för att de representerade lycka för mig. Nu var jag inte lycklig längre. Eller, mitt liv var ett misslyckat skit, så varför skulle de få tillhöra det? Jag ville inte röra den. Jag ville bara att skivan, skivomslaget och Kevins fula presentpapper skulle ut från rummet. Direkt.

 

Jag var för upptagen med allt mitt hat och märkte inte att mina okontrollerade händer försiktigt öppnade fodralet och snurrade skivan med pekfingret. Det var som om det fanns två olika sidor av mig. Den gamla, glada, snälla Grace och sedan den nya, okänsliga, hårda och osäkra Grace. Jag visste inte längre vem jag ville vara.