Gotta be us- Kapitel 34
Like what?- Kapitel 34
Tidigare: Men det var inte Jakes bruna ögon jag såg. Det var Harrys gröna. Det var inte Jakes extremt mörk bruna hår jag såg. Det var Harrys brun-glänsande lockar. Tidigare under dagen var det inte heller Jake som lagt armen om mig. Det var Harry. Var jag psykiskt störd eller bara... kär?
Cassies Perspektiv:
-Time to walk back again? Frågade Jake och jag tittade mig runt omkring. Det hade mörknat och jag hade verkligen helt glömt bort tiden. Egentligen ville jag inte tillbaks till skolan. Det innebar att jag skulle tvingas prata med Grace och det ville jag undvika så länge som möjligt. Det var egentligen bara dumt av mig och det var nu hon behövde mig, men vad skulle jag kunna göra? Jag hade egna problem och jag skulle få hjälp av Jake. Om Grace inte ville ha min hjälp, så ville hon inte. Jag kunde inte göra mer åt det.
-I guess so... Svarade jag på Jakes fråga och bara på några minuter hade vi packat ihop allt och var påväg tillbaks mot skolan. Jake sa att han kunde ta hand om allt vi hade haft med oss och lät mig få gå in på mitt rum direkt. Tydligen hade han sett hur slut jag var. Allt drama hade tröttat ut mig och när jag tryckte ner handtaget till vårt rum var den förvånande nog låst. Vi hade haft varsin nyckel från början av terminen. Grace hade slarvigt nog tappat bort sin efter bara några veckor och sedan hade vi delat på min som försvann under kvällen då vi var ute. Efter det hade Jake fixat fram extra nyckeln åt oss och jag kommer tydligt ihåg hur jag hade stoppat ner den i fickan, efter att jag och Jake lämnat rummet sist för att ha vår picknick, bara några timmar tidigare. Jag grävde runt i fickan, men nej, ingen nyckel. Paniken steg i mig. Hade jag tappat bort den sista nyckeln som kunde öppna dörren in till vårt rum? Jag som alltid hade koll på alla mina grejer.
Jag började, bara som en ren reflex, att gå mot Jakes rum. Jag knackade försiktigt på och efter ett tag öppnade Austin och kollade frågande på mig.
-Eh, hi... Jake... is he here? Frågade jag och Austin skakade förvirrat på huvudet.
-He has been gone for hours and I thought he was with you. Sa Austin.
-Oh, he was. But we said goodbye and now I need him to help me. So I thought he went here after that we said goodnight. Sa jag och tittade på honom som om han kunde hjälpa mig.
-Sorry, Cassie. He isn't here, and I've no idea of where he could be now. But if I'll see him, then I send him to you, alright? Sa Austin och jag nickade tacksamt innan han log och försiktigt stängde dörren igen. Jag suckade bara. Vart kunde han ha tagit vägen då? Jag fortsatte genom korridoren och bestämde mig för att knacka på de andra killarna också. Jag gick först till Daniel och Tylers rum och inte heller dem hade sett en skymt av Jake. Sedan fortsatte jag ännu längre ner längs korridoren och kom fram till rummet där Colin och Kevin bodde. Dörren stod på glänt och när jag kom fram och precis tänkte titta in så hörde jag Jakes röst och tvärstannade. De pratade om Grace. Och även om de pratade på svenska och jag inte förstod ett skit, så förstod jag att Jake förklarade allt för Kevin. Allt om mig och Harry, allt om Grace och hennes tidigare vredesutbrått. Allt. I den sekunden förlorade jag en del respekt för Jake. En hel del faktiskt. Jag hade berättat allt för honom med tillit, i hopp om att han skulle hjälpa mig. Inte få mig sysselsatt med en picknick och sedan uppdatera sina vänner om allt som hände så fort jag vänt ryggen till. Jag bestämde mig för att stunta i honom. Kanske hade Grace rätt. Kärleken svek en bara. Det var bäst att hålla sig bort från människor som kunde såra en.
På vägen tillbaks till vårt rum så stötte jag ihop med Cindy igen.
-What are you doing up this late? Frågade Cindy och jag ryckte bara ointresserat på axlarna.
-Well.. I guess you were out searching for this one. Sa Cindy och höll upp ett föremål i handen. Det var vår nyckel! Hur hade hon fått tag på den?
-How.. Började jag men hon tystade mig snabbt för att själv prata.
-It doesn't matter. The only thing I want to know is where Grace is, cause she's clearly not in you room! Sa Cindy allvarligt efter att ha givit mig nyckeln i handen.
-Honestly, I don't know... Sa jag skyldigt och Cindy suckade.
-You know. This school has the responsibility for all of you. We can't have students everywhere, without knowing where they are. But we're always giving second chances. If I find you out this late again without a reason, I will contact your parents. Do you understand? Frågade Cindy för att klargöra allt. Jag nickade bara.
-Cassie. I don't want to give you this warning, but I have to! Sa Cindy och tänkte fortsätta med sin uppläxning, men Jake kom gåendes i korridoren, men tvärstannade när han fick syn på oss.
-Oh, Jake, congrats! You just got a warning too... Sa Cindy och gick sedan där ifrån. Jag tittade efter henne och vände sedan blicken mot Jake som förvirrat kollade på mig.
-What? Frågade han och förstod ingenting. Jag hade nyckeln, jag hade klarat mig undan ganska bra från Cindy och jag hade ingen lust att prata med Jake, så jag gick bara där ifrån.
Harrys Perspektiv:
Eleanor hade nu åkt hem igen, men det hindrade inte Louis från att vara på sitt ständigt skämtsamma humör. Jag antar att de sa 'hejdå' för fort efter att ha kommit ut med den stora nyheten förra gången. Men enligt Louis så skulle det inte dröja länge förrän de fick träffa varandra igen. Men idag var det en fullspäckad dag. Vi skulle ha ett möte med någon ny snubbe som våra mangement hade skickat. Efter det skulle vi ha ännu ett möte med några nya sponsorer och sedan hade Paul tydligen mer planer för oss.
-Haz?! Louis slog till mig i bakhuvudet och jag vaknade upp ifrån mitt dagdrömmande.
-What? Frågade jag förvirrat.
-Daydreaming again? Frågade Louis retsamt och jag ryckte på axlarna. Han flinade bara.
-I guess I know about who... Sa Louis och log inte längre sådär retsamt, utan tittade bara medlidande på mig. Var han tvungen? För en gångs skull var det faktiskt inte Cassie jag tänkte på, men självklart skulle Louis dra upp henne då. Jag suckade bara och hittade på något som fick tiden att gå fortare. Efter ett tag hördes knackningar på dörren, men ingen hann öppna innan Niall och Zayn rusade in och röjde runt som jag vet inte vad. Liam och Paul kom in genom dörren några sekunder senare.
-Get ready guys, we're already a bit late! Sa Paul med sin mörka ton och alla snabbade sig direkt. Som vanligt fanns det en klunga fans som hängde utanför lägenhetsbyggnaden och vi ställde upp för några foton och autografer innan Paul förde oss vidare till den stora vanen.
-You know, maybe you'll never meet her again... Sa Zayns röst som väckte mig ur mitt dagdrömmande ännu en gång. Denna gången var det Cassie jag hade tänkt på. Jag tittade irriterat bak på Zayn som hängde över mitt ryggstöd och tittade sedan ut genom fönstret igen. Jag visste att han hade rätt, men ibland kunde hans ärlighet verkligen svida. Var han tvungen att påminna mig?
-Thanks, mate. That made me feel so much better! Sa jag ironiskt och Zayn vart tyst.
-Sorry... It's just all this drama with Perrie right now. Sa Zayn och jag tog det som en ursäkt. De båda hade det jobbigt tillsammans just nu. Alla hade ju förutsett att det skulle bli så, eftersom båda har en karriär som kräver mycket. Perrie hade sin grupp, sin sång-karriär och sina turnéer, medans Zayn hade sina. Jag förstod att han behövde avreagera sig på något sätt och kunde acceptera att antagligen få ta en massa skit ett tag framöver.
När vi sedan satt i det lilla rummet, tillsammans med den nya killen som presenterat sig som Ted, så lyckades jag drömma mig bort igen. Jag tänkte tillbaks på dagen då vi hade haft vår dejt, eller vad man nu kunde kalla det. Det hade varit så underbart och jag hade njutit av att veta att hon faktiskt var där för att hon accepterade mig. Den riktiga jag. Inte Harry Styles, den där kände killen från One Direction. Utan, bara Harry Styles. En normal tonåring.
-What do you think about that Harry? Frågade Niall och petade mig retsamt i sidan.
-What? Sa jag och visade tydligt att jag inte hade lyssnat.
-You are going to Los Angeles for a while. Just for some interviews, a few gigs and a photoshoot. Sa Ted och log osäkert. Säkert första dagen på nya jobbet eller något. Men det var inte det som hade fångat min uppmärksamhet.
-Los Angeles? Frågade jag.
-Los Angeles. Sa Louis och log mot mig. Han tänkte exakt vad jag tänkte.
Försenat, jag vet och förlåt! Men den senaste veckan har varit ett helvete i skolan. Massa prov, läxor och allmänt störiga människor. Haha, nu låter det som om jag ska beskriva hela min vardag eller något. Iallafall, nu är Kap. 34 uppe i vilket fall. Jag antar att man kan ana vad som ska hända nu.
Ska försöka skriva åtminstone två kapitel under den kommande veckan. Får se om ni har tur och lyckas få tre ;) För det är somsagt rätt mycket med skola och livet nu helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
