-Los Angeles? Frågade jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vaknade tidigare än vad jag trott var möjligt nästa morgon. Sängen bredvid var tom och det högg till i magen. Borde jag vara orolig? Jag drog bort gardinerna och tittade ut. Jag blev förvånad av att inte mötas av ett solljus. Det var en mulen dag, vilket fick mig att må ännu sämre. Grace var borta, Jake hade svikit en del av mitt förtroende, jag kunde inte låta bli att hela tiden tänka på honom och nu skulle vädret tydligen visa sina dåliga sidor, bara för att jag gjorde det. Jag suckade högt och tittade ännu en gång på klockan. 7.22 am. Var det för tidigt för att lämna rummet? Cafeterian skulle iallafall inte vara öppen och jag hade ingen lust att lämna skolan i jakt på frukost när vädret var såhär. Det skulle bara göra mig ännu mer deprimerad.

 

Jag kastade mig på sängen igen, tog ett djupt andetag, täckte ansiktet i kudden och bestämde mig för att inte låta tankarna döda mig ännu en gång. Jag bestämde mig för att tänka tillbaks på gamla minnen, istället för att räkna alla problem som fanns just nu. Det första som dök upp i huvudet var de gamla tiderna då det var jag, mamma och pappa. Som en riktig familj. Tiderna då vi bodde i Manchester och varit lyckliga på riktigt. Nu existerade allt det i en helt annan värld. Pappa fanns inte för mig längre. De fina minnena jag hade av honom var minst åtta år gamla och jag visste inte ens om jag saknade honom. För jag visste att den pappa jag älskade inte fanns inom honom längre. Den hade försvunnit, lite grann för varje dag som gått. För mig var det mamma och jag och skulle alltid vara, tills jag skulle behöva lämna henne ensam. Om den dagen nu inträffade. Kanske skulle jag aldrig flytta hemifrån, aldrig hitta den rätta, aldrig få en egen familj. Kanske skulle jag vara den där eviga dottern som låter sin mamma försörja henne livet ut. Det skulle iallafall inte förvåna mig, inte om jag skulle fortsätta vara såhär rädd för att närma mig människor livet ut. 

 

Jag ville inte tänka mer på pappa. Det fick mig bara att må ännu sämre. Samtidigt som jag försökte ge hjärnan något nytt att tänka på, så öppnades dörren och jag flög genast ur sängen igen. Jag tittade ut ur sovrummet och såg Grace som nydligen måste ha lagt sig på soffan.

 

-Where have you been? Frågade jag, inte medveten om att min röst lät en aning kylig. Hon öppnade ögonen och tittade på mig.

 

-Outside. Sa hon kort och jag kunde tydligt se att hon varit full igen. Jag insåg att det inte fanns någon anledning att få henne att prata nu, så jag gick in i sovrummet igen, för att slippa henne och hennes nya beteende. Jag drog fram min laptop som jag inte använt på evigheter och startade den försiktigt. Jag klickade mig in på twitter, vilket för några år sedan givit mig något sorts beroende. Jag hade varit besatt av att få andra att se mig. Jag hade länkat alla mina covers från youtube där och ibland fått possitiv respons. I samma ögonblick som jag var på väg att logga ut igen, var det något som fångade min blick. Någon hade skickat mig ett privat meddelande och jag läste det genast, i hopp om att det inte skulle vara de gamla vanliga spam grejerna. Men nej, det var något helt annat. ''Hi, I have watched some cover-videos of you and you really do look like that girl Harry was on a date with. I'm probably just werid, cause it can't be you, right?'' Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag ens göra något? Jag loggade ut, slog ihop min laptop och sköt den långt ifrån mig. Hur hade folk kunnat få bilder på oss? Jag ville inte ens tänka på det.

 

 

-I need to come with you! Sa jag, en aning överväldigad av den stora nyheten. Jag ville kasta mig runt Louis' hals av lycka, men det var lite svårt eftersom han var i London och jag i Manchester och vi pratade i den sekunden via telefon.

 

-I've already talked to the mangement and they'll pay everything for you! Sa Louis glatt och det kändes verkligen som om jag precis hade fått min stora chans.

 

-What does Harry say? Frågade jag nyfiket och Louis suckade tyst.

 

-Well, I think he's a bit scared. Sa Louis bekymrat.

 

-He don't need to be. I've got an amazing plan! Sa jag, fortfarande en aning överlycklig.

 

-Sorry, El. The boys are calling for me. See you in three days! Sa Louis och jag log.

 

-I love you. Sa jag snabbt innan han hann avsluta samtalet.

 

-Love you too... Sa Louis och sedan var samtalet avslutat. Tre dagar. Om tre dagar skulle allt förhoppningsvis lösa sig igen.

 

 

Jag låg begravd i läxor. De senaste dagarna hade fått mig på efterkälken när det gällde skolarbetet och jag undvek fortfarande Grace igenom att sitta inne i sovrummet. Men jag kunde inte koncentrera mig på andra världskriget, pi eller alla kemiska ämnen. Allt min hjärna kunde tänka på var Harry. Harrys ögon, Harrys hår, Harrys leende, tillochmed Harrys lukt! Jag ville inte acceptera det fakta att jag kanske var kär. Mitt tidigare lilla besök på twitter hade bara gjort allt värre och jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte på mig också. Kanske önskade han också att allt hade varit annorlunda. Att det som hände skulle ha hänt annorlunda.

 

-Are you dying yet? Frågade en röst från dörröppningen och jag tittade upp från läxböckerna. Där stod Jake med ett retsamt flin.

 

-Fun joke. Sa jag irriterat och tittade ner för att låtsas lösa ett omöjligt tal i matteboken.

 

-I just came to see if you wanted me to get you free from all the books. Sa Jake och lutade sig mot dörrkarmen.

 

-No thanks. I'm busy, isn't that pretty obvious? Frågade jag och kunde i ögonvrån se hur Jake kom fram och satte sig i den lediga fotöljen bakom mig.

 

-Are you mad at me? Frågade han och jag kände hur irritationen blev allt högre.

 

-No, I just told you exactly everything with hope that you would hold my secrets and then, you go talk to your friends about it. Of course I'm not mad, why would I be!? Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner.

 

-So you heard it... Sa han och jag nickade argt.

 

-Sorry... I just... Kevin deserves to know about Grace and... Jake hann inte längre för jag avbröt honom.

 

-There's not just Kevin who deserves to know about Grace. Grace deserves to know about Kevin too! She deserves to know about the girl in Sweden, all his stupid lies and how he didn't know how to break up with her. Grace is my best friend and I seriously had better thoughts about you! Skrek jag och insåg att jag hade ställt mig upp av ilska. Jake hade tänkt säga något. Säkert en annan dålig ursäkt. Men han hann inte påbörja meningen, för dörren i rummet bredvid gav ifrån sig en rejäl smäll och vi båda förstod att Grace hört det senaste jag sagt. Kunde det gå mer fel?