Gotta be us- Kapitel 42

Forgive/Forget- Kapitel 42
 
Tidigare: Hur i hela världen kunde hon lista ut att jag var kär i Cassie? Det var knappt så att jag själv listat ut det. Jag hade bara bestämt mig för att följa hjärtat. Men nu skulle det inte hjälpa längre. Han var här. Allt var försent. Jag gav Eleanor en sista blick och gick sedan därifrån. Vart vet jag inte. Bara jag kom bort.
   Large
 
 
Cassies Perspektiv:
 
-She wakes up! Sa en suddigt bekant röst. Jag kände bara hur jag själv kved till av smärta. Jag kämpade under några sekunder med att få upp ögonlocken. De var både tunga och kändes obehagligt konstiga. Men till slut kunde jag se, även om det inte var mycket jag såg. Ljuset bländade mig först och jag kunde inte se några kontraster över huvudtaget. Jag blinkade ansträngt åtta gånger innan jag till slut kunde se ordentligt. Den bekanta rösten jag hört tillhörde Jake som nu satt vid sängkanten. Vart var jag? Jag tittade mig runt omkring och kunde sedan konstatera att det var på sjukhuset.
 
-Jake. Sa jag skrämt och förvirrat innan jag satte handen på slängarna som var kopplade till min hand via en nål. Jag tänkte dra bort den, men Jake stoppade mig fort.
 
-Don't. Sa han och jag mötte hans oroliga blick. På varsinn stol längre bort i rummet satt Kevin och Grace. Om jag inte hade varit så borta och halvt medvetslös, skulle jag säkerligen blivit förvånad över att de vistades i samma rum. Grace tittade skyldigt ner och vägrade titta upp på mig. Kevin log bara osäkert och jag visste att han var där, mest som moralt stöd för Jake.
 
-What happend? Frågade jag frustrerat. Jake tittade bort som om han hoppats på att slippa den biten.
 
-Ehm... You sort of got hit by a car. Sa han och jag tänkte skrämt tillbaks. Men, nej. Jag hade inget minne av det. En bil? Var han seriös nu? Det sista jag kom ihåg var att jag var arg. Riktigt arg.
 
-How? Frågade jag, halvt insjunken i tankar.
 
-It doesn't matter how, Cassie! Sa Grace plötsligt efter att ha flugit upp från sin stol. Kevin reste sig också, som för att hindra Grace från att explodera.
 
-Grace, the nurse said- började han, men Grace gav honom en varnande blick.
 
-I don't care about what the nurse said, and are you even allowed to talk to me? I mean, your girl in Sweden might hate you now... Sa Grace som för att retas och ge honom skuldkänslor. Var hon tvungen att ta upp det här? Plötsligt började allt snurra. Jag satte min hand, som inte var kopplad till drop-aparaten, på huvudet för att försöka stoppa det. Illamåendet steg och jag kved till högt.
 
-You two, get out of here! Now! Sa Jake och puttade ut både Grace och Kevin från det ljusa, lilla rummet jag befann mig i. Efter att ta dragit igen dörren extra hårt efter dem, så tryckte han på en slags alarmknapp som snabbt fick dit en sjuksköterska. Snurrandet slutade inte och att hon ställde frågor jag inte kunde svara på, gjorde mig bara irriterad. När Jake halvt förklarat vad som hände, så hummade kvinnan bara till svar och tryckte på några knappar som tydligen skulle ge mig någon sorts bedövning via alla slangar. Sedan försvann hon och jag kunde långsamt känna hur illamåendet sjönk igen.
 
-Cassie... This is serious now. Your mum has changed the date, and she's on her way here right now, according to Cindy. The school won't just drop this. They'll find out about you and Grace, all of it. Do you understand how much trouble you are in? Frågade Jake frustrerat. Plötsligt fick jag en flashback:
 
-Cassie, you can't stay in here forever! Sa Eleanor bekymrat.
 
-Yes I can! Sa jag dramatiskt och drog täcket över huvudet. Josh hade för två dagar sedan skickat ett sms som sa att det var slut mellan oss. Slut. Över. Inget mer oss. Jag kunde fortsätta i all evighet och det gjorde alltid lika ont att tänka på hur mycket som gått förlorat. Jag älskade Josh! Hans blonda hår, de blåa ögonen, hans annorlunda klädstil och skrattet som alltid gjorde mig knäsvag. Eleanor suckade bara högt och avbröt mitt Josh-drömmande genom att hoppa upp i sängen, bredvid mig.
 
-He's just another jerk, Cas. You're so much better that him! Sa Eleanor uppmuntrande, men det hjälpte inte alls. Jag skulle aldrig kunna älska någon igen. Inte så som jag älskade Josh. Vi hade haft en speciell relation. Ingen förstod oss.
 
-Eleanor, don't you understand? I'll have to see him everyday, know if he finds someone new and always get a reminder about how perfect everything was. I won't be able to go through all of that. Sa jag och fler tårar strömmade ut ur ögonen och sedan nerför kinden för att dränka min kudde. Senare den dagen hade det varit tyst vid middagsbordet. Pappa hade inte ens brytt sig om telefonen som ringde om och om igen, angående viktiga jobbmöten. Mamma hade slängt medlidande blickar på mig och mest petat i sin mat. Jag hade bara suttit där. För enligt mig hade det inte funnits någon anledning till att äta om Josh inte längre fanns i mitt liv. Till slut hade pappa lagt ner sina bestick och harklat sig. Mamma visste tydligen vad det var som väntade, för hon drog ett djupt andetag, hon med. Jag tittade ointresserat upp.
 
-Cassandra, I know this isn't the right time. But your mum and I have to tell you something... Sa pappa och jag orkade inte ens reagera på att han använde mitt fulla namn.
 
-We're moving. To London. Sa mamma och jag tappade mina bestick i golvet.
 
 
-Cassie! Cassie, wake up! Sa Jakes halvt hysteriska röst och jag vaknade ur tankarna med ett ryck. Tårarna började hysteriskt rinna när jag insåg att det bara hade varit en flash back som visade mig det förflutna. Det som hänt för cirka ett år sedan. Jake verkade lugna ner sig en aning när han insåg att jag var tillbaka. Men han släppte inte min blick. Jag visste varför jag grät. Det som jag trott var omöjligt efter Josh, hade skett igen. Jag var kär. Och det gjorde ont.
 
-If I die... Tell him I loved him. Sa jag och Jake tittade på mig, nu med ett blick av smärta.
 
-Harry? Frågade han försiktigt och jag nickade stelt. Ja, Harry.
 
-Cassie, you're not going to die! Sa Jake allvarligt och det fick mig att gråta ännu mer. För jag visste att han hade rätt. Jag skulle inte dö. Det skulle vara för lätt. Att bara försvinna från alla problem, istället för att ta sig igenom dem.
 
-Hey, listen to me... Sa Jake och tog min ena hand i sina. Jag tittade genom alla tårar, rakt in i hans ögon. Jag hade tur som hade honom. Det insåg jag inte förrän nu, när allt jag hade kvar, var just han.
 
-...Everything you're running away from is in your head, Cassie. All these people who're trying to hurt you, are infact there because they love you. We just want to help you. Sa Jake och log prövande.
 
-How could Eleanor lie to me then? If she infact wants to help me? Frågade jag.
 
-I don't know.. Maybe she just wanted to protect you? Föreslog Jake, men jag förstod inte. Vadå skydda mig? Hon gjorde ju bara allt så mycket värre. Plötsligt dök en ny fråga upp. Vart var hon? Jag låg ju för guds skull på sjukhus, borde inte hon, som min bästa vän, vara där för mig? Och vart var Harry? Han hade kysst mig! Var inte det ett tillräckligt bevis på att han tyckte om mig, precis på samma sätt som jag aldrig trott var möjligt för mig igen. Men jag var säker. Jag var kär i Harry. Riktigt kär. Jag hade precis tänkt fråga Jake om han visste något om dem båda, men samma sjuksköterska kom in i rummet igen för att titta till mig.
 
-Young man, it's time for you to leave. Cassandra needs to rest. Sa hon efter att ha kollat till mina värden och sett till så att allt stämde. Jake log svagt mot mig, innan han motvilligt reste sig upp. För första gången la jag märke till klockan på väggen tvärs över rummet. Halv fem, sent på eftermiddagen. Halv fem samma dag som olyckan, eller halv fem en dag senare? Jag vart genast förvirrad igen. Jake lämnade rummet, men kvinnan stod kvar vid dörren under några sekunder.
 
-Which day is it? Frågade jag och hon log, som om min fråga tagit mig till nästa nivå av tillfrisknaden.
 
-It's friday. Get som sleep now! Sa hon och log ännu en gång innan dörren stängdes igen efter henne. Fredag. Det innebar att jag varit här under ett dygn. Ett dygn hade alltså gått sedan jag, enligt Jake, blev påkörd av en bil. Var det verkligen vad som hade hänt och varför hade jag inget minne av det? 
 
Zayns Perspektiv:
 
Jag orkade inte mer. Harry slapp ju, så varför var jag tvungen? Vi skulle ha en utav de få intervjuerna här i LA och den började inom en timme. Harry hade fått godkänt av våra mangement borta i London för att slippa denna intervju. Paul hade nästan under en timme argumenterat med dem och tillslut lyckats ge Harry hans tillstånd. Men jag var lika tvungen som resten av killarna att medverka. Jag vet att Harry hade ett helvete just nu, med allt som hänt Cassie. Men jag och Perrie svävade inte heller direkt på moln. Vi grälade varje dag och det slutade hela tiden med att jag sa förlåt, trots att det hela tiden var hon som kritiserade mig först. Jag visste inte hur länge till jag skulle lyckas hålla ut. Men jag visste att om det tog slut mellan oss, skulle rykten uppstå och någon av oss skulle utses som skurken. Efter det skulle jag nog aldrig kunna ha ett riktigt förhållande igen, så länge One Direction fortfarande fanns. För, att vara världskänd kunde innebära mycket utnyttjande, vilket aldrig funnits mellan mig och Perrie. Vi gick bara inte ihop längre.
 
Min mobil vibbrerade i samma stund som vi vart klara inför intervjuen, med alla kläder och sånt. Jag tittade på displayen. Toppen, ett nytt meddelande från Perrie! "We better meet when we're coming to LA. Cause we gotta talk to each other. Face to face" Ingen smilies, något hjärta, eller liknande. Bara ett kyligt meddelande. Jag suckade och räknade ut att Little mix, inklusiv Perrie skulle anlända på flygplatsen bara inom några timmar. De skulle självklart bo på samma hotell som oss också, eftersom det var det som passade världskända personer bäst, enligt någon korkad människa.
 
-Zayn! We're gonna start now. Come over here! Ropade Niall och jag suckade, innan jag stoppade ner mobilen och gick över till resten av killarna.
 
 
-So, where have you guys left Harry? Frågade kvinnan som för kvällen var den som intervjuade oss. Det var en tv-sändning och vi hade blivit varnade för den här frågan. Harry ville inte att vi skulle säga sanningen, för att han ville känna sig redo när han kom ut med vem Cassie var.
 
-He felt quite bad. It's gotta be some sort of virus, he has got... Ljög Liam och det hade jag aldrig trott om honom. Louis och han hade hjälpts åt med att komma på en bra bortförklaring, men att Liam klarade av att hålla masken sådär, det var verkligen en överaskning. 
 
-So.. I's he alright? Frågade kvinnan och spelade orolig.
 
-Yeah, he's good. Just need some rest. Sa Louis och log. Intervjuen fortsatte och jag svarade intränat på frågorna som ställdes till mig, utan någon riktig inlevelse. Till slut skulle den lilla samlingen publik ställa frågor till oss, bara som en extra liten tillställning. De flesta var frågor, eller små rykten om vart Harry egentligen var. Harry hade ju setts på sjukhuset när han kom för att besöka Cassie tidigt i morse, men det hade tolkats som om Harry var så svårt sjuk att han hade förts in där pågrund av skada, eller något. Vi försökte lugna alla genom att säga att han bara skulle göra en liten hälso-koll och var noga med att lämna ute Cassie-besöket. Sedan kom en fråga jag varkligen inte förväntat mig. En tjej runt femtonårsåldern, som satt i publiken med ett litet leende, ställde en fråga om Perrie.
 
-Are you in a fight or something? None has heard anything about Zerrie in a very long time! Sa hon och tydligen spred sig funderingar över publiken. Jag tittade på resten av killarna, som visste att jag och Perrie hade det jobbigt, men inte ens de hade tänkt sig att de syntes så väl.
 
-No, we're great. It's just much with our different tours and all that. Sa jag och log anstängt. De flesta verkade ta det, men jag mötte en blick från publiken. Det var hon som ställt frågan och jag kunde tydligt se att hon inte gick på min ursäkt.
 
Cassies Perspektiv:
 
-When will I get out of here? Frågade jag sjuksköterskan som kollade till mig varje halvtimme. Tydligen mådde jag nu tillräckligt bra för att slippa drop, vilket jag var överlycklig för. Nålar var inte riktigt min grej. Det var mitt i natten och jag hade inte kunnat sova en blund. Det var för mycket tankar.
 
-Probably tomorrow, but if you're getting worse, you'll have to stay longer... Sa hon och fyllde mitt toma glas med vatten. Det var det enda som gick ner. Kvinnan, vars namn jag ännu inte uppfattat, hade tidigare kommit in med mat, men bara lukten hade gjort mig illamående igen. Jag hummade bara som svar till henne. Jag ville inte vara kvar här längre. Innan kvinnan försvann ut genom dörren förklarade hon att jag skulle tvingas få drop igen om jag inte åt ordentligt under den kommande morgonen. Jag hade fått veta mina skador inte var särskillt omfattande. Jag hade hjärnskakning, vilket förklarade illamåendet, snurrandet och huvudverken. Sedan hade bilen tydligen kört in i höften på mig, så hela min kropp var nu aningen sne, men det skulle ordna sig med någon veckas vilande. Jag hade frågat henne om varför jag inte kom ihåg något om olyckan och hon hade bara sagt att det var helt normalt och att hela händelsen antagligen skulle komma tillbaks med tiden.
 
När morgonen började närma sig hade jag fortfarande inte sovit en blund. Allt jag kunde tänka på var vad Jake hade sagt. Att det var bara jag som såg alla som fiender. De ville egentligen bara hjälpa. Jag hade två val. Glömma eller förlåta?
Sådär. Jag håller vad jag lovar, eller hur? Efter att jag får tre kommentarer lägger jag ut nästa del så fort jag kan. Men från och med nu ska jag börja lägga ner mer tid på alla kapitel. De ska bli längre och bättre. Ni ska få se ;) Men det kommer antaligen innebära att jag inte uppdaterar lika ofta. Så vad tycker ni? Korta kapitel och ofta, eller långa/välskrivna delar inte lika ofta? Your choice!
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Helt klart längre kapitel! Vill inte sluta läsa du är jätteduktig!!!

2013-05-05 @ 10:12:40
Postat av: Anonym

Längtar till nästa del kommer upp :))))))

2013-05-09 @ 12:53:53
Postat av: H

Tycker du är jätte duktigt! Längtar, längtar, längtaaaaaar tills nästa del kommer!!

2013-05-09 @ 12:54:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback