(Bilder kommer antagligen senare)  

 

 

-What about this one? Frågade Harry och höll upp en film jag inte kände igen.

 

-I've already told you, it doesn't matter which one you take! Sa jag med ett leende och Harry log stort tillbaks.

 

-You're gonna love this one. Sa han och stoppade in dvd-skivan i spelaren.

 

-Like we're gonna watch it anyway. Mumlade jag och Harry skrattade, så jag insåg att han måste ha hört, vilket inte var meningen.

 

-Do you think Jake's gonna take this whole thing with us two better after a time? Frågade Harry när han krypit ner under filten bredvid mig, i soffan.

 

-Yeah. He'll come over it. Sa jag, inte säker på om det jag sa verkligen stämde, men Harry hummande till svar.

 

Filmen hade inte mitt intresse. Jag satt och studerade Harry under filmens gång. Då och då tittade han mot mig och log sött. Men han verkade helt klart inne i filmen, vilket gjorde det hela så mycket roligare. Jag gick igenom hela hans ansikte. Jag älskade allt med honom. De grön, gråa ögonen som alltid sken, näsan som han själv inte tyckte om, läpparna som alltid var lika fylliga och till sist håret som han aldrig lyckades ha full kontroll över. Jag började leka med hans fingrar som satt på den stora handen och det fick honom att vända sig mot mig igen. Blicken var lugn när han försiktigt tog tillbaka sin hand för att lägga den bakom mitt huvud, bara för att kunna få mig närmare. Till sist hamnade hans läppar mot mina och det var som om allt mitt blod plötsligt stannade i ådrorna på mig. Det var som om allt stannade. Tiden, alla människor, vinden utanför, filmen, våra andetag och tillomed mitt hjärta. Allt sa bara stopp när Harrys läppar fjäderlätt trycktes mot mina.

 

 

Jag vägrade att titta mig om. Han skulle inte få min uppmärksamhet. Jag var arg, frustrerad och vilse. Både bokstavligen och inuti mig själv. Jag kunde fortfarande inte se slutet på vägen och började undra om det verkligen var den vägen vi hade kommit. Var det är något sorts straff? Eller hade mina drömmar bara slagit in? För hur många gånger hade jag inte drömt mig bort om Zayn. Men nu när han faktiskt fanns där på riktigt och hade gjort slut med sin flickvän jag så länge avundats, så hade han inte mitt minsta lilla intresse. Han var bara ännu en korkad idiot som inte förstod. Han hade bara gjort mig besviken genom att verka helt underbar i alla video, på alla foton och genom musiken. Men helt klart så var han ingenting för mig.

 

Det började mörkna efter någon timme till och jag undrade genast vad klockan kunde vara. Jag stannade till sist upp och sneglade bak. Zayn kom dragandes på sina ben ungefär två hundra meter bakom mig. Jag suckade när jag satte mig ner vid vägkanten. Marken var fortfarande varm från dagsolen och jag la mig utmattat på rygg.

 

-You know, the things you said back there got me thinking. You're right, I don't understand. But I want to. So please, Sarah, talk to me. Sa Zayn efter att han kommit fram och satt sig ner efter en tyst minut.

 

-I'm just tired of conversations and boys. Muttrade jag till svar och Zayn flyttade närmare.

 

-You can't run away from it forever. I kinda feel that it's the thing you do. Sa han och jag rös till, både för att hans andedräkt stank cigg och för att det han sa stämde.

 

-Like I said. You wouldn't undestand. Sa jag, men kände hur den ursäkten blev allt sämre och sämre. För tänk om det var precis det han skulle göra. Plötsligt började jag gråta. Det var första gången sedan jag var fyra år, som jag grät inför en annan människa. Men jag kunde inte hålla igen på det längre. Pappa och jag skulle åka hem igen i övermorgon och då skulle jag få återgå till mitt skit liv. Jag ville inte!

 

-Come here... Sa Zayn och flyttade ett steg närmare för att dra in mig i sin famn. Han strök mig lugnande över ryggen, men inte för att det hjälpte nå vidare. Jag grät hysteriskt.

 

-It's okay! We will get back, I promise you. Sa Zayn och jag fick fram ett humoristisk fnysning i mitt gråtande.

 

-Like that's why I'm crying... Sa jag ironiskt och Zayn slutade genast med sina lugnande strykningar. Han tag ett tag runt min arm och kavlade försiktigt upp ärmen på min tröja.

 

-Why? Frågade han och jag gjorde inte ens något motstånd för att få tillbaks min arm.

 

-Because I need it. Sa jag bestämt. Zayn skakade på huvudet och jag insåg att det blivit mycket mörkare sedan vi slagit oss ner. Det började dessutom att bli kallare och jag hade antagligen frusit om jag inte suttit i famnen på Zayn.

 

-You don't need this. Sa han och strök med sin ena finger över mina tiotals ärr som syntes trots mörkret. Vi satt tysta ett tag. Zayn fortsatte hela tiden med sina lugnande strykningar och jag hade inte bråttom bort från hans famn. Till slut kom kylan på riktigt, trots att det var LA vi snackade om.

 

-I'm freezing Zayn. Sa jag och han började genast rota runt i sin ficka.

 

-I have a lighter, so we just need to find some firewood. Sa han och släppte mig för första gången för att kunna ställa sig upp. Jag reste mig ovilligt också och vi började genast att leta efter torra pinnar i mörkret. Jag höll mig hela tiden nära Zayn och jag märkte hur han gjorde samma sak. Jag visste ju att han var mörkrädd. Det var en av de få sakerna man fick lära sig när man gick med i Twitter-fandomen. Hur omanligt och töntigt det än var för en nittonårig kille, så kunde jag inte låta bli att tycka att det var aningen gulligt.

 

-I've got some wood, let's go back now! Sa Zayn manande och jag flinade för mig själv över hur rädd han lät. Vi gick tillbaks mot platsen vi troligtvis suttit vid förut, men vi kunde inte vara helt säkra eftersom mörkret hindrade oss från att se. Till sist fick Zayn igång en sorts brasa av de små torra pinnarna han lyckats hitta.

 

-You can sit here if you want, I don't bite, you know. Sa Zayn med ett flin och höll ut armarna. Jag gjorde som han sa med ett litet leende, för ikväll spelade det ingen roll. Vad jag hade sagt och gjort med Zayn idag, hade jag aldrig någonsin gjort förut. Jag hade aldrig visat mina ärr, aldrig gråtit inför någon, aldrig krupit upp i hamnen på någon bara sådär och aldrig kännt att det för en gångs skulle inte spelade någon roll.

 

-I like you, Sarah. You know, really like you. Sa Zayn och jag tittade upp mot hans ansikte som nu var upplyst av elden vi lyckats skapa. Han mötte min blick och log. Sedan kunde jag inte förhindra vad som hände. Hans läppar var mot mina innan jag hunnit tänka eller agera. Och de passade perfekt mot mina. Jag ignorerade den beska smaken av cigarett och fokuserade på hur bra han var på att kyssas. Hans läppar rörde sig lekfullt mot mina ända tills min mobil ringde. Jag drog mig snabbt tillbaks, förvånad över ljudet. Det var nästan obekant efter timmarna utan tillgång till en fungerande mobil. Jag undrade hur länge vi egentligen hade haft signal på platsen där vi befann oss. Kanske hade vi haft det redan när jag först satt mig ner, innan det ens hunnit bli mörkt. Innan jag hade öppnat mig för honom och visat mina ärr. Vi hade iallafall haft signal innan kyssen, så mycket kunde jag vara säker på. Men jag svarade snabbt, utan att titta på Zayn.

 

-Nu svarar du?! Skrek Jake i luren och jag suckade.

 

-Skönt att höra din röst brorsan. Sa jag lättat.

 

-Vart är du?! Sa han, fortfarande orolig.

 

-Eh... för att vara ärlig så vet jag inte. Vi körde vilse. Svarade jag.

 

-Vi? Frågade Jake.

 

-Ja, Zayn och jag. Svarade jag.

 

 

Den senaste timmen så hade jag och Niall bara snackat om hur fantastiskt Irland var. Det var skönt att kunna prata med någon om sitt hemland, särskillt när man fick höra den efterlängtade accenten. Att jag bodde mitt i Dublin och han i Mullingar, spelade ingen roll. Vi kunde fortfarande komma på stället vi båda besökt, saker vi båda hade sett och mycket annat.

 

-You know, I'm sorry that we can't go out and take a coffee or something. Sa Niall och jag skakade på huvudet.

 

-It's okay, really. And I get why. You just don't want to make a mess out there. Sa jag och tittade menande mot fönstret som skärmade av oss från de hundratals fansen som skrek utanför. När jag tagit mig in, hade fler av dem känt igen mig från gårdagen, då jag med täckta ögon, blivit förd upp på den stora scenen. Det var som en dröm bara att tänka på det. Tjejerna idag som stod radade utanför hotellet hade för mestadels varit trevliga och sagt att jag var vacker, vilket jag för övrigt inte trodde på. Men någon eller några av dem hade utbrustit i några fula ord de kopplat ihop mitt namn med. Jag tog inte illa upp, det var så det gick till.

 

-I wish we could rewind last night... Mumlade Niall.

 

-Yeah, me too. I can't thank you enough for bringing me up on that stage. Sa jag och log.

 

-I didn't mean the consert. I meant the thing that happend after the consert. Sa han och log brett.

 

-Oh... Sa jag förvånat. Så det hade varit lika perfekt för honom, som för mig?

 

-What do you think about it? Frågade han.

 

-The kiss? Sa jag. Niall nickade bara till svar och jag kunde inte låta bli att le stort.

 

-I think it's worth to be repeated... Sa jag och hann bara se Niall spricka upp i ett leende innan det hände igen. Han kysste mig. Niall kysste mig. Killen som jag flera år tillbaka haft en kändiscrush på, kysste mig faktiskt. Det övergick snabbt till något mer än en enkel kyss. Snart hade Niall inte längre kvar sin tröja på och samma sak hände för mig. Nej, nej, nej, Grace. Du hade lovat dig själv att inte göra något mer vårdlöst. Du ska inte bli en sån där billig blondin, som byter kille varje natt. Men det här var annorlunda. Jag var inte påverkad av alkohol, hade inte rökt på och gjorde det inte för att bevisa något. Kanske var det här på riktigt.

Åh, jag blir så glad av att skriva på den här novellen! Har liksom allt planerat och behöver bara komma på ett bra sätt att förmedla det. Har ju hållt på så länge med hela historian och händelserna, vilket gör det hela väldigt komplicerat, men hoppas ni hänger med. Älskar er för att ni stannar!