2013-04-05
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 37
Bitch, please!- Kapitel 37
Tidigare:
-It's like we're strangers now... Sa jag dystert och Grace slutade skratta och tittade på mig igen. En blick som sa flera olika saker på en gång. Men jag hann uppfatta en sak. Innerst inne ville hon ha min hjälp.
Graces Perspektiv:
Svart, svart och mer svart. Att vara bakfull började bli min nya vana. Minnet kom alltid tillbaks i små delar, var för sig. De senste tre dagarna hade jag hållt mig borta från Cassie och hon verkade ha undvikit mig med. Det hade varit sedan den där natten när jag för första gången kände ett hugg i hjärtat och skuld för vad det var jag höll på med. När Cassie sa att vi betedde oss som främlingar.
-Hey, forget about it! Sa Sammy som satt på min högra sida uppe på den höga klippan. Sammy, eller Samantha som hon egentligen hette hade varit personen jag hängt med de senaste dagarna. Hon visste om de bästa festerna, kände de bästa langarna och var i behov av sällskap. Men de första hon sagt till mig var att om jag någonsin kallade henne för Samantha skulle hon göra mitt liv till ett helvete. Självklart hade jag tagit till vara på den varningen och så länge jag inte backade och visade mig feg när det gällde att testa nya ...grejer, så accepterade hon mig. Jag hade berättat om Cassie för henne, dumt nog. Och hon tyckte bara att jag skulle skita i henne. Själv hade hon inte sagt någonting om sitt privatliv förutom att hon aldrig visade tillit. Inte för någon. Om jag inte varit hög dygnet runt hade det antagligen skrämt mig. Hon var en sån där kall person, som inte backade för något eller någon. En sån person som lätt skulle kunna utföra mord och andra galenskaper. Men hon var min väg till det lättare livet jag levde just nu.
-Yeah... Svarade jag och hon räckte över sin halvrökta cigg till mig. Jag tog ett bloss och insåg att jag inte längre hostade när röken försvann nerför strupen. Enligt Sammy hade man då kommit över nybörjar stadiet och jag visste inte om det var possitivt eller negativt.
Cassies Perspektiv:
-And this is Melissa, she's new here, and I expect you to show her around after this lesson! Sa Richard strängt och jag tittade upp på den nya tjejen som satt mitt emot mig i ringen vi bildat inne i musiksalen. Hon tittade sig kaxigt omkring på oss andra som satt i ringen och lät blicken stanna på Jake som satt ovanligt långt ifrån mig. Hon granskade honom ett tag med sina välsminkade ögon och plutade med sina läppglans-läppar innan hon tackade Richard för upplysningen med en stämma som lät sådär speciell. Att hon hade sökt musikprogrammet på den här skolan, var bara förvånande. Det skulle förvåna mig om hon ens kunde ett enda ackord på gitarren. Hon såg inte det minsta ut som en sån där person som praktiskt taget lever för musiken. Hon såg bara ut som en sån där bitching barbie som förväntar sig att man ska buga sig inför en. Hon märkte att jag granskade henne och stirrade bara överlägset på mig. Jag vände genast bort blicken, men ångrade mig snabbt, eftersom jag kom på att precis lagt mig i underläge. Inte vända bort blicken, Cassie!
-She can join us! Sa Jakes röst och jag tittade frågande på honom. Vad hade jag precis missat?
-What? Frågade jag förvirrat, men Richard verkade misstolka det som något negativt.
-Excuse me, Cassie... Do you have something against Melissa to join you two? Frågade Richard och jag förstod hur mitt ''what?'' måste låtit. Jag hade ju bara inte hört vad det var Jake hade erbjudit oss att göra. Det var ju inte tänkt som en protest eller något.
-No, not at all! Sa jag och Richard gav mig en varnande blick innan han avslutade med en påminnelse om att låten skulle vara klar inom några få veckor. Sedan försvann alla åt olika håll precis som vanligt. Jag hade ingen lust att gå till stranden idag. Det hade varit samma väder tre dagar i sträck. Mulet, grått och regn som hängde i luften. Jag väntade in Jake och Melissa som tillsammans var sist ut ur musiksalen. De skrattade åt något och jag himlade bara med ögonen. Hon hade honom redan lirkad runt sitt lillfinger och jag hade aldrig kunnat ana att Jake var så lätt fångad. Men jag kunde ju inte säga någonting till honom nu. Det vore konstigt eftersom vi inte hade pratat med varandra på två dagar typ. Jake gav mig en konstig blick som jag inte kunde läsa när de båda väl kom kram till mig.
-So, where are we going? Frågade Melissa och verkade lite väl förväntansfull.
-I don't know... Sa jag dystert och tittade bort.
-We can go to my place. I live like just ten minutes from here! Sa Melissa glatt och Jake verkade tycka att det var en super idé. Hon var alltså inte en utbytes student, utan bodde här i Los Angeles. Vi gick mot utgången av skolan. Melissa först, med steg som liknade en modells. Sedan Jake, med gitarren i handen. Längst bak gick jag med mitt texthäfte och hade tappat all lust för det här låt-arbetet. Jag ville inte ha Melissa i min grupp. Det var jag och Jake som skulle vara tillsammans. När vi kom ut på parkeringen drog Melissa fram en bilnyckel ut fickan och en maffig, rosa bil pep till.
-Wow! Sa Jake imponerat och Melissa log brett och gav mig en blick innan hon satte sig bakom ratten.
-What are you waiting for? Frågade hon återigen med en sån där bitch-stämma. Jake hoppade in i passagerar-sätet och jag hamnade därmed ensam i baksätet. När vi väl satt till rätta skulle hon självklart dra ut på gränsen ännu en gång. Hon startade motorn och tryckte sedan ner en knapp som försiktigt hissade ner taket på bilen. Allt var bara så överdrivet att jag hade lust att hoppa ur bilen igen. Jag trodde att tjejer som hon bara existerade i filmer. Där det kommer en ny bitch till skolan som ska köpa andras vänskap och respekt med dyra prylar. Vem i vår ålder hade liksom en sån här bil? Vi körde längre än vad jag väntat mig, till en del av Los Angeles jag absolut aldrig skulle kunna sätta mig själv i. Dyra hus låg längs den breda gatan vi åkte på, men cirka femtio meters avstånd från varandra. Vi forsatte förbi den gatan, till något som liknade ett slott. Melissa parkerade snyggt på den grusade uppfarten som ledde till en trappa som sedan ledde upp till dörren. Jag kunde knappt röra mig. Att sådana ställen ens fanns. Det var inte verkligt. Hela hon var inte verklig.
-This is cool... Sa Jake lite över fascinerad. Jag hann se hur Melissa tittade på honom innan hon klev ur bilen och bara lämnade den ståendes på grusvägen. Vi blev rundvisade i det enorma huset som hade fyra våningar och totalt tio sovrum. Det var verkligen svårt att tro att sådana ställen ens kunde existera. Till slut hamnade vi i köket, om man nu kunde kalla det för kök. Melissa bjöd oss på någon konstig läskliknande drink och började sedan bläddra i nån modetidning medan hon lutade sig mot köksbänken.
-So... how far have you come with the song? Frågade Melissa och det förvånade mig att hon faktiskt lät intresserad.
-Cassie is working on it, aren't you? Frågade Jake och tittade på mig efter att ha ställt ner sitt toma glas.
-Of couse... Sa jag och la upp mitt text häfte på köksbänken. Jag vände det åt Melissas håll och lät henne läsa.
-So it's an acoustic love song? Frågade hon och lät inte förvånad. Som om hon hade väntat sig det.
-Yeah... Svarade jag, en aning undrande, som om det var något fel med den.
-Could we change the rhythm and lyrics if I don't think it's good? Frågade hon med fortfarande helt perfekta, läppglanstäckta läppar som formade ett bedjande leende. Där gick min gräns. Hon kom som ny till skolan jag redan gick i. Hon spanade in killen som kysst mig och som jag var rädd att förlora. Hon försökte vinna respekt av mig igenom att vis upp sitt hem och nu ville hon göra om min låt. Nej, det gick jag inte med på. Men det var fel tillfälle att få ett utbrott på. Om jag ifrågasatte henne nu skulle jag säkerligen få gå tillbaks till skolan och den biten var jag mer än villig att skippa. Så jag bet mig hårt i tungan och log ett tillgjort leende som svar. Melissa verkade inte förvänta sig något mer och tittade däför ner på texten igen.
-So, were are we supposed to play? Frågade Jake när Melissa läst igenom texten. Hon visade oss igenom ännu en korridor och öppnade dörren som var längst in. Och jag som inte trott att huset kunde bli maffigare. Bakom dörren fanns en musikstudio. Även fast jag inte ville, så blev jag imponerad. Det fanns flera inspelningsbås, ett stort trumset, flera olika slags gitarrer och fler intrument som jag inte ens orkade memorera namnen på. Jag drog handen över det enorma tangentbordet med knappar och spakar som bearbetade allt ljud. När jag vände mig om såg jag Jake som nästan dreglade över alla gitarrer. Sedan såg jag Melissa som betraktade mig. Hon gick emot mig och jag drog hastigt till mig handen, i hopp om att hon inte skulle skälla ut mig för att jag pillat på saker jag inte fick röra.
-Are you two a couple? Frågade hon rakt ut, bara sådär, men noga med att Jake inte skulle höra. Jag reagerade starkt på det hon sa och visste inte riktigt vad jag skulle säga. ''Nej, han har bara kysst mig, men det blev inget för han känns mer som en bror för mig. Men vi bråkar just nu och jag vill inte att du ska ta min plats i hans liv'' Jag skakade bara på huvudet och hon sken upp en aning, antagligen glad över mitt svar.
-Do you know if he is dating someone else? Frågade hon och jag vet inte vad som flög i mig.
-Yeah... He dates my roommate, Grace! Sa jag och visste att hon skulle ta det. Jag var ju bra på att ljuga.
-Oh, then I have to meet her! Sa hon och verkade obekymrad medan hon gick över rummet till Jake. Det tog ett tag innan jag insåg vad jag precis gjort. Jag hade precis hittat på att Grace, som nu för tiden alltid var full och Jake, min vän som kysst mig, hade ett förhållande. Och varför hade jag egentligen gjort det? Jo, för att jag inte ville att Melissa skulle intressera sig av Jake. Det var egentligen fånigt. Jake kunde ta hand om sig själv och jag hade ingen aning om varför det gjorde så ont i mig när jag insåg att han måste få älska andra tjejer. Jag hade nobbat honom, åkt hem till England- och nu kommer det: blivit kär i Harry. De senaste tre dagarna var det allt jag kunnat tänka på. Jag var kär. På riktigt. Jag hade erkänt det för mig själv och det svar svårt nog. Ingen annan i hela världen skulle få veta om det. Ingen!
När vi väl satt tillrätta i musikstudion, på varsin stol och Jake med gitarren i famnen, så frågade Melissa om hon kunde få testa sjunga låten en gång på egen hand. Jag fick ännu en gång bita mig själv i tungan och nickade sedan åt henne som ett 'okej'. Jag trodde att hon var tillräckligt redan. Att hon bodde här, att hon hade en sådan bil, att hon stötte på min kanske enda vän och att hon såg ut som en riktig barbie. Allt det var ju redan för mycket. Men när hon väl började sjunga sjönk mitt självförtroende så förfärligt lågt. Hennes röst var rentutav perfekt. Jag såg Jake le stort innan han fortsatte spela låtens alla ackord som jag själv skrivit ner.
-That was incredible! Sa Jake när hon tystnat och låten var slut. Jag bara satt där. Hon log bara och denna gången såg det faktiskt äkta ut.
-So, Cassie... I thought you could sing along just in a bit of the end! Sa Melissa och jag råkade bit hål på tungan.
-Cassie.. hi? Sa Richard förvånat när jag knackade på i musiksalen.
-Could I help you? Frågade han, fortfarande en aning förvånad. Det var sent efter middagen och jag hade innerligt hoppats på att Richard var kvar i musiksalen så att jag kunde be honom om en sak. Jag hade haft ren tur.
-Yeah... I want to play my song alone. Sa jag och Richards ögon sa att han förstod vad det handlade om.
Det är sådana här kapitel jag vill ge er hela tiden. Där det händer mycket, där nya personer kommer in i handlingen och många nya tankar väcks. I de kommande kapitlen ska jag verkligen få upp handlingen en aning. För under den senaste tiden har det varit samma gamla problem, men samma gamla människor.
Glöm inte TÄVLINGEN! - http://infectionofonedirection.blogg.se/2013/april/tavlingen.html#comment
2013-04-02
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 36
Strangers- Kapitel 36
Tidigare: Jake hade tänkt säga något. Säkert en annan dålig ursäkt. Men han hann inte påbörja meningen, för dörren i rummet bredvid gav ifrån sig en rejäl smäll och vi båda förstod att Grace hört det senaste jag sagt. Kunde det gå mer fel?
Cassies Perspektiv:
Jag hade tappat räkningen på hur många röstmeddelanden jag hade spelat in. Graces mobilsvarade var iallafall full av dem. Jake bad mig sluta, för varje gång hon inte svarade så steg min ångest. Men varför skulle jag lyssna på honom? Vi hade gått minst tre varv runt och i hela skolan. Tittat i varje korridor, varje klassrum, varje toalett, varje rum där kompisar till Grace bodde. Men ingen hade sett henne. Ingen. Imorgon hade helgens dagar passerat och det var återigen dags för skola. Iallafall för mig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna få kontroll över Grace igen. Hon hade ingen Jake som kunde få henne att inse. Kanske hade inte jag heller någon Jake längre, men han hade i vilket fall hunnit förklara för mig hur jag förstörde för mig själv genom att fylla kroppen på alkohol och röka jag vet inte vad.
-Can you just leave me alone? Frågade jag irriterat och blängde bak på Jake som knappt hängde med mina långa steg när jag bestämde mig för att ännu en gång ta ett varv runt skolan i den mulna vädret.
-But... Började Jake.
-No, Jake! I don't want to hear anymore excuses! Sa jag och små sprang iväg medans Jake chockat stod kvar. När jag kom ut blev det inte bara ett varv runt skolan, men jag tappade räkningen efter tre. Vart kunde hon vara? Man såg långt ut över stranden och där syntes inte en människa, eftersom vädret var som det var, så där kunde hon inte vara. Jag lämnade ännu ett röst meddelande och gick sedan på trötta ben tillbaka mot skolan.
Jag sjönk ner på golvet, men ryggen mot insidan av dörren, så fort jag kom in på rummet. Jag bara pustade ut och kände hur alla tankar ännu en gång fick kontroll över mitt system. Jag ville inte. Jag ville inte känna något för fler killar. Det skapade bara problem och jag visste att jag bara kunde bli kär i fel sorts killar. Det uppstod bara komplikationer så fort jag gav kärlek en ny chans. Min mobil började ringa och jag tittade tveksamt på skärmen. "Mum" Jag pustade ut och samlade ihop det sista av min fejk-glada röst, sedan svarade jag.
-Hi mum! Sa jag och lät precis som om allt var helt perfekt.
-Hi honey... I'm so sorry for not have called you earlier. But there's so much right now... Sa mamma och lät på gränsen till hysterisk. Jag log bara.
-It's okay, mum.I get it. I have been busy too... Sa jag och tänkte själv att när jag sa "busy" så menade jag egentligen drogad, helt dum i huvudet och vårdlös.
-Oh poor thing. Yeah, I can almost see all your homeworks in front of me... Sa mamma och skrattade lite. Jag sneglade på högen av läxböcker som låg på sängen i rummet bredvid. Jodå, jag kunde också se dem.
-Have you heard anything from Eleanor the last week? Frågade mamma efter att ha slutat skratta efter sitt dåliga skämt. Jag ryckte till när jag uppfattade hennes namn och ville genast byta samtalsämne.
-No... indeed I haven't. Sa jag nonchalant och mamma verkade inte lägga märke till min tonart, vilket jag uppskattade enormt.
-Your dad was here today... Sa mamma istället och fick mig ännu en gång att rycka till.
-What?! Utbrast jag, förvånad av tanken på att han verkade bry sig. Men sedan insåg jag att han lika gärna kunde ha varit där för att hämta upp några gamla nödvändigheter som tillhörde honom.
-He thought you were still here, at home, and thought he could come for a visit... Sa mamma och hennes röst förändrades när hon sa det sista, vilket visade att hon inte hade uppskattat hans besök direkt.
-He wanted to meet me? Frågade jag förvirrat och en aning chockat.
-I'm not really sure about what he wanted... but I'm pretty sure that there's something weird going on... Sa mamma misstänksamt.
-Enough about your dad! How's everything in the perfect weathter over there? Frågade mamma och jag tittade ut genom fönstret. "Perfect weather" huh? Ja, om man räknade bort dimman från havet, molnen som täckte himlen och fukten som hängde i luften, så visst, då var vädret perfekt!
-It's perfect, just like the weather right now! Sa jag tillgjort och var glad över min förmåga att ljuga så bra. Det var sällan folk lyckades se igenom mina lögner. Men jag ljög ofta mer än nödvändigt pågrund av förmågan att dölja mina riktiga känslor. För mig var det lika lätt att fejka ett leende som att andas. Det var min vardag och det var därför inte särskilt många som kunde se hur jag egentligen mådde. Den enda som verkligen kunde se igenom mig och visste exakt allt, var Eleanor.
-Oh, great! I'm so glad for you. How's that song going by the way? I heard some of it when you were at home. Frågade mamma och min blick vändes genast mot gitarren som övergiven stod i ena hörnet av rummet. Fingrarna började klia, precis som alltid, men jag sa bestämt till mig själv att inte göra något jag skulle ångra, som att tillexempel ta upp gitarren och spela låten jag skrivit om Harry. Nej, då skulle jag gå alldeles för långt! Jag svarade istället på mammas fråga för att inte väcka någon misstänksamhet.
-Oh, it's not done yet... But yeah, we're moving forward... Sa jag.
-We? Frågade mamma och jag kom på att jag inte berättat att jag skrev låten tillsammans med Jake.
-Yeah, me and Jake... Sa jag och det verkade ta ett tag för mamma innan orden sjönk in.
-Oh, right... Jake. Well, I can just wish the best for you two and the song! Sa mamma och fick det att låta som om Jake och jag var ett par.
-Thanks, I guess... Sa jag och kände hur samtalet började avrundas.
-I miss you here at home... I feel so lonely! Sa mamma och gjorde till rösten sådär som hon gjorde när hon skulle gulla med mig när jag var mindre. Trots hennes försök att göra det till ett litet skämt så fick jag en klump i magen. Jag ville ju inte att hon skulle känna sig ensam. När jag hade åkt iväg för att vara borta under en termin i LA, så hade jag ju inte förväntat mig att pappa skulle lämna henne. Men snart var den här terminen över och det skulle då bli dags för mig att göra ett val. Jag kunde välja att gå kvar året ut, ännu en termin, eller så kunde jag få mina betyg och fortsätta läsårets sista termin hemma i England. Just nu kändes det valet så långt borta. Som om det existerade någon annanstans. Jag hade inte någon plats kvar i hjärnan för fler tankar och beslut. Det var fullt. Jag märkte plötsligt att jag grät.
-I miss you too, mum... Sa jag och kunde omöjligt dölja gråten i rösten.
-Darling, are you crying? Frågade mamma oroligt och fick bara fler tårar att falla. Jag ville hem. Hjärnan var full, men jag hade kvar mina instinkter. Och de sa att när valet för nästa termin kom, så skulle jag bege mig hem.
-I just.... I just... I miss you. Stammade jag mellan tårarna.
-I will reserve a trip to Los Angeles, Cassie... I really need to see you. And can you please promise me one thing? Frågade mamma och jag snörvlade till innan jag sa ett otydligt "ja".
-Promise me to not cry anymore of stupid things like missing England. This is your dream, remember it! And continue on that song, it's great, Cassie. It really is. Sa mamma uppmuntrande och jag log fånigt. Var det inte konstigt hur ens mamma kunde få en att må så bra? Hon gav mig nytt hopp på något sätt och jag visste att hon hade rätt. Om jag inte kämpade för att nå min dröm skulle jag aldrig ens få en skymt av den. Jag lovade mamma det. Jag lovade att inte ge upp nu när jag kommit så långt på både terminen och låten. Vi sa sedan hejdå efter att ha diskuterat datum som skulle kunna passa för henne att komma och hälsa på. Jag ville att hon skulle träffa Grace. Eller... nej, kanske inte. Inte den nya Grace iallafall.
-I don't care about you and your warnings! Sa en röst och någon sekund senare hördes en enorm smäll som fick hela rummet att skaka. Grace var tillbaka! Jag tittade på klockan innan jag flög ur sängen. 3:02am. Egentligen var jag glad över att hon var tillbaka oskadd och ville bara krama om henne. Men nej, så fungerade det inte. Jag tittade försiktigt in i rummet smällen kommit ifrån. Grace satt lutad mot dörren, på samma sätt som jag tidigare hade suttit.
-Who were you screaming to? Frågade jag och Grace tittade upp på mig. Hennes ögon var rödspruckna och ville inte riktigt koncentrera sig på att stå stilla.
-Just... That bitch.. em, Cindy! She said I've got two warnings now. Hah, she really thinks I care about it. Sa Grace kaxigt och började sedan fnittra åt ingenting. Det här var så kontigt. Allt. Hon, jag, vi, det där beteendet. Allt. Jag bara tittade på henne, där hon satt. Full igen och antagligen hade hon även rökt på. Var det här mitt fel, att allt hade hänt som det gjort? Att vi struntade i allt det viktiga, men att jag sedan insåg hur dumt det var och nu inte kunde göra någonting åt Grace. Jag kände mig iallafall skyldig.
-It's like we're strangers now... Sa jag dystert och Grace slutade skratta och tittade på mig igen. En blick som sa flera olika saker på en gång. Men jag hann uppfatta en sak. Innerst inne ville hon ha min hjälp.
Många nya idéer och ni kan förvänta er lite nya karaktärer som ska komma in i det hela snart. En utav dem kommer att vara Jakes syster som dessutom ska börja dejta en viss kille med extremt snygga käk-ben. Kanske lyckas ni se igenom min lilla mystik ;) Jag var lite tveksam över om jag verkligen skulle ha med tävlingen, men jag lovade ju- eller hur? Så den kommer att komma upp, men med några få små krav. Ni får se!
2013-03-29
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 35
Homeworks- Kapitel 35
Tidigare;
-Los Angeles? Frågade jag.
-Los Angeles. Sa Louis och log mot mig. Han tänkte exakt vad jag tänkte.
Cassies Perspektiv:
Jag vaknade tidigare än vad jag trott var möjligt nästa morgon. Sängen bredvid var tom och det högg till i magen. Borde jag vara orolig? Jag drog bort gardinerna och tittade ut. Jag blev förvånad av att inte mötas av ett solljus. Det var en mulen dag, vilket fick mig att må ännu sämre. Grace var borta, Jake hade svikit en del av mitt förtroende, jag kunde inte låta bli att hela tiden tänka på honom och nu skulle vädret tydligen visa sina dåliga sidor, bara för att jag gjorde det. Jag suckade högt och tittade ännu en gång på klockan. 7.22 am. Var det för tidigt för att lämna rummet? Cafeterian skulle iallafall inte vara öppen och jag hade ingen lust att lämna skolan i jakt på frukost när vädret var såhär. Det skulle bara göra mig ännu mer deprimerad.
Jag kastade mig på sängen igen, tog ett djupt andetag, täckte ansiktet i kudden och bestämde mig för att inte låta tankarna döda mig ännu en gång. Jag bestämde mig för att tänka tillbaks på gamla minnen, istället för att räkna alla problem som fanns just nu. Det första som dök upp i huvudet var de gamla tiderna då det var jag, mamma och pappa. Som en riktig familj. Tiderna då vi bodde i Manchester och varit lyckliga på riktigt. Nu existerade allt det i en helt annan värld. Pappa fanns inte för mig längre. De fina minnena jag hade av honom var minst åtta år gamla och jag visste inte ens om jag saknade honom. För jag visste att den pappa jag älskade inte fanns inom honom längre. Den hade försvunnit, lite grann för varje dag som gått. För mig var det mamma och jag och skulle alltid vara, tills jag skulle behöva lämna henne ensam. Om den dagen nu inträffade. Kanske skulle jag aldrig flytta hemifrån, aldrig hitta den rätta, aldrig få en egen familj. Kanske skulle jag vara den där eviga dottern som låter sin mamma försörja henne livet ut. Det skulle iallafall inte förvåna mig, inte om jag skulle fortsätta vara såhär rädd för att närma mig människor livet ut.
Jag ville inte tänka mer på pappa. Det fick mig bara att må ännu sämre. Samtidigt som jag försökte ge hjärnan något nytt att tänka på, så öppnades dörren och jag flög genast ur sängen igen. Jag tittade ut ur sovrummet och såg Grace som nydligen måste ha lagt sig på soffan.
-Where have you been? Frågade jag, inte medveten om att min röst lät en aning kylig. Hon öppnade ögonen och tittade på mig.
-Outside. Sa hon kort och jag kunde tydligt se att hon varit full igen. Jag insåg att det inte fanns någon anledning att få henne att prata nu, så jag gick in i sovrummet igen, för att slippa henne och hennes nya beteende. Jag drog fram min laptop som jag inte använt på evigheter och startade den försiktigt. Jag klickade mig in på twitter, vilket för några år sedan givit mig något sorts beroende. Jag hade varit besatt av att få andra att se mig. Jag hade länkat alla mina covers från youtube där och ibland fått possitiv respons. I samma ögonblick som jag var på väg att logga ut igen, var det något som fångade min blick. Någon hade skickat mig ett privat meddelande och jag läste det genast, i hopp om att det inte skulle vara de gamla vanliga spam grejerna. Men nej, det var något helt annat. ''Hi, I have watched some cover-videos of you and you really do look like that girl Harry was on a date with. I'm probably just werid, cause it can't be you, right?'' Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag ens göra något? Jag loggade ut, slog ihop min laptop och sköt den långt ifrån mig. Hur hade folk kunnat få bilder på oss? Jag ville inte ens tänka på det.
Eleanors Perspektiv:
-I need to come with you! Sa jag, en aning överväldigad av den stora nyheten. Jag ville kasta mig runt Louis' hals av lycka, men det var lite svårt eftersom han var i London och jag i Manchester och vi pratade i den sekunden via telefon.
-I've already talked to the mangement and they'll pay everything for you! Sa Louis glatt och det kändes verkligen som om jag precis hade fått min stora chans.
-What does Harry say? Frågade jag nyfiket och Louis suckade tyst.
-Well, I think he's a bit scared. Sa Louis bekymrat.
-He don't need to be. I've got an amazing plan! Sa jag, fortfarande en aning överlycklig.
-Sorry, El. The boys are calling for me. See you in three days! Sa Louis och jag log.
-I love you. Sa jag snabbt innan han hann avsluta samtalet.
-Love you too... Sa Louis och sedan var samtalet avslutat. Tre dagar. Om tre dagar skulle allt förhoppningsvis lösa sig igen.
Cassies Perspektiv:
Jag låg begravd i läxor. De senaste dagarna hade fått mig på efterkälken när det gällde skolarbetet och jag undvek fortfarande Grace igenom att sitta inne i sovrummet. Men jag kunde inte koncentrera mig på andra världskriget, pi eller alla kemiska ämnen. Allt min hjärna kunde tänka på var Harry. Harrys ögon, Harrys hår, Harrys leende, tillochmed Harrys lukt! Jag ville inte acceptera det fakta att jag kanske var kär. Mitt tidigare lilla besök på twitter hade bara gjort allt värre och jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte på mig också. Kanske önskade han också att allt hade varit annorlunda. Att det som hände skulle ha hänt annorlunda.
-Are you dying yet? Frågade en röst från dörröppningen och jag tittade upp från läxböckerna. Där stod Jake med ett retsamt flin.
-Fun joke. Sa jag irriterat och tittade ner för att låtsas lösa ett omöjligt tal i matteboken.
-I just came to see if you wanted me to get you free from all the books. Sa Jake och lutade sig mot dörrkarmen.
-No thanks. I'm busy, isn't that pretty obvious? Frågade jag och kunde i ögonvrån se hur Jake kom fram och satte sig i den lediga fotöljen bakom mig.
-Are you mad at me? Frågade han och jag kände hur irritationen blev allt högre.
-No, I just told you exactly everything with hope that you would hold my secrets and then, you go talk to your friends about it. Of course I'm not mad, why would I be!? Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner.
-So you heard it... Sa han och jag nickade argt.
-Sorry... I just... Kevin deserves to know about Grace and... Jake hann inte längre för jag avbröt honom.
-There's not just Kevin who deserves to know about Grace. Grace deserves to know about Kevin too! She deserves to know about the girl in Sweden, all his stupid lies and how he didn't know how to break up with her. Grace is my best friend and I seriously had better thoughts about you! Skrek jag och insåg att jag hade ställt mig upp av ilska. Jake hade tänkt säga något. Säkert en annan dålig ursäkt. Men han hann inte påbörja meningen, för dörren i rummet bredvid gav ifrån sig en rejäl smäll och vi båda förstod att Grace hört det senaste jag sagt. Kunde det gå mer fel?
Hade tänkt få kapitlet en aning längre, men nej. Det gick inte. Hah, förhoppningsvis får ni nästa kapitel inom bara några dagar. Det går nämligen framåt just nu och jag vill så gärna starta den där tävlingen, men jag måste få in allt helt perfekt. Så att det passar ;) Zayn måste ju iallafall ha en flickvän, eller hur? x
2013-03-27
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 34
Like what?- Kapitel 34
Tidigare: Men det var inte Jakes bruna ögon jag såg. Det var Harrys gröna. Det var inte Jakes extremt mörk bruna hår jag såg. Det var Harrys brun-glänsande lockar. Tidigare under dagen var det inte heller Jake som lagt armen om mig. Det var Harry. Var jag psykiskt störd eller bara... kär?
Cassies Perspektiv:
-Time to walk back again? Frågade Jake och jag tittade mig runt omkring. Det hade mörknat och jag hade verkligen helt glömt bort tiden. Egentligen ville jag inte tillbaks till skolan. Det innebar att jag skulle tvingas prata med Grace och det ville jag undvika så länge som möjligt. Det var egentligen bara dumt av mig och det var nu hon behövde mig, men vad skulle jag kunna göra? Jag hade egna problem och jag skulle få hjälp av Jake. Om Grace inte ville ha min hjälp, så ville hon inte. Jag kunde inte göra mer åt det.
-I guess so... Svarade jag på Jakes fråga och bara på några minuter hade vi packat ihop allt och var påväg tillbaks mot skolan. Jake sa att han kunde ta hand om allt vi hade haft med oss och lät mig få gå in på mitt rum direkt. Tydligen hade han sett hur slut jag var. Allt drama hade tröttat ut mig och när jag tryckte ner handtaget till vårt rum var den förvånande nog låst. Vi hade haft varsin nyckel från början av terminen. Grace hade slarvigt nog tappat bort sin efter bara några veckor och sedan hade vi delat på min som försvann under kvällen då vi var ute. Efter det hade Jake fixat fram extra nyckeln åt oss och jag kommer tydligt ihåg hur jag hade stoppat ner den i fickan, efter att jag och Jake lämnat rummet sist för att ha vår picknick, bara några timmar tidigare. Jag grävde runt i fickan, men nej, ingen nyckel. Paniken steg i mig. Hade jag tappat bort den sista nyckeln som kunde öppna dörren in till vårt rum? Jag som alltid hade koll på alla mina grejer.
Jag började, bara som en ren reflex, att gå mot Jakes rum. Jag knackade försiktigt på och efter ett tag öppnade Austin och kollade frågande på mig.
-Eh, hi... Jake... is he here? Frågade jag och Austin skakade förvirrat på huvudet.
-He has been gone for hours and I thought he was with you. Sa Austin.
-Oh, he was. But we said goodbye and now I need him to help me. So I thought he went here after that we said goodnight. Sa jag och tittade på honom som om han kunde hjälpa mig.
-Sorry, Cassie. He isn't here, and I've no idea of where he could be now. But if I'll see him, then I send him to you, alright? Sa Austin och jag nickade tacksamt innan han log och försiktigt stängde dörren igen. Jag suckade bara. Vart kunde han ha tagit vägen då? Jag fortsatte genom korridoren och bestämde mig för att knacka på de andra killarna också. Jag gick först till Daniel och Tylers rum och inte heller dem hade sett en skymt av Jake. Sedan fortsatte jag ännu längre ner längs korridoren och kom fram till rummet där Colin och Kevin bodde. Dörren stod på glänt och när jag kom fram och precis tänkte titta in så hörde jag Jakes röst och tvärstannade. De pratade om Grace. Och även om de pratade på svenska och jag inte förstod ett skit, så förstod jag att Jake förklarade allt för Kevin. Allt om mig och Harry, allt om Grace och hennes tidigare vredesutbrått. Allt. I den sekunden förlorade jag en del respekt för Jake. En hel del faktiskt. Jag hade berättat allt för honom med tillit, i hopp om att han skulle hjälpa mig. Inte få mig sysselsatt med en picknick och sedan uppdatera sina vänner om allt som hände så fort jag vänt ryggen till. Jag bestämde mig för att stunta i honom. Kanske hade Grace rätt. Kärleken svek en bara. Det var bäst att hålla sig bort från människor som kunde såra en.
På vägen tillbaks till vårt rum så stötte jag ihop med Cindy igen.
-What are you doing up this late? Frågade Cindy och jag ryckte bara ointresserat på axlarna.
-Well.. I guess you were out searching for this one. Sa Cindy och höll upp ett föremål i handen. Det var vår nyckel! Hur hade hon fått tag på den?
-How.. Började jag men hon tystade mig snabbt för att själv prata.
-It doesn't matter. The only thing I want to know is where Grace is, cause she's clearly not in you room! Sa Cindy allvarligt efter att ha givit mig nyckeln i handen.
-Honestly, I don't know... Sa jag skyldigt och Cindy suckade.
-You know. This school has the responsibility for all of you. We can't have students everywhere, without knowing where they are. But we're always giving second chances. If I find you out this late again without a reason, I will contact your parents. Do you understand? Frågade Cindy för att klargöra allt. Jag nickade bara.
-Cassie. I don't want to give you this warning, but I have to! Sa Cindy och tänkte fortsätta med sin uppläxning, men Jake kom gåendes i korridoren, men tvärstannade när han fick syn på oss.
-Oh, Jake, congrats! You just got a warning too... Sa Cindy och gick sedan där ifrån. Jag tittade efter henne och vände sedan blicken mot Jake som förvirrat kollade på mig.
-What? Frågade han och förstod ingenting. Jag hade nyckeln, jag hade klarat mig undan ganska bra från Cindy och jag hade ingen lust att prata med Jake, så jag gick bara där ifrån.
Harrys Perspektiv:
Eleanor hade nu åkt hem igen, men det hindrade inte Louis från att vara på sitt ständigt skämtsamma humör. Jag antar att de sa 'hejdå' för fort efter att ha kommit ut med den stora nyheten förra gången. Men enligt Louis så skulle det inte dröja länge förrän de fick träffa varandra igen. Men idag var det en fullspäckad dag. Vi skulle ha ett möte med någon ny snubbe som våra mangement hade skickat. Efter det skulle vi ha ännu ett möte med några nya sponsorer och sedan hade Paul tydligen mer planer för oss.
-Haz?! Louis slog till mig i bakhuvudet och jag vaknade upp ifrån mitt dagdrömmande.
-What? Frågade jag förvirrat.
-Daydreaming again? Frågade Louis retsamt och jag ryckte på axlarna. Han flinade bara.
-I guess I know about who... Sa Louis och log inte längre sådär retsamt, utan tittade bara medlidande på mig. Var han tvungen? För en gångs skull var det faktiskt inte Cassie jag tänkte på, men självklart skulle Louis dra upp henne då. Jag suckade bara och hittade på något som fick tiden att gå fortare. Efter ett tag hördes knackningar på dörren, men ingen hann öppna innan Niall och Zayn rusade in och röjde runt som jag vet inte vad. Liam och Paul kom in genom dörren några sekunder senare.
-Get ready guys, we're already a bit late! Sa Paul med sin mörka ton och alla snabbade sig direkt. Som vanligt fanns det en klunga fans som hängde utanför lägenhetsbyggnaden och vi ställde upp för några foton och autografer innan Paul förde oss vidare till den stora vanen.
-You know, maybe you'll never meet her again... Sa Zayns röst som väckte mig ur mitt dagdrömmande ännu en gång. Denna gången var det Cassie jag hade tänkt på. Jag tittade irriterat bak på Zayn som hängde över mitt ryggstöd och tittade sedan ut genom fönstret igen. Jag visste att han hade rätt, men ibland kunde hans ärlighet verkligen svida. Var han tvungen att påminna mig?
-Thanks, mate. That made me feel so much better! Sa jag ironiskt och Zayn vart tyst.
-Sorry... It's just all this drama with Perrie right now. Sa Zayn och jag tog det som en ursäkt. De båda hade det jobbigt tillsammans just nu. Alla hade ju förutsett att det skulle bli så, eftersom båda har en karriär som kräver mycket. Perrie hade sin grupp, sin sång-karriär och sina turnéer, medans Zayn hade sina. Jag förstod att han behövde avreagera sig på något sätt och kunde acceptera att antagligen få ta en massa skit ett tag framöver.
När vi sedan satt i det lilla rummet, tillsammans med den nya killen som presenterat sig som Ted, så lyckades jag drömma mig bort igen. Jag tänkte tillbaks på dagen då vi hade haft vår dejt, eller vad man nu kunde kalla det. Det hade varit så underbart och jag hade njutit av att veta att hon faktiskt var där för att hon accepterade mig. Den riktiga jag. Inte Harry Styles, den där kände killen från One Direction. Utan, bara Harry Styles. En normal tonåring.
-What do you think about that Harry? Frågade Niall och petade mig retsamt i sidan.
-What? Sa jag och visade tydligt att jag inte hade lyssnat.
-You are going to Los Angeles for a while. Just for some interviews, a few gigs and a photoshoot. Sa Ted och log osäkert. Säkert första dagen på nya jobbet eller något. Men det var inte det som hade fångat min uppmärksamhet.
-Los Angeles? Frågade jag.
-Los Angeles. Sa Louis och log mot mig. Han tänkte exakt vad jag tänkte.
Försenat, jag vet och förlåt! Men den senaste veckan har varit ett helvete i skolan. Massa prov, läxor och allmänt störiga människor. Haha, nu låter det som om jag ska beskriva hela min vardag eller något. Iallafall, nu är Kap. 34 uppe i vilket fall. Jag antar att man kan ana vad som ska hända nu.
Ska försöka skriva åtminstone två kapitel under den kommande veckan. Får se om ni har tur och lyckas få tre ;) För det är somsagt rätt mycket med skola och livet nu helt enkelt.
2013-03-24
Kategori: Gotta be us
Ny design!
Sådär, ja! Eller ska jag säga äntligen?
Jag hade sedan starten av denna novell-blogg tänkt fråga någon som kunde fixa en design åt mig och till slut hittade jag en hemsida →HÄR← som gjorde perfekta designer, GRATIS! Det var en hel del köande och mejlande fram och tillbaks, men nu är designen äntligen uppe och jag kan starta om på riktigt!
Nästa kapitel (Kap.34) kommer antagligen upp inom 1-2 dagar, så håll ut.
Snart tänker jag dessutom fråga om ett par länkbyten och starta upp den där tävlingen (där du kan bli Zayn's flickvän i novellen) För att få fler läsare och helt enkelt göra det roligare att uppdatera.
Har även fixat en mejl som endast tillhör denna bloggen nu. Så om du har tips, vill anmäla dig till tävlingar, eller bara funderar över något så kan du mejla: [email protected]
Det var allt just nu. Men ni måste hålla med om att designen vart riktigt snygg! ;)
2013-03-21
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 33
She won't- Kapitel 33
Tidigare: Det var som om det fanns två olika sidor av mig. Den gamla, glada, snälla Grace och sedan den nya, okänsliga, hårda och osäkra Grace. Jag visste inte längre vem jag ville vara.
Graces Perspektiv:
-Grace! We need to talk! Ropade Cassie så fort hon kom innanför dörren och jag ryckte till. Hon kom fram till mig efter att ha sparkat av sig skorna. När hon fick syn på vad som låg på bordet framför mig, så stannade hon tvärt.
-Grace? Sa hon frågande och jag sneglade skyldigt på skivan som fortfarande låg på bordet.
-Kevin gave it to me... Sa jag i ett försök att försvara mig själv och Cassie verkade ta det som en ursäkt. Hon sköt ner skivan från bordet så att den slog i golvet, utan att ge den en sista blick och satte sig sedan ner på en utav stolarna. Jag satte mig på den andra.
-Speaking of Kevin. There's something you need to know about him. The reason why he broke up with you. Började hon och jag visste inte om jag ville höra fortsättningen eller inte.
-Cassie, stop. He tried to tell me earlier, but I didn't let him explain. I'm so confused. Why does everyone want me to know about it?! Sa jag upprört.
-Cause you deserve to know! Sa Cassie och höjde rösten. Jag suckade bara.
-It will make it a lot easier to move on... Sa Cassie efter att ha lugnat ner sig igen.
-I thought we weren't supposed to move on. That we were going to live our lifes and just ignore the real world. Sa jag för att påminna henne om våra ''löften''- eller hur man nu skulle kalla det.
-That's the other thing we should talk about... Sa Cassie och tittade ner i marken som plötsligt verkade väldigt intressant. Vad var det hon försökte säga?
-I think we should start to realize things... Sa Cassie och det lät som om hon pratade i gåtor.
-Like what? That we've been really stupid the last couple of days and should focus on important things instead? Frågade jag ironiskt och skrattade.
-Something in that way... Sa Cassie tyst och jag slutade genast skratta.
-What? Sa jag chockat och bara stirrade rakt på henne.
-Grace listen... I talked to Jake and he got me to understand how all this can get us in a lot of trouble. It was fun, and a nice experience, but we can't continue. Sa hon och jag kände mig sviken. Hon hade lovat mig att vad som än hände så skulle vi hålla ihop. Det hade vi inte nu. Hon hade kommit fram till det här beslutet helt själv. Jag svarade inte, utan låtsades tänka igenom vad hon sagt. Vadå problem? Det enda som skapade problem var att bry sig. Att bry sig om sin framtid, att bry sig om alla runt omkring, att bry sig om vad andra tyckte. Bara att bry sig. Man skulle bli förådd, sviken och sårad. Man skulle bryta ihop och till slut inte ha någon att bry sig om längre. Var det inte då bättre att man struntade i allt nu, medan man ännu inte fått alla svek som skulle stå en upp i halsen. Var det inte bättre att bara stänga av alla känslor medan man fortfarande hade chansen?
-I know it was to good to be true... Sa jag och reste mig från stolen och var ute ur rummet på några sekunder.
Cassie följde inte efter mig och det var jag tacksam över. För just nu ville jag avreagera mig ifred. Ändå lyckades jag stöta ihop med personerna jag ville träffa minst just nu.
-Hi, Grace! Sa Jake glatt och tittade sedan på Kevin som gick bredvid. Jag ignorerade dem båda och stötte till Jake extra hårt när tryckte mig förbi, mellan dem. Jake var ju faktiskt den som hade förstört allt mellan mig och Cassie. Jag kände deras blickar i nacken när jag försvann ut ur skolan och lät min ilska ta över.
Jakes Perspektiv:
-I bet she didn't take it really well... Sa jag när jag kom innanför dörren till Cassies och Graces rum. Cassie satt på en utav stolarna i det lilla köket och tittade drömmande ut genom fönstret.
-I never got to the Kevin-part. But the other thing about coming around wasn't any good thing for her to hear. She just ran out of here. Sa Cassie med en orolig skärpa i rösten.
-She'll understand... Sa jag lugnande, men Cassie vart inte lugnare för det.
-No, she won't... Sa hon och tittade sedan ut igen. Vad skulle jag göra? Jag visste ju inte vad jag själv skulle ha gjort om jag var hon, så jag stod bara där. Hon behövde ju min hjälp nu. Mitt stöd och mina tankar på allt. Men jag var inte till någon hjälp. Nej, sanningen var att jag fortfarande var lite paff efter att hon berättat om han den där Harry. Hur hon hade känt för honom. Det var ju så jag ville att hon skulle känna för mig! Men jag tröstade mig själv med att han hade sårat henne rejält och antagligen aldrig skulle få en andra chans, vilket bara var bra för mig. Jag fick plötsligt en idé.
-We could go for a walk and take some sort of picnic with us! Sa jag glatt och Cassie tittade på mig med ett litet leende.
Det hade redan börjat skymma när vi väl kom iväg efter en lång packningstid och efter att Cassie hade valt mellan alla sina tiotal tjocktröjor. Men till slut hade vi med oss några filtar och lite mat i varsin ryggsäck och var nu påväg ner mot stranden, för att sedan fortsätta över klipporna.
-Thank you for doing all this for me... Sa Cassie när vi gick över den fuktiga stranden. Jag log och tittade sedan upp för att möta hennes blick.
-I couldn't see you like that. You know... drunk and just... weird. Sa jag och försökte förhindra bilder på den konstiga, drickande Cassie, att tränga in i huvudet.
-I'm just worried about Grace. She doesn't have a friend like you. She doesn't have someone who can bring her down to the earth again. She's lost and does bad things because of that... Sa hon och jag la armen om henne utan att tänka efter.
-She has you! Sa jag uppmuntrande och Cassie log innan hon lät min arm ligga kvar. Vi fortsatte över stranden tills vi kom till klipporna. De var fortfarande varma från tidigare under dagen, då solen legat på. Vi gick tills vi kom bort från allt och den enda man såg var klippor och havet som fridfullt reflekterade himlens färg. Vi bestämde oss till slut för att lägga ut filtarna och sätta oss ner. Vi tog fram det vi hade hittat i kylen och som skulle kallas för middag. Det var faktiskt romantiskt att sitta där. Jag och Cassie. På en klippa med bara havet och fler klippor runt omkring. Det enda felet var att Cassie inte kände på det sättet.
Hon hade ju precis blivit sårad och var inte öppen för ett förhållande just nu. Så jag fick faktiskt ta och skärpa mig! Hon behövde mitt stöd som mest nu och om jag skötte mig, så kanske, kanske det skulle finnas en liten chans för oss i framtiden. Jag drömde vidare och märkte sedan hur Cassie tittade på mig.
-What? Frågade jag roat och hon skakade bara på huvudet.
-Nothing! Sa hon kort och skrattade sedan lite lustigt åt ingenting.
Cassies Perspektiv:
Jake var underbar. Att han tog sig tid för mig sådär. Att han föreslog sådana där saker. Han var verkligen helt otrolig och jag ville inte ens tänka tanken på vart jag kunde vara just nu om han inte hade fått mig att inse verkligheten tidigare idag. Det enda som förstörde hela kvällen var min oro för Grace. Vart var hon? Var hon okej? Skulle allt lösa sig eller bara bli värre? Fler tankar kom upp. Tankar på Eleanor. Tankar på mamma. Tankar på hur allt skulle bli efter den här terminen. Tankar på honom. Jag kom på mig själv med att granska Jake där han satt. Men det var inte Jakes bruna ögon jag såg. Det var Harrys gröna. Det var inte Jakes extremt mörk bruna hår jag såg. Det var Harrys brun-glänsande lockar. Tidigare under dagen var det inte heller Jake som lagt armen om mig. Det var Harry. Var jag psykiskt störd eller bara... kär?
Kort kapitel, jag vet. Men jag kände en viss ånger för att inte ha uppdaterat ordentligt. Har en liten ''feeling'' för att designen snart kommer upp och det känns jäkligt bra!
Hela den där novellen känns riktigt bra just nu. Jag får idéer, inspiration och har faktiskt lust! Det är det viktigaste för mig. Ingen lust = inga kapitel. That's it! Men visst går det framåt?
OPS- stavfel hänvisas till Niall. Det brukar vara han som får skulden för det mesta jag gör ;) (Skämt åsido)
2013-03-17
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 32
Quit- Kapitel 32
Tidigare: -You have to help me! Sa jag bedjande och Jake verkade stålsätta sig för att det jag skulle berätta var något extremt hemskt. Hur skulle han ta allt?
Jakes Perspektiv:
-I promise... Sa jag och hennes beteende gjorde mig otroligt orolig. Hon hade precis bett mig hjälpa henne. Men med vad? Hon fortsatte inte, utan vi satt bara tysta i något som kändes som en evighet.
-It feels like I'm doing a terrible mistake right now. Like I'll lose you. Sa Cassie och stirrade tomt framför sig. Jag tittade länge på henne utan att svara. För vad skulle jag säga? Allt jag ville just nu var att få reda på vad som gjort henne såhär. Varför hon plötsligt slutade bry sig om allt och förstörde sitt liv.
-I met someone. Sa Cassie och mitt hjärta brast. Mer behövde jag inte höra.
Cassies Perspektiv:
Jag visste att jag sårade honom just nu. Men kanske var det bäst. Han behövde hålla sig borta ifrån mig och mitt nya inflytande på andra. Jag visste hur gärna Jake ville resa sig upp och lämna mig sittandes i den fuktiga sanden helt ensam. Det fanns ju en anledning till att vi råkat kyssa varandra förut. Även om jag inte kände på det sättet så kunde jag nästan lista ut att Jake tyckte om mig mer än bara som en vän.
-Tell me. Bad Jake kort och försökte hålla masken. Jag ville inte titta på honom. Inte nu.
Jag tog det från början. Hur jag inte varit på toppen humör under hela konsertdagen, för att han hade åkt hem till Sverige och att jag sedan råkat krocka i ..Harry. Jag tillät mig själv att uttala hans namn. Jag fortsatte berätta och Jake fick veta om Louis och Eleanor, vilket hade lett till att jag träffade Harry igen tillsammans med resten av killarna. Jag gick inte in på onödiga detaljer som hur jag och Harry hela tiden mött varandras blickar på ett sådär alldeles speciellt sätt. Jag stannade till med historian en aning när det var dags att berätta om det mest smärtsamma. Hur alla hade ljugit för mig. Hur ingen hade berättat att jag höll på att få känslor för en utan de berömda killarna från One Direction. Jag berättade sedan snabbt om min och Harrys ''dejt'' och hur han under den sista dagen bett mig att tänka igenom allt när jag väl fick reda på vad det nu var han dolde. När jag avslutade min lilla berättelse med Eleanors sms så tittade jag på Jake. Han stirrade bara på mig.
-Why haven't you told me about all this earlier? Frågade Jake och jag tittade återigen ner i sanden.
-Cause I didn't knew how you would react. Sa jag skyldigt och Jake insåg att jag visste hur han kände för mig. Han tänkte komma med någon dum bortförklaring, men lät bli. Han förstod att jag inte berättat om det tidigare för att jag inte ville såra honom.
-But why is Grace acting like this? Frågade Jake för att byta samtalsämne och jag förstod honom.
-Kevins way to dump her wasn't really good. She took it hard, cause he really ment much for her. Sa jag och tänkte tillbaks på hur Grace kommit till mig på stranden. Nästan stum av de plötsligt starka känslorna som ville överrumpla henne. Hon hade älskat Kevin på riktigt.
-Do you want to know a secret? Frågade Jake stelt. Han hade antaligen inte fått allt att sjunka in ännu. Jag behövde inte nicka, för han inväntade ändå inget svar ifrån mig.
-He broke up because of a girl in Sweden. Sa Jake kort och jag kände genast smärta för Grace. Om hon fick reda på det skulle det inte sluta bra för någon. Hon hade ju gått omkring och undrat varför han egentligen bara bröt allt. Hon hade säkert föreställt sig något i stil med att det inte kändes likadant för honom längre. Men att han gav upp henne för någon som var i en annan kontinent, hade nog varken jag eller Grace trott.
-I don't think Grace will take that really good.. Sa jag stelt och han skrattade kallt, utan humor.
-I know... In fact, I wasn't allowed to tell you either. Sa Jake och jag suckade bara. Jag hade hoppats på att lösa en del av alla problem idag, men det verkade som om de låg lager på lager. Så när jag löste ett, dök ett annat upp. Snart skulle hela mitt liv bestå av endast problem.
-Now.. when you've told me about... that. And I've told you about the Kevin-Grace thing... Are you going to tell me about why I found you and Grace drunk, in the middle of the night, just a day ago? Frågade Jake och jag avvaktade ett tag. Det var det jag ville ta med honom. Jag ville inte att mitt liv skulle bestå av problem. Jag ville inte att mina dagar skulle tillbringas i sängen medan jag var uppe hela nätterna för att festa med främlingar. Jag ville ha Jakes hjälp. Jag ville hitta tillbaks till mig själv och bara glömma de senaste dagarna. Men att sluta skulle innebära att smärtan kom tillbaks. Den där smärtan av alla tankar som visade mig bilder av vad som hade sårat mig i första taget. Det skulle även innebära att jag svek Grace.
-Jake... You wouldn't understand. Sa jag i ett försök att slippa det här samtalsämnet. Jag ville inte längre ha det här samtalet. Jag kunde klara mig själv. Nästan. Eller inte alls. Men iallafall. Jag ville inte att Jake skulle hjälpa mig. Det skulle innebära att jag kom tillbaks till verkligheten och den var mer smärtsam än vad jag orkade med just nu. Grace skulle inte heller må bättre när jag berättade för henne om Kevin. För hon förtjänade att veta.
-Yes, Cassie, I actually do! Sa Jake irriterat och jag tittade på honom med en blick blandad av skyldighet och rädsla. Vad det än var han tänkte säga så ville jag inte höra det.
-I understand that you're mad at everything. It feels like everyone you know have hurted you. I understand. And I guess both of you were out last night too. I want to help you, Cassie! You have to realize that I understand more than you could ever imagine. Sa Jake och verkade ha något sorts utbrått.
-But you can't help me. Sa jag och ansträngde mig för att låta hjälplös.
-You know they'll expel you if someone finds out. Sa Jake varnande. Jag tittade på honom och bara för några sekunder lyckades jag föreställe mig hur det skulle bli då. Om jag blev relegerad skulle jag tvingas flytta hem till London. Jag skulle behöva gå min gamla skola, där jag förr blev mobbad. Om jag vägrade gå där, så skulle jag och mamma behöva flytta. Jag skulle då kunna gå i en ny skola, men mamma skulle inte kunna arbeta kvar. Allt skulle bli så otroligt mycket värre och börja påverka fler än bara mig själv. Dessutom. Om jag och Grace blev relegerade så skulle hon åka till Irland och jag till Englande. Vi skulle inte kunna hålla kontakten mer än via telefon och kanske träffas några få gånger om året. Var det verkligen värt det? Var det värt att riskera allt det för att bara för några timmar få känna lycka mitt i all skit? Var det värt att gå tillbaka till mitt gamla liv, bara för att jag inte orkade ta tag i mina egna problem. Usch, Cassie. Se nu vad det blivit av dig.
-Want some help, huh? Sa Jake och förstod att han vunnit. Jag skulle be om hans hjälp. Jag ville ha ett komplett liv igen och jag ville även lösa allt för Grace.
Graces Perspektiv:
Vart var hon? Cassie hade varit borta i flera timmar, men jag lyckades stänga ute all oro som också drog med sig tankar. Jag dunkade hög musik i vårt gemensamma rum och brydde mig inte om att någon antagligen snart skulle komma och be mig sänka volymen. Jag hade gissat rätt. När en kort tystnad mellan två låtar uppstod, så hörde jag knackningar på dörren. Jag suckade högt och sänkte volymen när nästa låt började. Men knackningarna slutade inte för det och jag gick irriterat till dörren. När jag drog upp dörren, ville jag stänga den direkt. Men det var försent. Kevin hade redan satt en fot i vägen.
-Hi... Eh.. can we talk? Frågade han nervöst. Jag stirrade bara på honom med kritiserande blick och rynkad panna. Var han seriös nu?
-Dream on! Snäste jag till honom och försökte ännu en gång dra igen dörren, men han stoppade mig igen.
-Could you at least take this as a gift to say I'm sorry? Frågade han bedjande och räckte fram ett fyrkant-format, litet paket. Jag tvekade, men tog det sedan ur handen på honom och drog igen dörren med all min kraft. Jag lyckades och försökte komma på vad jag skulle göra med den lilla presenten han precis hade givit mig. Skulle det vara konstigt om jag öppnade det? Jag struntade i det och öppnade det iallafall. Men när jag såg vad det var ångrade jag att jag ens sagt ett ord till Kevin. Han hade givit mig en skiva. Och det var inte vilken skiva som helst. Nej, det var nämligen One Directions andra album. Jag backade undan som om skivan skulle ge mig ett bett om jag inte höll avstånd. Jag ville inte ha något med de fem killarna att göra igen. Inte bara för att Harry hade sårat Cassie, utan också för att de representerade lycka för mig. Nu var jag inte lycklig längre. Eller, mitt liv var ett misslyckat skit, så varför skulle de få tillhöra det? Jag ville inte röra den. Jag ville bara att skivan, skivomslaget och Kevins fula presentpapper skulle ut från rummet. Direkt.
Jag var för upptagen med allt mitt hat och märkte inte att mina okontrollerade händer försiktigt öppnade fodralet och snurrade skivan med pekfingret. Det var som om det fanns två olika sidor av mig. Den gamla, glada, snälla Grace och sedan den nya, okänsliga, hårda och osäkra Grace. Jag visste inte längre vem jag ville vara.
Jahapp. Slutet gick lite väl fort, så om det är stavfel är det min ursäkt ;) Jag skulle gissa på att designen kommer upp inom ungefär en vecka nu. Kan inte säga, eftersom att det inte är jag som gör den.
2013-03-12
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 31
Tidigare: Hade jag sjunkit så lågt att jag gick på strandfester med personer som inte hade egna liv och som gjorde allt för att bli fulla? Jag kunde inte tänka längre än så, för spriten tog övertaget och jag dansade vilt till musiken bland resten av alla människor som ville känna lycka bara för en kväll.
Cassies Perspektiv:
-At least we got to our own room this time... Sa Grace och jag nickade, som om det var den störta framgången någonsin. Det var tidig eftermiddag och vi hade inget minne ifrån gårdagen heller, förutom allt det som hände innan vi blev stup fulla. Vi hade precis vaknat och jag hade tvingat mig själv ur sängen för att dra för gardinerna som innan hade släppt igenom allt för mycket bländande sol-ljus.
-So... what are we up for today? Frågade Grace och gäspade sedan stort.
-I think I need some time on the beach, by myself... Sa jag och Grace gav mig en varnande blick. Vi hade ju satt upp regler och hon visste att stranden var platsen där jag tänkte. Att tänka var ju emot våra regler. Det skulle bara skapa ännu mer tankar och vi skulle fundera mer än vad vi levde, vilket inte var bra. Ingen av oss ville ju slösa bort livet på att fundera.
-Do you promise to not get lost in all the thoughts? Frågade Grace allvarligt och jag nickade snabbt, utan att tänka efter innan. Han suckade bara och steg klumpigt ur sängen för att sätta på sig kläder inför dagen. Jag gjorde samma sak och smet sedan ut från rummet, utan att säga något till Grace, bara för att slippa alla hennes påminnelser. I korridoren mötte jag många, eftersom det var en helgdag. De flesta kollade konstigt på mig och jag vart genst osäker. Men jag hann inte fundera på varför de kollade så på mig, för jag krockade nästan in i Cindy.
-Oh, exactly who I was searching for! Sa Cindy lättat. Hon bläddrade bland en hög papper hon höll i och jag tittade oroligt ner i golvet. Varför letade hon efter mig? Visste hon något om mig och Grace? Hade Jake skvallrat så skulle han ligga riktigt risigt till. När jag kollade upp igen så granskade Cindy mig redan.
-Cassie, is everything alright? Frågade hon och jag höll andan.
-Yes, everything's fine! Sa jag och la betoning på fine. Hon tittade konstigt på mig och skakade sedan snabbt på huvudet innan hon drog fram en bunt papper från sin enorma samling.
-I want you to hand out all of these to all the students in school. Make sure everyone sees it! Sa Cindy och gav mig bunten med papper.
-What is it? Frågade jag.
-Information about the song contest... Sa Cindy och sneglade sedan på klockan.
-Oh, I've got to rush! Sa Cindy, men jag grep tag i hennes arm innan hon hann försvinna.
-Wait, why do I have to hand out all of these? Sa jag gnälligt och Cindy log uppmuntrande.
-You'll be doing fine, just ask Grace for help! And oh, by the way, get well soon! Sa hon och försvann sedan i rask takt. Jag stod frågande kvar men suckade sedan och tog vägen förbi mitt skåp för att stoppa in bunten med papper där. Jag skulle dela ut dem... senare. Jag fattade ändå inte varför Cindy, av alla elever, hade valt just mig att sköta utdelningen av papper. Jag hade varken tid eller ork och jag skulle aldrig klara av det helt ensam, för Grace skulle inte hjälpa mig. Det visste jag. När jag stängde dörren till skåpet blev jag skrämd av Jake som på något sätt gömt sig bakom själva skåp-dörren. Han hade ett brett leende, men när han väl mötte min blick så försvann det genast.
-What? Why is everyone looking at me like that?! Frågade jag irriterad.
-I don't mean to seem wicked or something, but you look awful... Sa Jake och jag öppnade mitt skåp igen för att skåda mig själv i spegeln som fanns där inne. Mitt hår stod risigt åt alla håll, sminket från två dygn tillbaks satt intorkat i min hud och ögonen såg rödspruckna ut. Jag förstod vad han menade, men hade ingen ork att reagera. Jag smällde bara igen skåpet och gick mot utgången av skolan. Jag hoppades innerligt på att Jake inte följde efter, men efter bara några sekunder hörde jag fotsteg bakom mig.
-Where are you going? Frågade Jake när han var jämsides med mig. Jag stannade och vände mig mot honom. Han tittade oskyldigt på mig. Jag hade precis tänkt konfrontera honom och be honom att hålla sig utanför. Men jag kunde inte. I den sekunden kände jag mig skyldig honom en förklaring.
Harrys Perspektiv:
-But she doesn't even want to know me! Sa jag irriterat och Eleanor tittade medlidande på mig. Det började bli irriterande. Alla såg på mig som om det var synd om mig. Som om jag fått nobben och att det egentligen fanns en chans för mig och Cassie. Fattade dem inte? Sms:et hade sagt tillräckligt. Hon vill inte ha något med mig att göra. hon ville bara känna mig när jag var Harry för henne. Hela One direction grejen blev för mycket.
-She will come around, I promise! Sa Eleanor och försökte ännu en gång att ge mig dumma förväntningar. Egentligen var allt bara töntigt. Jag och Cassie träffade varandra typ fyra gånger. Det är ingenting! Varför skulle det då göra så ont att veta att hon ville lämna mig utanför sitt liv?
Zayn, Niall och Liam hade stuckit iväg för att köpa pizza. Louis, jag och Eleanor stannade kvar i min och Louis' lägenhet, för jag klarade inte längre av att gå till den där pizzerian. Det var där vi hade träffat Cassie. Eleanor behövdes egentligen i Manchester, men hon hade inte kunnat lämnat Louis ännu. Det var jag glad över. Jag ville inte att han skulle sitta inne på sitt rum hela dagarna och alla elaka kommentarer hade lugnat ner sig nu. Vissa fans började tillochmed acceptera att Louis dejtade Eleanor.
-You know that she's only afraid, right? Sa Eleanor försiktigt efter en lång tystnad. Jag förstod att vi ännu inte släppt ämnet om Cassie som hela tiden fanns i luften.
-Afraid of what? Sa jag och försökte hålla masken.
-The last time she had a relationship with someone, she got dumped. His name was Josh and he still lives in Manchester. Cassie was crazy about him and then, one day, he dumped her for another girl... När Eleanor berättade om Cassies förflutna, så såg jag henne framför mig. Jag såg henne med den blicken hon haft första gången jag mötte henne. Den där frustrerade, spända och osäkra blicken efter att vi stött in i varandra.
-She has been afraid of all relationships since that. She is scared, cause she doesn't want to feel that pain again. Sa Eleanor och jag kunde se att Eleanor såg bilder i minnet. Bilder på hur Cassie hade sett ut efter det sveket. Jag var glad över att det inte var jag som bar de bilderna i minnet.
Cassies Perspektiv:
-Jake, listen. There's many thing that you don't know about me... Sa jag när vi satt på våra vanliga platser i sanden. Nu utan gitarr och textblock.
-How much? Frågade Jake försiktigt och jag drog ett djupt andetag. Det var nu eller aldrig. Jag skulle berätta om vad som egentligen hade hänt när han hade kysst mig. Jag skulle berätta om Harry, om vad som hänt i London och vad jag och Grace hade varit dumma nog att göra de senaste dagarna. Jag struntade i att svara på Jakes fråga, för jag skulle aldrig kunna räkna allt det jag behövde säga.
-It will be hard and you have to promise me something! Sa jag allvarligt. Jag mötte hans ansträngda blick.
-Anything. Sa han kort och jag drog ännu ett djupt andetag.
-You have to help me! Sa jag bedjande och Jake verkade stålsätta sig för att det jag skulle berätta var något extremt hemskt. Hur skulle han ta allt?
Tog inte lika lång tid som det förra kapitlet. *stolt* Jag antar att den nya designen (som snart kommer upp) ger mig nya krafter. Hah. -Har inte läst igenom texten helt, så jag skyller på det om ni lyckas hitta stavfel-
Kul att iallafall några verkar intresserade av tävlingen som inte ens fått en start än.
2013-03-08
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 30
Still hurts- Kapitel 30
Tidigare: Han fick nästan dörren smälld i ansiktet, men det viktigaste var att han iallafall inte kom in. Då skulle jag bli tvungen att förklara för honom. Och han behövde inte få det här förklarat för sig. Det var mina problem. Mina problem som jag egoistiskt nog löste tillsammans med Grace.
Graces Perspektiv:
-Jake, för guds skull, öppna dörren! Ropade en irriterad röst i samband med flera dunkar på dörren. Jag förstod inte ett skit av vad rösten hade sagt. Men just rösten hade fått mig att reagera. Det var hans röst. Kevins. Jag tittade mig oroligt omkring. Det här var inte rätt rum. Absolut inte! Cassie syntes inte till och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag hade precis vaknat upp i ett främmande runt, utan min bästa vän och med mitt ex pankande på dörren. Bra start på dagen, Grace! Men vad hade egentligen hänt igår? Det sista jag minns var att vi träffade någon på stranden. André tror jag att han hette. Han hade velat att jag och Cassie skulle följa med honom till någon fest. Jag kom ihåg hur jag och Cassie genast hade givit varandra en blick som sa att vi skulle chansa. Vi skulle inte vara de två tjejerna som hela tiden skötte sig perfekt. Nu skulle vi skita i allt. Så vi gick med på att följa med och vad som hade hänt på festen har jag inte minne av. Jag hade iallafall haft kul. Det var allt jag kom ihåg.
-Jake? Är du där inne? Sa Kevins röst igen och han avbröt mina tankar. Jag reste mig försiktigt ur sängen, rädd för att mina ben inte skulle bära mig. De var en aning skakiga, men jag lyckades lokalisera mig till dörren och tänke mig inte för. Jag öppnade dörren och stirrade rakt på Kevin som stod utanför. Han häpnade när han fick syn på mig och harklade sig sedan för att säga något, men jag tryckte honom ur vägen och försvann förbi honom. Jag lyckades iallafall hitta till mitt och Cassies rum och försökte lista ut hur vi hade tagit oss tillbaks till skolan igår... eller inatt. Jake satt utanför dörren, men flög upp på benen så fort han fick syn på mig.
-Hi, there! Sa han och tittade konstigt på mig.
-Eh... hi? Sa jag förvirrat. Jag försökte gnida bort det suddiga ur ögonen, vilket försämrade min syn och jag insåg då att mitt smink satt överallt i ansiktet.
-Could you please explain everything to me? Bad han och jag tittade på honom.
-What? Frågade jag. Min hjärna satte inte ihop hans meningar korrekt och jag uppfattade knappt ett ord av vad han sa. Vad ville han veta?
-Could you explain to me why I, last night, needed to carry both of you into my room? Sa han och jag uppfattade inte om det var en fråga eller ett påstående.
-I don't know. Could you explain how we got back here? Frågade jag.
-God... So, you don't remember anything? Frågade han och förlängde ordet anything. Jag försökte, hallå?! Vadå. Visste han något och varför hade vi hamnat i hans rum?
-Could you... could you, please, just give me a second? Bad jag och inväntade inte svar.
-No! Cassie has locked me out and both of you seems to hide something. I can't do this anymore! So... please, could you just tell me what's going on? Frågade han försiktigt och jag tänkte efter ett ögonblick innan jag bara skakade på huvudet. Jag bankade efter det på dörren och väntade på att Cassie skulle öppna.
-Cassie, it's me! Ropade jag och bankade igen innan jag hörde fotsteg från andra sidan dörren. Cassie öppnade kvickt och släppte in mig innan vi smällde igen dörren framför Jake igen. Vi tittade frågande på varandra.
-What happend last night? Frågade Cassie först.
-I have no idea... Sa jag och vi fortsatte titta på varandra innan vi båda brast i skratt.
Cassies Perspektiv:
-Grace, I seriously think that we did something good... Grace tittade på mig som om jag skulle forsätta.
-In fact did we just have some fun and none discovered us... so, what's the problem? Sa jag och Grace verkade tänka efter.
-Actually... Jake found us... Sa Grace och alla bitar föll på plats. Det var därför vi hade vaknat i hans rum och det var därför som han hade letat upp vår extra nyckel och jag förstod genast hans oro. Men jag ville fortfarande inte blanda in honom i vår skit. Han förtjänade bättre.
Några timmar senare satt vi på stranden igen. Jake hade antagligen fått något annat att göra, istället för att bara hänga utanför vår dörr. Det var jag glad över, för det hade blivit svårt att smita ut från skolan, utan att han följde med oss annars.
-Cassie... to me it doesn't matter what you're doing or wherever you'll be. You're the best friend I've ever had. Sa Grace och log. Jag log stort tillbaks och höll på att säga detsamma till henne, men Eleanor dök upp i huvudet och jag stoppade mig själv.
-Friends through everything? Frågade jag och höll fram mitt lillfinger. Grace skrattade och vi knöt ihop våra lillfingrar i ett barnsligt grepp som betydde att vi lovade varandra.
-Promsie! Sa Grace och vi lossade sedan greppet.
-Grace, Cassie?! Sa en röst bakom oss. Den var obekant och båda hoppade till en aning innan vi vände oss om. Det stod en kille som såg ut att vara några år äldre än oss. Han höll en påse och jag kunde gissa att den innehöll flaskor med sprit.
-Excuse me, and who are you? Frågade Grace oförskämt. Han skrattade hest och tittade sedan på oss.
-Well, you two were really drunk last night! Sa han och skrattade lite till.
-Can you tell us what happend last night? Frågade jag ivrigt och han log snett.
-Sure, but then you have to walk with me. I'm a bit in a hurry. Sa han och vi reste oss kvickt ur sanden för att följa efter ... ja, han som visste en del av vad som hänt kvällen innan.
-My name is Sam by the way, I guess both of you have forgot that... Sa han och drog fram ett cigarett-paket ur fickan. Han tände en och satte den i mungipan innan han vände paketet mot oss. Jag och Grace skakade snabbt på huvudet.
-You didn't say no last night... Sa han som om han försökte reta oss. Det fungerade. Vi hade följt med honom, så varför började han inte snacka. Vi ville inte vara ovetande, det var faktiskt det värsta jag visste.
-Dude, or Sam. Anyway... Listen! We don't have time for this! Just tell us about yesterday! Sa Grace som tappat tålamodet.
-I really liked you more when you were drunk... Sa han som om vi inte skulle höra det. Det var tyst ett tag. Både jag och Grace behövde ta kontroll över våran plötsliga ilska.
-To be honest, I don't really know what happend to you yesterday and I don't get why you're so upset about it. You had fun! I came a bit to late last night and you were already there. We didn't really talk to each other, but I heard you laugh all the time! But, I get it. You are two of these perfect girls... Sa han och lät ironisk under den sista meningen.
-No, we're not! Sa Grace tufft och han tittade frågande på mig som om han väntade på att jag också skulle börja protestera.
-By the way. Where are you going? Frågade Grace för att byta samtalsämne. Hon sneglade på hans påse, som vi nu helt klart kunde se, innehöll alkohol.
-Oh, to the same place as yesterday, wanna join me? Frågade han och verkade förvänta sig ett snabbt nej. Men jag bestämde mig för att överaska honom. Jag satte armkrok med Grace.
-We're in. Sa jag och lyckades låta lika tuff som Grace tidigare gjort.
-Cool! It's friday today, so it will be a bit crazier than yesterday... Sa Sam med en blinkning och jag insåg att han bara försökte skrämma oss. Vi fortsatte över stranden, tills vi kom till en plats som jag till min förvåning blev glad över att jag kände igen. Det var stället som André, dagen innan, hade visat oss till. Det var som en liten lägerplats nedanför de enorma klipporna och hög musik spelades.
-Isn't it our party girls from yesterday night?! Sa en förvånad röst och jag kände genast igen honom. André. Han hade mörk hy och välfriserat, svart hår som passade perfekt till de mörkt bruna ögonen. Han log stort med perfekta tänder medans han kom fram och kramade om oss. Vad som än hade hänt igår var det något som fått André att bli vår kompis, för jag skulle inte tro att han kramade om vem som helst.
Bara några timmar senare var stranden full av människor som dansade, badade och drack. Jag förlorade mer och mer förstånd för varje glas jag drack med okänd vätska. Jag hade tappad bort Grace i folkmassan, men inte ens det oroade mig. Spriten gjorde så att jag kände mig fri, utan en massa måsten. André hade hela kvällen dragit runt på mig, hand i hand och låtit mig hälsa på massa människor som jag sedan glömde namnen på.
-Here, take this one, I'll be right back! Väste André i örat på mig för att överrösta den höga musiken. Han räckte fram en halvt upprökt cigarett, som fortfarande var tänd. Jag tog ett bloss medan han försvann bland alla människor. Var det här mitt nya liv? Hade jag sjunkit så lågt att jag gick på strandfester med personer som inte hade egna liv och som gjorde allt för att bli fulla? Jag kunde inte tänka längre än så, för spriten tog övertaget och jag dansade vilt till musiken bland resten av alla människor som ville känna lycka bara för en kväll.
Sådär ja! Kap. 30. Det är helt sjukt hur fort det går. Kom ihåg det som igår när jag skrev det första kapitlet och hoppades på att någon nån dag skulle läsa det jag skrivit och tycka om det.
Men, men. Jag är glad över att det går framåt iallafall och kan nog säga att jag är ganska nöjd med alla kapitel. Nästan. Jag blir glad över att hålla på med den här novellen och allt kommer bli så otroligt mycket bättre när jag fått den nya designen och kan engagera mig på riktigt.
Ska snart fixa en egen mail som ska tillhöra den här novell-bloggen. (trots att jag redan har tusentals andra) På så sätt kommer ni att kunna kontakta mig, utan att kommentera. Ni kan då skicka in tips och alla tävlings-grejer kommer skötas via mejlen, för att det ska vara mer "privat" Jaja, tror iallafall att det blir super bra!
Kram alla! xx Börjar med Kap. 31 på direkten, får se om det tar längre tid än detta.
2013-03-03
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 29
Drunk- Kapitel 29
Tidigare: Hon hade inte låtit K-idioten få komma i närheten av mig och nu lät jag inte ...Harry komma i närheten av henne. Jag bestämde mig ändå för att inte säga något till henne. Kanske skulle det väcka nya tankar och hon skulle ångra de senaste dagarna för att sedan falla tillbaka i hans armar. Jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna älska One Direction på samma sätt igen. Det Harry hade gjort mot Cassie var oförlåtligt.
Jakes Perspektiv:
Cassie hade varit borta hela dagen och det började oroa mig. Hade något hänt? Men tanken på att Grace också var försvunnen lugnade mig en aning. De kunde ta hand om varandra och jag antog att de bara behövde lite tid för ''tjej-stuffs'' eller något. Tyler, Daniel och Austin hade fått någon slags matförgiftning efter att de tre åt ute igår och jag visste inte vart Colin hade tagit vägen. Så det var bara jag och Kevin vid lunchen.
-Har du pratat med Grace än? Frågade jag och han tittade upp ifrån sin orörda mat. Jag och resten av killarna hade lovat Kevin att hålla tyst om vad som hänt i Sverige under lovet, men det hade varit svårt att inte berätta för Cassie när hon oroade sig så för Grace.
-Nej, vad ska jag säga? Det är över, det finns inget jag kan göra... Sa han och tittade sedan ner igen.
-Tycker du inte ens att hon förtjänar en förklaring? Frågade jag, en aning irriterad över att han aldrig tog saker i egna händer.
-Hur ska jag förklara att jag blev ihop med mitt ex igen?! Hon skulle hata mig ännu mer! Sa Kevin med höjd röst. Jag ryckte bara på axlarna, för jag orkade inte tjafsa med honom. Kevin reste sig från bordet, tog lunchen med sig och slängde den innan han försvann ut ur matsalen. Jag satt ensam kvar och tittade ut. Solen lös som vanligt, men det gjorde mig inte glad på samma sätt idag. Jag och Cassie hade inte kommit någonstans. Visst, vi var vänner igen, men jag visste att hon aldrig skulle ha full respekt för mig igen. Inte efter att jag lämnade henne. Men jag ville så mycket mer. Att vara vänner räckte inte för mig.
När alla lektioner till slut var över så gick jag raka vägen till Grace och Cassies rum. Jag knackade på, men fick aldrig något svar. Det här började oroa mig. Ingen av dem svarade i mobilen, de var inte på sitt rum och ingen hade sett dem. De kunde väl inte bara ha gått upp i rök? Jag gick mot mitt rum, där jag inatt skulle få sova helt själv. För Austin, som jag valigtvis delade rum med, skulle sova inne i Daniels och Tylers rum inatt, så att jag slapp hans matförgiftnings-grej. Jag slog igen dörren efter mig och kastade mig på sängen. Att vara orolig var helt enkelt inte min grej. Jag struntade i middagen och låg i stället i soffan och tittade på skitprogram på tv:n. Jag måste ha lyckats somna, för när jag sedan tittade mig omkring var det helt svart. Tv:n var fortfarande på, men ljudet hade på något sätt lyckats stänga av sig. Jag sneglade på klockan. Den var över midnatt. I samma sekund som jag undrade vad som kunde ha fått mig att vakna så hörde jag ett högt skratt.
-Cassie! Sa en uppspelt röst. Jag kände igen både skrattet och rösten. Det var Grace och Cassie. Jag skyndade mig ut från rummet och i korridoren fick jag syn på dem. Cassie låg på golvet och skrattade medans Grace stod bredvid och fnittrade flummigt. Jag skyndade mig fram till dem och en stark doft av alkohol kom emot mig.
-Are you drunk? Frågade jag med en orolig röst. Grace tittade ner på Cassie som låg på golvet och de började skratta ännu mer. Jag försökte hjälpa Cassie upp, men hon var extremt osamarbetsvillig. Jag fick istället lyfta upp henne, så att hon på något sätt hängde i mina armar. Hon tittade på mig med ögon som inte ville vara stilla. Jag tittade sedan på Grace.
-Can you walk? Frågade jag och hon tittade på mig med en blick som var menad att vara ironisk.
-O-of course! Stammade hon och skrattade lite innan hon tog ett steg framåt och snubblade till. Hur hade det lyckats bli så här? Grace och Cassie var inte tjejerna som drack. Vem försökte de lura? Jag vart genast stressad när jag tänkte på vilka konsekvenser det här kunde få. Det var en sträng skola. Om någon i personalen fick reda på det här så skulle de genast rapportera till rektorn som kunde få båda två avstängda direkt. Jag fick bråttom. Jag behövde få in båda två på deras rum innan någon skulle vakna av deras oväsen.
-Cassie, where's your key? Frågade jag Cassie som nästan lyckats somna i mina armar.
-In Grace's bag... Sa hon ansträngt och började sedan skratta åt något.
-Grace, where's your bag? Frågade jag och tittade på Grace. Hon tittade sig omkring och lutade sig sedan mot väggen för att få stöd.
-I don't k-know. You're the respons-ible one! Stammade hon högt. Jag suckade. Toppen! Nu var deras nyckel in till deras rum borta. Allt fler problem kom upp och jag vart allt mer stressad. Jag fick göra det enda som gick att göra åt situationen. Jag fick ta in dem in till mitt rum. Jag bar först in Cassie som nu lyckats somna och hämtade sedan Grace som pratade för sig själv, lutandes mot väggen.
-You know... Cassie is lucky. She has you... Sa Grace och jag stannade förvirrat till innan jag insåg att hon bara yrade. Jag satte en stöttade arm runt henne och släppte sedan taget när hon låg till rätta i sängen som inte var upptagen av Cassie. Själv blev jag också helt slut och somnade så fort jag kastat mig på soffan igen.
Cassies Perspektiv:
Jag vaknade och insåg snabbt att det inte var mitt och Grace's rum. Det låg saker överallt och inget av det var mitt... Eller Grace's. Jag vart genast rädd för vad som kunde ha hänt efter igår, men insåg sedan att rummet absolut var ett av skolans, så vi var inte helt lost. Jag klev ur sängen, men ramlade snabbt ihop på golvet. För varken mina ben eller min hjärna ville lyda. Vad hade egentligen hänt igår? Jag fick genast bråttom till toaletten för att spy. Jag hade aldrig varit så full förut. När det sedan kändes som om jag inte hade en enda droppe vätska kvar i kroppen, så reste jag mig upp och lyckades på något sätt ta mig in till nästa rum. Jag kände igen vissa saker och jag förstod vart vi var. I Jakes rum! Hur hade vi lyckats komma dit? Jag snubblade tillbaks in till sovrummet och försökte få liv i Grace som bara knuffade bort mig.
-Grace! Seriously, we need to get out of here! Väste jag till henne, men hon verkade inte ens höra mig. Jag förstod snabbt att jag aldrig skulle lyckas få henne ur den sängen på ett tag, så jag gav upp och lämnade själv rummet på en aning stadigare ben. Jag var noga med att titta mig omkring i korridoren innan jag smet ut. Jag tittade på klockan som hängde mitt i den stora korridoren. Om bara några få minuter så skulle det vara dags för lunch och alla elever skulle strömma igenom korridorerna, så jag var tvungen att skynda mig. Vad det var jag gjorde hade jag ingen aning om. Jag tror helt enkelt att jag inte ville att någon skulle få reda på vad som hade hänt med oss dagen innan. Inte ens Jake. Våran dörr var låst och jag stönade irriterat.
-Need some help? Frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt och där stod självklart just han. Jake.
-Great! Sa jag, vilket gjorde det uppenbart att jag inte var glad över att se honom.
-You have some things you need to explain! Sa han strängt och viftade med något han hade i handen. Det var en nyckel och jag insåg snabbt vad det var för nyckel. Det var extra nyckeln till vårt rum.
-Give it to me! Sa jag irriterat men han skakade bara på huvudet.
-Explain yourself first! Sa han och grep hårt om vår nyckel.
-Not before you have opened our door. Sa jag bestämt och han suckade innan han sköt undan mig och stoppade nyckeln i låset. Han vred om och dörren öppnades. Han lät mig gå in först, vilket inte var någon särskilt smart idé. Jag hade nämligen tagit nyckeln ur låset och låste bakom mig så fort jag var inne i rummet. Han fick nästan dörren smälld i ansiktet, men det viktigaste var att han iallafall inte kom in. Då skulle jag bli tvungen att förklara för honom. Och han behövde inte få det här förklarat för sig. Det var mina problem. Mina problem som jag egoistiskt nog löste tillsammans med Grace.
Yeay! Äntligen klar. Det här kapitlet var ansträngande att skriva och jag fick byta ut bilder, fix småsaker och annat skit på slutet, men nu är det klart.
Jag har fått en ny driviningskraft nu! Att en ny design ska komma upp får mig att känna hopp för denna blogg och alla noveller som jag vill skriva. Självklart hoppas jag att läsarna ska stanna också, men det är inget måste. Det viktigaste för mig just nu är att få skriva, för jag älskar det! :) xx
p.s Tävlingen kommer upp i samband med designen! -Men om ni pushar mig att skriva, så kommer jag tvingas sätta tävlingen tidigare ;) -Tipsar er bara litegranna!
2013-02-24
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 28
I don't care- Kapitel 28
Tidigare: Nu hade jag fått svar på en av mina tusentals frågor. Grace skulle inte försvinna ut ur mitt liv. Hon behövde mig just nu och jag behövde henne. Bara vi hade varandra och skippade alla måsten, så skulle vi klara oss fint.
Harrys Perspektiv:
-Louis, I'm so tired of this! Come out! Now! Ropade jag medans jag bankade på dörren. Så fort han fick chansen smet han in på sitt rum och hade inte varit social med mig på flera dagar. Jag fick inget svar av honom genom dörren, så jag plockade istället iordning i vår lägenhet. Jag städade, och det var skrattretande när jag väl tänkte tanken. Varken jag eller Louis städade någonsin. Men ändå höll sig vår lägenhet ren, vilket var ganska rimligt eftersom att Paul en gång hälsade på och antagligen skickade personal som skulle städa åt oss efter det. Jag var fullt upptagen med disken när det knackade på dörren.
-Louis! The door! Ropade jag till honom, men ingen reaktion. Jag suckade högt och fick själv gå för att öppna. Utanför stod Eleanor.
-Hi, Harry... Sa hon och jag tänkte efter. Nej, hon skulle inte komma förrän om två veckor.
-What are you doing here? Frågade jag och kunde inte dölja min förvåning.
-I wanted to talk to you... Sa hon och log försiktigt. Jag tittade förvirrat på henne.
-Okey, but first, could you get Louis out of his room? Frågade jag och pekade mot Louis rum. Eleanor tittade frågande på mig.
-What? Sa hon förvirrat.
-He doesn't want to come out. There's something wrong... Förklarade jag och Eleanor tittade på mig, sedan på dörren och tillbaks på mig igen.
-Okay, I'll try. But I need to talk to you first. Alone. Sa hon och backade ut i trapphuset, i en gest som ville att jag skulle följa med. Det gjorde jag och stängde sedan dörren bakom mig.
-About what? Frågade jag, fortfarande förvirrad. Eleanor tittade ner och mötte sedan min blick igen.
-About Cassie... Sa hon och jag stelnade till. Vad? Vad var det med Cassie?! Hon drog fram sin mobil och jag väntade stressat på vad det var hon skulle visa mig. Hon räckte fram sin mobil och jag läste det senaste sms:et. Det var ifrån Cassie. ''No, don't talk to Harry. He and I don't need to continue at the shit we started. Really, just let it be. And when I'm ready, I'll talk to you. But right now isn't the time and I'm not ready for this'' När jag läst klart så högg det till i hjärtat. Vad hade jag gjort? Vad trodde jag egentligen skulle hända? Att hon accepterade att jag var medlem i bandet One Direction och att jag hade ljugit för henne. Jag hade varit helt dum i huvudet, men sms:et var mer än vad jag klarade av. Eleanor la en hand på min axel och jag lät den ligga kvar.
-I've got an idea, Harry. Don't worry. Sa hon, men jag ville inte tro henne. Hon ville bara ge mig hopp för att få mig att må bättre. Jag trodde faktiskt inte alls på det hon sa. Kanske hade Cassie rätt. Vi borde inte fortsätt på det vi startade och bara glömma varandra. Det var nog bäst så.
-So... for how long have Louis been in there? Frågade hon en aning orolig. Jag ryckte bara på axlarna och öppnade dörren åt henne för att hon skulle kunna gå och få ut Louis. Själv stängde jag dörren igen och bestämde mig för att ta en liten promenad och koncentrera mig på att andas. Jag behövde tänka igenom allt och fokusera på annat än bara karriären.
Eleanors Perspektiv:
Jag led med Harry. Jag hade själv sett hur han såg på Cassie. Hon förtjänade honom och han förtjänade henne. De förtjänade helt enkelt varandra. Det var bara Cassies rädsla som lyckats komma emellan. Jag gick fram till Louis' dörr och knackade försiktigt. Inget svar, så jag knackade hårdare.
-Harry, just go away, okay?! Sa Louis irriterade röst från andra sidan dörren.
-Ny name isn't Harry, but sure, I can walk away! Sa jag ironiskt och låtsades bli sårad. Dörren flög upp och jag log när jag såg hur Louis sken upp. Han slängde sig på mig och jag skrattade.
-Louis, take it easy, I won't walk away, I promise! Sa jag och han skrattade också innan han kärleksfullt drog in mig i sina armar och kysste mig mjukt.
-Okay, so tell me. Harry said that you haven't left your room for days... Sa jag orolig och la min hand mot hans kind. Han tittade generat ner och ryckte på axlarna.
-I was worried about you... Sa han och log. Jag kunde inte låta bli att le tillbaks, även fast jag ville vara allvarlig.
-And you didn't call? Frågade jag och han verkade skämmas en aning. Bra.
-What should I have said? Frågade han och jag suckade.
-Maybe that you have locked yourself in and that you're worried about me. By the way, why were you worried? Frågade jag oförstående.
-All the hate you got after I've told everyone about us... Sa han och jag tystade honom med ett finger över hans läppar. Varför skulle han vara så överbeskyddande?
-Louis, you told everyone because we're in love. We didn't wanted to hide each other anymore. I can take all the hate, all the stares and comments. Cause I know, that you're still mine. Sa jag och log. Han log också när han insåg att hans beteende bara gjorde alla oroliga.
Harrys Perspektiv:
Jag gick och gick, utan att veta vart jag var påväg. Det jag höll på med nu var egentligen mot Pauls regler. Vi fick inte lämna varandra utan att säga till vart vi skulle. Det kunde orsaka kaos och olyckor, i och med att fansen kunde skapa mycket problem. Men ingen hade sätt mig. Än. Jag hoppade till slut upp på ett staket och bestämde mig för att det var ett perfekt ställe för att tänka. Tankarna flög fram och tillbaks, slog hål i min hjärna och till slut tappade jag kontrollen. Jag drog upp mobilen och ringde upp henne. Cassie. Signalerna tjöt högt, men kontakten bröts. Jag vart inte förvånad, för självklart ville hon inte prata med mig. Det förstod jag fullt.
Cassies Perspektiv:
-School? Frågade Grace och tittade på mig. Vi låg fortfarande kvar i sängen, försenade till första lektionen. Jag skakade bara på huvudet och hon skrattade.
-No, me neither. Sa hon. Vi hade bestämt oss för att hålla ihop ordentligt från och med nu. Vi skulle njuta av livet, för vi var ju faktiskt i LA. Vi hade tagit allt så allvarligt och nu var det dags att slappna av. Vi skulle sluta bry oss om allt och alla. Att skolka skulle lätt kunna bli en vana för mig. Jag slapp skolan, all onödig ansträngning och kunde instället tillbringa tiden med den enda som fortfarande fanns där just nu. Grace.
-Okey, so not school, not the bed, not the mall, where the hell do you wanna go? Frågade Grace mig och jag log. Hon hade under den senaste halvtimmen försökt komma på vart vi skulle tillbringa vår dag.
-Let's go out and you walk around, without knowing where to go! Sa jag och Grace tittade tveksamt på mig. Det var just den där tveksamheten som vi hade bestämt oss för att inte känna. Jag tittade bestämt på henne och hon förstod direkt.
-Okay, let's do it! Sa Grace och försökte låta entusiastisk. Hon hoppade ur sin säng och gick fram till de stora fönsterna i vårt sovrum för att dra bort gardinerna. Solen lös genast in och träffade mig i ögonen, vilket fick mig att bli lite halvblind under några sekunder. Sedan skyndade vi oss att ta på oss dagens kläder och fixa oss iordning. För vi visste att Cindy varje dag tittade in i alla rum för att se så att allt var på sin plats. Om hon fick se att vi skolkade skulle hon genast rapportera det till rektorn och vi skulle få en varning. När vi väl var färdiga tog vi med oss allt vi behövde för att klara oss under dagen och smög sedan genom korridoren. Vi lyckades undvika Cindy och var snart utanför skolans dörrar. Solen lös ovanligt starkt och det var otroligt skönt i luften. Vi strävade omkring, på stranden, mot gallerian, sedan upp mot bergen och mot klipporna precis vid havet. Hela tiden kom vi på nya saker att prata om och mellan alla ämnen nämde vi hela tiden hur skönt singellivet var. Vi behövde inga idiotiska killar. Vi satte oss på vid klipporna, precis vid havet och bara njöt av solen. Tystnaden blev lång, men det var skönt efter att ha pratat så mycket innan. Jag gjorde vad jag hade förbjudit mig själv att göra. Jag tänkte igenom allt. Hur Harry hade givit mig underliga blickar, hur vi hade kramats, våran lilla dejt och sedan det jobbiga avslutet. Han bad mig om att tänka igenom allt och det var precis vad jag gjorde nu, fastän jag inte ens ville det.
Graces Perspektiv:
Cassie hade valt helt rätt. Att bara få skita i allt och gå vart man ville var min nya favorit sak att göra. Klipporna var varma när vi satte oss och lät tystnaden ta över. Jag brottades hela tiden med mina tankar som ville ta över, men lyckades alltid vinna när jag tänkte på allt hat. Jag undrade om Cassie lyckades vinna över sina tankar. Jag sneglade på henne och såg att hon hade förlorat striden. Hon hade dragit på sig sin tänkar-min.
-Why do you think this happend to us? Frågade Cassie och jag ryckte bara på axlarna, för jag ville inte förlora kontrollen jag hade. Jag ville inte hamna i det där hjälplösa tänkandet som Cassie just nu var fast i.
-Did Kevin tell you... Började Cassie, men jag spände blicken i henne. Jag ville inte höra hans namn. Vi hade tillomed satt upp det som regel nummer 1. Inte nämna idioternas namn! Hon tystnade tvärt när hon förstod att det hon höll på med var helt fel. Vi skulle leva i nuet, inte i det förflutna. Men självklart visste jag vad det var hon tänkt fråga mig. Hon hade tänkt fråga om Kev... han, någonsin nämnde varför det tog slut. Men det hade han inte och jag hade inte en tanke på att fråga honom heller. Jag ville inte veta av honom mer. Cassie reste sig från platsen bredvid mig och gick ner till kanten av klippen, precis över havet. Hon sträckte ut armarna som om havsbrisen skulle kunna fånga henne. Det såg så härligt ut. Precis som de gör i filmerna, när tjejerna som spelar huvudrollen ställer sig och låter vinden fånga håret. Jag log mot henne men avbröts av en vibbration som inte ville sluta. Jag fick syn på Cassies mobil och på displayen stod namnet som hon döpt honom till. ''The idiot'' stod det och jag fick panik. En del av mig ville lyfta luren och låta min fangirl-del ta över. Säga att jag var One Directions största fan och att jag verkligen avgudade honom. Men det större delen av mig ville skydda Cassie. Jag tryckte snabbt på ignorera och försäkrade mig om att hon inte sett något. Om hon hade svarat hade allt kanske löst sig mellan dem och jag hade blivit lämnad i ett litet hörn för all framtid. Jag ville inte förlora det som jag och Cassie precis lyckats bilda. Egentligen gjorde jag henne bara en tjänst. Hon hade inte låtit K-idioten få komma i närheten av mig och nu lät jag inte ...Harry komma i närheten av henne. Jag bestämde mig ändå för att inte säga något till henne. Kanske skulle det väcka nya tankar och hon skulle ångra de senaste dagarna för att sedan falla tillbaka i hans armar. Jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna älska One Direction på samma sätt igen. Det Harry hade gjort mot Cassie var oförlåtligt.
Måste säga att jag är jäkligt stolt över mig själv. Trodde att det skulle bli svårt i början, men vilket flyt jag har. Har tydligen saknat denna novellen mer än vad jag anat. Får se när nästa kapitel kommer upp. x
Förlåt om det är stavfel, orkade inte läsa igenom hela mer än en gång ;)
2013-02-23
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 27
Skip trying- Kapitel 27
Tidigare: Jag ville inte läsa vad hon skrivit, men kunde inte låta bli. ''I didn't want it to become like this. I'm really sorry. And when you're saying him, do you mean Harry? I haven't heard anything from him, but Louis says he's a bit down. I'm so, so sorry. I'll call you, so we can talk for real. And, just for you, I'll talk to Harry too. I'm sorry for all this. I really am'' Jag kom på mig själv med att gråta. Varför skulle det bli så komplicerat?
Cassies Perspektiv:
Okej, Cassie. Ny dag, nya problem och nya lösningar. Det var mitt nya tanke-sätt. Jag hade kommit fram till en sak igår under de timmarna jag tillbringat på stranden: Ta det lugnt och låt inte tankarna döda dig! Det var ett bra motto och jag visste att om jag lyckades leva efter det så skulle allt lösa sig. Jag drog ett djupt andetag och skickade ett sms till Eleanor. ''No, don't talk to Harry. He and I don't need to continue at the shit we started. Really, just let it be. And when I'm ready, I'll talk to you. But right now isn't the time and I'm not ready for this'' Jag lyckades hålla masken när jag skickade iväg meddelandet och tittade sedan på Grace som fortfarande sov. Jag hade precis brutit mitt löfte till henne. Jag hade struntat i att prata med Harry. Men det var inget som hon behövde få reda på, jag kunde ju bara låtsas som om allt var löst. Just nu behövde hon fokusera på Kevin.
Graces Perspektiv:
-Okey, Kevin. Time to talk! Sa jag allvarligt efter att samlat ihop allt mitt mod. Han tittade förvirrat på mig, men jag visste att han förstod exakt vad det var jag menade.
-Grace... Sa han och drog med mig till ett mer privat ställe. Vi hade precis avslutat den andra lektionen och nu var det dags för honom att få förklara sig själv!
-No, Kevin. I won't listen to more of your lies... I'm just trying to make it all okay again. I... I don't know what happend.. Sa jag skakigt och kunde tydligt se hur Kevins min blev allt mer skyldig.
-Kevin, you're my first boyfriend ever. And I love you. So... tell me what's going on! Sa jag och tappade tålamodet. Varför pratade han inte bara, så att vi kunde gå tillbaks till allt de vanliga. Jag ville bara få tillbaka den gamla Kevin, den Kevin som jag först vart kär i.
-It's over. Sa Kevin och jag tittade tomt in i hans ögon. De vart tårögda och det vart även mina.
-I'm so sorry, Grace... Sa han och tog sig sedan ur mitt grepp för att fort försvinna därifrån. Jag stod kvar, utan tårar, utan känslor, utan en ända reaktion. När han väl hade försvunnit utom synhåll så gick jag bara därifrån, helt tom och utan en endaste tanke i hela huvudet. Jag var helt tom på känslor, helt tom.
Cassies Perspektiv:
Jag skolkade för första gången i hela mitt liv. Jag hade smitit iväg efter den andra lektionen, vilket var musik och Jake hade lovat att täcka upp för mig under resten av dagen. Jag behövde få ta kontroll över allt tankar och känslor ifred. Stranden hade under de senaste dagarna varit min bästa vän. Vågorna, sanden och den fläktande vinden blev en perfekt kombination till att tänka. Jag lyckades slappna av så fort jag kom ner till stranden och kunde gräva ner fötterna i den svala sanden. Det bästa med stranden var att den fanns alltid där. Den försvann inte hur mycket tid vi än tillbringade ifrån varandra. Jag räknade människorna i mitt huvud. Pappa hade försvunnit. Eleanor hade försvunnit. Harry hade både kommit och sedan gått, tillsammans med massvis av känslor. Jake hade försvunnit, men var nu påväg tillbaks, vilket krävde tillit och jag var inte helt säker på att jag hade så mycket som krävdes. Tillomed Grace hade försvunnit en aning. Sedan hon och Kevin blev ett par så hamnade jag bara på ett litet hörn och fanns hela tiden där. Men när jag behövt henne som mest, sekunden då jag fick reda på att min barndomsvän och hemliga kärlek hade ljugit för mig, så förstod hon inte. Hon verkade inte uppfatta hur djupt det sveket skulle gräva sig in i mitt hjärta.
-Does it work? Frågade en välbekant röst bakom mig och jag snurrade runt i sanden. Där stod Grace.
-Yeah, it makes me calm down a bit... Sa jag och Grace satte sig bredvid mig.
-Kevin broke up with me. Sa Grace kort och jag haja till rejält och vände mig mot henne.
-Are you okay? Frågade jag orolig och han tittade konstigt på mig.
-I don't know... Sa hon och jag försäkrade att hon inte hade gråtit. Jag kände igen mig själv i henne just då. Man vart tom, helt känslolös och visste inte vart man skulle ta vägen. Vi satt tysta ett tag och jag lät Grace komma tillbaks till verkligheten innan jag ställde fler frågor.
-Why don't we just skip trying for a while? Frågade Grace och jag log mot henne. Ja, kanske var det just vad jag behövde. Slippa bry mig om allt och alla och bara leva för att jag ville det. Grace log tillbaks mot mig.
-Sounds perfect! Sa jag och Grace vände blicken tillbaks ut mot havet. Nu hade jag fått svar på en av mina tusentals frågor. Grace skulle inte försvinna ut ur mitt liv. Hon behövde mig just nu och jag behövde henne. Bara vi hade varandra och skippade alla måsten, så skulle vi klara oss fint.
Nu har jag varit duktig. Jag ska försöka komma tillbaka nu. Alla kapitel kommer antagligen inte komma rinnandes, som förut, men jag ska skriva så mycket och ofta som jag kan. Nu har jag fått lite ny inspiration och nya tankar, så kanske kan det här fungera.
Nu ska jag strunta i statestiken. Jag skiter fullständigt i om den ligger på botten, jag kommer att fortsätta att skriva ändå, för jag älskar det. Jag har insett att det var ett av problemen förut. Jag skrev för att andra skulle på se det och glömde bort att det var för att jag själv älskar att uttrycka mig i texter.
I'm back!
2013-01-13
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 26
A call- Kapitel 26
Tidigare: Jag kunde inte hålla på såhär för alltid. Harry och jag behövde prata. Men en ny tanke började snurra runt i huvudet på mig. Vad var det med Grace och Kevin?
Cassies Perspektiv:
Jag vet inte hur länge jag satt på stranden. Det hade iallafall hunnit mörkna och Grace hade låtit mig få tänka ifred. Jag hade kommit fram till tre saker. Jag var rejält besviken på Harry och Eleanor, jag skulle nu ta en dag i taget och det sista var... att jag var fruktansvärt kär i Harry. Harry som hade svikit mig. Men jag tvingade mig själv att de det ur hans perspektiv, vilket var svårt. Varför hade han gjort som han gjorde? Jag skulle vänta med honom. Jag bestämde mig för att prata med Eleanor först. Eller inte prata, det skulle göra för ont att höra hennes röst som bad om ursäkt. Jag kunde skicka ett sms. ''We've been friends since our first day at school. We've always shared secrets with each other, never lied. Why are you doing it now? I can't believe all this. The worst thing isn't that you didn't tell me, the worst is that I know that you know about my feelings. My feelings for him. Now he looks like an idiot and I feel hopeless. Why did you do it?'' Jag förväntade mig inget svar på direkten, utan satte armarna runt benen och lät tankarna få flyga iväg.
-Is that seat taken? Frågade en röst och jag tittade upp. Där stod Jake.
-No, it's free. Sa jag och log ansträngt. Han satte sig ner i sanden bredvid mig utan att säga ett ord.
-I guess you know what I'm going to ask you... Sa Jake och jag nickade. Han ville självklart veta vad det var för fel med mig. Men skulle det inte bli konstigt att berätta? Vi hade ju liksom kysst varandra innan han åkte tillbaks till Sverige. Skulle det inte bli spänt mellan oss om jag sa att jag hade förälskat mig i någon annan. För han kan ju inte ha kysst mig om han inte kände något speciellt. Men kanske hade han gjort sig av med dem känslorna under tiden han var hemma. Kanske hade han faktiskt förstått att det aldrig skulle funka mellan oss. Jag bestämde mig ändå för att inte säga något. Det var inte värt att chansa.
-It's nothing.. I'm just a bit tired. Sa jag och lyckades gäspa sekunden efter att jag sagt det.
-Okay... But.. Grace told me that you've been sitting here for hours. So I don't really believe you. Sa han och jag låtsades bli förvånad.
-But it's the truth... Sa jag och anstängde mig för att låta övertygande.
-Okay... Sa han, men jag förstod att han fortfarande inte trodde mig. Vi satt kvar under tystnad och lät vågorna vara det ändå som lät. Egentligen ville jag berätta för honom, men var ärligt talat, rädd för vad han skulle säga och tycka. Kanske skulle det bli sådär stelt mellan oss igen.
-Did you talk to Kevin? Frågade jag när jag och Grace låg klara i våra sängar, för att sova.
-I couldn't found him... Sa hon och lät trött. Jag svarade inte, utan låg bara tyst och tittade upp i taket.
-Did you talk to Harry? Frågade hon utmattat.
-No. Sa jag kort och fick inte heller något svar. Graces andhämtning blev tyngre och jag förstod att hon sov. Allt med Kevin måste göra henne utmattad. Precis när jag också höll på att somna så lös min mobil upp rummet. Ett sms och jag kunde nästan gissa vem det var. Eleanor. Jag ville inte läsa vad hon skrivit, men kunde inte låta bli. ''I didn't want it to become like this. I'm really sorry. And when you're saying him, do you mean Harry? I haven't heard anything from him, but Louis says he's a bit down. I'm so, so sorry. I'll call you, so we can talk for real. And, just for you, I'll talk to Harry too. I'm sorry for all this. I really am'' Jag kom på mig själv med att gråta. Varför skulle det bli så komplicerat?
Så, då var det äntligen klart och jag säger hejdå för ett tag. Vet som sagt inte hur länge det blir, men jag kommer tillbaks när jag är ''redo'' Det kommer iallfall ta mer än några dagar. Men jag lovar att komma tillbaks någon gång och hoppas då verkligen att ni vill läsa fortsättningen!
2013-01-07
Kategori: Gotta be us
Förlåt, svårt beslut
Nu är det såhär. Jag mår inte bra. Psykiskt. Det är en aning personligt, men jag vill att ni ska veta att det är den enda anledningen.
Jag tar en paus. Jag älskar att skriva och den här novellen har verkligen varit lätt att skriva samtidigt som jag blivit nöjd över resultaten. På vissa kapitel.
Men jag behöver återhämta mig. Samla krafter. Jag insåg igår kväll när jag skulle sova hur dum jag är som låtit det gå så långt. Jag ska försöka komma tillbaka till mig själv och självklart kommer jag då att färdigställa novellen.
Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta. Dagar, veckor eller månader. Men jag vill må bra när jag skriver. Jag vill verkligen be om förlåtelse, för att vet hur jobbigt det är att bara stanna upp läsandet av en novell, men jag måste verkligen tänka på min hälsa. Jag vill tacka er alla som läst och är super glad över att statestiken hållt sig så jämn genom de senaste veckorna. Tack.
Jag har påbörjat det 26:e kapitlet, så det kommer att komma upp någon gång under de kommande dagarna, men sedan säger jag ''hejdå''- för ett tag!
2013-01-03
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 25
A lie- Kapitel 25
Tidigare:
-I couldn't sleep... Svarade även han och jag log. Vilket sammanträffande. Jag mötte Jakes blick och för första gången på länge så var det den riktiga Jake jag såg. Jag log större och han log tillbaks. Ett riktigt leende.
Cassies Perspektiv:
Hela nästa dag var nästan som vanligt. Men bara nästan. Jag var trött efter den sömnlösa natten och helt slut efter allt tänkande, men annars var det som vanligt. Grace försov sig som vanligt, Jake knackade på dörren som vanligt. Vi satt på strandet och skrev som vanligt. Hela skolan var som vanligt. Men det var hela tiden en tanke som snurrade runt i mitt huvud. Vad hade jag gjort för fel? De hade väll inte ljugit för mig utan anledning?
-It's really good! Sa Jake när han läst igenom texten som jag skrivit under lovet. Vår låt var snart klar och jag var riktigt stolt, förutom att den hela tiden väckte tankarna på Harry. Man skulle kunna säga att det var honom den handlade om. Jag hade fått en otrolig inspiration efter att ha träffat honom igen och resten av killarna. Det hade gått fort att skriva det sista, eftersom jag då visste exakt vad det var jag ville skriva om. Hemlig kärlek. Jag tänkte tillbaka på sms:et jag fått ifrån honom. Han var kär. I mig! Det var egentligen väldigt enormt och extremt svårt att ta in. Harry, från One direction tyckte faktiskt om mig. Jag tänkte på vad han sagt. Det sista han sagt.''I know that you will find out about it some day. And when you do, could you please try to understand why I didn't tell you?'' Han hade velat berätta. Men jag ville inte försöka förstå. Jag var sårad och otroligt förvirrad. Han hade hållt det hemligt för mig. Jag hade inte fått veta vem det var jag blev kär i. Men nu var jag det. Kär. Helt fast. I en berömd medlem från gruppen One Direction. Hur skulle det här sluta?
Harrys Perspektiv:
Jag kände mig som en idiot. En idiot som gjort bort sig totalt. Snart hade två dygn gått. Två dygn sedan jag skickade det där meddelandet. Jag visste ju varför hon inte svarade. Hon visste nu. Hon visste vilka vi var. Jag förstod hennes förvirring och ilska. Ingen av oss hade varit ärliga och hon hade full rätt att reagera på det här sättet. Men jag ville verkligen veta. Gillade hon mig på samma sätt som jag gillade henne?
-Louis, are you okey? Frågade jag Louis som satt i andra änden av soffan. Han var en aning nere för att Eleanor hade åkt hem. Det var jobbigt för dem båda att skiljas åt nu när de precis kommit ut med att det var dom. Eleanor skulle få en massa hat som Louis skulle känna sig skyldig till och därmed bli deppig. Men jag lyckades inte oroa mig för det, eftersom jag hade mina egna problem. Cassie problem. Resten av killarna och jag hade tidigare idag försökt få Louis på bättre humör, men vi hade väll inte lyckats nå vidare. Louis hade försökt vara glad för våran skull efter det, men vi alla såg hur han saknade henne. Det var nog det ända negativa med att vara berömd. Man fick inte vara med dem man älskade.
-I'm going to sleep... Svarade Louis mig och reste sig ur soffan, så att jag satt ensam kvar. Jag svarade inte utan tittade bara efter honom när han gick in på sitt rum. Jag satt ensam kvar och hamnade fort i tankar. Alla de miljoner tankar som hela tiden ville vara i huvudet samtidigt. Jag tryckte upp min och Cassies sms-konversation för tionde gången samma dag. Men, nej, fortfarande inget. Jag fick väll bara ge upp. Jag hade inte varit ärlig och fick helt enkelt skylla mig själv.
Cassies Perspektiv:
Skoldagen var slut och jag hade själv promenerat ner till stranden för att tänka. Jag behövde det. Tänka igenom allt och verkligen känna efter. Jag hade fortfarande ett sms att svara på, men jag visste inte vad jag skulle svara eller om jag ens ville svara. Jag promenerade fram och tillbaks på stranden. Jag tänkte fortfarande på vad Harry hade sagt som det sista. Att jag skulle tänka igenom varför han faktiskt inte hade sagt något. Men det var inte så lätt. Jag stannade till och tittade ut över havet innan jag ritade mönster i sanden med foten. Det senaste året hade allt gått fel. Jag hade fått flytta ifrån mitt gamla liv i Manchester, blivit mobbad i det nya London-livet, flyttat hit för att börja om på nytt- vilket inte funkade särskilt bra, blivit kär i Harry- vilket inte skulle fungera. Och nu var jag ovän med de flesta. Grace och jag hade på något sätt inte varit lika tajta de senaste dagarna. Hon verkade må dåligt och jag hade inte haft samvete nog att fråga varför.
Jag orkade inte mer. Jag satte mig ner i sanden och bestämde mig för att inte tänka på allt längre. Det var inte värt det och skulle bara göra mig på sämre humör. Jag satt länge och bara tittade ut över vattnet. Solen var påväg ner och jag hade ingen aning om vad klockan kunde vara.
-Hi... Sa en röst bakom mig och jag tittade förvånat bakåt. Det var Grace och jag log prövande.
-Hi. Svarade jag kort och hon satte sig ner bredvid mig. Båda tänke säga något samtidigt och vi tystnade lika fort som vi började och skrattade en aning.
-You first. Sa Grace och jag log.
-I'm sorry for the last days... Sa jag ursäktande och Grace nickade förstående.
-I get it, you're confused. Sa Grace och jag var glad över att hon förstod.
-Have Jake said anything about Kevin? Frågade Grace och jag skakade frågande på huvudet. Varför undrade hon det?
-It's just... He acts so strange all the time. Sa Grace och tittade ner i sanden.
-You should talk to him... Sa jag och hon tittade upp på mig, med en blick som sa att jag borde göra samma sak.
-Okay, okay. If I talk to Harry, do you talk to Kevin then? Frågade jag och hon nickade. Det var nästan pinsamt att hon behövde hota mig för att inse det självklara. Jag kunde inte hålla på såhär för alltid. Harry och jag behövde prata. Men en ny tanke började snurra runt i huvudet på mig. Vad var det med Grace och Kevin?
Det här kapitlet har nästan varit omöjligt att skriva. Jag har pressat mig framåt och äntligen är det klart. Det har verkligen varit så förfärligt mycket de senaste dagarna och jag är glad över att detta kapitel äntligen är över. Vad tror ni? Kommer samtalet mellan Cassie och Harry att sluta lyckligt?
2012-12-31
Kategori: Gotta be us
Okej..
Nu har jag bestämt mig! Statestiken går upp mer och mer för varje dag- vilket är toppen. Men jag vill få fler att läsa den här novellen. Jag vill få tips och idéer, även från er.
Så jag ber er. Kommentera! Kommenterer ger mig liksom en knuff framåt och det blir lättare/roligare att skriva!
Sedan vore det även roligt om ni kunde berätta era tankar och idéer. Kanske tänker vi annorlunda och det vore kul om vi kunde ''utveckla'' denna novell tillsammans. Kommentera det här inlägget om ni har åsikter och tankar.
Jag vet ju att det finns en del läsare där ute som klickar sig in på novellen varje dag. Till er vill jag bara säga att jag är jätte tacksam och jag skulle verkligen bli otroligt glad om ni kunde tipsa om min novell. På så sätt får jag fler läsare, känner ett större behov av att uppdatera och får kanske lite tips.
Så vad säger ni?
2012-12-31
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 24
What?!- Kapitel 24
Tidigare:
-You should be glad for him! Sa jag.
-I'm, but look. Do you see who it is? Frågade Grace och visade mig en bild på två personer som jag lätt kunde känna igen. Vad var det här?
Cassies Perspektiv:
Tankarna snurrade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Eleanor och Louis. One Direction. Zayn, Niall, Liam, Louis och ... Harry! One Direction! Det gick inte ihop. Varför hade ingen sagt något? Jag satt i chock, bredvid Grace, på hennes säng.
-I can't believe it... Sa jag och Grace la armen om mig.
-You got to think of it in a positive way. Sa Grace uppmuntrande,
-There is no positive way, Grace! All of them lied to me, Eleanor lied to me! Sa jag hysteriskt och Grace hajade till av förvåning.
-Have you met One Direction? Frågade Grace och hennes ögon såg ut att bli dubbelt så stora, vilket annars hade roat mig.
-Yes... Sa jag efter att ha lugnat ner mig. Jag tog ett djupt andetag för att förklara allt från början för henne.
-Eleanor and I decided to meet each other. She told me that she wasn't single any more and the day after that, I got to met him, Louis. I saw that he was a bit nervous and when I asked what he did in LA, he just stared at me like I was an idiot. The day after that, Eleanor wanted me to meet the other boys, Louis' friends. Also they acted strange when I asked about their work. But no one ever told me. No one said the truth. I went on a date with one of them and now I look stupid. Why didn't they say anything?! Frågade jag och lät åter igen hysterisk.
-So... You have met One Direction and you're not happy about it? Frågade Grace förvirrat.
-Grace, I'm not sure about this, but I think that I'm in love with one of them... Sa jag och Grace stirrade på mig.
-Wait a second! The one you were on a date with, the one you're texting with, and the one who's in love with you. Is there someone from One Direction?! Frågade Grace och jag nickade.
-Who?! Frågade hon och lät lite halvt galen.
-Harry... Sa jag och Grace verkade hamna i någon sorts chock.
Hur kunde jag ha varit så dum? Men varför hade de ljugit för mig? Jag tänkte tillbaka på min vecka hemma. Hur jag och Eleanor hade gått ut för att shoppa och när en One Direction låt spelades i en butik. Jag tänkte tillbaka på hennes svar ''Yeah, Louis showed me it'' Hon hade haft flera perfekta tillfällen att berätta den, men ändå inte gjort det. Hon hade en hel vecka på sig! Men Harry då, borde inte han ha sagt något? Jag tänkte tillbaka på vår ''dejt'' och mindes hur han hela tiden hade sett ut som om han hade något han ville berätta. Jag hade tillomed frågat honom om det! Jag hade frågat vad han och killarna jobbade med, men inte fått något svar. Plötsligt blev jag arg. De fick mig att känna skuld, när det inte ens var mitt fel. Jag ville berätta för dem alla hur besviken jag var, men jag kunde inte ringa, för min röst skulle inte hålla. Jag tog upp min och Eleanors sms-konversation. Jag såg ett meddelande som jag helt hade missat. Det hade kommit under tiden då min mobil varit urladdad. ''We really need to talk! xx'' Hon hade alltså försökt, men inte tillräckligt. Meddelandet var skickat sent under kvällen, dagen innan jag skulle åka tillbaka. Hon hade velat ta det som det sista innan jag åkte. Hon hade låtit mig gå en hel vecka och bli kär, utan att egentligen veta vem jag blev kär i. Jag struntade i att skriva ett meddelande till henne. Jag var för besviken och visste inte ens vad jag skulle skriva. jag behövde lugna ner mig. Och tänka.
Eleanors Perspektiv:
Alla snackade redan om det. Det stod på twitter, överallt. Det hade varit precis som jag förutsåg. Alla blickar hade vänts mot mig. Nu visste alla vem jag var och paparazzi bilder började läcka ut. Bilder på mig och Louis. Det hade blivit lite halvt kaos när jag skulle ta mig ut från lokalen tillsammans med killarna, för alla skulle försöka ta ett foto på mig, försöka fråga mig om killarna, vilket inte var något jag var van vid.
-Are you okay? Frågade Louis när vi satt i bilen, påväg till killarnas lägenheter igen.
-Yeah, just a little bit tired... Ljög jag. Faktum var att jag hela tiden oroade mig. Inte för att hela världen nu visste om att jag och Louis var tillsammans. Jag oroade mig för Cassie. Hon hade bara varit borta i ungefär ett dygn nu och jag saknade henne redan. Men jag visste att hon förr eller senare skulle få reda på allt. Det skulle inte dröja länge, det visste jag.
Cassies Perspektiv:
Allt gick fel just nu. Jake och jag fungerade inte ihop. Eleanor, min bästa vän, hade ljugit för mig. Harry hade ljugit för mig! Och just nu förstod jag mig inte på Grace. Hon verkade tycka att jag haft tur. Vadå tur? Alla människor som jag lärt känna hade ljugit för mig. Det kallade inte jag tur. Jag kunde inte sova. Dagen hade varit väldigt händelserik och det fanns mycket som jag behövde tänka igenom. Grace sov redan och det var mörkt i rummet. Jag reste mig ur sängen och öppnade fönstret, för att få frisk luft. Inte ens det hjälpte. Jag kände mig rastlös och skulle aldrig kunna somna. Det var ju inte särskilt smart, med tanke på att skolan började dagen efter. Jag satte på mig riktiga kläder och lämnade rummet, för att röra lite på mig. Jag visste att man egentligen inte fick lämna sina rum under nattid när det var skoldag dagen efter. Men jag visste också att det aldrig kom någon för att bevaka oss som bodde här, så vi kunde lika gärna bryta mot den regeln. Jag gick längs den mörka korridoren, utan att veta vart jag skulle ta vägen. När jag precis skulle runda ett hörn så krockar jag i någon och faller baklänges, ner på golvet.
-Shit! Väste någon och jag kände genast igen honom.
-Jake? Frågade jag försiktigt och kunde nu se honom i mörkret.
-Cassie? Frågade han förvirrat och hjälpte mig sedan upp.
-What are you doing here? Frågade han när jag stod framför honom.
- I couldn't slepp.. Förklarade jag.
-What are you doing here? Frågade jag honom tillbaka.
-I couldn't sleep... Svarade även han och jag log. Vilket sammanträffande. Jag mötte Jakes blick och för första gången på länge så var det den riktiga Jake jag såg. Jag log större och han log tillbaks. Ett riktigt leende.
Ett kort kapitel, jag vet, men jag ville få klart det så fort som möjligt. Nyårsafton idag- yeay! Vad tycker ni?
Kommentera!
Kommentera!
2012-12-29
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 23
Weird- Kapitel 23
Tidigare: Jag räknade människorna. Sju stycken. Det innebar att Jake var med. Jake, ja. Hur skulle det här gå?
Cassies Perspektiv:
-He will talk to you, I promise! Sa Grace uppmuntrande medans vi försökte sova. Det var Jake vi samtalade om. Vi var båda super trötta och orkade inte prata om allt som hänt under lovet, pågrund av dygn förändringen. Men under alla de senaste timmarna sedan jag anlände, så hade Jake bara sagt hej till mig. Inget mer. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag hade iallafall trott att det skulle vara bättre än såhär mellan oss.
-I hope so... Sa jag och fick inget svar. Grace hade somnat och jag höll på att göra samma sak när min mobil plötsligt plingade till. Det var Harry och jag sken upp i ett leende trots att jag var döds trött. Jag hade döpt om honom till något lite mer passande och utan något direkt namn, för att ingen skulle veta vem det var. Him hette han. Och självklart gjorde det lilla hjärtat på slutet allt mycket större. Jag hade funderat på det länge nu. Ända sedan den där kramen faktiskt. Var det något mer än bara vänskap mellan mig och Harry? Jag visste inte, men när jag öppnade meddelandet så fylldes hela min mage med enorma fjärilar som verkade vara ute efter att förgöra mig. Jag läste meddelandet igen och visste inte vad jag skulle göra. I don't know if you know this, but I'm in love with you.. Det var för mycket att hantera. Han hade alltså känslor för mig. Var det samma känslor som jag hade för honom? Hans leende, de perfekta lockarna, de obeskrivligt perfekta ögonen och hela hans personlighet, det var något med honom. Och det var något som skedde inom mig när jag tänkte på honom. Jag kände igen känslan, mycket väl. Det var kärlek och jag var riktigt vettskrämd. Jag hade blivit dumpad så många gånger förut, även om det inte var något seriöst. Jag ville inte att det skulle ske igen. Vågade jag verkligen skriva ett svar och visa att jag läst hans meddelande? Jag lät det vänta till morgondagen, kanske skulle jag kunna tänka klarare då.
Harrys Perspektiv:
Jag hade skickat det. Jag hade skickat det. Jag hade faktiskt skickat det! Glädjen skrek i mig, men jag var även rädd. Tänk om hon inte kände samma sak. Tänk om jag hade gjort bort mig totalt och aldrig mer skulle kunna träffa henne. Jag orkade inte räkna timmarna, men antog att det var natt i Los Angeles just nu, så jag hoppades inte på något svar. Hon kanske inte skulle svara även om hon läste meddelandet. Kanske hade jag bara gjort bort mig totalt. Jag orkade inte låta tankarna ta över just nu, så jag tog mig ur sängen och rotade i köket efter frukost. Eleanor var lite halvt sur på mig sedan igår. Jag hade pratat med Cassie, medans hon inte hade det. Hon hade verkligen velat säga hejdå till henne, men jag hade inte ringt henne för att säga att Cassie väntade på henne. Jag hade bett om förlåtelse, men förstod att det skulle ta ett tag innan hon blev sådär otroligt glad igen. Eleanor hade inte heller blivit speciellt glad när jag sa att jag inte berättade om den lilla hemligheten för Cassie. Jag hade haft min chans igår och det hade varit ett perfekt tillfälle, men det gick verkligen inte. Men Cassie hade lovat mig en sak. Att när hon väl fick reda på det så skulle hon försöka förstå varför jag inte ville berätta det från början. Jag hoppades innerligt på att hon skulle hålla det löftet och inte tycka illa om mig för att jag ljög under hela den tiden som vi lärde känna varandra. För det var exakt vad jag gjort. Ljugit.
Cassies Perspektiv:
-Grace, turn your mobilephone of! Gnällde jag och vred på mig i sängen. Det var redan ljust ute, solen löst och vädret var fint. Men det var faktiskt tio minuter kvar tills mitt alarm skulle gå igång. Förtjänade jag inte de tio minuternas sömn?
-Okay, I'm just going to check twitter... Sa Grace och jag suckade. Jag skulle ändå inte kunna somna om nu. Jag satte mig istället upp i sängen och grep tag om min egen mobil som äntligen var full laddad igen. Då kom jag ihåg. Meddelandet från igår. Meddelandet ifrån Harry. Jag läste det igen för att se så att jag inte inbillat mig. Och nej, där var det. Det var verkligen där på riktigt. Jag måste ju skriva ett svar, men jag behövde hjälp. Grace borde kunna hjälpa mig. Hon hade ju lyckats bra med Kevin. Jag skulle ju bara be om några råd, för vad skulle man egentligen svara killen som man var kär i och som var kär i en tillbaks?
-Grace... I kind of have to tell you something. Sa jag och Grace tittade upp från sin mobil.
-What? Sa hon intresserat och jag drog ett djupt andetag. Sedan berättade jag det som hänt. Jag berättade om hur vi först träffat varandra under konsertdagen och hur vi sedan träffade varandra via Eleanor i London. Jag berättade om våran träff som troligtvis var en dejt och jag berättade om kramen som varit så speciell. Till sist berättade jag om sms:et och Grace tittade på mig med stora ögon.
-He seems to be a really cute one! Sa Grace och jag nickade generat.
-But I've got a problem. What should I answer him? Frågade jag och Grace tittade ironiskt på mig.
-Tell him exactly how you feel! Sa Grace och jag nickade igen. Hon hade rätt. Varför dölja det? Jag tyckte om honom, det gjorde jag. Men jag var rädd för att allt skulle gå fel. Vi var ju på varsin sida av atlanten.
-But... Började jag.
-I can't say anything else. You like him, he likes you. Why don't you just try? Frågade Grace och valde kläder för dagen. Jag funderade på saken och visste att det skulle ta tid innan jag samlat tillräckligt mod för att förklara mig. Jag la därför ifrån mig mobilen och steg upp.
Jakes Perspektiv:
Knacka eller inte knacka? Jag stod på min vanliga plats, utanför dörren till Graces och Cassies rum. Skulle jag låtsas som om allt var som vanligt igenom att knacka trots mitt beteende dagen innan. Jag ville ju att allt skulle bli som vanligt och att Cassie och jag skulle kunna umgås som normala människor. Jag hann inte tänka längre för handtaget trycktes ner och jag hann inte reagera innan jag möttes av Cassie i dörren.
-Hi... Sa jag osäkert och Cassie log försiktigt.
-Hi. Sa hon kort och verkade inte vara sur, vilket hon hade full rätt till.
-Grace, I'm going now! Ropade hon in i rummet och Grace svarade något otydligt innan Cassie stängde dörren.
Vi började gå, under tystnad. Ingen sa något och till sist blev det en aning pinsamt.
-So... how was it to be home? Frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen.
-Great... Sa hon och verkade en aning osäker. Jag förstod henne, det kunde inte vara lätt att veta med mig när jag betett mig så konstigt.
-Did you write something for the song? Frågade jag i ett försök med att få det att kännas som vanligt. Hon tittade bara på mig och nickade med ett leende. Ett leende som jag hade saknat.
Graces Perspektiv:
-Kevin, we will be late if you don't hurry up! Sa jag stängt och drog med mig Kevin till nästa lektion. Det kändes konstigt mellan oss. Det hade börjat redan igår när jag kom och han kramade om mig. Något hade förändrats mellan oss och jag visste inte om det var bra eller dåligt.
-Take it easy, Grace. We will be there in a minute... Sa Kevin och gick mig att sakta ner en aning. Jag visste varför jag var så otålig och ivrig. Det var för att idag skulle killarna från One Direction ha en intervju som jag helt enkelt inte fick missa. Kevin verkade tycka att jag blev allt jobbigare och jobbigare med mitt tjatande om One Direction, men de var faktiskt en del av mig som han fick acceptera. Jag skulle inte direkt välja bort honom för dem på något sätt. Vi kom inte försent till lektionen. Men jag var helt säker på att Kevin också märkte av den spända känslan mellan oss som blev allt värre under lektionen. Vi diskuterade inte saker på samma sätt längre, utan ville helst arbeta enskilt. Vad var påväg att hända? Skulle vi inte kunna vara tillsammans längre? Och isåfall, vad var anledningen?
Eleanors Perspektiv:
Två timmar kvar. Louis satt bredvid mig och verkade inte alls nervös. Men det var jag. Om bara två timmar skulle killarna ha sin intervju och de skulle säkerligen få den vanligaste frågan. Frågan om flickvänner. Men denna gång skulle Louis inte vara tyst. Han skulle berätta om mig. Mig! Och snart så skulle hela världen veta vem jag var. Det gjorde mig en aning nervös, men Louis hade lyckats lugna mig en aning.
-Are you still nervous? Frågade Louis och jag mötte hans blick.
-Maybe... Sa jag och han skrattade innan han kramade om mig.
-I have already told you. There's nothing to be worried about. Everyone is going to love you! Sa Louis uppmuntrande och jag log. Att han alltid lyckades övertyga mig så enkelt. Vi satt i en okänd lokal och väntade på att killarnas säkerhetsvakter skulle föra oss ut till bilarna. Jag skulle nämligen följa med till intervjun och sitta längst fram. Det skulle göra det lätt för Louis att peka ut mig och alla blickar skulle vändas mot mig. Jag mådde illa när jag tänkte på det.
-I love you... Viskade Louis och jag kände mig genast en aning lugnare.
Cassies Perspektiv:
Skoldagen hade varit förfärlig! Det var super stelt mellan mig och Jake, vilket var det ända jag kunde koncentrera mig på. Sista lektionen hade precis slutat och jag var ovanligt snabb ut från klassrummet, allt för att undvika Jake just nu. Jag tog en omväg mot mitt och Grace rum, för att Jake skulle tro att jag tagit den vanliga vägen. Även fastän jag varit snabb och undvikande, så sattes en hand på min axel efter några sekunder. Jakes hand. Jag försökte ignorera honom igenom att bara fortsätta gå, men hand starka hand stoppade mig.
-Okey, we need to talk... Sa han och jag nickade genast. Han ställde sig framför mig och jag vek undan blicken.
-What's wrong? Frågade han och jag tittade ironiskt på honom.
-Please tell me you're kidding! Sa jag och låtsades skratta.
-No, I just trying to get it like it was before! Sa Jake som om han var den enda som ansträngde sig.
-Me too! But you're just acting weird! When I first came yesterday did you just ignore me. But today do you act like nothing. You scares me! Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner i golvet. Jag hade inget mer att säga, så jag gick vidare. Jake försökte inte mer, utan lät mig gå. Jag pustade ut och försökte tänka bort det som precis hänt. När jag kom in genom dörren till mitt och Graces rum så satt hon klistrad framför sin dator. Hon hälsade inte ens på mig utan gapade bara stort. Jag skrattade lite åt hur hon såg ut, men inte ens då reagerade hon.
-Grace, what are you doing? Frågade jag roat.
-Louis isn't single anymore.. Sa hon och fortsatte stirra på skärmen.
-Who's Louis? Frågade jag förvirrat och kom fram till henne.
-The one from One Direction. Förklarade hon och jag suckade. Så klart, det borde jag ha förstått. Allt handlade ju om dem.
-You should be glad for him! Sa jag.
-I'm, but look. Do you see who it is? Frågade Grace och visade mig en bild på två personer som jag lätt kunde känna igen. Vad var det här?
Okej, väldigt många perspektiv i ett kapitel, men jag är nöjd. Mycket händer mellan alla. Jag gissar på att ni vet vilka som befinner sig på bilden som Cassie precis har fått se ;) Nästa kapitel kommer bli en aning mer händelserikt. x
2012-12-27
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 22
Back again- Kapitel 22
Tidigare: Men om det skulle kunna bli något mellan dem, så fick han faktiskt anstränga sig lite mer. Egentligen var det ganska ironiskt att jag sa så. Jag, som aldrig vågat ta första steget. Jag somnade med ett leende på läpparna när jag tänkte tillbaka på första gången då jag träffade Louis.
Cassies Perspektiv;
Jag hade sovit bort halva dagen och vaknade vid lunch tid. Jag fick lite halvt panik direkt, för idag var dagen som jag skulle åka tillbaks till LA. Väskorna var packade och jag visste vart jag hade allt, ändå kändes det som om jag hade glömt något. Jag greppade tag i mobilen från sängen, men kom sedan på att den fortfarande var död sedan gårdagen. Jag tappade genast humöret och orkade inte gräva upp laddaren från väskan som var ordentligt packad. Istället gick jag upp och fixade mig iordning. Mamma kom in i rummet med ett ansträngt leende.
-I'll miss you, sweetie... Sa mamma och jag kramade om henne.
-I'll miss you too... Sa jag och lyckades hålla tårarna inne. Det kändes verkligen hemskt att lämna sin mamma och veta att hon skulle vara helt ensam.
-I have bought you something... Sa mamma och släppte taget om mig för att ta upp något ur fickan.
-Mum, you didn't have to! Sa jag och försökte protestera.
-I saw it and thought about you... I want you to have it. Sa mamma och log medans hon drog upp ett halsband ur fickan. Det var inte för stort och inte heller för mycket. På kedjan hängde två berlocker. Det var två noter. En stor och en liten.
-I love it! Sa jag och mamma log stolt. Hon hjälpte mig att sätta på det och lämnade mig sedan ifred efter att ha givit mig ännu en kram.
Jag tittade på klockan. Om tre timmar skulle jag behöva åka mot flygplatsen. På tre timmar var det inte mycket jag behövde göra. Men det fanns en sak. Jag skulle säga hejdå till Eleanor och killarna. Jag orkade fortfarande inte packa upp min mobilladdare, utan gick mot Harrys och Louis' lägenhet utan att veta om de var där. Jag hade ju lovat Eleanor att vi skulle träffas och jag hoppades innerligt på att hon inte var ute och gjorde något. Det kändes konstigt att gå omkring utan mobil, men ändå befriande. Ingen kunde nå mig, vilket både var oroande och skönt. Jag lyckades koncentrera mig på annat. Höst vädret var ovanligt fint och det var verkligen typiskt att jag skulle åka tillbaks då vädret var som bäst. Men vädret i LA var säkerligen inte mycket värre. Efter några få minuter skymtade jag lägenheten längre fram. Jag tog trapporna istället för att vänta på hissen. Fyra våningar upp. Jag drog ett djupt andetag innan jag ringde på. Jag var nervös och visste varför. Det var inte för att jag skulle behöva säga hejdå till Eleanor. Nej, det var för att på andra sidan den dörren fanns troligtvis Harry.
Jag hörde fotsteg innanför dörren och någon sekund senare öppnades dörren. Dör stod han. Harry. Han sken upp i ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaks.
-Hi... what are you doing here? Frågade han och jag blev genast nervös. Var det fel att jag kom dit?
-Eh... I'm going to meet Eleanor. Sa jag och han verkade också bli en aning förvirrad.
-Oh, but she and Louis isn't here... Sa Harry och log ursäktande.
-Okay, when will she come back? Frågade jag och jag började bli orolig för att inte hinna träffa henne innan jag skulle åka igen.
-I don't know... but I think it will be late. Sa Harry fundersamt.
-Okey, I'll go out and search for her. Sa jag och vände mig för att gå ner för trappan igen.
-Cassie, wait! Ropade Harry efter mig och jag vände mig om igen. Han gick ut efter mig, så att han också stod i trapphuset.
-There's something I need to tell you... But I really don't know how. There's something about me and I'm too scared to tell you. I know that you will find out about it some day. And when you do, could you please try to understand why I didn't tell you? Frågade han och jag vart genast väldigt förvirrad. Vad pratade han om? Varför kunde han inte bara berätta vad han ville säga?
-Please, promise me that you just try to understand! Sa Harry bedjande.
-Okey, I promise... Sa jag, fortfarande förvirrad.
-Thank you... Sa han med ett leende och verkade slappna av en aning. Men jag slappnade inte av. Vad var det han dolde? Tankarna flög omkring och jag hade svårt att koncentrera mig på verkligheten.
-So you are going back today? Frågade Harry för att avbryta tystnaden. Jag nickade.
-We'll really miss you, promise to text me! Sa han och jag log en aning generat.
-I promise. Sa jag och han log tillbaks. Vårt lilla samlat fortsatte och jag kände mig mer och mer avslappnad. Det var så otroligt lätt att prata med Harry. Det bara flöt på, precis som dagen innan. Till sist sneglade jag på klockan och insåg att tiden flugit iväg. Jag behövde fortfarandra träffa Eleanor och det kunde ta ett bra tag att hitta henne. Jag tittade ursäktande på Harry som genast förstod att jag behövde gå.
-Goodbye then... Sa han och jag kunde inte låta bli. Jag kramade om honom. Jag satte mina armar runt hans nacke och andades in hans doft. Det tog ett långt tag innan vi släppte varandra. Harry log stort mot mig och jag tittade generat ner. Jag kände definitivt något speciellt för honom.
-Goodbye. Sa jag med ett leende innan jag återigen gick mot trappan.
-Promise to text me! Ropade Harry efter mig när jag var påväg ner.
-I promise! Ropade jag tillbaks och log stort för mig själv medans jag halv skuttade nerför trapporna. När jag kom ut ur lägenhetsbyggnaden så insåg jag hur liten chansen var att jag skulle hitta henne. Hon kunde vara vart som helst! London var stort och det skulle ta flera dagar att leta upp henne. Men jag gav inte upp. Jag satte mig ner på trappan utanför dörren till byggnaden. Jag kunde vänta, åtminstonde ett tag, för sedan skulle jag behöva gå hem för att förbereda mig in i det sista. Jag vart snabbt uttråkad av att bara sitta där och jag hade dessutom ingen mobil att roa mig med. Det skulle bli konstigt om jag gick upp till Harry igen, eftersom vi redan sagt hejdå och den där kramen hade varit något mer än bara vänskaplig. Jag funderade istället på vad Harry hade pratat om. Vad var det han inte klarade av att berätta? Vad det än var så oroade det mig. Det kunde ju inte vara bra, eftersom han varit så orolig för hur jag skulle reagera. Klockan blev till sist väldigt mycket och jag insåg att jag aldrig skulle hinna säga hejdå till Eleanor öga mot öga. Vart kunde hon vara? Vad kunde ta så lång tid att hon inte hann säga hejdå till mig innan jag skulle åka för att vara borta i flera månader till. Jag blev allt mer nerstämd för varje steg jag tog. Jag försökte tänka possitivt. Vi kunde ju alltid ringa till varandra och hon hade sagt att hon skulle försöka hälsa på. Dessutom fanns det annat att oroa sig för nu. Vad skulle jag säga till Jake när vi möttes igen? Det skulle säkerligen vara väldigt stelt mellan oss. Till sist kom jag hem och mamma verkade redan vara klar, så jag skyndade mig upp på mitt rum för att hämta mina väskor som var noggrant packade.
Eleanors Perspektiv:
Louis och jag hade varit ute på stan tillsammans hela förmiddagen och satt nu på ett mysigt, litet fik. Vi hade lyckats undvika de flesta fansen och det hade varit underbart väder. En underbar dag, helt enkelt.
-Eleanor, there's something I want to talk with you about... Sa Louis efter att ha druckit lite av sitt te. Jag svarade inte, utan väntade bara på att han skulle fortsätta.
-We have been together for like more than a month and I'm ready to let everyone know about us. Sa Louis med ett litet leende. Jag blev chockad, överlycklig och fundersam samtidigt. Jag älskade Louis, det gjorde jag. Att han redan ville gå ut med att det faktiskt var vi gjorde mig både glad och fundersam. När fansen fick veta så skulle alla plötsligt veta vem jag var. Rykten skulle spridas, åsikter skulle uppkomma och jag skulle inte längre kunna gömma mig. Jag vart plötsligt lite rädd, men min kärlek till Louis var för stark för att rädslan skulle kunna ta över. Ja, jag var också redo.
-So, what do you say? Frågade Louis osäkert.
-I think it's a great idea! Sa jag och Louis sken upp i ett enormt leende.
-I love you... Sa han och sträckte sig över bordet för att kyssa mig.
-I love you too... Sa jag med ett leende efter att hans läppar lämnat mina. Flera hade ju sett mig och Louis tillsammans förut, men varje gång någon frågade om oss hade Louis struntat i att svara eller låtsats som om jag inte var någon speciell. Men nu, nästa gång någon frågade, så skulle han faktiskt erkänna att det var vi! Jag var så förfärligt lycklig och hade inte en tanke på hur mycket klockan var. Någon timme senare insåg att det var dagen då Cassie skulle åka tillbaks till LA. Jag tittade hastigt på klockan och fick sedan bråttom. Jag visste inte vilken tid hon skulle åka, men jag ville hinna säga hejdå. Louis kom förvirrat ut från fiket efter mig och jag förklarade situationen. Vi gick snabbt mot Cassies hus som inte låg särskilt långt bort.
-Why don't you just call her? Frågade Louis när vi kommit halvvägs och jag insåg att han hade rätt. Varför hade vi så otroligt bråttom när jag lika gärna kunde ringa och fråga om hon var hemma. Jag drog fram mobilen ur fickan, utan att stanna. Inga signaler började tjuta. Hennes mobil var alltså avstängd. Kanske satt hon då redan på planet och jag hade glömt henne totalt. Jag gick in för att skicka ett meddelande till henne, men såg då att hon inte hade sett det som jag skickade igår kväll. Det om att vi behövde prata. Hade något hänt henne? Hon hade ju alltid mobilen med sig, så varför hade hon inte sett mitt sms? Jag vart en aning orolig och fick ännu mer bråttom hem till henne, med Louis i hälarna. När vi till slut kom fram så var huset låst och ingen var hemma. Toppen! Vad skulle jag göra nu? Jag hade glömt att säga hejdå till min bästa vän och nu skulle jag inte få se henne på flera månader.
-She will understand, just call her later... Sa Louis lugnande och tog min hand. Jag visste att han hade rätt, men det kändes ändå som om jag hade svikit henne. Vi gick mot Louis' och Harrys lägenhet istället, fortfarande hand i hand och nu hade vi inte lika bråttom. När vi kom innanför dörren så kom Harry i full fart.
-Cassie was here... Sa han och jag reagerade direkt.
Cassies Perspektiv:
Flygresan var oändlig och super trist. Jag var hela tiden orolig och arg på mig själv. Varför kunde jag inte bara ha laddat mobilen dagen innan och ring till Eleanor? Hade det verkligen varit nödvändigt att sova bort halva dagen istället för att träffa henne? Tankarna snurrade runt och jag blev hela tiden mer och mer besviken på mig själv. Jag försökte trösta mig själv med att jag skulle få träffa Grace igen och det fick mig genast på bättre humör. När jag äntligen kom fram så var jag utmattad, eftersom det egentligen var natt i London, men bara för middag i LA. Cindy mötte mig denna gången också och var lika pratglad som förra gången. Hon frågade mycket om hur det var i London och om hur mitt lov varit. Jag försökte vara artig genom att fråga tillbaks, men orkade sedan inte bry mig eftersom jag var helt slut. Det var tur att skolan inte skulle börja förän nästa dag. När vi till slut stannade till framför skolan så fick jag ny kraft. Jag var tillbaka och kunde faktiskt erkänna att jag hade saknat det. Jag hade saknat hettan och hela grejen med att bo i Los Angeles istället för London. Jag såg en grupp människor samlade vid en uteplats utanför skolentrén. Jag kände genast igen Grace bland dem. Hennes blonda hår tydde mycket väl på att det var hon. Jag räknade människorna. Sju stycken. Det innebar att Jake var med. Jake, ja. Hur skulle det här gå?
Äntligen! Det känns som en del av min skrivlust kommer tillbaks. Det går framåt nu och mycket hände i detta kapitel, iallafall enligt mig. Hur ska det här gå? Cassie verkar ha en förmåga att komplicera saker och ting ;) x
(Förlåt om det är stavfel, orkar verkligen inte läsa igenom!)
2012-12-22
Kategori: Gotta be us
Gotta be us- Kapitel 21
What did she say?- Kapitel 21
Tidigare: Hon var den första som faktiskt velat tillbringa tid med mig för att jag är jag. Jag vågade inte riskera det nu. Men ett nytt problem uppstod. Vad skulle jag svara henne om jag inte kunde säga sanningen?
Harrys Perspektiv:
-Goodbye, then... Sa hon när vi kom fram till en korsning.
-Oh, you're going that way? Frågade jag fastän det var helt självklart. Jag blev hela tiden nervös och hann inte tänka efter innan jag sa något. Hon nickade bara som svar.
-Okey, goodbye... Sa jag och log. Hon kramade förvånande nog om mig. Det var bara en snabb kram, men det hade räckt för att göra mig knäsvag. Men det fanns fortfarande ett problem. Hon visste ännu inte att det var den berömda Harry Styles som hon kramade om. Nej, jag hade inte tagit det steget idag. Jag hade inte berättat det än. Varför skulle det vara så svårt? Vad var problemet egentligen? Varför sa jag det inte bara rakt ut och lät henne reagera som hon gjorde? Var jag rädd för vad som skulle hända om hon reagerade på fel sätt? Alla frågor snurrade runt medan Cassie långsamt försvann på den andra gatan. Jag kom sedan på att jag inte kunde stå och stirra sådär efter henne, så jag väckte mig själv ur dagdrömmandet och gick mot min och Louis' lägenhet. Både Eleanor och Louis var hemma och de tittade nyfiket på mig när jag kom in.
-What did she say? Frågade Eleanor exalterat. Jag kliade mig i bakhuvudet, i en gest som visade att jag var nervös. Vad skulle jag säga? Eleanor hade blivit överlycklig över att jag kunde sköta grejen med att berätta för Cassie, men jag hade inte heller vågat.
-I... I like... I didn't tell her. Sa jag och Eleanor gapade stort innan hon fick någon sorts ångestattack.
-You didn't tell her... Sa Eleanor och det lät som en blandning mellan ett påstående och en fråga.
-It's okay, we can tell her tomorrow... Sa jag och försökte lugna Eleanor.
-No, we can't! Cause she's going back to LA tomorrow and will be gone for almost three months! Sa Eleanor nästan hysteriskt och började nervöst gå omkring. Jag tittade på Louis med en blick som frågade vad vi skulle göra. Han ryckte bara på axlarna och tittade sedan tillbaks på Eleanor. Nu stod mycket på spel. Om Cassie inte fick veta ''den stora hemligheten'' via oss så skulle hon säkerligen få reda på det av någon annan. Det skulle sluta i en katastrof. Cassie skulle bli ovän med Eleanor som skulle bryta ihop. Louis skulle då också bli olycklig och jag visste en sak nu som jag inte visste förut. Jag tyckte om Cassie. Det kunde jag nu avgöra efter att ha tillbringat flera timmar tillsammans, bara hon och jag. Nu visste jag även att hon skulle försvinna dagen efter och vara borta i ungefär tre månader! Skulle jag stå ut? Okej, nu fick jag ta mig samman. Cassie och jag var fortfarande bara på vänskaps-nivån, vi skulle inte kunna utveckla något mer på mindre än ett dygn och jag var tvungen att låta henne veta.
Cassies Perspektiv:
Dagen hade varit otrolig. Allt med Harry kändes bara bättre och bättre. Jag visste inte om han kände samma sak, men varje gång jag såg honom kunde jag inte låta bli att le. Men jag visste att kärlek bar ainnebar trubbel. Alla mina tidigare förhållanden hade slutat i att jag blev sårad. Det senaste hade varit värst. Josh, hette han och betydde verkligen allt för mig. Men en dag ignorerade han mig totalt och dagen efter sa han att han inte längre hade känslor för mig pch jag fick reda på att han hade en annan. Sedan dess hade jag faktiskt varit rädd för att bli kär igen. Kanske var det därför kyssen med Jake kändes helt fel. Jag var bara rädd för att låta honom komma in i mitt liv som något annan än en vän. Det var egentligen bara fegt av mig, för jag kunde inte vara singel för alltid. Jag skulle ta itu med det dagen efter. Dagen då jag skulle tillbaka till LA. Jag skulle sakna Eleanor något förfärligt, men jag saknade Grace och Jake när jag inte fick vara med dem. Nu när jag och Harry hade lärt känna varandra ordentligt, så kändes det faktiskt som om jag skulle sakna honom också, men på ett annat sätt. Jag vart nu en aning rädd för morgondagen, för kanske skulle Jake inte ens vara där. Han kanske inte var redo att komma tillbaks igen och då skulle jag aldrig kunna prata med honom. Jag drog upp mobilen ur fickan, för att skicka ett sms till honom. I samma sekund som jag ska börja skriva så dog mobilen. Toppen, inget batteri och jag hade lyckats slarva bort min laddare. Mamma jobbade sent idag, trots att det var sista kvällen jag var hemma och jag kunde inte fråga henne om hon lyckligtvis visste vart min mobilladdare hade tagit vägen.
Jag letade i flera timmar, bara för att få min mobil att fungera igen. Jag gav upp när jag insåg att jag redan hade packat ner den inför resan tillbaks imorgon. Den låg längst ner och det var för sent på kvällen för att jag skulle orka packa upp allt igen. Jag fixade mig istället iordning för kvällen och la mig sedan i sängen. Tankarna snurrade runt, vilket de ofta gjorde just när jag skulle sova. Det fanns en sak jag inte kunnat göra nu under de få dagarna som jag var hemma. Det var att spendera lite tid med min pappa. Han hade verkligen gått vidare och struntade fullt i mig och mamma. När jag somnade den kvällen så hade jag bilden av Harry i huvudet. Hans leende lös starkare än solen och jag kände plötsligt att dessa få dagar som jag varit hemma, inte var tillräckligt.
Eleanors Perspektiv:
Louis sov redan bredvid mig, men jag var för rastlös för att kunna sova. Cassie visste fortfarande inte om den lilla hemligheten om killarna och det kändes som om det var mitt fel. Det kändes som om det var jag som svek henne igenom att inte berätta. Jag hade haft min chans nu, väldigt länge. Men bara skjutit på det om och om igen. Nu räckte det! Jag tog fram min mobil och skrev ett sms till Cassie. ''We really need to talk! xx'' När jag skickat iväg sms:et så kände jag mig en aning lugnare. Varför kunde hon inte få veta det imorgon, precis som Harry föreslagit? Det var dagen hon skulle åka tillbaka till LA och det skulle kännas konstigt att ge henne en chock som det sista jag gjorde. För det var verkligen vad hon skulle få. En chock. Jag såg på Harry hur han verkligen tyckte om Cassie. Men om det skulle kunna bli något mellan dem, så fick han faktiskt anstränga sig lite mer. Egentligen var det ganska ironiskt att jag sa så. Jag, som aldrig vågat ta första steget. Jag somnade med ett leende på läpparna när jag tänkte tillbaka på första gången då jag träffade Louis.
Känns som om jag börjar tappa en hel del på novellen. Det är så mycket annat som snurrar just nu och jag tappar inspirationen. Har ni tips eller funderingar- kommentera! Det skulle verkligen uppskattas av mig just nu, när idéerna inte är tillräckligt bra. x (förlåt om det är stavfel, orkar inte läsa igenom)
