Så vad säger ni?

 

 

Tidigare:

Weird- Kapitel 23 

 

 

 

 

 

-He will talk to you, I promise! Sa Grace uppmuntrande medans vi försökte sova. Det var Jake vi samtalade om. Vi var båda super trötta och orkade inte prata om allt som hänt under lovet, pågrund av dygn förändringen. Men under alla de senaste timmarna sedan jag anlände, så hade Jake bara sagt hej till mig. Inget mer. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag hade iallafall trott att det skulle vara bättre än såhär mellan oss.

 

-I hope so... Sa jag och fick inget svar. Grace hade somnat och jag höll på att göra samma sak när min mobil plötsligt plingade till. Det var Harry och jag sken upp i ett leende trots att jag var döds trött. Jag hade döpt om honom till något lite mer passande och utan något direkt namn, för att ingen skulle veta vem det var. Him hette han. Och självklart gjorde det lilla hjärtat på slutet allt mycket större. Jag hade funderat på det länge nu. Ända sedan den där kramen faktiskt. Var det något mer än bara vänskap mellan mig och Harry? Jag visste inte, men när jag öppnade meddelandet så fylldes hela min mage med enorma fjärilar som verkade vara ute efter att förgöra mig. Jag läste meddelandet igen och visste inte vad jag skulle göra. I don't know if you know this, but I'm in love with you.. Det var för mycket att hantera. Han hade alltså känslor för mig. Var det samma känslor som jag hade för honom? Hans leende, de perfekta lockarna, de obeskrivligt perfekta ögonen och hela hans personlighet, det var något med honom. Och det var något som skedde inom mig när jag tänkte på honom. Jag kände igen känslan, mycket väl. Det var kärlek och jag var riktigt vettskrämd. Jag hade blivit dumpad så många gånger förut, även om det inte var något seriöst. Jag ville inte att det skulle ske igen. Vågade jag verkligen skriva ett svar och visa att jag läst hans meddelande? Jag lät det vänta till morgondagen, kanske skulle jag kunna tänka klarare då.

 

 

Jag hade skickat det. Jag hade skickat det. Jag hade faktiskt skickat det! Glädjen skrek i mig, men jag var även rädd. Tänk om hon inte kände samma sak. Tänk om jag hade gjort bort mig totalt och aldrig mer skulle kunna träffa henne. Jag orkade inte räkna timmarna, men antog att det var natt i Los Angeles just nu, så jag hoppades inte på något svar. Hon kanske inte skulle svara även om hon läste meddelandet. Kanske hade jag bara gjort bort mig totalt. Jag orkade inte låta tankarna ta över just nu, så jag tog mig ur sängen och rotade i köket efter frukost. Eleanor var lite halvt sur på mig sedan igår. Jag hade pratat med Cassie, medans hon inte hade det. Hon hade verkligen velat säga hejdå till henne, men jag hade inte ringt henne för att säga att Cassie väntade på henne. Jag hade bett om förlåtelse, men förstod att det skulle ta ett tag innan hon blev sådär otroligt glad igen. Eleanor hade inte heller blivit speciellt glad när jag sa att jag inte berättade om den lilla hemligheten för Cassie. Jag hade haft min chans igår och det hade varit ett perfekt tillfälle, men det gick verkligen inte. Men Cassie hade lovat mig en sak. Att när hon väl fick reda på det så skulle hon försöka förstå varför jag inte ville berätta det från början. Jag hoppades innerligt på att hon skulle hålla det löftet och inte tycka illa om mig för att jag ljög under hela den tiden som vi lärde känna varandra. För det var exakt vad jag gjort. Ljugit.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vi började gå, under tystnad. Ingen sa något och till sist blev det en aning pinsamt.

 

-So... how was it to be home? Frågade jag i ett försök att lätta upp stämningen.

 

-Great... Sa hon och verkade en aning osäker. Jag förstod henne, det kunde inte vara lätt att veta med mig när jag betett mig så konstigt.

 

-Did you write something for the song? Frågade jag i ett försök med att få det att kännas som vanligt. Hon tittade bara på mig och nickade med ett leende. Ett leende som jag hade saknat.

 

 

-Kevin, we will be late if you don't hurry up! Sa jag stängt och drog med mig Kevin till nästa lektion. Det kändes konstigt mellan oss. Det hade börjat redan igår när jag kom och han kramade om mig. Något hade förändrats mellan oss och jag visste inte om det var bra eller dåligt.

 

-Take it easy, Grace. We will be there in a minute... Sa Kevin och gick mig att sakta ner en aning. Jag visste varför jag var så otålig och ivrig. Det var för att idag skulle killarna från One Direction ha en intervju som jag helt enkelt inte fick missa. Kevin verkade tycka att jag blev allt jobbigare och jobbigare med mitt tjatande om One Direction, men de var faktiskt en del av mig som han fick acceptera. Jag skulle inte direkt välja bort honom för dem på något sätt. Vi kom inte försent till lektionen. Men jag var helt säker på att Kevin också märkte av den spända känslan mellan oss som blev allt värre under lektionen. Vi diskuterade inte saker på samma sätt längre, utan ville helst arbeta enskilt. Vad var påväg att hända? Skulle vi inte kunna vara tillsammans längre? Och isåfall, vad var anledningen?

 

 

 

 

 

 

 

 

Skoldagen hade varit förfärlig! Det var super stelt mellan mig och Jake, vilket var det ända jag kunde koncentrera mig på. Sista lektionen hade precis slutat och jag var ovanligt snabb ut från klassrummet, allt för att undvika Jake just nu. Jag tog en omväg mot mitt och Grace rum, för att Jake skulle tro att jag tagit den vanliga vägen. Även fastän jag varit snabb och undvikande, så sattes en hand på min axel efter några sekunder. Jakes hand. Jag försökte ignorera honom igenom att bara fortsätta gå, men hand starka hand stoppade mig.

 

-Okey, we need to talk... Sa han och jag nickade genast. Han ställde sig framför mig och jag vek undan blicken.

 

-What's wrong? Frågade han och jag tittade ironiskt på honom.

 

-Please tell me you're kidding! Sa jag och låtsades skratta.

 

-No, I just trying to get it like it was before! Sa Jake som om han var den enda som ansträngde sig.

 

-Me too! But you're just acting weird! When I first came yesterday did you just ignore me. But today do you act like nothing. You scares me! Sa jag hysteriskt och Jake tittade skyldigt ner i golvet. Jag hade inget mer att säga, så jag gick vidare. Jake försökte inte mer, utan lät mig gå. Jag pustade ut och försökte tänka bort det som precis hänt. När jag kom in genom dörren till mitt och Graces rum så satt hon klistrad framför sin dator. Hon hälsade inte ens på mig utan gapade bara stort. Jag skrattade lite åt hur hon såg ut, men inte ens då reagerade hon.

 

-Grace, what are you doing? Frågade jag roat.

 

-Louis isn't single anymore.. Sa hon och fortsatte stirra på skärmen.

 

-Who's Louis? Frågade jag förvirrat och kom fram till henne.

 

-The one from One Direction. Förklarade hon och jag suckade. Så klart, det borde jag ha förstått. Allt handlade ju om dem.

 

-You should be glad for him! Sa jag.

 

-I'm, but look. Do you see who it is? Frågade Grace och visade mig en bild på två personer som jag lätt kunde känna igen. Vad var det här?

---

 

 

 

Jag hade sovit bort halva dagen och vaknade vid lunch tid. Jag fick lite halvt panik direkt, för idag var dagen som jag skulle åka tillbaks till LA. Väskorna var packade och jag visste vart jag hade allt, ändå kändes det som om jag hade glömt något. Jag greppade tag i mobilen från sängen, men kom sedan på att den fortfarande var död sedan gårdagen. Jag tappade genast humöret och orkade inte gräva upp laddaren från väskan som var ordentligt packad. Istället gick jag upp och fixade mig iordning. Mamma kom in i rummet med ett ansträngt leende.

 

-I'll miss you, sweetie... Sa mamma och jag kramade om henne.

 

-I'll miss you too... Sa jag och lyckades hålla tårarna inne. Det kändes verkligen hemskt att lämna sin mamma och veta att hon skulle vara helt ensam.

 

-I have bought you something... Sa mamma och släppte taget om mig för att ta upp något ur fickan.

 

-Mum, you didn't have to! Sa jag och försökte protestera.

 

-I saw it and thought about you... I want you to have it. Sa mamma och log medans hon drog upp ett halsband ur fickan. Det var inte för stort och inte heller för mycket. På kedjan hängde två berlocker. Det var två noter. En stor och en liten.

 

-I love it! Sa jag och mamma log stolt. Hon hjälpte mig att sätta på det och lämnade mig sedan ifred efter att ha givit mig ännu en kram.

 

Jag tittade på klockan. Om tre timmar skulle jag behöva åka mot flygplatsen. På tre timmar var det inte mycket jag behövde göra. Men det fanns en sak. Jag skulle säga hejdå till Eleanor och killarna. Jag orkade fortfarande inte packa upp min mobilladdare, utan gick mot Harrys och Louis' lägenhet utan att veta om de var där. Jag hade ju lovat Eleanor att vi skulle träffas och jag hoppades innerligt på att hon inte var ute och gjorde något. Det kändes konstigt att gå omkring utan mobil, men ändå befriande. Ingen kunde nå mig, vilket både var oroande och skönt. Jag lyckades koncentrera mig på annat. Höst vädret var ovanligt fint och det var verkligen typiskt att jag skulle åka tillbaks då vädret var som bäst. Men vädret i LA var säkerligen inte mycket värre. Efter några få minuter skymtade jag lägenheten längre fram. Jag tog trapporna istället för att vänta på hissen. Fyra våningar upp. Jag drog ett djupt andetag innan jag ringde på. Jag var nervös och visste varför. Det var inte för att jag skulle behöva säga hejdå till Eleanor. Nej, det var för att på andra sidan den dörren fanns troligtvis Harry.

 

Jag hörde fotsteg innanför dörren och någon sekund senare öppnades dörren. Dör stod han. Harry. Han sken upp i ett leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaks.

 

-Hi... what are you doing here? Frågade han och jag blev genast nervös. Var det fel att jag kom dit?

 

-Eh... I'm going to meet Eleanor. Sa jag och han verkade också bli en aning förvirrad.

 

-Oh, but she and Louis isn't here... Sa Harry och log ursäktande.

 

-Okay, when will she come back? Frågade jag och jag började bli orolig för att inte hinna träffa henne innan jag skulle åka igen.

 

-I don't know... but I think it will be late. Sa Harry fundersamt.

 

-Okey, I'll go out and search for her. Sa jag och vände mig för att gå ner för trappan igen.

 

-Cassie, wait! Ropade Harry efter mig och jag vände mig om igen. Han gick ut efter mig, så att han också stod i trapphuset.

 

-There's something I need to tell you... But I really don't know how. There's something about me and I'm too scared to tell you. I know that you will find out about it some day. And when you do, could you please try to understand why I didn't tell you? Frågade han och jag vart genast väldigt förvirrad. Vad pratade han om? Varför kunde han inte bara berätta vad han ville säga?

 

-Please, promise me that you just try to understand! Sa Harry bedjande.

 

-Okey, I promise... Sa jag, fortfarande förvirrad.

 

-Thank you... Sa han med ett leende och verkade slappna av en aning. Men jag slappnade inte av. Vad var det han dolde? Tankarna flög omkring och jag hade svårt att koncentrera mig på verkligheten.

 

-So you are going back today? Frågade Harry för att avbryta tystnaden. Jag nickade.

 

-We'll really miss you, promise to text me! Sa han och jag log en aning generat.

 

-I promise. Sa jag och han log tillbaks. Vårt lilla samlat fortsatte och jag kände mig mer och mer avslappnad. Det var så otroligt lätt att prata med Harry. Det bara flöt på, precis som dagen innan. Till sist sneglade jag på klockan och insåg att tiden flugit iväg. Jag behövde fortfarandra träffa Eleanor och det kunde ta ett bra tag att hitta henne. Jag tittade ursäktande på Harry som genast förstod att jag behövde gå.

 

-Goodbye then... Sa han och jag kunde inte låta bli. Jag kramade om honom. Jag satte mina armar runt hans nacke och andades in hans doft. Det tog ett långt tag innan vi släppte varandra. Harry log stort mot mig och jag tittade generat ner. Jag kände definitivt något speciellt för honom.

 

-Goodbye. Sa jag med ett leende innan jag återigen gick mot trappan.

 

-Promise to text me! Ropade Harry efter mig när jag var påväg ner.

 

-I promise! Ropade jag tillbaks och log stort för mig själv medans jag halv skuttade nerför trapporna. När jag kom ut ur lägenhetsbyggnaden så insåg jag hur liten chansen var att jag skulle hitta henne. Hon kunde vara vart som helst! London var stort och det skulle ta flera dagar att leta upp henne. Men jag gav inte upp. Jag satte mig ner på trappan utanför dörren till byggnaden. Jag kunde vänta, åtminstonde ett tag, för sedan skulle jag behöva gå hem för att förbereda mig in i det sista. Jag vart snabbt uttråkad av att bara sitta där och jag hade dessutom ingen mobil att roa mig med. Det skulle bli konstigt om jag gick upp till Harry igen, eftersom vi redan sagt hejdå och den där kramen hade varit något mer än bara vänskaplig. Jag funderade istället på vad Harry hade pratat om. Vad var det han inte klarade av att berätta? Vad det än var så oroade det mig. Det kunde ju inte vara bra, eftersom han varit så orolig för hur jag skulle reagera. Klockan blev till sist väldigt mycket och jag insåg att jag aldrig skulle hinna säga hejdå till Eleanor öga mot öga. Vart kunde hon vara? Vad kunde ta så lång tid att hon inte hann säga hejdå till mig innan jag skulle åka för att vara borta i flera månader till. Jag blev allt mer nerstämd för varje steg jag tog. Jag försökte tänka possitivt. Vi kunde ju alltid ringa till varandra och hon hade sagt att hon skulle försöka hälsa på. Dessutom fanns det annat att oroa sig för nu. Vad skulle jag säga till Jake när vi möttes igen? Det skulle säkerligen vara väldigt stelt mellan oss. Till sist kom jag hem och mamma verkade redan vara klar, så jag skyndade mig upp på mitt rum för att hämta mina väskor som var noggrant packade.

 

 

Louis och jag hade varit ute på stan tillsammans hela förmiddagen och satt nu på ett mysigt, litet fik. Vi hade lyckats undvika de flesta fansen och det hade varit underbart väder. En underbar dag, helt enkelt. 

 

-Eleanor, there's something I want to talk with you about... Sa Louis efter att ha druckit lite av sitt te. Jag svarade inte, utan väntade bara på att han skulle fortsätta.

 

-We have been together for like more than a month and I'm ready to let everyone know about us. Sa Louis med ett litet leende. Jag blev chockad, överlycklig och fundersam samtidigt. Jag älskade Louis, det gjorde jag. Att han redan ville gå ut med att det faktiskt var vi gjorde mig både glad och fundersam. När fansen fick veta så skulle alla plötsligt veta vem jag var. Rykten skulle spridas, åsikter skulle uppkomma och jag skulle inte längre kunna gömma mig. Jag vart plötsligt lite rädd, men min kärlek till Louis var för stark för att rädslan skulle kunna ta över. Ja, jag var också redo.

 

-So, what do you say? Frågade Louis osäkert.

 

-I think it's a great idea! Sa jag och Louis sken upp i ett enormt leende.

 

-I love you... Sa han och sträckte sig över bordet för att kyssa mig.

 

-I love you too... Sa jag med ett leende efter att hans läppar lämnat mina. Flera hade ju sett mig och Louis tillsammans förut, men varje gång någon frågade om oss hade Louis struntat i att svara eller låtsats som om jag inte var någon speciell. Men nu, nästa gång någon frågade, så skulle han faktiskt erkänna att det var vi! Jag var så förfärligt lycklig och hade inte en tanke på hur mycket klockan var. Någon timme senare insåg att det var dagen då Cassie skulle åka tillbaks till LA. Jag tittade hastigt på klockan och fick sedan bråttom. Jag visste inte vilken tid hon skulle åka, men jag ville hinna säga hejdå. Louis kom förvirrat ut från fiket efter mig och jag förklarade situationen. Vi gick snabbt mot Cassies hus som inte låg särskilt långt bort.

 

-Why don't you just call her? Frågade Louis när vi kommit halvvägs och jag insåg att han hade rätt. Varför hade vi så otroligt bråttom när jag lika gärna kunde ringa och fråga om hon var hemma. Jag drog fram mobilen ur fickan, utan att stanna. Inga signaler började tjuta. Hennes mobil var alltså avstängd. Kanske satt hon då redan på planet och jag hade glömt henne totalt. Jag gick in för att skicka ett meddelande till henne, men såg då att hon inte hade sett det som jag skickade igår kväll. Det om att vi behövde prata. Hade något hänt henne? Hon hade ju alltid mobilen med sig, så varför hade hon inte sett mitt sms? Jag vart en aning orolig och fick ännu mer bråttom hem till henne, med Louis i hälarna. När vi till slut kom fram så var huset låst och ingen var hemma. Toppen! Vad skulle jag göra nu? Jag hade glömt att säga hejdå till min bästa vän och nu skulle jag inte få se henne på flera månader.

 

-She will understand, just call her later... Sa Louis lugnande och tog min hand. Jag visste att han hade rätt, men det kändes ändå som om jag hade svikit henne. Vi gick mot Louis' och Harrys lägenhet istället, fortfarande hand i hand och nu hade vi inte lika bråttom. När vi kom innanför dörren så kom Harry i full fart.

 

-Cassie was here... Sa han och jag reagerade direkt.

 

 

Flygresan var oändlig och super trist. Jag var hela tiden orolig och arg på mig själv. Varför kunde jag inte bara ha laddat mobilen dagen innan och ring till Eleanor? Hade det verkligen varit nödvändigt att sova bort halva dagen istället för att träffa henne? Tankarna snurrade runt och jag blev hela tiden mer och mer besviken på mig själv. Jag försökte trösta mig själv med att jag skulle få träffa Grace igen och det fick mig genast på bättre humör. När jag äntligen kom fram så var jag utmattad, eftersom det egentligen var natt i London, men bara för middag i LA. Cindy mötte mig denna gången också och var lika pratglad som förra gången. Hon frågade mycket om hur det var i London och om hur mitt lov varit. Jag försökte vara artig genom att fråga tillbaks, men orkade sedan inte bry mig eftersom jag var helt slut. Det var tur att skolan inte skulle börja förän nästa dag. När vi till slut stannade till framför skolan så fick jag ny kraft. Jag var tillbaka och kunde faktiskt erkänna att jag hade saknat det. Jag hade saknat hettan och hela grejen med att bo i Los Angeles istället för London. Jag såg en grupp människor samlade vid en uteplats utanför skolentrén. Jag kände genast igen Grace bland dem. Hennes blonda hår tydde mycket väl på att det var hon. Jag räknade människorna. Sju stycken. Det innebar att Jake var med. Jake, ja. Hur skulle det här gå?

---

Äntligen! Det känns som en del av min skrivlust kommer tillbaks. Det går framåt nu och mycket hände i detta kapitel, iallafall enligt mig. Hur ska det här gå? Cassie verkar ha en förmåga att komplicera saker och ting ;) x 

(Förlåt om det är stavfel, orkar verkligen inte läsa igenom!)

 

  

 

 

-Goodbye, then... Sa hon när vi kom fram till en korsning.

 

-Oh, you're going that way? Frågade jag fastän det var helt självklart. Jag blev hela tiden nervös och hann inte tänka efter innan jag sa något. Hon nickade bara som svar.

 

-Okey, goodbye... Sa jag och log. Hon kramade förvånande nog om mig. Det var bara en snabb kram, men det hade räckt för att göra mig knäsvag. Men det fanns fortfarande ett problem. Hon visste ännu inte att det var den berömda Harry Styles som hon kramade om. Nej, jag hade inte tagit det steget idag. Jag hade inte berättat det än. Varför skulle det vara så svårt? Vad var problemet egentligen? Varför sa jag det inte bara rakt ut och lät henne reagera som hon gjorde? Var jag rädd för vad som skulle hända om hon reagerade på fel sätt? Alla frågor snurrade runt medan Cassie långsamt försvann på den andra gatan. Jag kom sedan på att jag inte kunde stå och stirra sådär efter henne, så jag väckte mig själv ur dagdrömmandet och gick mot min och Louis' lägenhet. Både Eleanor och Louis var hemma och de tittade nyfiket på mig när jag kom in.

 

-What did she say? Frågade Eleanor exalterat. Jag kliade mig i bakhuvudet, i en gest som visade att jag var nervös. Vad skulle jag säga? Eleanor hade blivit överlycklig över att jag kunde sköta grejen med att berätta för Cassie, men jag hade inte heller vågat.

 

-I... I like... I didn't tell her. Sa jag och Eleanor gapade stort innan hon fick någon sorts ångestattack.

 

-You didn't tell her... Sa Eleanor och det lät som en blandning mellan ett påstående och en fråga.

 

-It's okay, we can tell her tomorrow... Sa jag och försökte lugna Eleanor.

 

-No, we can't! Cause she's going back to LA tomorrow and will be gone for almost three months! Sa Eleanor nästan hysteriskt och började nervöst gå omkring. Jag tittade på Louis med en blick som frågade vad vi skulle göra. Han ryckte bara på axlarna och tittade sedan tillbaks på Eleanor. Nu stod mycket på spel. Om Cassie inte fick veta ''den stora hemligheten'' via oss så skulle hon säkerligen få reda på det av någon annan. Det skulle sluta i en katastrof. Cassie skulle bli ovän med Eleanor som skulle bryta ihop. Louis skulle då också bli olycklig och jag visste en sak nu som jag inte visste förut. Jag tyckte om Cassie. Det kunde jag nu avgöra efter att ha tillbringat flera timmar tillsammans, bara hon och jag. Nu visste jag även att hon skulle försvinna dagen efter och vara borta i ungefär tre månader! Skulle jag stå ut? Okej, nu fick jag ta mig samman. Cassie och jag var fortfarande bara på vänskaps-nivån, vi skulle inte kunna utveckla något mer på mindre än ett dygn och jag var tvungen att låta henne veta.

 

 

Dagen hade varit otrolig. Allt med Harry kändes bara bättre och bättre. Jag visste inte om han kände samma sak, men varje gång jag såg honom kunde jag inte låta bli att le. Men jag visste att kärlek bar ainnebar trubbel. Alla mina tidigare förhållanden hade slutat i att jag blev sårad. Det senaste hade varit värst. Josh, hette han och betydde verkligen allt för mig. Men en dag ignorerade han mig totalt och dagen efter sa han att han inte längre hade känslor för mig pch jag fick reda på att han hade en annan. Sedan dess hade jag faktiskt varit rädd för att bli kär igen. Kanske var det därför kyssen med Jake kändes helt fel. Jag var bara rädd för att låta honom komma in i mitt liv som något annan än en vän. Det var egentligen bara fegt av mig, för jag kunde inte vara singel för alltid. Jag skulle ta itu med det dagen efter. Dagen då jag skulle tillbaka till LA. Jag skulle sakna Eleanor något förfärligt, men jag saknade Grace och Jake när jag inte fick vara med dem. Nu när jag och Harry hade lärt känna varandra ordentligt, så kändes det faktiskt som om jag skulle sakna honom också, men på ett annat sätt. Jag vart nu en aning rädd för morgondagen, för kanske skulle Jake inte ens vara där. Han kanske inte var redo att komma tillbaks igen och då skulle jag aldrig kunna prata med honom. Jag drog upp mobilen ur fickan, för att skicka ett sms till honom. I samma sekund som jag ska börja skriva så dog mobilen. Toppen, inget batteri och jag hade lyckats slarva bort min laddare. Mamma jobbade sent idag, trots att det var sista kvällen jag var hemma och jag kunde inte fråga henne om hon lyckligtvis visste vart min mobilladdare hade tagit vägen.

 

Jag letade i flera timmar, bara för att få min mobil att fungera igen. Jag gav upp när jag insåg att jag redan hade packat ner den inför resan tillbaks imorgon. Den låg längst ner och det var för sent på kvällen för att jag skulle orka packa upp allt igen. Jag fixade mig istället iordning för kvällen och la mig sedan i sängen. Tankarna snurrade runt, vilket de ofta gjorde just när jag skulle sova. Det fanns en sak jag inte kunnat göra nu under de få dagarna som jag var hemma. Det var att spendera lite tid med min pappa. Han hade verkligen gått vidare och struntade fullt i mig och mamma. När jag somnade den kvällen så hade jag bilden av Harry i huvudet. Hans leende lös starkare än solen och jag kände plötsligt att dessa få dagar som jag varit hemma, inte var tillräckligt.

 

 

Louis sov redan bredvid mig, men jag var för rastlös för att kunna sova. Cassie visste fortfarande inte om den lilla hemligheten om killarna och det kändes som om det var mitt fel. Det kändes som om det var jag som svek henne igenom att inte berätta. Jag hade haft min chans nu, väldigt länge. Men bara skjutit på det om och om igen. Nu räckte det! Jag tog fram min mobil och skrev ett sms till Cassie. ''We really need to talk! xx'' När jag skickat iväg sms:et så kände jag mig en aning lugnare. Varför kunde hon inte få veta det imorgon, precis som Harry föreslagit? Det var dagen hon skulle åka tillbaka till LA och det skulle kännas konstigt att ge henne en chock som det sista jag gjorde. För det var verkligen vad hon skulle få. En chock. Jag såg på Harry hur han verkligen tyckte om Cassie. Men om det skulle kunna bli något mellan dem, så fick han faktiskt anstränga sig lite mer. Egentligen var det ganska ironiskt att jag sa så. Jag, som aldrig vågat ta första steget. Jag somnade med ett leende på läpparna när jag tänkte tillbaka på första gången då jag träffade Louis.

---

 

 

Nu var dagen här. Dagen då jag skulle träffa Harry ensam för första gången. Jag fick en underlig känsla i magen bara av att tänka på honom. Jag hade funderat mycket på det som Eleanor frågat om igår. Gillade jag Harry? Okej, vem som helst skulle gilla honom. Men gillade jag honom på det sättet? Jag slog genast bort den tanken när jag insåg att jag faktiskt inte kunde veta svaret. Jag hade ju bara träffat honom två gånger för guds skull! Första gången borde inte ens räknas som en träff, eftersom vi knappt hunnit prata med varandra. Redan då hade det varit något speciellt med honom. Jag tänkte tillbaka på hur underligt han hade betett sig. Hur han hade flackat runt med blicken och sedan försvunnit i en limosin. Det hade jag helt glömt bort! Vem var Harry egentligen? Det var ju inte vem som helst som fösvann i en limosin efter att precis ha presenterat sig. När jag tänkte ordentligt på det, så var resten av killarna också sådär lite halvt skumma. De dolde något och jag skulle få reda på vad. I samma sekund som jag bestämde mig för att fråga ut Harry idag, så plingade min mobil till och jag läste det nya sms:et. ''I would like to pick you up, but I don't know where you're living. So could you come to our apartment? I'll wait outside ;)'' Jag log stort och fick bråttom med att skriva ett svar. ''I'm on my way :)'' Jag rusade ner i hallen så fort sms:et var skickat. Jag tog på mig min skinnjacka och skor. Sedan tittade jag mig i spegeln en extra gång för att se till så att jag såg okej ut. När jag hade godkänt mig själv så låste jag efter mig och gick sedan mot lägenheten där jag träffat killarna i förrgår. För varje steg jag tog blev det allt fler fjärilar i magen. Vad var det med mig?

 

 

Jag läste sms:et igen. ''I'm on my way :)'' Hon var på väg. Jag kom ihåg vad jag lovat Eleanor dagen innan. Jag skulle berätta om våran lilla hemlighet. Hur skulle hon ta det? I samma sekund som jag började fantisera om hur hon skulle reagera så fick jag syn på henne. Hennes blick flackade runt längs lägenheterna när hon letade efter rätt hus-nummer. När hon till sist fick syn på mig så log hon. Jag blev genast osäker. Skulla jag säga hej, möta upp henne, krama om henne eller bara fortsätta le. Hjärnan jobbade inte tillräckligt snabbt för snart så stannade hon framför mig med ett strålande leende.

 

-Hi... Sa hon och jag insåg plötsligt att jag stod med munnen öppen. Jag stängde den genast och fick henne att skratta. Ett underbart skratt som jag skulle kunna äta mig mätt på.

 

-So... where are we going? Frågade hon och rättade till sitt hår. Jag återfick kontrollen och log mystiskt.

 

-You'll see... Sa jag och hon himlade med ögonen. Jag hade tänkt att vi skulle ta bilen, men insåg att det skulle vara trevligare att gå tillsammans. Jag hade redan planerat vart vi skulle fika och visade henne nu åt vilket håll vi skulle gå. Vi gick under tystnad i början och det var en aning pinsamt. Vädret var otroligt nog ganska fint och vattnet såg inte sådär grått ut medans vi gick längs kanalen. Jag tillät mig själv att kolla på henne. Hon gick i sina egna tankar och lät blicken glida ut över vattnet.

 

-I've to ask you something... Sa Cassie när hon till slut tittade på mig. Jag skulle precis fråga vad när jag fick syn på en klunga tjejer bakom henne ungefär femtio meter bort. De pekade mot oss och jag förstod genast att de var fans. Toppen, nu skulle de avslöja den lilla hemligheten igenom att komma fram och fråga om autografer. Jag kom i sista sekund på att jag för en gångs skull kunde försöka smita ifrån alla fans. Jag drog med mig Cassie in på en mindre gata som blev en omväg till caféet. Fansen tappade oss ur sikte, men jag visste att de redan var påväg efter oss.

 

-Why such hurry? Frågade Cassie förvirrat och tittade på min hand som hade tagit ett grepp runt hennes handled. Jag tog generat bort den innan jag svarade.

 

-I just thought we could that this way instead... Sa jag och insåg att det var en usel bortförklaring som Cassie faktiskt verkade gå på. Hon ryckte på axlarna innan vi fortsatte. Jag kastade ofta blickar bakåt för att se så att fansen inte var oss hack i häl. När vi äntligen kom in på caféet så kunde jag slappna av en aning. Vi satte oss lite avlägset, längst in i den lilla lokalen.

 

-I'll go to order. Erbjöd jag mig och hon satt kvar med ett leende. Jag beställde två milkshakes, något som Eleanor hade föreslagit att jag skulle bjuda Cassie på. När jag kom tillbaka så satt hon med sin mobiltelefon uppe, men la genast ifrån sig den när hon fick syn på mig.

 

-How did you know?! Frågade hon och syftade på de två milkshaken jag höll i mina händer. Jag kunde ju inte säga som det var, att Eleanor hade givit mig tips om hur jag skulle imponera på henne.

 

-I just guessed. Sa jag och blinkade. Hon log stort och tog emot det ena glaset som jag höll fram. Vi satt länge och pratade. Samtalen handlade om olika saker. Hon berättade om hur hennes skola var och hur hon flyttat ifrån Manchester för ungefär ett år sedan. Hon frågade mycket om mig. Mycket om min familj och saker som jag tyckte om och inte tyckte om. Till sist frågade hon frågan som jag fruktat mest av allt.

 

-I've been thinking about one thing. What do you guys work with? Eleanor says that you're working when you're away. I'm just curious... Sa hon och drack upp det sista av sin milkshake. Jag svalde klumpen i halsen. Vad skulle jag säga nu? Jag insåg att det var rätt tillfälle att berätta om det. Det var rätt tillfälle att säga som det var. att vi fem killarn egentligen var medlemmarna ur One Direction. Men jag kunde inte. Jag kunde inte säga de få orden. Jag kunde inte tala om för henne vem jag egentligen var. Sedan vi blev berömda var hon den enda tjejen som faktiskt inte visste vem jag var. Hon var den första som faktiskt velat tillbringa tid med mig för att jag är jag. Jag vågade inte riskera det nu. Men ett nytt problem uppstod. Vad skulle jag svara henne om jag inte kunde säga sanningen?

---

Äntligen säger jag bara. Detta Kapitel har gått så extremt segt att skriva. Hade knappt någon inspiration och tappar hela tiden koncentrationen, men nu är det klart. Spännande slut va? ;) x 

 

 

Others- Kapitel 18

 

Hi..- Kapitel 17

 

 

Mamma hade somnat i soffan. Det var mycket för henne just nu. Pappa hade lämnat både henne och mig, hon jobbade heltid och skulle samtidigt ta hand om sin sjuttonåriga dotter som just nu var hemma ifrån Los Angeles. Jag lät henne sova vidare och gick upp till mitt rum. Jag satte mig i fönstret och tittade ut. Det började att mörkna ute, men människor strävade fortfarande omkring på Londons fartfyllda gator. Jag drog upp mobilen ur byxfickan och såg genast att jag hade två nya meddelanden. Jag läste det första från Eleanor: ''Wanna hang out tomorrow? Just us two, the boys will do something else...xx'' Jag rynkade pannan men svarade sedan: ''Be at my place around 11 am xxx'' När jag hade skickat iväg sms:et så läste jag det andra som var ifrån ett okänt nummer: ''Hi... Could we hang out together at some day? /Harry'' Jag log stort när min hjärna kom på vem Harry var. Ville han hitta på något med mig? Och hur hade han fått tag på mitt nummer? Jag skrev ett svar med ett stort leende på läpparna. ''Sure, like I said, I'm free the whole week. Just tell me when you have time ;)'' Jag väntade ivrigt på svar, men somnade av trötthet efter en halvtimme.

 

 

-No, Stephen! She is alseep! No, you can't speak to her! Skrek min mammas röst från den nedre våningen. Jag hade vaknat av det hektiska samtalet hon hade i telefon. Det var min pappa hon pratade med, för hon kände säkerligen ingen annan som hette Stephen. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på samtalet som fortsatte. Mamma var verkligen inte att leka med när hon väl blev arg. Jag förstod att de pratade om mig.

 

-I don't think she want to meet you... you havn't even welcomed her home for god's sake! Sa mamma och höjde rösten igen. Hon hade rätt. Pappa hade inte ens hört av sig en enda gång nu när jag var tillbaks i England. Han sket fullkomligt i mig. I hans huvud fanns bara plats för honom och jobbet. Så hade det varit under de senaste åren och vi hade på så sätt glidit ifrån varandra. Jag kände inte längre igen den pappa jag älskade. Jag saknade honom inte ens, eftersom jag visste att den han blivit bara var någon som jag inte ville känna.

 

-No, you have to tell her by your self, bye... Sa mammas toma röst och sedan avslutades samtalet med ett pip. Jag vågade mig inte upp ur sängen, inte ännu. Det skulle bara bevisa att jag måste ha hört samtalet och därmed göra mamma nervös. Jag tog istället ljudlöst upp mobilen och fick syn på de nya sms:et som kommit för bara en halvtimme sedan. Det var ifrån samma okända nummer som igår, Harry! ''I'm working today. But what about tomorrow? :)'' Jag log som ett stort fån och knappade snabbt in ett svar. ''Sounds perfect! :)'' Varför fick jag en sådan kittlande känsla i magen när jag tänkte på att han faktiskt hade mitt nummer. Att Harry, med sitt lockiga hår, sina gröna ögon och sneda leende faktiskt hade sms:at mig. Nu hade jag även hans nummer. Jag la snabbt in det i min kontaktlista och döpte hans kontakt enkelt till Harry. Efter bara någon minut fick jag ett nytt sms, men inte ifrån Harry. Det nya sms:et var ifrån Eleanor.''Just checking that you're awake ;) xxx'' Jag skrattade lite och struntade i att svara. Jag ålade mig istället ur sängen och gick klumpigt fram till min walk in closet. Jag satte på mig en enkel bomullströja tillsammans med ett par stilrena jeans. Håret fick hänga fritt och jag la på ett tunnt lager smink. Sedan gick jag glatt ner till mamma, men blev plötsligt påmind av pappa-samtalet lite tidigare.

 

-Goodmoring, mum... Sa jag utan att låta som om jag visste om allt.

 

-Oh, hi darling, slept well? Frågade mamma med ett anstängt leende efter att ha tittat upp ifrån tidningen. Jag nickade bara och satte mig bredvid henne vid matbordet. Det gjorde ont att se henne så. Det skulle bli jobbigt att lämna henne om tre dagar. Jag hade inte förstått hur tiden kunde flyga iväg så förfärligt fort. Min första dag på lovet hade gått åt till att resa till England och sedan ringde jag Eleanor på kvällen. Andra dagen på lovet hade jag tillbringat med Eleanor. Tredje dagen hade gått åt till att få träffa Louis och det hade varit super kul. Den fjärde dagen på lovet hade jag träffat resten av killarna, inklusiv Harry... Nu var det den femte dagen och jag kände att jag behövde ta vara på dagarna en aning bättre. Om tre dagar skulle jag lämna London igen. Jag skulle lämna Eleanor, mamma, kylan, mina nya killkompisar och Harry!

 

-Your dad called... Sa mamma och jag mötte hennes toma blick.

 

-What did he say? Frågade jag fastän jag redan visste ungefär vad de pratat om.

 

-He just blamed everything on me. I think it's my fault that he haven't met you yet... Sa mamma och hennes röst sprack. Jag kramade genast om henne.

 

-Mum, this is his fault! He choosed the job, not us. He can't blame you for that mistake! Sa jag bestämt och mamma log mitt i sitt nedlåtande.

 

-Thank you, darling. I'll miss you so much when you're gone again... Sa mamma och jag fick genast skuldkänslor. Jag skulle göra så att hon kände sig bortvald och ensam. Hon behövde någon i sitt liv. Det var  svårt att erkänna det, men hon behövde en ny man.

 

-You can always buy a dog. Skämtade jag och mamma skrattade lite. Jag ville inte ta det skrattet ifrån henne. Min stackars mamma skulle bli lämnad helt ensam igen inom tre dagar och jag fick genast dåligt samvete.

---

 

 

 

 

 

-Hi... Sa jag blygt och kunde, precis som de andra gångerna, inte slita blicken ifrån henne. Var det verkligen bara tur som gjort att vi alltid lyckades stöta på varandra. Nu stod hon där, i dörröppningen till pizzerian, med ett litet leende och lysande ögon. Bakom henne kom en kvinna som jag antog var hennes mamma.

 

-Oh, hi there... Sa kvinnan vänligt och log. Vi log tillbaks

 

-Mum, could you... Sa Cassie och hennes mamma förstod att hon skulle gå och beställa, för att låta oss prata ifred. Hennes mamma log och gick sedan för att beställa.

 

-So, you're a pizza girl? Sa Niall skämtsamt för att bryta tystnaden. Cassie började att skratta. Det där otroliga skrattet, som jag aldrig skulle få nog av.

 

-Kind of... Sa hon med ett stort leende. Liam lutade sig mot mig, medans Niall drog ännu ett skämt.

 

-You just got your second chance... Take it! Väste Liam i mitt öra och jag förstod vad han menade. Jag hade tidigare samma dag inte vågat fråga henne om hennes nummer. Nu fick jag ännu en chans. Jag skulle aldrig kunna ta det till nästa nivå om jag inte vågade.

 

-We gotta take home the pizzas... Sa Liam och knuffade på Niall och Zayn, som genast gick mot utgången. Jag blev lämnad kvar med Cassie och Liam blinkade till mig innan han också försvann ut genom dörren. När jag mötte hennes blick igen så log hon.

 

-I... I guess that I need to go... Sa jag och log ursäktande innan jag skyndade mig ut från pizzerian, full av pinsamhet. Varför vågade jag inte? Vad kunde hända? Jag var så förbannat feg att jag nästan slog till mig själv. Killarna hade inte hunnit långt och Liam tittade förväntansfullt på mig. Niall och Zayn såg bara frågande ut.

När Liam såg mitt ansiktsuttryck så förstod han genast att något hade gått snett.

 

-Harry, explain yourself! Sa Zayn som fortfarande inte förstod något. Jag drog ett djupt andetag och insåg att jag skulle bli tvungen att berätta nu. Jag hann inte påbörja meningen, för en grupp tjejfans fick syn på oss och började genast att skrika glatt.

 

 

När jag och mamma kom ut från pizzerian med våra pizzor så var en klunga högljudda tjejer påväg nerför gatan. Mamma tittade konstigt på mig och sedan menande på tjej.klungan. Jag ryckte på axlarna och sedan gick även vi nedför gatan, efter den vilda tjejflocken.

 

-Did you see Harrys face? Skek en av tjejerna högt och jag reagerade genast på namnet de pratat om. Kände de Harry?

 

-Yes, and Liam called me babe... Sa en annan tjej och pep av lycka. Okej, jag kunde inte missta mig. Det måste vara just de killarna som jag lärt känna. Men varför skulle en grupp tjejer gå och vara lyckliga över att ha fått föra en vanlig konversation med dem? De var ju helt vanliga killar... okej, de såg alla riktigt bra ut. Men man gick inte och pratade sådär högt om det. Jag fortsatte att lyssna på deras galna samtal. De pratade även om Zayn, Niall och Louis. Men Louis hade inte ens varit med dem?

 

-And Harry kissed me on the cheek! Sa en av tjejerna lyckligt och jag stannade till. Hade Harry kysst en av dem? Enligt Eleanor så var de alla, förutom Liam och Louis, singlar. Plötsligt fanns en pinsam avundsjuka inom mig. En känsla som jag genast ville få bort. Harry hade ju all världens rätt att träffa tjejer, det rör inte mig!

 

 

-Okay, goodnight guys... Sa jag och reste mig ur soffan. Vi hade faktiskt haft riktigt roligt ikväll, även fast Louis inte varit med.

 

-Night, Hazza... Sa Liam och Niall i kör. Zayn sov redan i soffan, så jag väntade inte på svar ifrån honom. Jag lämnade deras lägenhet och gick en våning upp. Det var olåst, vilket betydde att Eleanor och Louis var hemma. Jag låste efter mig och gick in i vardagsrummet, där de båda satt. De log mot mig när jag också slog mig ner i soffan.

 

-How's the other lads? Frågade Louis mig och jag ryckte på axlarna.

 

-They're fine, I guess.. Sa jag kort och Louis hummade som svar. Filmen som var påsatt, var riktigt tråkig och jag slutade med att försöka förstå vad den handlade om. När den var slut så sa Eleanor och Louis godnatt, sedan försvann de in på Louis rum. Jag satt kvar framför tv:n och tog fram min mobil. Min mobil som ännu inte innehöll Cassies nummer... Jag tittade omkring på twitter, skrev några tweets, följde fans och tittade upp det senaste, Ett pipande avbröt mig i mitt skrivande och jag tittade mig omkring i rummet. Där låg Eleanors mobil och en fantastisk tanke slog mig. Jag grep tag i Eleanors mobil och kom lätt in på hennes kontakter. Där var det. Cassies nummer. Jag kände mig som en riktig tjuv, men vadå? Vad gjorde man inte för att få tag på nummret som tillhörde tjejen man gillade. Jag skrev snabbt upp det i min mobil och dubbelkollade att det var rätt. I samma sekund som jag la ifrån mig mobilen igen så pep den till ännu en gång. På skärmen stod det att det var ett meddelande ifrån Cassie! Jag sträckte mig mot mobilen, men ryggade snabbt tillbaka för dörren till Louis rum öppnades. Eleanor kom ut med ett ursäktande leende.

 

-I forgot my mobilephone... Förklarade hon och tog med sig den in på rummet igen. Där hade jag haft riktig tur! Jag intalade mig en otrolig tanke. Jag hade Cassies nummer!

---

 

 

 

 

  

 

 

-Doesn't she know? Frågade Niall förvirrat när jag kom tillbaka ifrån hallen efter att ha skickat iväg Cassie. Jag skakade på huvudet.

 

-Wow, she is like the first girl I've ever met that doesn't know who we are... Sa Liam förbryllat. Harry stod tyst i ena hörnan och man kunde se lång väg att något bekymrade honom.

 

-Harry, what's wrong? Frågade jag och han flackade snabbt runt med blicken.

 

-Nothing... Sa han snabbt och sänkte blicken. Jag rynkade pannan och tittade på Louis som ryckte på axlarna. Något var det, det kunde vem som helst se.

 

 

Toppen! Nu hade hon gått, jag hade sabbad min chans och alla misstänkte mitt konstiga humör. En bra början, Harry! De verkade ha släppt ämnet om mitt beteende lika snabbt som de tog upp det. Killarna stannade i min och Louis' lägenhet tillsammans med Eleanor resten av dagen. De bodde bara en våning nedanför, så det var skönt att vi hade så nära till varandra. Nu när Louis tillbringade så mycket tid med Eleanor så var det skönt att ibland få komma ner till resten av killarna som gjorde att jag aldrig kände mig ensam. Eleanor skulle tydligen sova över hos oss, vilket fick mig att känna känslan av att vara en aning bortglömd. Visst, Louis och Eleanor var super söta tillsammans och jag var glad för deras skull. Men sedan de blev ett par så har Louis på något sett försvunnit ifrån mig. Resten av killarna verkade också märka det, för de hängde oftare i lägenheten som tillhörde mig och Louis.

 

Jag ville också vara kär, ha en tjej som älskade mig och jag henne. Jag ville ha en tjej som jag kunde skicka gulliga sms till och som skulle sitta i publiken när vi hade spelningar. Jag var riktigt avundsjuk på både Louis och Liam som hade sina flickvänner. Liam hade Danielle, fast de träffades inte längre lika ofta, eftersom hon fått en så stor karriär med sitt dansande.

 

-Harry, what do you like to do? Frågade Zayn när vi satt nerklämda i soffan som fanns i deras lägenhet. Eleanor och Louis skulle gå ut och äta, så jag hade gått ner till resten av killarna.

 

-I don't know... Sa jag dystert och satte armarna i kors.

 

-What about pizza? Frågade Niall som alltid hade mat i tankarna.

 

-A great idea, let's go! Sa Liam och lyckades få upp mig ur soffan. Jag vet inte vad det varmed mig, men något gjorde så att allt kändes trist och dystert.

 

 

-I'm home! Ropade jag när jag kom in genom dörren. Mamma hade tydligen bara jobbat halv dag idag och ville att vi skulle tillbringa lite tid tillsammans. Jag hade inte haft något emot att gå hem, men det kändes lite tråkigt att behöva lämna alla i lägenheten, nu när jag precis lärt känna de andra killarna.

 

-Hi, sweetie! Ropade mamma ifrån köket och jag gick glatt in efter att ha tagit av mig ytterkläderna. Mamma stod glatt och bakade i köket, vilket jag aldrig förstod. Hon bakade på jobbet, hela dagarna, men ändå så bakade hon när hon kom hem också.

 

-Where have you been? Frågade mamma nyfiket och knådade degen som antaligen skulle bli kanelbullar.

 

-Just met some new friends... Sa jag snabbt och lutade mig mot diskbänken.

 

-Oh, I'm glad to hear that. Where Eleanor with you? Frågade mamma.

 

-Yes... Sa jag och sögs in i mina tankar igen. Jag var så glad över att jag och Eleanor hade fått tillbaks kontakten med varandra. Det hade verkligen räddat mitt lov, för annars hade jag nog fått vara helt ensam i storstaden London under en hel vecka. Jag hade knappt haft en tanke på Grace, skolan, USA, inte ens på Jake. Jag och Grace hade pratat med varandra en gång och skickade sms varje dag, så vi höll iallafall kontakten. Det var skillnad med Jake. Vi hade inte pratat sedan den dagen han åkte till Sverige igen, vilket kändes som en evighet sedan. När jag väl tänkte på det så fick jag genast en klump i magen. Var det verkligen den lilla kyssen som gjort att han lämnade Los Angeles? Eller var det något annat... Jag fick en ångest bara av att tänka på det och gick ut ur köket och upp på mitt rum. Jag satte mig i sängen och tankarna flög genast iväg. Jag tänkte på Jake, London, skolan, Eleanor, Grace, mina nya vänner Louis, Zayn, Niall, Liam och... Harry. Det var verkligen en otrolig slump att just vi lyckats stöta ihop med varandra i Los Angles och sedan träffas genom Eleanor och Louis igen. Jag kom på mig själv med att le vid tanken på det.

 

Jag insåg att jag inte hade hållt mitt löfte som jag givit Jake. Jag skulle ju fortsätta på låten! Jag tog genast upp gitarren och blocket, som jag kluddrat ner en text i. Jag drog handen lätt över gitarrens strängar och spelade låten så som jag mindes att Jake hade gjort. Det var en aning svårt att se vad jag skrivit på vissa ställen, vår pappret var täckt av blöta fläckar sedan jag och Jake hade haft våra galna vatten-fighter. Jag vet inte hur länge jag satt och tränade. Jag hade verkligen flyt och hade saknat spelandet en aning de senaste dagarna.

 

-Cassie, what are you doing up there? Frågade mamma nerifrån. Jag avslutade spelandet och gick glatt ner till mamma som antagligen ville att jag skulle spendera lite tid med henne istället för med gitarren. När jag kom nerför trappan så möttes jag av lukten från de nybakta bullarna. Mamma stod med ett leende nedanför trappan, fortfarande med mjöl lite överallt.

 

-What about some pizza? Frågade mamma och jag log stort. Mamma visste att jag älskade pizza och det gjorde hon även själv. Vi bodde nära en av Londons bästa pizzerior, vilket det var enligt mig och mamma.

 

-Sounds good, but I think that you need to look a bit cleaner before we go... Sa jag och mamma skrattade när hon förstod vad jag menade.

 

Några minuter senare var jag och mamma påväg till pizzerian, till fots. Vi gick över bron vid Big Ben, där jag mött Eleanor och fortsatte sedan in på en mindre gata. När vi kom in genom dörren till pizzerian så slog pizzalukten emot mig och jag höll precis på att gå in i någon.

 

-Cassie? Frågade en halvt bekant röst och jag tittade upp, rakt in i ett par bruna ögon.

 

-Hi, Zayn... Sa jag glatt och han log innan han tittade bakom sig. Där stod även Liam, Niall och Harry. Harry log mot mig med ögon som var omöjliga att slita blicken ifrån. När jag tittade in i hans gröna ögon så glömde jag för ett ögonblick bort vart jag var. Jag skulle kunna drunkna, vilket var fysiskt omöjligt. Men något fanns där i blicken. Något som jag inte kunde sätta ord på.

---

 

Nu ska jag iallafall försöka ta tag i novellen och skriva lite varje dag! x

 

 

 

Har ni hört om de så kallade ''Haylor'' ? Efter mycket sökande så har jag sett bilder som säger att Harry faktiskt dejtar Taylor Swift just nu, vilket gör mig väldigt fövirrad.

För mig är Taylor den där unika country-tjejen som skriver otroliga låtar. Hon går helt enkelt inte ihop med klanderfria, perfekta Harry Styles! det blir för mycket för mig och jag måste verkligen dissa deras förhållande.

 

Hur ska det fungera för dem? De bor ju liksom i olika kontinenter och jag är inte helt säker på att det kommer hålla.. De har båda sina karriärer att tänka på. Men är Harry lycklig så är även jag det, trots att jag tycker att han förtjänar någon bättre..