Nu var dagen här. Dagen då jag skulle träffa Harry ensam för första gången. Jag fick en underlig känsla i magen bara av att tänka på honom. Jag hade funderat mycket på det som Eleanor frågat om igår. Gillade jag Harry? Okej, vem som helst skulle gilla honom. Men gillade jag honom på det sättet? Jag slog genast bort den tanken när jag insåg att jag faktiskt inte kunde veta svaret. Jag hade ju bara träffat honom två gånger för guds skull! Första gången borde inte ens räknas som en träff, eftersom vi knappt hunnit prata med varandra. Redan då hade det varit något speciellt med honom. Jag tänkte tillbaka på hur underligt han hade betett sig. Hur han hade flackat runt med blicken och sedan försvunnit i en limosin. Det hade jag helt glömt bort! Vem var Harry egentligen? Det var ju inte vem som helst som fösvann i en limosin efter att precis ha presenterat sig. När jag tänkte ordentligt på det, så var resten av killarna också sådär lite halvt skumma. De dolde något och jag skulle få reda på vad. I samma sekund som jag bestämde mig för att fråga ut Harry idag, så plingade min mobil till och jag läste det nya sms:et. ''I would like to pick you up, but I don't know where you're living. So could you come to our apartment? I'll wait outside ;)'' Jag log stort och fick bråttom med att skriva ett svar. ''I'm on my way :)'' Jag rusade ner i hallen så fort sms:et var skickat. Jag tog på mig min skinnjacka och skor. Sedan tittade jag mig i spegeln en extra gång för att se till så att jag såg okej ut. När jag hade godkänt mig själv så låste jag efter mig och gick sedan mot lägenheten där jag träffat killarna i förrgår. För varje steg jag tog blev det allt fler fjärilar i magen. Vad var det med mig?

 

 

Jag läste sms:et igen. ''I'm on my way :)'' Hon var på väg. Jag kom ihåg vad jag lovat Eleanor dagen innan. Jag skulle berätta om våran lilla hemlighet. Hur skulle hon ta det? I samma sekund som jag började fantisera om hur hon skulle reagera så fick jag syn på henne. Hennes blick flackade runt längs lägenheterna när hon letade efter rätt hus-nummer. När hon till sist fick syn på mig så log hon. Jag blev genast osäker. Skulla jag säga hej, möta upp henne, krama om henne eller bara fortsätta le. Hjärnan jobbade inte tillräckligt snabbt för snart så stannade hon framför mig med ett strålande leende.

 

-Hi... Sa hon och jag insåg plötsligt att jag stod med munnen öppen. Jag stängde den genast och fick henne att skratta. Ett underbart skratt som jag skulle kunna äta mig mätt på.

 

-So... where are we going? Frågade hon och rättade till sitt hår. Jag återfick kontrollen och log mystiskt.

 

-You'll see... Sa jag och hon himlade med ögonen. Jag hade tänkt att vi skulle ta bilen, men insåg att det skulle vara trevligare att gå tillsammans. Jag hade redan planerat vart vi skulle fika och visade henne nu åt vilket håll vi skulle gå. Vi gick under tystnad i början och det var en aning pinsamt. Vädret var otroligt nog ganska fint och vattnet såg inte sådär grått ut medans vi gick längs kanalen. Jag tillät mig själv att kolla på henne. Hon gick i sina egna tankar och lät blicken glida ut över vattnet.

 

-I've to ask you something... Sa Cassie när hon till slut tittade på mig. Jag skulle precis fråga vad när jag fick syn på en klunga tjejer bakom henne ungefär femtio meter bort. De pekade mot oss och jag förstod genast att de var fans. Toppen, nu skulle de avslöja den lilla hemligheten igenom att komma fram och fråga om autografer. Jag kom i sista sekund på att jag för en gångs skull kunde försöka smita ifrån alla fans. Jag drog med mig Cassie in på en mindre gata som blev en omväg till caféet. Fansen tappade oss ur sikte, men jag visste att de redan var påväg efter oss.

 

-Why such hurry? Frågade Cassie förvirrat och tittade på min hand som hade tagit ett grepp runt hennes handled. Jag tog generat bort den innan jag svarade.

 

-I just thought we could that this way instead... Sa jag och insåg att det var en usel bortförklaring som Cassie faktiskt verkade gå på. Hon ryckte på axlarna innan vi fortsatte. Jag kastade ofta blickar bakåt för att se så att fansen inte var oss hack i häl. När vi äntligen kom in på caféet så kunde jag slappna av en aning. Vi satte oss lite avlägset, längst in i den lilla lokalen.

 

-I'll go to order. Erbjöd jag mig och hon satt kvar med ett leende. Jag beställde två milkshakes, något som Eleanor hade föreslagit att jag skulle bjuda Cassie på. När jag kom tillbaka så satt hon med sin mobiltelefon uppe, men la genast ifrån sig den när hon fick syn på mig.

 

-How did you know?! Frågade hon och syftade på de två milkshaken jag höll i mina händer. Jag kunde ju inte säga som det var, att Eleanor hade givit mig tips om hur jag skulle imponera på henne.

 

-I just guessed. Sa jag och blinkade. Hon log stort och tog emot det ena glaset som jag höll fram. Vi satt länge och pratade. Samtalen handlade om olika saker. Hon berättade om hur hennes skola var och hur hon flyttat ifrån Manchester för ungefär ett år sedan. Hon frågade mycket om mig. Mycket om min familj och saker som jag tyckte om och inte tyckte om. Till sist frågade hon frågan som jag fruktat mest av allt.

 

-I've been thinking about one thing. What do you guys work with? Eleanor says that you're working when you're away. I'm just curious... Sa hon och drack upp det sista av sin milkshake. Jag svalde klumpen i halsen. Vad skulle jag säga nu? Jag insåg att det var rätt tillfälle att berätta om det. Det var rätt tillfälle att säga som det var. att vi fem killarn egentligen var medlemmarna ur One Direction. Men jag kunde inte. Jag kunde inte säga de få orden. Jag kunde inte tala om för henne vem jag egentligen var. Sedan vi blev berömda var hon den enda tjejen som faktiskt inte visste vem jag var. Hon var den första som faktiskt velat tillbringa tid med mig för att jag är jag. Jag vågade inte riskera det nu. Men ett nytt problem uppstod. Vad skulle jag svara henne om jag inte kunde säga sanningen?

---

Äntligen säger jag bara. Detta Kapitel har gått så extremt segt att skriva. Hade knappt någon inspiration och tappar hela tiden koncentrationen, men nu är det klart. Spännande slut va? ;) x 

 

 

Others- Kapitel 18

 

Hi..- Kapitel 17

 

 

Mamma hade somnat i soffan. Det var mycket för henne just nu. Pappa hade lämnat både henne och mig, hon jobbade heltid och skulle samtidigt ta hand om sin sjuttonåriga dotter som just nu var hemma ifrån Los Angeles. Jag lät henne sova vidare och gick upp till mitt rum. Jag satte mig i fönstret och tittade ut. Det började att mörkna ute, men människor strävade fortfarande omkring på Londons fartfyllda gator. Jag drog upp mobilen ur byxfickan och såg genast att jag hade två nya meddelanden. Jag läste det första från Eleanor: ''Wanna hang out tomorrow? Just us two, the boys will do something else...xx'' Jag rynkade pannan men svarade sedan: ''Be at my place around 11 am xxx'' När jag hade skickat iväg sms:et så läste jag det andra som var ifrån ett okänt nummer: ''Hi... Could we hang out together at some day? /Harry'' Jag log stort när min hjärna kom på vem Harry var. Ville han hitta på något med mig? Och hur hade han fått tag på mitt nummer? Jag skrev ett svar med ett stort leende på läpparna. ''Sure, like I said, I'm free the whole week. Just tell me when you have time ;)'' Jag väntade ivrigt på svar, men somnade av trötthet efter en halvtimme.

 

 

-No, Stephen! She is alseep! No, you can't speak to her! Skrek min mammas röst från den nedre våningen. Jag hade vaknat av det hektiska samtalet hon hade i telefon. Det var min pappa hon pratade med, för hon kände säkerligen ingen annan som hette Stephen. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på samtalet som fortsatte. Mamma var verkligen inte att leka med när hon väl blev arg. Jag förstod att de pratade om mig.

 

-I don't think she want to meet you... you havn't even welcomed her home for god's sake! Sa mamma och höjde rösten igen. Hon hade rätt. Pappa hade inte ens hört av sig en enda gång nu när jag var tillbaks i England. Han sket fullkomligt i mig. I hans huvud fanns bara plats för honom och jobbet. Så hade det varit under de senaste åren och vi hade på så sätt glidit ifrån varandra. Jag kände inte längre igen den pappa jag älskade. Jag saknade honom inte ens, eftersom jag visste att den han blivit bara var någon som jag inte ville känna.

 

-No, you have to tell her by your self, bye... Sa mammas toma röst och sedan avslutades samtalet med ett pip. Jag vågade mig inte upp ur sängen, inte ännu. Det skulle bara bevisa att jag måste ha hört samtalet och därmed göra mamma nervös. Jag tog istället ljudlöst upp mobilen och fick syn på de nya sms:et som kommit för bara en halvtimme sedan. Det var ifrån samma okända nummer som igår, Harry! ''I'm working today. But what about tomorrow? :)'' Jag log som ett stort fån och knappade snabbt in ett svar. ''Sounds perfect! :)'' Varför fick jag en sådan kittlande känsla i magen när jag tänkte på att han faktiskt hade mitt nummer. Att Harry, med sitt lockiga hår, sina gröna ögon och sneda leende faktiskt hade sms:at mig. Nu hade jag även hans nummer. Jag la snabbt in det i min kontaktlista och döpte hans kontakt enkelt till Harry. Efter bara någon minut fick jag ett nytt sms, men inte ifrån Harry. Det nya sms:et var ifrån Eleanor.''Just checking that you're awake ;) xxx'' Jag skrattade lite och struntade i att svara. Jag ålade mig istället ur sängen och gick klumpigt fram till min walk in closet. Jag satte på mig en enkel bomullströja tillsammans med ett par stilrena jeans. Håret fick hänga fritt och jag la på ett tunnt lager smink. Sedan gick jag glatt ner till mamma, men blev plötsligt påmind av pappa-samtalet lite tidigare.

 

-Goodmoring, mum... Sa jag utan att låta som om jag visste om allt.

 

-Oh, hi darling, slept well? Frågade mamma med ett anstängt leende efter att ha tittat upp ifrån tidningen. Jag nickade bara och satte mig bredvid henne vid matbordet. Det gjorde ont att se henne så. Det skulle bli jobbigt att lämna henne om tre dagar. Jag hade inte förstått hur tiden kunde flyga iväg så förfärligt fort. Min första dag på lovet hade gått åt till att resa till England och sedan ringde jag Eleanor på kvällen. Andra dagen på lovet hade jag tillbringat med Eleanor. Tredje dagen hade gått åt till att få träffa Louis och det hade varit super kul. Den fjärde dagen på lovet hade jag träffat resten av killarna, inklusiv Harry... Nu var det den femte dagen och jag kände att jag behövde ta vara på dagarna en aning bättre. Om tre dagar skulle jag lämna London igen. Jag skulle lämna Eleanor, mamma, kylan, mina nya killkompisar och Harry!

 

-Your dad called... Sa mamma och jag mötte hennes toma blick.

 

-What did he say? Frågade jag fastän jag redan visste ungefär vad de pratat om.

 

-He just blamed everything on me. I think it's my fault that he haven't met you yet... Sa mamma och hennes röst sprack. Jag kramade genast om henne.

 

-Mum, this is his fault! He choosed the job, not us. He can't blame you for that mistake! Sa jag bestämt och mamma log mitt i sitt nedlåtande.

 

-Thank you, darling. I'll miss you so much when you're gone again... Sa mamma och jag fick genast skuldkänslor. Jag skulle göra så att hon kände sig bortvald och ensam. Hon behövde någon i sitt liv. Det var  svårt att erkänna det, men hon behövde en ny man.

 

-You can always buy a dog. Skämtade jag och mamma skrattade lite. Jag ville inte ta det skrattet ifrån henne. Min stackars mamma skulle bli lämnad helt ensam igen inom tre dagar och jag fick genast dåligt samvete.

---

 

 

 

 

 

-Hi... Sa jag blygt och kunde, precis som de andra gångerna, inte slita blicken ifrån henne. Var det verkligen bara tur som gjort att vi alltid lyckades stöta på varandra. Nu stod hon där, i dörröppningen till pizzerian, med ett litet leende och lysande ögon. Bakom henne kom en kvinna som jag antog var hennes mamma.

 

-Oh, hi there... Sa kvinnan vänligt och log. Vi log tillbaks

 

-Mum, could you... Sa Cassie och hennes mamma förstod att hon skulle gå och beställa, för att låta oss prata ifred. Hennes mamma log och gick sedan för att beställa.

 

-So, you're a pizza girl? Sa Niall skämtsamt för att bryta tystnaden. Cassie började att skratta. Det där otroliga skrattet, som jag aldrig skulle få nog av.

 

-Kind of... Sa hon med ett stort leende. Liam lutade sig mot mig, medans Niall drog ännu ett skämt.

 

-You just got your second chance... Take it! Väste Liam i mitt öra och jag förstod vad han menade. Jag hade tidigare samma dag inte vågat fråga henne om hennes nummer. Nu fick jag ännu en chans. Jag skulle aldrig kunna ta det till nästa nivå om jag inte vågade.

 

-We gotta take home the pizzas... Sa Liam och knuffade på Niall och Zayn, som genast gick mot utgången. Jag blev lämnad kvar med Cassie och Liam blinkade till mig innan han också försvann ut genom dörren. När jag mötte hennes blick igen så log hon.

 

-I... I guess that I need to go... Sa jag och log ursäktande innan jag skyndade mig ut från pizzerian, full av pinsamhet. Varför vågade jag inte? Vad kunde hända? Jag var så förbannat feg att jag nästan slog till mig själv. Killarna hade inte hunnit långt och Liam tittade förväntansfullt på mig. Niall och Zayn såg bara frågande ut.

När Liam såg mitt ansiktsuttryck så förstod han genast att något hade gått snett.

 

-Harry, explain yourself! Sa Zayn som fortfarande inte förstod något. Jag drog ett djupt andetag och insåg att jag skulle bli tvungen att berätta nu. Jag hann inte påbörja meningen, för en grupp tjejfans fick syn på oss och började genast att skrika glatt.

 

 

När jag och mamma kom ut från pizzerian med våra pizzor så var en klunga högljudda tjejer påväg nerför gatan. Mamma tittade konstigt på mig och sedan menande på tjej.klungan. Jag ryckte på axlarna och sedan gick även vi nedför gatan, efter den vilda tjejflocken.

 

-Did you see Harrys face? Skek en av tjejerna högt och jag reagerade genast på namnet de pratat om. Kände de Harry?

 

-Yes, and Liam called me babe... Sa en annan tjej och pep av lycka. Okej, jag kunde inte missta mig. Det måste vara just de killarna som jag lärt känna. Men varför skulle en grupp tjejer gå och vara lyckliga över att ha fått föra en vanlig konversation med dem? De var ju helt vanliga killar... okej, de såg alla riktigt bra ut. Men man gick inte och pratade sådär högt om det. Jag fortsatte att lyssna på deras galna samtal. De pratade även om Zayn, Niall och Louis. Men Louis hade inte ens varit med dem?

 

-And Harry kissed me on the cheek! Sa en av tjejerna lyckligt och jag stannade till. Hade Harry kysst en av dem? Enligt Eleanor så var de alla, förutom Liam och Louis, singlar. Plötsligt fanns en pinsam avundsjuka inom mig. En känsla som jag genast ville få bort. Harry hade ju all världens rätt att träffa tjejer, det rör inte mig!

 

 

-Okay, goodnight guys... Sa jag och reste mig ur soffan. Vi hade faktiskt haft riktigt roligt ikväll, även fast Louis inte varit med.

 

-Night, Hazza... Sa Liam och Niall i kör. Zayn sov redan i soffan, så jag väntade inte på svar ifrån honom. Jag lämnade deras lägenhet och gick en våning upp. Det var olåst, vilket betydde att Eleanor och Louis var hemma. Jag låste efter mig och gick in i vardagsrummet, där de båda satt. De log mot mig när jag också slog mig ner i soffan.

 

-How's the other lads? Frågade Louis mig och jag ryckte på axlarna.

 

-They're fine, I guess.. Sa jag kort och Louis hummade som svar. Filmen som var påsatt, var riktigt tråkig och jag slutade med att försöka förstå vad den handlade om. När den var slut så sa Eleanor och Louis godnatt, sedan försvann de in på Louis rum. Jag satt kvar framför tv:n och tog fram min mobil. Min mobil som ännu inte innehöll Cassies nummer... Jag tittade omkring på twitter, skrev några tweets, följde fans och tittade upp det senaste, Ett pipande avbröt mig i mitt skrivande och jag tittade mig omkring i rummet. Där låg Eleanors mobil och en fantastisk tanke slog mig. Jag grep tag i Eleanors mobil och kom lätt in på hennes kontakter. Där var det. Cassies nummer. Jag kände mig som en riktig tjuv, men vadå? Vad gjorde man inte för att få tag på nummret som tillhörde tjejen man gillade. Jag skrev snabbt upp det i min mobil och dubbelkollade att det var rätt. I samma sekund som jag la ifrån mig mobilen igen så pep den till ännu en gång. På skärmen stod det att det var ett meddelande ifrån Cassie! Jag sträckte mig mot mobilen, men ryggade snabbt tillbaka för dörren till Louis rum öppnades. Eleanor kom ut med ett ursäktande leende.

 

-I forgot my mobilephone... Förklarade hon och tog med sig den in på rummet igen. Där hade jag haft riktig tur! Jag intalade mig en otrolig tanke. Jag hade Cassies nummer!

---

 

 

 

 

  

 

 

-Doesn't she know? Frågade Niall förvirrat när jag kom tillbaka ifrån hallen efter att ha skickat iväg Cassie. Jag skakade på huvudet.

 

-Wow, she is like the first girl I've ever met that doesn't know who we are... Sa Liam förbryllat. Harry stod tyst i ena hörnan och man kunde se lång väg att något bekymrade honom.

 

-Harry, what's wrong? Frågade jag och han flackade snabbt runt med blicken.

 

-Nothing... Sa han snabbt och sänkte blicken. Jag rynkade pannan och tittade på Louis som ryckte på axlarna. Något var det, det kunde vem som helst se.

 

 

Toppen! Nu hade hon gått, jag hade sabbad min chans och alla misstänkte mitt konstiga humör. En bra början, Harry! De verkade ha släppt ämnet om mitt beteende lika snabbt som de tog upp det. Killarna stannade i min och Louis' lägenhet tillsammans med Eleanor resten av dagen. De bodde bara en våning nedanför, så det var skönt att vi hade så nära till varandra. Nu när Louis tillbringade så mycket tid med Eleanor så var det skönt att ibland få komma ner till resten av killarna som gjorde att jag aldrig kände mig ensam. Eleanor skulle tydligen sova över hos oss, vilket fick mig att känna känslan av att vara en aning bortglömd. Visst, Louis och Eleanor var super söta tillsammans och jag var glad för deras skull. Men sedan de blev ett par så har Louis på något sett försvunnit ifrån mig. Resten av killarna verkade också märka det, för de hängde oftare i lägenheten som tillhörde mig och Louis.

 

Jag ville också vara kär, ha en tjej som älskade mig och jag henne. Jag ville ha en tjej som jag kunde skicka gulliga sms till och som skulle sitta i publiken när vi hade spelningar. Jag var riktigt avundsjuk på både Louis och Liam som hade sina flickvänner. Liam hade Danielle, fast de träffades inte längre lika ofta, eftersom hon fått en så stor karriär med sitt dansande.

 

-Harry, what do you like to do? Frågade Zayn när vi satt nerklämda i soffan som fanns i deras lägenhet. Eleanor och Louis skulle gå ut och äta, så jag hade gått ner till resten av killarna.

 

-I don't know... Sa jag dystert och satte armarna i kors.

 

-What about pizza? Frågade Niall som alltid hade mat i tankarna.

 

-A great idea, let's go! Sa Liam och lyckades få upp mig ur soffan. Jag vet inte vad det varmed mig, men något gjorde så att allt kändes trist och dystert.

 

 

-I'm home! Ropade jag när jag kom in genom dörren. Mamma hade tydligen bara jobbat halv dag idag och ville att vi skulle tillbringa lite tid tillsammans. Jag hade inte haft något emot att gå hem, men det kändes lite tråkigt att behöva lämna alla i lägenheten, nu när jag precis lärt känna de andra killarna.

 

-Hi, sweetie! Ropade mamma ifrån köket och jag gick glatt in efter att ha tagit av mig ytterkläderna. Mamma stod glatt och bakade i köket, vilket jag aldrig förstod. Hon bakade på jobbet, hela dagarna, men ändå så bakade hon när hon kom hem också.

 

-Where have you been? Frågade mamma nyfiket och knådade degen som antaligen skulle bli kanelbullar.

 

-Just met some new friends... Sa jag snabbt och lutade mig mot diskbänken.

 

-Oh, I'm glad to hear that. Where Eleanor with you? Frågade mamma.

 

-Yes... Sa jag och sögs in i mina tankar igen. Jag var så glad över att jag och Eleanor hade fått tillbaks kontakten med varandra. Det hade verkligen räddat mitt lov, för annars hade jag nog fått vara helt ensam i storstaden London under en hel vecka. Jag hade knappt haft en tanke på Grace, skolan, USA, inte ens på Jake. Jag och Grace hade pratat med varandra en gång och skickade sms varje dag, så vi höll iallafall kontakten. Det var skillnad med Jake. Vi hade inte pratat sedan den dagen han åkte till Sverige igen, vilket kändes som en evighet sedan. När jag väl tänkte på det så fick jag genast en klump i magen. Var det verkligen den lilla kyssen som gjort att han lämnade Los Angeles? Eller var det något annat... Jag fick en ångest bara av att tänka på det och gick ut ur köket och upp på mitt rum. Jag satte mig i sängen och tankarna flög genast iväg. Jag tänkte på Jake, London, skolan, Eleanor, Grace, mina nya vänner Louis, Zayn, Niall, Liam och... Harry. Det var verkligen en otrolig slump att just vi lyckats stöta ihop med varandra i Los Angles och sedan träffas genom Eleanor och Louis igen. Jag kom på mig själv med att le vid tanken på det.

 

Jag insåg att jag inte hade hållt mitt löfte som jag givit Jake. Jag skulle ju fortsätta på låten! Jag tog genast upp gitarren och blocket, som jag kluddrat ner en text i. Jag drog handen lätt över gitarrens strängar och spelade låten så som jag mindes att Jake hade gjort. Det var en aning svårt att se vad jag skrivit på vissa ställen, vår pappret var täckt av blöta fläckar sedan jag och Jake hade haft våra galna vatten-fighter. Jag vet inte hur länge jag satt och tränade. Jag hade verkligen flyt och hade saknat spelandet en aning de senaste dagarna.

 

-Cassie, what are you doing up there? Frågade mamma nerifrån. Jag avslutade spelandet och gick glatt ner till mamma som antagligen ville att jag skulle spendera lite tid med henne istället för med gitarren. När jag kom nerför trappan så möttes jag av lukten från de nybakta bullarna. Mamma stod med ett leende nedanför trappan, fortfarande med mjöl lite överallt.

 

-What about some pizza? Frågade mamma och jag log stort. Mamma visste att jag älskade pizza och det gjorde hon även själv. Vi bodde nära en av Londons bästa pizzerior, vilket det var enligt mig och mamma.

 

-Sounds good, but I think that you need to look a bit cleaner before we go... Sa jag och mamma skrattade när hon förstod vad jag menade.

 

Några minuter senare var jag och mamma påväg till pizzerian, till fots. Vi gick över bron vid Big Ben, där jag mött Eleanor och fortsatte sedan in på en mindre gata. När vi kom in genom dörren till pizzerian så slog pizzalukten emot mig och jag höll precis på att gå in i någon.

 

-Cassie? Frågade en halvt bekant röst och jag tittade upp, rakt in i ett par bruna ögon.

 

-Hi, Zayn... Sa jag glatt och han log innan han tittade bakom sig. Där stod även Liam, Niall och Harry. Harry log mot mig med ögon som var omöjliga att slita blicken ifrån. När jag tittade in i hans gröna ögon så glömde jag för ett ögonblick bort vart jag var. Jag skulle kunna drunkna, vilket var fysiskt omöjligt. Men något fanns där i blicken. Något som jag inte kunde sätta ord på.

---

 

Nu ska jag iallafall försöka ta tag i novellen och skriva lite varje dag! x

 

 

 

Har ni hört om de så kallade ''Haylor'' ? Efter mycket sökande så har jag sett bilder som säger att Harry faktiskt dejtar Taylor Swift just nu, vilket gör mig väldigt fövirrad.

För mig är Taylor den där unika country-tjejen som skriver otroliga låtar. Hon går helt enkelt inte ihop med klanderfria, perfekta Harry Styles! det blir för mycket för mig och jag måste verkligen dissa deras förhållande.

 

Hur ska det fungera för dem? De bor ju liksom i olika kontinenter och jag är inte helt säker på att det kommer hålla.. De har båda sina karriärer att tänka på. Men är Harry lycklig så är även jag det, trots att jag tycker att han förtjänar någon bättre..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

London var sig likt. Jag saknade redan USA, hettan, Grace och hela grejen med att slippa England. Jag sneglade på klockan som hängde över stället där man checkade in väskorna. Jag hade precis hämtat min egen och väntade nu på att mamma skulle hämta upp mig. Redan fjorton minuter i England. Det kändes som om jag förändrats sedan jag var här senast. Det var mitt hem, men allt kändes så förfärligt annorlunda. Jag fiskade upp mobilen ur fickan och läste det nya sms:et från Grace ''Nice to be home? x" Jag suckade och tänkte efter. Skönt var väll att ta i. Jag saknade min familj, tryggheten av Londons alla gator och den brittiska accenten, men ingenting annat. Jag struntade i att skriva tillbaka, eftersom jag egentligen inte visste svaret.

 

-Cassie! Mitt namn ropades på långt håll och jag såg genast mammas välbekanta ansikte. Jag log och mötte henne i en kram.

 

-Oh, my big girl is finally home again... Jag skrattade lite medans mamma fortsatte med sitt gullande. Jag hade saknat henne. Jag visste att anledningen till att pappa inte kunde möta upp mig, var jobbet. Han jobbade jämt innan jag åkte och det hade blivit värre det senaste året. Mamma hade sagt att det bara var någon fas som han fastnat i, men det var värre än så. Jag var det enda barnet och det var antagligen anledningen till att han inte kände ett så stort ansvar över familjen. Mamma kramade om mig länge, vilket var skönt. Till slut släppte hon och tog min stora väska.

 

-So, is it nice to be home again? Frågade mamma när vi satt i bilen, påväg hem. Varför skulle alla fråga samma fråga? Det var både bra och dåligt. Jag behövde få tänka, minnas och helt enkelt ta en paus ifrån mitt nya liv i USA. Men ända saknade jag det redan.

 

-I don't really know... Sa jag och mamma log uppmuntrande.

 

-I get it. It's much to take in... Sa mamma och jag nickade. Mamma förstod alltid och det var skönt. Vi hade alltid stått nära varandra och ibland kändes det som om vi var en egen liten familj, utan pappa som alltid jobbade. Under tiden jag bott i USA, så hade jag ringt hem åtminstone några gånger i veckan. Jag hade berättat om skolan, vädret, Grace, musiken och annat övrigt. Men aldrig om Jake, vilket jag inte riktigt förstod.

 

Vi stannade utanför huset. Mitt hem. Det kändes bekant, men ändå inte som ett hem. Jag hade bara hunnit bo där i någon månad innan jag åkt till USA, så det kändes inte riktigt som hem ännu. När vi kom innanför dörren så gick jag genast till mitt rum. Allt såg ut precis som jag lämnat det, Sängen med de blåa lakanen var förvånande nog bäddad, den dyra gitarren stod ståtligt i ena hörnan och fönstret släppte in ljus från gatan. Jag kastade mig på sängen för att vi slappna av en aning. Resan tillbaka till England hade varit lång och en aning ansträngande, så jag kände mig utmattad. Tankarna flög iväg. Jag kom ihåg vad jag hade lovat mig själv. Jag skulle ringa Eleanor, eller åtminstone kontakta henne. Jag hade en vecka i England, vilket var gott om tid. Men jag fick heller inte vänta för länge, för då skulle min hjärna säkerligen prioritera andra saker före. Jag ville inte förlora henne, min bästa vän. Det hade redan gått tillräckligt lång tid sedan vi sågs sist. 

 

-Cassie, would you mind to help me with the dinner? Frågade mamma som dykt upp i dörren. Jag log och satte mig genast upp i sängen. Mamma förstod att jag tänkte hjälpa henne och log tacksamt.

Mamma och jag hade kul tillsammans. Trots åldersskillnaden så var hon faktiskt som en kompis till mig, med exakt samma humor. Vi skrattade medans vi fixade iordning maten och jag var faktiskt riktigt glad. Det var skönt att vara hemma. Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat min familj, nu när jag väl var hemma igen.

 

-Will dad join us? Frågade jag för att veta hur många antal tallrikar jag skulle duka fram. Mamma slutade genast skratta och skakade på huvudet medans hon forsatte med maten som stod på spisen. Det gjorde ont att se henne så. Var det något som hade skett mellan henne och pappa och som jag inte visste om? Jag frågade inte, utan dukade bara fram två tallrikar. 

 

-So, tell me... Is there any cute boys in Los Angeles? Frågade mamma och blinkade medans jag drack av min läsk som stod på bordet. Jag satte nästan läsken i halsen, vilket fick mamma att skratta.

 

-Tell me! Sa mamma som tolkat min reaktion som ett ja. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ju kysst Jake, vilket var helt fel. Det var inget mellan mig och Jake, det skulle det aldrig bli. Det skulle bara få mamma att ställa fler frågor, som jag faktiskt inte hade lust att svara på. Jag kom på en snabb ursäkt.

 

-All the boys are pretty handsome... Sa jag för att lätt slippa undan och mamma fnittrade en aning. Vi fortsatte att prata om hur allt var, men jag slapp fler frågor om kill-relationer. Mamma frågade om hur jag trivdes med min rumkompis, Grace. Om hur maten var och vad vi brukade hitta på när det inte var skola. Jag berättade om gårdagens konsert som mamma ännu inte hört om och hon skrattade bara.

 

-And when did you become a fan of One Direction? Frågade mamma som visste att jag aldrig lyssnat på deras musik innan Grace visade mig deras låtar. Jag höll mig till min egna musik och kunde ibland ta inspiration ifrån artister som Taylor Swift eller Ed Sheeran. Jag hade aldrig varit den lilla tjejen som passade in bland alla andra och som gjorde likadant som andra. Jag var jag och det hade jag alltid varit. Det var därför jag älskade Eleanor. Hon var likadan och vi kände oss trygga med varandra.

 

-Mum, could I just go for a short walk? Frågade jag när jag ätit upp. Mamma blev inte förvånad.Jag brukade ta promenader helt själv, så hon nickade bara och jag reste mig för att gå mot hallen. Att vara ute hjälpte mig att tänka och jag mådde helt enkelt bättre av det. När jag kom ut i London kvällen så flög jag iväg i min egna värld. Jag lät benen för mig dit de ville och jag hamnade vid bron alldeles intill big ben. Det var ovanligt lite folk ute för att vara en London kväll, men jag njöt. Det var en otrolig temperatur skillnad i jämnförelse med Los Angeles därs solen nästan alltid lös. I England var det nästan tvärt om, för himlen var oftast skymd av ett molntäcke. Tankarna på Eleanor kom tillbaks mitt i allt. Jag kunde inte bara glömma henne. Jag granskade London eye längre bort och mindes hur jag inte vågade åka upp i den när jag var sju år. Minnet var lika klart som om det var igår det skedde. Eleanor hade varit med och vi hade länge tjatat om att få åka till London för att få åka upp i just London eye. Till sist hade min pappa gått med på att åka den långa vägen ifrån Manchester till London för att låta oss få åka upp i London eye. Jag hade till en början inte vågat och pappa hade tappat humöret tills Eleanor till sist lyckades locka med mig upp.

Jag skrattade högt för mig själv åt minnet. Det var ganska häftigt att vi hållt ihop sedan vi var små barn. Nu skulle allt det gå förlorat om jag inte gjorde något. Jag drog fram mobilen och tittade igenom det senaste meddelandet som vi skickat till varandra. Det var ifrån Eleanor till mig ''I miss you x'' Det var skickat några dagar innan jag skulle resa till USA och jag log för mig själv. Jag skulle precis skriva ett meddelande, men kom på att det skulle verka ganska stelt. Jag borde istället ringa. Jag slog in nummret som jag kunde utantill och satte luren mot örat. Jag tog stöd emot staketet längs bron och drog ett djupt andetag. Det hade varit så länge sedan vi hördes och tänk om hon inte ville att jag skulle ringa henne. Jag vart plötsligt nervös och det blev värre när den första tonen i luren tjöt till. Tänk om hon faktiskt bara ville glömma mig. Två signaler. Tänk om hon hade förändrats. Den tredje signal-tonen hann inte tjuta för en välbekant röst hördes i luren.

 

-Eleanor is speaking... Sa Eleanors klingande röst och jag drog genast ett djupt andetag. Vad skulle jag säga?

---

---

Kul att fler har börjat hitta hit, men det är nog mest pågrund utav länkningen från OneDirection-bloggen 

Vad tycker ni? Detta kapitel var ganska tråkigt, kort och snabbt ihop fixat, men men. Nu börjar jag komma igång och snart kommer hela Cassies liv att förändras.. x

 

 

Allt var annorlunda utan Jake. Skoldagarna vart längre, tristare och ensammare. Men Grace var glad, för nu var kvällen här. One Direction hade kommit dagen innan och hon var helt utom sig av lycka. Hon hade velat åka in till Los Angeles för att leta efter dem, men jag hade bara skrattat och förklarat att hon var lite väl överdriven. Hon hade inte kunnat sova och hela skoldagen hade blivit jobbig för henne. Nu var vi påväg till konserten efter en helvetesdag, enligt Grace. Först hade hon somsagt inte kunnat sova och hade somnat under några av dagens lektioner. Sedan så hade hon fått panik när hon kom på att hon skulle bli tvungen att välja kläder. Det var inga jätte stora problem i mina öron, men hon tyckte att det hade varit extremt jobbigt.

 

-I love this. Sa Grace och jag vaknade ur mitt tänkande.

 

-What? Sa jag och hon bara tittade sig omkring.

 

-I love whole this! The school, Los Angeles, Kevin, my new friends and my new life. It's perfect. Sa Grace och visade tecken på lugn för första gången sedan hon fick veta att hon hade fått biljetterna.

 

-Yeah, I love it too... Sa jag och lät blicken glida över den stora staden. Det var verkligen fantastiskt, men jag hade inte kunnat njuta av det de senaste fyra dagarna. Ända sedan jag fick veta att Jake skulle åka hem så hade jag gått och oroat mig för det. Jag hade inte kunnat slappna av och inse att min oro inte gjorde det bättre för någon. Nu skulle jag skärpa mig! Jag skulle iallafall försöka att vara glad och slappna av. Jag skulle börja redan ikväll. För vad kunde vara bättre än en konsert med One Direction?

 

-There it is! Sa Grace och sprang i förväg mot den evighets-långa kön. Jag kunde låta henne stå där och köa ett tag, medans jag köpte något vi kunde äta, eftersom vi inte ätit i skolan innan vi åkt. Jag gick in på en annan gata, noga med att inte krocka i någon galen fan-girl. Till sist hittade jag ett litet Starbucks café och jag bestämde mig för att ge det ett försök. Inne på caféet var det fullt av människor. Mest tonårs-tjejer som säkerligen skulle på konserten lite senare. Jag orkade inte köa just då, så jag gick genast ut igen och fortsatte in på gatan. När jag ska runda ett hörn, så gick jag plötsligt in i någon.

 

-Oh, shit, I'm so sorry! Sa jag och mötte ett par gröna ögon som stressat mötte mina.

 

-No, it's okey... Sa killen jag precis krockat med.

 

-No, it's not okey! I should have watched out... Sa jag och log ursäktande.

 

-Let's say that it was both of us... Sa killen och jag nickade gillande.

 

-So, what's your name? Frågad killen med ett snett leende och tittade nyfiket på mig.

 

-Oh, sorry, I'm Cassie. Sa jag och räckte fram handen.

 

-And I'm Harry... Sa han och jag log.

 

-Nice to meet you, Harry! Sa jag och han log innan han återigen kollade sig omkring som om han var förföljd. Jag vågade inte fråga något om det, han var antagligen bara rädd för att krocka med fler galna tjejer.

 

-I really need to go now, but could I just ask you something? Frågade Harry och jag log när Harry blygt vände bort blicken.

 

-Sure, what? Frågade jag och han rynkade pannan en aning innan han återigen mötte min blick.

 

-Are you british? You know... Your accent made me curios. Sa han och jag skrattade lite. Plötsligt insåg jag vad han menade. Hans accent var också brittisk.

 

-Yes, I'm from London. Svarade jag med ett leende och han sken upp. Han skulle precis säga något men en stor, svart, mörk-fönstrad limosin avbröt vårt samtal. 

 

-Harry! Röt en röst från det öppna passagerar-fönstret och Harry sprang genast mot limosinen utan att säga något mer till mig. Vad var det som precis hänt egentligen? Allt hade gått så fort och min hjärna hade knappt uppfattat allt som precis skedde. Vem var egentligen Harry och varför hade han hoppat in i en limosin? Jag försökte hitta på rimliga svar på alla frågor medan jag gick tillbaka mot kön som väntade på att få komma in på konserten. Jag hittade Grace i kön, lite längre fram än vad hon stått förut.

 

-Hey, where have you been? Frågade hon och kramade snabbt om mig.

 

-I tried to found somewhere we could buy food, but it's so much people everywhere! Sa jag och Grace nickade förstående. Jag sa inget om Harry, för vad skulle jag säga? ''Grace, I met a boy who were named Harry. He jumpes into a limo and just disappeared!'' Nej, det skulle låta konstigt och Grace skulle antagligen tycka att jag var sjuk i huvudet.

 

-Let's hope that we atleast get a chance to see them! Sa Grace och tittade längtansfullt mot köns slut. Jag förstod att One Direction var det enda som snurrade i hennes huvud just nu.

 

Efter nästan en timmes köande så fick vi äntligen komma in. Biljetterna var avrivna och vi var nu två av tusentals människor som skulle hitta våra platser. Grace sprudlade av överenergi och jag trodde att hon skulle spricka. Vi fick förvånande nog ståplatser, vilket stressade upp Grace ännu mer. Det skulle bli trångt och vi skulle antagligen få rätt så dåliga platser eftersom vi anlände ganska sent. Jag försökte lugna ner Grace, men hon började istället gnälla på hur dåligt hon såg scenen. 

 

-Grace! Just take it easy! You will see them and you will hear all the songs! So don't worry! Skrek jag i ett försök att överrösta alla skrik från de galna tjejerna samtidigt som jag hade ett fast grepp om henne armar. Hon verkade inse att jag hade rätt och slappande genast av.

 

-You're right... Sa hon och jag log.

 

Grace hade haft rätt. Vi såg knappt någonting med alla skyltar vajandes fram och tillbaka framför oss. Jag blev faktiskt riktigt arg! Grace hade sett fram emot detta hur länge som helst. Hon skulle äntligen få chansen att få på en konsert med One Direction, men nej, då ska alla galningar skymma sikten för oss. Jag tyckte riktigt synd om Grace och kunde se hur besviken hon blev.

 

 

Alla var helt galna. Vi var på en ute-scen vilket gjorde att fansen fick trängas med stå-platser. Jag såg föräldrar som hade svårt att hålla i sina barn när galna fans skrek och knuffade varandra. Men en annan sak som störde min tankar var hon. Hon som jag tidigare mött. Cassie. Hon var väll ingen speciell direkt, men något hade med henne tilltalade mig. Hon visste inte ens vem jag var, vilket jag uppskattade stort. Men vem var hon egentligen? Hon verkade vara en sådan som bar på massa hemligheter. Men det var något mer. Hon led, det kunde jag se i hennes blick.

 

-Guys, on stage in five... four... three... two... one.. Go! Skrek tjejen som jobbade med oss backstage. Vi spang ut på scenen och fansen skrek som galningar. När musiken började spela fick jag en sådan kick som alltid. Men denna gång kändes allt annorlunda. Jag vet inte vad det var, om det var bra eller dåligt, men jag njöt i låten tillsammans med resten av killarna.

 

 

-It's okay, Grace... Sa jag och la en tröstande hand på hennes axel. Konserten var slut och Grace var besviken efter att bara fått några få skymtar av sina fem idoler. Jag hade också försökt se dem, men gav upp efter endast en liten skymt av fem gestalter som rörde sig på den enorma scenen. Det var helt sjukt hur människor betedde sig och jag vart förbannad över att säkerhetsvakterna inte kunde hålla koll på människorna som skymde sikten för andra. Grace hade ju längtat så förfärligt efter det här. 

 

-I really thought I was going to see them! Sa Grace besviket.

 

-I know, but I promise you, there will be more opportunities! Sa jag och Grace log halvt mot mig.

Nu var det helg och sedan höstlov, så vi slapp skolan i mer än en vecka. Jag skulle åka hem till England redan imorgon och sedan vara där hela lovet, vilket jag inte riktigt tyckte om. Jag saknade ju min familj, men jag skulle sakna Grace, skolan och hela mitt nya liv mycket mer. Men jag skulle ringa Eleanor när jag kom hem igen, Jag skulle fråga hur hon hade det och förklara hur mycket jag saknade henne.

 

-Cassie, we are here now... Sa Grace och puttade till mig i sidan. Jag hade slummrat till i taxin och jag tittade mig yrvaket omkring. Vi var faktiskt redan tillbaka vid skolan. Resten av kvällen gick extremt långsamt. Vi tittade på film med resten av killarna, alla utom Jake som åkt för tre dagar sedan. Jag var arg på mig själv. Varför hade jag reagerat som jag gjort och hur kunde jag låta honom åka bara sådär? Imorgon skulle jag iallafall få komma hem och ladda om, precis som Jake hade uttryckt sig. Jake, ja. Hur skulle allt gå med honom?

---

 

 

-Come on Cassie! Sa Grace och drog med mig framåt. Vi hade precis betalat taxin och befann oss nu mitt i Los Angeles. Jag försökte se glad ut för hennes skull, men jag var faktiskt riktigt nere. Idag skulle Jake åka hem till Sverige och jag kunde inte få honom att stanna. Det var bara tre dagar jag skulle behöva genomlida utan honom, för sedan var det en veckas lov och jag skulle också resa hem. Men allt skulle bli så konstigt utan honom. Skulle han komma tillbaka efter lovet eller skulle han stanna hemma ännu längre?

 

-I'm coming... Sa jag och tryckte fram ett litet leende bara för Graces skull. Hon var överlycklig över att hon senare idag faktiskt skulle få hålla i sin alldeles egna One Direction biljett. Om två dagar skulle de komma hit och dagen efter det skulle konserten hållas. Grace hittade överaskande bra och inom en halvtimme så var vi på stället där vi fick hämta ut biljetterna som Graces mamma snällt nog hade köpt. Grace bokstavligen hoppade av lycka när vi äntligen stod i kön som väntade på att få hjälpt.

 

-I just can't believe it yet! Sa Grace och jag log.

 

-No, I can see that! Sa jag och hon skrattade också. Kön rörde sig sakta framåt och efter en kvarts väntande så var det äntligen vår tur. Grace fick visa upp köp-beviset och några sekunder senare höll hon i ett kuvert som hon säkerligen skulle offra livet för. Hon höll sitt lycko-skik inne tills vi kom ut ur byggnaden.

 

-I've got tickets! Skrek hon högt av glädje och jag kunde inte hålla mig från att skratta. Hon älskade dem något sjukt och det var kul att se hur fem killar kunde påverka en tjej som Grace. De var hennes inspiration och nu även min. Jag var också glad över att få se dem live, även fast jag inte ens visste hur de såg ut. Grace hade försökt lära mig deras namn, men några av dem var knepiga och Grace hade givit upp efter några försök. När hon hade visat mig bilder på dem så hade jag ointresserat låtit blicken glida över bilden, utan något som helst intresse av att komma ihåg deras utseende. Efter nästan en timmes resande med taxin tillbaka till skolan, så kom vi fram, lagom till middagstid. Köerna i stan hade varit eviga och jag hade tappat humöret halvvägs på tillbaka vägen, men Grace hade suttit överlycklig med ett fast grepp om kuvertet. När vi kom fram till skolan så möttes vi av Jake, med sina väskor och resten av killarna. Jag förstod att han var påväg till taxin som väntade nere vid parkeringen. När han fick syn på mig så vände han genast bort blicken, vilket sårade rejält. Nu skulle han åka och vara borta ett tag, då gjorde det bara ont att veta att jag var anledningen. Kevin omfamnade Grace när de kommit fram till oss. Jake la in sina väskor, pratade med chauffören och vände sig sedan till sina kill-kompisar och Grace. Jag stod lite avskillt, för att låta honom ta farväl av sina vänner utan mig i närheten. När Jake hade kramat om Grace och givit killarna varsin knuff på axeln, så vände han sig mot mig. Äntligen. De andra gick upp mot skolan igen, för att låta oss prata ostört.

 

-It's sad to let it end like this... Sa jag och han kramade förvånande nog om mig. Jag kramade honom hårt tillbaka och drog in hans doft en sista gång.

 

-It's not the end. Not yet. Sa Jake och jag log en aning innan vi backade ifrån varandra. Han höll kvar mina händer i sina och jag njöt av hans närhet.

 

-When will you come back? Frågade jag försiktigt och han ryckte på axlarna.

 

-When I'm ready... Sa han och tittade ner på våra sammanbundna händer.

 

-Jake, I will miss you so much... Sa jag och han kramade om mig ännu en gång, nu med mer känsla. Han svarade mig inte, utan kramade bara om mig. Länge.

 

-Could you just promise me one thing? Frågade Jake när han avslutat kramen och tittade in i mina ögon.

 

-Anything... Sa jag och han log innan han fortsatte.

 

-Promise to continue the writing of our song... Sa han och jag tvekade. Det skulle inte bli samma sak utan honom. Jag tänkte tillbaka på alla dagar som vi tillbringat på stranden, i försök med att fortsätta uppbyggnaden av vår låt. Jag skulle sakna det. Jag skulle sakna att titta ut över havet, ha sanden mellan tårna och höra ljudet av alla vågor samtidigt som Jake satt vid min sida. Kunde jag verkligen skriva den helt själv? Jag hade ju skrivit många låtar förut, men de var mina egna. Uppgiften vi fått gick ju ut på att vi båda skulle hjälpas åt med låten, inte att den ena skulle åka hem efter en kyss, medans den andra fortsatte jobbet. Jag fattade snabbt mitt beslut och nickade.

 

-I promise... Sa jag och han sken upp innan han kramade mig en sista gång. Det skulle bli slitsamt, jobbigt och extremt svårt, men jag skulle göra allt jag kunde för att färdigställa vår låt. Den skulle framföras några veckor efter lovet och jag hoppades på att få göra det tillsammans med Jake.

 

-Goodbye, Cassie. Sa Jake och släppte taget om mina händer.

 

-Goodbye Jake... Sa jag medans han satte sig i taxin.

 

-You have to promise me something too! Sa jag innan bildörren hann stängas igen.

 

-What? Frågade Jake lugnt och med ett svagt leende.

 

-Promise to come back! Sa jag och han log.

 

-I promise... Sa han innan han log en sista gång och bildörren stängdes. Efter det så hände allt så fort. Jake försvann i taxin på bara några sekunder och jag stod ensam kvar på parkeringen. Nu var borta. Men han hade lovat mig, han skulle komma tillbaka!

 

 

 

Tidigare: Hon var kär. Det syntes lång väg.

---

 

 

---

 

Tidigare: När jag blundade och försökte somna så såg jag plötsligt Jake framför mig. Jag såg hur han hade givit mig underbara leenden medans vi hade pratat i resturangen lite tidigare.

 

-Cassie... Viskade Grace samtidigt som hon puttade mig i sidan. Jag förstod att det var dags att kliva upp. Skolan skulle börja på riktigt idag och jag öppnade ögonen för att titta på Grace. Hon log och jag kunde inte låta bli att skratta lite när jag såg hennes hår. Det stod bokstavligen åt alla håll.

 

-Don't laugh at me! Sa hon och låtsades bli irriterad för att få en anledning till att dra bort mitt täcke. Vi fortsatte att skratta och larva oss medans vi satte på oss dagens kläder. Jag drog på mig en enkel stickad tröja till mina nya jeans och lät håret hänga fritt. En snygg men enkel outfit. Jag sneglade på Grace som klätt sig i en grå, enkel tröja tillsammans med stilrena, vita jeans och håret enkelt uppsatt i en knut. Hon lyckades se bra ut, utan att anstränga sig. Jag tittade ut genom det enorma fönstret i vårt sovrum. Allt utanför såg så annorlunda ut i jämnförelse med hur allt var hemma i London. Det var palmer, sol och en strand. En timme senare hade vi hunnit äta frukost och var påväg till vår första lektion, som vi otroligt nog hade tillsammans. När jag öppnade dörren till klassrummet så möts vi av några tiotal blickar. Alla granskade oss noga och det verkade som om vi pinsamt nog hade lyckats komma försent till terminens första lektion.

 

-Oh, hi girls... I'm miss Clark. Sa en tjej i tjugoårsåldern och log mot oss. Hon verkade trevlig och brydde sig inte om att vi kom försent.

 

-Would you like to present your selfs? Frågade hon och vi nickade kort.

 

-I'm Grace... Sa Grace kort och alla vände sedan blicken mot mig. Jag hade scenscräck och fick panik när flertal blickar riktades mot mig.

 

-I... I'm Cassie. Stammade jag och några tjejer vid bordet längst bak fnittrade åt mig.

 

-Thank you, Cassie and Grace. You can sit here... Sa miss Clark och gjorde en gest åt bordet längst fram. Vi satte oss ner och lektionen flöt på. Miss Clark var super snäll och lät oss föra fram våra egna åsikter. Varken Grace eller jag vågade vända oss om mot resten av alla människor. De skulle säkerligen uppfatta oss som stirrande, störande personer, vilket inte var något bra första intryck. Jag vände mig om som en reflex när jag hörde mitt namn. Längst bak satt Jake med ett leende och vinkande. Jag sken omedvetet upp i ett leende och han reste sig från stolen för att komma till mig och Grace.

 

-Hi, the lesson after this is music... Would you join me? Frågade Jake och jag nickade.

 

-Absolutly! I can't locate my self in this school yet... Sa jag och blinkade. Han skrattade en aning.

 

-Great, let's talk more after this class... Sa han och jag nickade instämmande. När lektionen väl var slut så var Grace tvungen att skynda sig till nästa. Jag hade en tio minuters pause innan nästa lektion började och gick lugnt ut ur klassrummet. Jake stod lutad mot väggen utanför och sken upp när han såg mig.

 

-Hi, ready for the music class? Frågade Jake och jag nickade exalterat. Jag var verkligen redo. En av anledningarna till att jag faktiskt sökt till just denna skola, var deras musikinriktning. Jag ville utvecklas och verkligen lyckas inom musiken. Mina vänner sa alltid att jag hade det där lilla extra och det skulle jag använda. Jake vägledde mig upp en våning och längst bort i korridoren så stod en dörr på glänt. Jake öppnade dörren helt för mig med ett leende som fick mig halvt på fall. Inne i rummet satt en man i medelåldern och tittade ner på ett papper med ackord. Jake harklade sig och mannen tittade förvånat upp.

 

-Oh hi, you must be the new student, Cassandra... Sa han vänligt och gick fram mot oss.

 

-Just Cassie. Sa jag och han nickade.

 

-Right, you can call me Richard. Sa han och vi skakade hand. Fler elever dök upp och till slut så startade lektionen. Vi fick dela in oss två och två, vilket blev jag och Jake. Richard berättade att vi alla skulle skriva en egen låt eller göra om texten till en låt som redan fanns. Låten behövde inte vara klar förän i slutet av terminen, men vi skulle komma igång idag. Jake tog en gitarr och stämde den medans jag letade fram ett block och en penna. Jag hade skrivit egna låtar förr, men de var på något sätt personliga. Nu skulle jag göra det tillsammans med Jake, vilket faktiskt kändes bra.

 

-What do you say about go down to the beach and play? Frågade Jake med ett oemotståndligt leende.

---

Första skoldagen har bara börjat, men nu börjar jag komma in i det hela. Ni måste ha tålamod, 1D ska naturligtvis komma in i novellen. Det kommer snart, lovar! x

 

 

 

Vi satte oss vid ett avskillt bord när vi köpt vår mat i cafeterian. Vi båda var pratglada och någon pinsam tystnad uppstod aldrig.

 

-Don't look back, but there's six cute boys who's watching us... Sa Grace och jag spottade nästan ut maten på henne. Jag var inte van vid uppmärksamhet, även fast jag hade haft många pojkvänner förut, utan att vara speciellt vacker. Det kändes plötsligt obehagligt att veta att någon hade ögonen på en bakifrån.

 

-Oh my god, they are coming here! Sa Grace i ett litet glädje tjut.

 

-Just realax! Sa jag lugnande och skrattade lite åt hennes utflippande reaktion.

 

-Can we take at seat? Frågade en röst bakom mig. Jag vände mig om och mötte ett par ögon som tillhörde en extremt söt kille. Bakom honom stod fem killar till och alla log stort mot oss.

 

-Of course... Sa jag och de satte sig bredvid oss vid bordet.

 

-We just wanted to say hi... Förklarade en av killarna och jag nickade förstående.

 

-I'm Jake... Presenterade sig en av killarna. Det var han som hade frågat om de fick sätta sig. De andra killarna presenterade sig också. De hette Daniel, Colin, Kevin, Austin och Tyler. Colin och Daniel var extremt lika. Båda hade gyllenfärgat hår, bruna ögon och kraftig överkropp. Annars var de alla ganska olika. Jake hade mörkt ruffsigt hår, nästan svarta ögon, ett brett leende och klädd med enkla kläder. Tyler var ganska tystlåten, men såg ut att vara gruppens ''bad boy'' Han var klädd i dyra märkes kläder som passade hans biffiga kropp, hade perfekt stylat hår och ett leende som bara visade sig ibland. Kevin såg på något sett lite yngre ut än de andra. Han hade ljusblåa ögon och ruffsigt, solblek hår och ett leende som visade hans perfekt tänder. Austin var den pratglada och skrattade åt allt alla sa. Hon drog hela tiden handen igenom sitt bruna hår och verkade öppen på något sett. Jag hade bara behövt kasta några blickar på dem och redan fått känsla av att jag kände dem.

 

-I'm Grace and this is Cassie... Sa Grace och de log mot oss.

 

-So, you are new here? Frågade Colin och jag nickade.

 

-Yes, both of us arrived today. Sa jag och de nickade.

 

-Were do you come from? Undrade Kevin och Grace nickade åt mig att börja.

 

-I'm from London, England you know... Sa jag och Austin skrattade igen även fastän jag inte försökt vara rolig.

 

-And I'm from Ireland. Sa Grace och verkade en aning stolt.

 

-What are you from? Undrade jag och antog att de var ifrån USA, eftersom deras engelska var amerikansk.

 

-We are from Sweden, if you know were it is... Sa Daniel med ett leende.

 

-Yeah, I think so... Sa jag fundersamt.

 

-I know were it is! My dad are from Sweden! Sa Grace glatt och killarna sken upp i ett leende.

 

-Can you say anything in swedish? Undrade Colin och Grace skakade på huvudet.

 

-Dad tried to teach me, but I wasn't really good... Sa Grace och nu skrattade vi alla lite.

 

Vi pratade ganska länge, det hann iallafall bli skymning. Vi pratade om vilka inriktingar vi hade och vilka klasser vi var indelade i. Jake hade förvånande nog också musik som inriktning, vilket gjorde att vi hamnade i samma klasser. Det var skönt att veta att jag iallafall skulla känna någon som hade samma klasser som en själv. Kevin hade valt politik, precis som Grace, medans Colin, Austin, Tyler och Daniel hade valt sport. 

 

-So, your first day tomorrow... Sa Jake när vi alla gick mot våra rum. Det gjorde mig nervös. Men Jake hade iallafall lovat mig att vi skulle hänga tillsammans hela dagen, så att jag slapp vara ensam.

 

-It will be great! Sa Grace och puttade mig i sidan. Det syntes antagligen att jag var nervös. Killarna hade sina rum bredvid varandra längst ner i korridoren, en bit ifrån våra. Vi sa hejdå när vi kom fram till dörren som ledde till mitt och Graces rum.

 

-Okay, see you tomorrow... Sa killarna och vi nickade innan de försvann och vi gick in i vårt rum.

 

Grace och jag började genast att snacka om allt möjligt. Om de sex killarna vi precis bekantat oss med, om morgondagen och sedan kom vi in på ett av mina känsliga ämnen. Jag kunde lite på Grace det kände jag, även om vi träffats samma dag.

 

-What's the point of life? Undrade Grace och det högg till i magen. Vi hade bäddat ner oss i våra sängar som endast hade två meter mellan varandra. Just den frågan hade jag aldrig lyckats besvara.

 

-I don't know... Sa jag och hoppades innerligt på att vi skulle byta samtalsämne.

 

-I can see that you are hiding something... Sa Grace och jag log lite. Vi hade endast känt varandra i några timmar, men det kändes som om vi varit bästa vänner sedan barndomen. Hon kunde se om jag var nervös, rädd eller helt enkelt ville dölja något. Jag mötte hennes blick i det halvmörka rummet och hon log.

 

-Tell me... Bad hon och jag tog ett djupt andetag.

 

-A few months ago... Började jag och andades några djupa andetag innan jag fortsatte.

 

-...I was depressed, didn't eat and thought about suicide... Sa jag och Grace hajade till.

 

-Why? Frågade hon oroligt.

 

-Because some people treated me bad... Sa jag och hon tystnade tvärt.

 

-What did you do? Frågade hon försiktigt.

 

-I started with music and met new humans... Sa jag och log åt hur lycklig jag alltid vart av att sjunga. Jag sneglade på gitarren i hörnet av rummet och det kilade i fingrarna. Jag ville spela, men visste att jag var tvungen att vänta till morgondagen.

 

-What sort of music? Undrade Grace intresserat.

 

-My own music... Sa jag och Grace log.

 

-What music do you like? Undrade jag och hon tänkte efter lite.

 

-I like the most, but my favorit is One Direction... Sa Grace och jag tänkte efter. Namnet var bekant, men det var ingen klocka som ringde. Vi pratade inte mer om livsmeningen, utan om lite roligare saker. Efter någon timme somnade vi. Jag hade hunnit sms:a mamma och berättat om allt. Jag hade skrivit om resan som gått utmärkt, om Grace och om skolan. Mamma hade inte svarat och jag orkade inte vänta mer efter en kvart, så jag försökte istället sova, vilket Grace redan gjorde. Jag kände mig riktigt lyckligt lottad. Jag var i USA, hade fått en ny underbar vän och kunde börja om på nytt. När jag blundade och försökte somna så såg jag plötsligt Jake framför mig. Jag såg hur han hade givit mig underbara leenden medans vi hade pratat i resturangen lite tidigare.

Vad var det med mig?

 

 

Tidigare: Jag öppnade dörren och mötte förvånat en tjej i samma ålder som mig. Hon hade medel långt, blont hår och en modern klädstil. När hon fick syn på mig så sken hon upp i ett leende och hennes blåa ögon lös.

 

 

-Okay, so were are you from? Frågade Grace när vi presenterat oss för varandra. Hon var riktigt trevlig och jag skulle inte ha några problem att bo med henne under fyra månader.

 

-I'm from England. Svarade jag och hon sken upp.

 

-Really? I'm from Ireland! Sa hon och jag log.

 

-Well, I could almost hear it on your accent... Sa jag och hon skrattade. Det var ganska otroligt att vi var ifån två grannländer, när det var ungdomar från hela världen som reste för att studera här.

 

-Do you think it will be nice here? Frågade jag och hon ryckte på axlarna.

 

-Better than home... I'm just so happy that mum let me go! Sa Grace och log stolt.

 

-My mum wanted me to go... Sa jag med ett lite retsamt leende.

 

-Lucky you! Sa hon och vi skrattade. Vi pratade lite mer. Berättade om vad vi hade för intressen, vad vi hade valt för inrikting och hur vi hade det hemma. Jag berättade att jag älskade mode, musik och att fotgrafera, typiska tjejintressen. Jag hade valt musik som inriktining på skolan, vilket antagligen skulle bli super kul. Grace berättade att hon älskade hästar och ridning. Hon bodde tydligen på en häst-gård, hemma i Irland. Hon hade valt inrikting politik, vilket verkade extremt tråkigt, men Grace var nöjd. Vi började att packa upp medans vi pratade. Vi valde walk in closet och bäddade sedan sängarna. När vi kände oss klara så gick vi mot resturangen tillsammans.

 

-Cassie, I'm really glad that I met you. It had been pretty awkward to walk around comlpletely alone... Erkände Grace och jag kunde inte hålla mig för skratt.

 

-Yeah, I feel the same. It feels like we will have an amazing time! Sa jag och hon nickade instämmande. Det kändes bra mellan mig och Grace och jag trodde verkligen att vi skulle kunna bli bra kompisar. När vi till sist kom fram till den lilla matsalen så satt det några tiotal elever och åt middag. De tittade upp när vi kom in, vilket kändes extremt pinsamt. Var vi de enda nya på något sett? Eller var vi helt enkelt utstickande på något sett?

 

-Everybody is watching us... Viskade Grace oroligt och jag skrattade lite.

 

-What? Frågade hon.

 

-They think we are hot! Skojade jag och Grace skrattade också.